Andlig utveckling

H P Blavatsky

Är hela vägen en uppförsbacke?
Ja, hela vägen ända till slutet.
Tar färden hela dagen i anspråk?
Ja, från morgonen till kvällen.

Dessa välkända ord av Christina Rosetti är som en sammanfattning av deras liv, vilka verkligen vandrar den väg som leder till högre ting. Vilka skillnader man än finner i de olika framställningarna av den esoteriska läran, sådan den i varje tidsskede presenteras i en ny klädnad, så finner man att alla dessa framställningar är helt överens i en punkt – vägen till andlig utveckling. En orubblig regel har alltid gällt och gäller fortfarande för lärjungen – hans lägre natur skall helt och hållet betvingas och underordnas hans högre. Hur vi än söker i olika folks och kulters heliga böcker, från Upanishaderna till Ljus på vägen, finner vi bara ett enda sätt på vilket man kan vinna sann andlig insikt – ett hårt, smärtsamt och besvärligt sätt. Och det kan inte vara annorlunda eftersom alla religioner och filosofier bara är varianter av en och samma visdomslära, den som Planetanden gav mänskligheten när denna startade sin evolutionära vandringsfärd.

     Den verklige adepten, den utvecklade människan, måste bli – han kan inte skapas. Det handlar om tillväxt genom utveckling – och denna medför alltid ett visst mått av smärta.

     Huvudorsaken till denna smärta ligger i att vi oavbrutet söker det bestående i en värld som oavlåtligt befinner sig i förändring. Och när vi tror oss ha fått grepp om det bestående förändrar det sig, med smärta som följd.

     Idén om tillväxt omfattar också idén om att röja undan hinder: den inre naturen måste ideligen bryta genom sitt omgivande skal, och ett sådant genombrott åtföljs av smärta – inte fysisk utan psykisk och intellektuell.

     Vår tillväxt – för att vara verklig tillväxt och inte det samlade resultatet av en serie onödigheter – måste ske likformigt i hela vår varelse på samma sätt som ett barns kropp växer. Det är ju inte så att barnet först får sin ena arm och därefter den andra. Barnet växer likformigt i alla riktningar samtidigt. Men vi tenderar att kultivera varje del av vår varelse separat under det vi för tillfället försummar de övriga.

     Människor försöker alltid att göra alltför mycket. De är inte nöjda med att bara göra det som omständigheterna kräver. De överdriver sina handlingar och alstrar därmed karma som måste arbetas av i kommande liv.

     En av de lömskaste formerna av ondska är hoppet om och begäret efter belöning. De är många som, ofta omedvetet, spolierar sina andliga ansträngningar genom att odla idén om belöning och tillåter den att bli en aktiv faktor i sin livsföring. Därmed lämnar de dörren öppen för ängslan, tvivel, nedslagenhet – misslyckande.

     Målet för den som söker andlig visdom är att inträda på ett högre tillvaroplan. Han skall bli en ny människa, i alla avseenden fullkomligare än han nu är. Om han lyckas kommer hans förmågor och talanger att få en motsvarande stegring till såväl räckvidd som kraft, liksom vi i den synliga världen finner att varje stadium på den evolutionära skalan utmärks av kapacitetstillväxt. Det är på så sätt som adepten bli begåvad med de underbara krafter som så ofta beskrivits. Men man skall komma ihåg att dessa krafter är naturliga förmågor på ett högre tillvaroplan, liksom de vanliga mänskliga förmågorna är naturliga för oss som lever på det vardagliga mänskliga tillvaroplanet.

     Många tycks tro att adeptskapet inte är resultatet av en genomgripande utveckling utan av ett konstruktionsarbete. De tycks föreställa sig att adepten är en person som under en klart definierad träningskurs, bestående av det noggranna efterlevandet av en samling hårda regler, förvärvar den ena kraften efter den andra och blir adept när han har förvärvat tillräckligt många. I enlighet med denna felaktiga idé antar de att det första man måste göra för att bli en adept är att förvärva ”krafter”. Klärvoajans och förmågan att lämna sin fysiska kropp och färdas till avlägsna platser är bland dem som fascinerar mest.

     Till dem som vill förvärva sådana krafter till nytta och glädje för sig själva har jag inget mer att säga. Över dem fälls den förkastelsedom som drabbar alla vilka handlar för rent själviska ändamål. Men det finns de som uppriktigt tror att förvärvandet av onormala krafter är det enda sättet att göra andliga framsteg. De betraktar vårt samfund som en sorts akademi vilken meddelar kunskap i den riktningen, en institution som skapats för att tillhandahålla instruktioner åt blivande undergörare. Trots upprepade protester och varningar tycks en del personer ha fastnat i denna vanföreställning, och de uttrycker högljutt sitt missnöje när de finner att det som tidigare sagts dem är helt sant, nämligen att Teosofiska Samfundet inte bildades för att torgföra ett nytt och lätt sätt att förvärva ”krafter” utan för att åter tända sanningens fackla, vilken så länge varit släckt för alla utom ett litet fåtal, och hålla denna sanning levande genom bildandet av en broderlig sammanslutning av människor – den enda jordmån i vilken det goda utsädet kan växa. Samfundet vill befordra den andliga tillväxten hos varje enskild människa som kommer under dess inflytande, men dess metoder är desamma som de forntida rishiernas och dess läror desamma som den äldsta esoterikens. Samfundet tillhandahåller inte några patentmediciner, sammansatta av kraftfulla ingredienser som ingen vettig människa skulle våga använda.

     I detta sammanhang vill jag varna alla våra medlemmar och andra sökare av andlig kunskap för dem som erbjuder sig att ge undervisning i lätta metoder att förvärva psykiska gåvor. Sådana gåvor är faktiskt jämförelsevis lätta att förvärva med artificiella medel, men tonar genast bort när nervstimulansen bakom dem är förbrukad. Det verkliga adeptskapet däremot, som innefattar sann psykisk utveckling, går aldrig förlorat när det väl uppnåtts.

Till index