Minne av tidigare liv

G de Purucker fick en gång följande fråga: ”Min lilla brorsdotter, som är tre år, stod med vidöppna ögon och betraktade sin farmor när hon lagade middag. Plötsligt sade flickan ´farmor, när jag var lika stor som du är nu brukade jag laga middagen´. Flickan hade aldrig hört ett enda ord om tidigare liv. Varför undervisar vi inte barnen om sådana saker? De har ju förutsättningar för att förstå dem i sitt normala medvetande."            

     Purucker svarade: Den frågan ställer jag också själv. Men så länge vi betraktar barnet som ett litet djur, en själlös köttklump, en materiell produkt, kan vi inte förstå den visdom som finns i dess själ, minnen från det förflutna som barnet inte kan klart beskriva eller förklara, men som ändå kommer fram i de förunderliga saker det säger och de intresseväckande frågor det ställer. En del av de frågor som jag hört barn ställa har väckt min förundran, ty frågorna har i flera fall rört djupsinniga problem. Dessa frågor är intuitiva impulser i barnets sinne. Barnet förstår dock inte deras innebörd. Impulserna bara passerar dess hjärna och kommer från dess egen inre gud, vilken på detta sätt försöker uttrycka sig genom den än så länge ofullständiga hjärnan. Det händer då att barnet säger kloka saker och ställer märkliga frågor.

     Platon hade rätt. Allt är hågkomster från det förgångna, från tidigare liv. Varför kommer vi inte ihåg våra tidigare liv? Faktum är att vi kommer ihåg dem i det att vi uttrycker dem som talanger, instinkter, fördomar, böjelser, preferenser osv. Det är på det sättet som minnena från det förgångna strömmar in i oss. De flesta av våra dagliga minnen tillhör hjärnan, och eftersom det förra livets hjärna är upplöst kan vi inte förvänta oss att komma ihåg bilder från det livets vardagligheter. Men alla de minnen vi har i vårt inre och vilka yttrar sig som begåvning, fallenhet, tankeskärpa etc är starkt inpräglade vittnesbörd om flydda tiders strävanden, handlingar och tänkande.

     Ja, vi kommer ihåg allting vi upplevt i tidigare liv därför att det finns bevarat i vår karaktär. Men det kommer en tid i vår evolutionära tillväxt då vi medvetet kommer ihåg det förgångna. Allt det vi tänkt, varje känsla vi hyst, varje impuls i vår själ, har outplånligt satt sina avtryck i vår organism. En vacker dag kommer vi att kunna se, och i 999 fall av 1000 kommer vi då att vända bort blicken från det vi ser och i stället rikta den mot framtiden. Vi vill glömma de dystra och ofta sorgliga bilderna från förr.

Till index