Paracelsus - en mångsidig läkare och mystiker

Herbert Edlund

Paracelsus (1493 - 1541) var en skicklig läkare, med en för sin tid mycket god utbildning i såväl kirurgisk som medicinsk behandling. Han drog egna slutsatser av egna erfarenheter, och lade stor vikt vid experiment och annan forskning. Därvid höll han sig inte inom de gränser som i våra dagar gäller för skolmedicinen, utan använde sig i sin verksamhet också av det som senare kom att kallas homeopati och mesmerism. Dessutom var han en av de första att bota genom tro, det som numera kallas placeboeffekten.

     Paracelsus kan kallas homeopatins fader. Hahnemann, som grundlade den nutida homeopatin, lånade åtskilligt från Paracelsus. Paracelsus lärde t ex om substansers kvintessens att en ytterligt liten kvantitet av ett ämne kan ha en kraftig verkan på en stor kvantitet materia. Detta illustreras av att en enda droppe galla ger en bitter smak åt en stor mängd vatten.

     Paracelsus var som sagt också en föregångsman vad beträffar magnetiskt helande, en behandlingsmetod som senare utvecklades av Anton Mesmer. Paracelsus hävdade att människan kan tillgodogöra sig den magnetiska kraft som innebor i hela naturen. Denna kraft kallade han mumia och menade att den hade en helande verkan. Liksom en blomma sänder ut sin osynliga doft, sänder mumian ut sitt osynliga inflytande.

     Ifråga om trons potentialitet menade han att tron är en andlig kraft, och att allting i naturen kan förändras genom denna. Bl a kan tron bota sjukdomar. Vår mentala verksamhet i form av tankar och känslor är roten till många sjukdomar, och tron kan bota dem alla om den är tillräckligt stark.

     Våra tankar och känslor påverkar enligt Paracelsus inte bara de fysiska processerna i vår egen kropp. De påverkar också vädret och annat på jorden. Förklaringen till detta ligger i att jorden som levande varelse står i mental förbindelse med människan, varvid de ”astrala” strömmar som alstras av jordens mentala verksamhet påverkar människan och framkallar vissa effekter i henne, samtidigt som de astrala strömmar som alstras av människans vilja och mentala verksamhet framkallar vissa effekter i bl a jordens väderleksförhållanden. De fysiologiska processer som äger rum i människors kroppar förorsakas av deras astrala strömmar, och de fysiologiska och meteorologiska processer som äger rum i jordens stora organism förorsakas av jordens astrala strömmar. Strömmarna i mikrokosmen och makrokosmen påverkar medvetet eller omedvetet varandra, och förstår man detta på rätt sätt, säger Paracelsus, blir det inte så märkligt att människornas sinnen åstadkommer förändringar i jordens sinne som får effekter på vind, regn, hagel och åska.

Till index