Den ende sanne helaren


Doreen Melbrod




Tiderna igenom har de vise lärt att känslan av att vara avskild från andra männi­skor inte bara är en illusion utan också en fundamental synd. Mänskligheten ut­gör en levande helhet, och denna försvagas när en individuell människa foku­serar på sig själv. Hennes omsorg om sitt eget jag förorsakar kaos, strid, sjuk­dom och smärta för såväl henne själv som den helhet hon bidrar till att gestalta. Hennes söndrande tankar och känslor kan sträcka sig från hat, girighet och intolerans till självömkande missnöje och depres­sion. När vi tillåter sin­net att engagera sig i det slagets själsverksamhet inbjuder vi ne­gativa tankar och käns­lor att slå sig ned i vårt in­re, där de blir giftiga substanser som ställer till med alla sorters förödelse för att slutli­gen arbeta sig ut ur vår varelse i form av olika sjukdomar och besvärligheter.


Dessa giftiga substanser fräter inte bara på vår mentala och fysiska hälsa utan också, och det är ännu värre, på vår andliga. Ty avskildhetens och själviskhetens gift tenderar att fördunkla och ”förtäta” medvetandet, och därmed hindra det inre gudomliga ljuset att genomstråla vår varelse. Med tiden skapar vi därigenom en värld fylld av kval och otillfredsställelse – en skrämmande tom­het som mil­joner av oss försöker undfly eller fylla med droger och sinnliga nöjen, för att till slut bara finna mer smärta och besvikelse. Paradoxalt nog är det ändå ge­nom just denna smärta som vi finner andra sätt att leva och blir räddade. Det finns ingen bättre katalysator för ödeläggande okunnighet än vår självförvållade smärta och dishar­mo­ni, som pekar på just det vi behöver lära för att växa. Li­vet ger oss tillfälle att röja undan det som hämmar vår tillväxt. Livet hjälper oss att hö­ja oss över vårt lägre jag. Smärta och sjukdom fångar vår uppmärksam­het, stärker vår karaktär och väcker vår medkänsla. Om vi bör­jar förstå hur det allt­omfattande livet verkar i sina harmonier och disharmo­ni­er, kan vi börja åter­få kun­skapen om att allas vår inre etthet är den avgörande faktorn för hälsa och sinnesfrid.


Många gånger är vi oförmögna att se en viss disharmoni inom oss. Men den kan varseblivas genom vår sjukdom, ty sinnet med alla sina krafter och aktivite­ter reflekterar vår varelses inre tillstånd till den fysiska kroppen. Om vi tänker och känner i nedbrytande banor blir vår häl­sa lidande. Tänker och känner vi i uppbyggande stärks den. Vår fysiska kropp speglar, såsom varande en förtä­tad kopia av våra mentala krafter och aktiviteter, alla de inre energi­er som är på väg nedåt i och ut ur vår varelse. Vi kan genom att stu­dera sjukdomarnas pro­b­­lem och förlopp lära oss se hur vi felade i det innevarande eller tidigare liv, ty en del förhållanden i nuet härstammar otvivelaktigt från skapelser i tidigare liv som hål­ler på att lämna vår varelse. Kan vi upp­täcka disharmonier inom oss, ger det oss möjligheten att rätta till dem och även finna orsaken till att vi lider på ett visst sätt. Att förstå varför vi lider kan få oss att acceptera fak­tum och ge oss frid i sinnet, och hjälpa oss att ta itu med våra hemsökelser på ett positivare sätt.


När vi fattar att lidande kommer av destruktivt tänkande och själviskhet, inser vi att bara etthetskänslan kan stilla avskildhetens krampanfall. Den är ett säkert sätt att bota besvärligheter och sjukdomar på. Vi måste söka vägen till he­­lan­de i vårt eget hjärta. Vi måste lära oss att lämna våra rädslor bakom oss och vända oss till vårt gudomliga inre, att leva ett ädlare liv än det vardagliga, och att känna skönheten i den alltomfattande kärlek som varken fruktar eller hy­ser nå­gon ondska utan bringar tröst och lindring till dem som lider. Genom att glöm­ma oss själva öppnar vi hjärtat och sinnet för det andliga flödet, till väl för både oss själva och varelserna i vår omgivning.


Om vi genom hängivenhet kan förena oss med den i vårt inre befintliga källan till flödet av kärlek och etthet, blir denna källa den sanne helaren. Genom­sy­rande vårt med­ve­tan­de, får den sinnet, organen och nerverna att slappna av och låta sjukdo­marna obehindrade flöda ut ur vår varelse. Den mildrar smär­­ta och bekym­mer, in­te bara för oss själva utan också för dem omkring oss. Ty när sinnet är upp­lyst och inriktat på kärlek åt alla, uppmärksammar det in­te jaget med dess prob­lem. I stället riktar det sig mot andra med en om­­fam­ning som hjälper och helar.


Till index