Vår civilisations sönderfall

G de Purucker

Nutidens män och kvinnor utgör en generation som jag tror att vi med rätta kan beteckna som "en vilsegången generation". Orsaken till detta, orsaken till vår själsliga yrsel och våra känslors osäkra famlande, är att vi varken har förståelse för eller är i besittning av en gemensam etisk och intellektuell värdebas. Detta visas av det Babel av röster som ljuder omkring oss, av de hungrande människohjärtan som överallt längtar och frågar, liksom av de otaliga människosjälar som söker efter ett inre ljus vilket kan leda fram till lösningen av de problem vi möter. Hela vår generation vandrar i mörker och vet inte vart den skall vända sig för att få det efterlängtade ljuset. Det Babel av röster som stiger ur människohavet har något skrämmande och ödesmärkt i sitt oklara pockande på ett universalbotemedel. I detta kaos av röster lyssnar man förgäves efter fundamentala, uppbyggande idéer, och det är sällan man får höra någon som talar med kunskapens auktoritet.

     Vår generation har gått intellektuellt och moraliskt vilse därför att den mist sin inre synförmåga. ”Utan inre synförmåga går folket under", säger ett gammalt hebreiskt ordspråk, grundat på en djupgående kännedom om den mänskliga psykologin. Det är alltid en vision, en inre syn, en idé eller grupp av idéer som leder människor mot lysande kultur eller mot avgrunden. Platon hade rätt: det är idéer som bygger upp eller river ned civilisationer och samhällsformer. Och det är idéer och ideal, vars sanning alla människor har en klar förnimmelse av, som fattas oss idag. Detta beror på att nutidens människor saknar den inre synförmågan, dvs den inre kunskapen om sättet att handla rätt.

     Vi är nu vid slutet av en civilisationsform, eller snarare ett civilisationsskede, som i likhet med det romerska väldet på sin tid har nått den punkt där sönderfallet börjar. Om vår nuvarande civilisation skall gå under i blod och förtvivlan eller om den skall få andrum och tid att tillfriskna, beror på styrkan i den medfödda visdom och den känsla för rättvisa som innebor i människornas hjärtan och sinnen.

     Vi står förtrollade när vi betraktar de företeelser som åtföljer vår civilisations sönderfall. Men vi glömmer därvid att denna civilisation är av nästan helt och hållet materiell art, där materiella ting ofta räknats som det enda av bestående värde. Styrkans och de materiella värdenas lag har varit rådande så gott som oinskränkt. Man har inte frågat mycket efter reglerna för internationell rättvisa, och inte heller efter de allmänna mänskliga rättigheterna. Under gott och väl nitton århundraden har regeln varit: låt var och en hugga för sig vad han kan, låt var och en behålla vad han kan. Nationernas uppförande har till stor del varit grundat på denna rent materialistiska och själviska grundval. Vi sådde vinden, och nu skördar vi stormen som en grupp andligen insolventa folk.

     Vi måste hålla i minnet att ingen mänsklig institution är oföränderlig, för alltid densamma, och att den mänskliga historiens oupphörligt växlande scener i det förflutna pekar på att framtiden blir lika fylld av förändringar. Jordens största folk har inte varit de som innehaft de vidsträcktaste jordområdena, utan de som varit duktigast i att tillägna sig nya idéer och tillämpa dessa vid uppbyggandet av institutioner som grundats på förstånd och rättvisa.

     Den kanske främsta orsaken till våra nationella och internationella svårigheter är att människor i allmänhet fortfarande håller fast vid tron på våldet som medel att lösa problem. Men våldet har aldrig haft någon varaktig framgång och kommer heller aldrig att få det. Våld föder mer våld. Hat föder mer hat. Själviskhet föder mer själviskhet.

Till index