Fakta om jorden:

Ett teosofiskt perspektiv på geologi


Marilyn O´Day




I teosofin är jorden en komplex levande varelse, vars evolution styrs av samma naturlagar som styr alla levande varelsers. Frågor om jordens historia och natur besvaras i teosofin utifrån detta synsätt. Men vi ser då att allting i världsalltet är så förbundet med allting annat att vi, för att besvara frågorna, måste beröra ämnen som sträcker sig från uppkomsten och förintelsen av kosmisk materia till evolutionen av den mänsklighet som lever på jorden.

     Som bakgrund till föreliggande framställning kan några allmänna ord om planeternas natur och om hur de och de varelser som bebor dem utvecklas vara lämpliga. Charles J Ryan skriver i sin pamflett The Antiquity of Man and the Geologic Ages följande:


Den jord vi ser är den fjärde i en “kedja” av sju glober som tillsammans utgör en organism. De and­ra sex globerna är osynliga för oss, men hela gruppen är intimt sammanfogad. Den stora strömmen av mänskliga monader (medvetandecentra) cirkulerar i den stora livscykeln sju gånger runt jordens planetkedja. Vi befinner oss nu i det fjärde varvet, och denna tidsperiod kal­las för den fjärde runden. På vår fysiska glob genomlever vi sju utvecklingsfaser, kallade ”rot­raser”, vardera av flera miljoner års längd. [För närvarande befinner vi oss i den femte rotra­sen. ] Stora geologiska förändringar skiljer varje rotras från dess efterföljare, och bara ett förhållande­vis litet antal överlevande människor utgör utsädet för nästa rotras.

      Varje rund är ett avsnitt i en fortlöpande evolutionsprocess som i stort består i andens gradvi­sa nedstigande i materian och dess därpå följande uppstigande ur densamma. Den första run­den var även på vår fysiska glob högt andlig och eterisk, medan andligheten och eteriskheten suc­cessivt avtog under de följande runderna tills mitten av den fjärde runden nåddes. Efter den­na vändpunkt är evolutionsriktningen omvänd, och det ursprungliga eteriska tillståndet kom­mer gradvis att återuppnås. Därvid modifieras den jordiska materian i motsvarande grad.


     Vad för slags varelse är jorden? Liksom människan är den en sammansatt va­relse som har en fysisk och en astral kropp samt livsenergier, begär, intelligens, själ och ande. Den materiella sfär vi lever på utgör jordens fysiska kropp. G de Purucker förklarar att ”Jorden som moder och alstrare av de varelser som får sitt jordeliv av henne, är själv en levande och besjälad organism. Jor­den har också en instinktiv eller kvasi-tänkande mystik princip, och den har dessutom sina vitala aktiviteter och reaktioner som manifesterar sig som de elek­tromagnetiska fenomenen – elektriska stormar, jordbävningar osv." (The Esoteric Tradition , s 154). Jorden är också ”det yttre vehiklet för en inneboende andlig och intellektuell aktör eller solar ande" (ibid, s 450).

     Teosofin menar i likhet med vetenskapen att jordens uppkomst är förbunden med solens och vårt solsystems uppkomst. För många miljarder år sedan på­­började solen sitt innevarande liv i form av en nebulosa, ett moln av gas och stoftpartiklar, i en stjärnornas barnkammare. Allteftersom nebulosan rörde sig i riktning mot vår nuvarande position i rymden, kondenserades solen och sedan planeterna av nebulosans materia. Det samspel mellan attraktion och repulsion som försiggick mellan solen och de sig kondenserande planeterna fick dessa att inta sina elliptiska banor runt solen. Slutligen började jorden rotera kring sin axel, en rotation som förorsakades av ursprungsnebulosans rotation och den inneboende rörelseförmågan hos de krafter och energier som flödade ge­nom jorden när den fick tillvaro på detta plan.

     När jorden började manifestera sig var den sammansatt av mycket eterisk ma­teria som representerade det kosmiska elementet ”jord”, ett element som här­stammade från de tre kosmiska element vilka våra förfäder kallade ”eld”, ”luft” och ”vatten”. Dessa primitiva materiaformer är förelöparna till den minerala materian. Det är intressant att notera att jordens kärna fortfarande utgörs av liknande primitivt material. G de Purucker säger att kärnan ”fysikaliskt sett varken är flytande, fast eller gasformig. Den är inte varm och inte kall. Den ut­görs helt enkelt av ett annat slags materia. Den är av elemental fysisk substans” ( The Dialogues of G de Purucker II:144). Han tillägger att den närmaste jämförelsen han kan göra är med atomens kärna.

     Allteftersom årmiljonerna gick och jorden utvecklades, blev den alltmer ma­teriell tills den nådde sin största täthet för ca 4,5 miljoner år sedan. Då börja­de den bli eterisk igen. Med tiden blir såväl jorden som dess invånare alltmer andliga och eteriska i takt med att den andliga delen av deras organismer utvecklas. Medan människans livscykel av födelse, jordeliv, död, vila och återfö­delse omfattar något tusental år, varar jordens livscykel miljarder år. I slutet på sin långa livscykel kommer jorden att ”dö”, varvid de atomer som utgör dess byggstenar skingras och den gudomlighet som besjälar den går till vila. Ef­ter en lång tidsperiod återförkroppsligar sig jorden sedan ännu en gång och en ny livscykel startar.

     Jordens ålder uppskattas av den nutida vetenskapen till ca 4,5 miljarder år, medan H P Blavatsky anger den till två miljarder ( Den Hemliga Läran II:72). Huvudorsaken till denna skillnad är att vetenskapen använder radiometriska dateringsmetoder för att bestämma jordens ålder och antar att elementens radio­­aktiva sönderfall tog sin början redan då jorden bildades och alltsedan dess har pågått med samma hastighet. Teosofin, däremot, lär att jordens radioaktivitet började för bara 4,5 miljoner år sedan när jorden nådde mittpunkten av sin evolution. Vi den tidpunkten stoppade den sin inriktning på att förtäta materian och startade sin inriktning mot eteriskhet och andlighet. Radioaktiviteten är en del av denna process och kommer att accelerera allteftersom jorden fortsätter att evolvera.

     Det är intressant att i Den Hemliga Läran (II: 777) studera Blavatskys schema över de geologiska epokerna. Där anger hon kortare tider för dessa än ve­ten­skapen gör, även om hon i stort använder samma namn på och beskrivning av dem. Så t ex säger vetenskapen att jordens första huvud­epok, Prekambrium, tog sin början för 4,6 miljarder år sedan och slutade när de första flercelliga or­ga­nismerna framträdde för 570 miljoner år sedan. Blavat­sky säger att Prekam­brium startade för två miljarder år sedan och slutade för 320 miljoner år sedan.

     Teosofin lär att många av de stora naturomvälvningar som inträffat på jorden sedan dess tillkomst – radikala förändringar av havsytans nivå, vulkanutbrott, uppkomsten av bergskedjor osv – är knutna till mänsklighetens och and­ra jordevarelsers utvecklingscykler. Extrema förändringar av jordytan inträffar un­der övergången mellan runderna liksom mellan de sju rotraserna under varje rund. Dessa förändringar tjänar till att förbereda jorden för starten av en ny rund eller rotras. Detta är nödvändigt, ty under det långa evolutionsförloppet har varje rotras sina egna karatäristika och större delen av en gammal rotras män­niskor måste dö ut innan den nästföljande kan dominera jorden. Blavatsky sä­ger att ”vår glob är underkastad sju periodiska och fullständiga förändringar som håller jämna steg med raserna. … Jordklotets yta blev varje gång fullkomligt förändrad. De dugligaste folkens och rasernas fortbestånd betryggades ge­nom lämplig hjälp, och de odugliga – de förfelade – avfärdades genom att sopas bort från jorden. En dylik sortering och omflyttning försiggår ej mellan sol­uppgång och solnedgång, såsom man möjligen tror, utan det tar åtskilliga år­tusenden att få det nya huset färdigt och ordnat.” (ibid. s 363)

     Geologiska skeenden som jordbävningar och vulkanutbrott, liksom meteorologisk oro förorsakas delvis av de verkningar som människornas tankar och handlingar har på jordens olika fält. Teosofin säger att jordens magnetism är ma­nifestationen på detta materiella tillvaroplan av jordens livsenergi, och att jor­den är en generator eller ett förrådshus för kosmisk och jordisk vitalitet. Al­la de tankar och livsenergier som människorna släpper ifrån sig växelverkar med denna vitalitet, som i sin tur magnetiskt växelverkar med ett hölje av fint stoft, metallpartiklar och stenar som omger jorden. Detta hölje, denna ”meteoriska slöja”, erhålls genom kosmiskt stoft och meteorer. Växelverkan mellan jor­dens vitalitet och den meteoriska slöjan kan alstra en uppladdning av elektromagnetisk energi. Ett plötsligt frisläppande av denna uppdämda energi kan förorsaka enorma störningar i vår atmosfär som leder till stormar, sydsken och norrsken, samt temperaturförändringar som medför istider och värmetider.

     Även jordbävningar är effekter av det våldsamma frisläppandet av uppdämd vital elektromagnetisk energi. Jordbävningar kan uppkomma när karmis­ka aktiviteter, liksom astrologiska och gravitationella påverkningar från solen, må­nen, Jupiter, Venus och Mars förorsakar en lokaliserad brytning av den elek­tromagnetiska spänningen i jordskorpan.

     Teosofin ser inte de geologiska processerna som bara livlösa fysiska fenomen utan som en levande varelses livsyttringar, vars evolution är förbunden med de livsformers evolution som bebor den. Blavatsky säger: ”Det är därför fullkomligt falskt och blott ett ytterligare bevis på vår tids stora självklokhet att, såsom vetenskapsmännen, påstå, att de förflutna tidernas alla stora geologis­ka förändringar och fruktansvärda omstörtningar åstadkommits av de vanliga och kända fysiska krafterna. Ty dessa krafter voro blott verktygen och de slut­liga medlen för ernåendet av vissa ändamål, och deras periodiska och sken­bart mekaniska verksamhet föranleddes av en inre impuls, förbunden med deras materiella natur, men av högre beskaffenhet än denna. Varje betydande natur­akt är riktad på ett visst ändamål, och naturens akter äro alla cykliska och pe­riodiska.” (ibid. I:674)


 Till index