Diverse utsagor av Grace F Knoche

Det finns ett tibetanskt ordspråk som lyder: "Varje människa är herre över sin egen visdom". När vi funderar över detta ordspråk inser vi att ingen har rätt att säga åt någon annan vad han skall vara eller försöka bli. Var och en av oss måste bli herre över sin egen särart, sin egen visdom och sitt eget öde. Detta innebär dock inte att vi skall leva bara för oss själva. Som människor är vi fullständigt beroende av varandra. Vi kan inte leva, eller tänka oss vara, isolerade från världens karma. Vår tids omvälvningar med alla dess krig har kommit oss att inse att ingen människa och inget speciellt system har alla svar, och att varje människa måste finna och leva efter de grundsatser som är sanna för just henne.

Eftersom det pågår ett ständigt utbyte av livsatomer och många slags energier, så måste det finnas karmiska samband mellan alla de naturriken vi är beroende av. Vi är beroende av mineralriket, av vattnet och luften. Vi är beroende av jordens, eldens, vattnets, luftens och eterns element och vi är sannerligen beroende av växt- och djurrikena. Vi skulle inte kunna existera utan samverkan med dem. Men vi vet inte vad som händer vid det ömsesidiga utbytet av livsatomer mellan djur- och människorikena. På samma sätt som vi anser att det pågår ett utbyte av livsatomer mellan människorna och de lägsta gudomliga rikena, så pågår en liknande växelverkan mellan djurriket och oss.

Vi är nu i Vattumannens tidsålder och många vill veta när den började och vad den innebär. Jag kan inte säga vilket år den började eller om den faktiskt har börjat astronomiskt sett, även om vi runt omkring oss ser tecken på detta. Inflytelserna från zodiakens hus övergår på ett mycket märkbart sätt i varandra när solen "skrider" från ett tecken till ett annat. Astronomerna kan inte säkert säga vilket år solen lämnar ett tecken och glider in i ett annat, men vi kan ändå redan känna en stark inströmning i vår värld av energi från Vattumannen.

Vi är endast delvis barn av jorden. Vi är också barn av solen och därför har solen, planeterna och zodiaken sina inflytelser på vår jord, på mänskligheten som helhet och på varje enskild människa. De som studerat astrologi vet att var och en av oss har ett uppstigande tecken och ett soltecken, och föds vi med vissa planeter i ascendanten eller descendanten kommer vissa inflytelser att känneteckna vårt liv. Allt detta är sant, men tar horoskopuppställarna tillräcklig hänsyn till de sjufaldiga eller tolvfaldiga inflytelserna från varje planetkropp på varje människa, med hennes sju, tio eller tolv principer, för att inte tala om solkedjans tolv energier och de tolv aspekterna från varje zodiaktecken? Det finns många komplicerade och sammanvävda faktorer att ta hänsyn till. Det skulle vara mycket svårt för vem som helst, även för den som förstår något av dessa av varandra beroende förhållanden, att rätt bedöma hur vår framtid gestaltar sig. Allt man skulle kunna säga är att vi har vissa karaktäristiska drag i vår natur och att vi är benägna för vissa ödesbestämmelser , som kanske eller kanske inte kommer att utlösas, eftersom det är vi själva som bestämmer våra handlingar. Det är vi som påverkar dessa sammanvävda faktorer, och det beror helt på oss själva hur vi kommer att lyckas.

Vi har ingen troslära och inget påvevälde i Teosofiska Samfundet, och inte heller i teosofin. Detta innebär att var och en av oss måste arbete självständigt på sin utveckling. Teosofin är snarare en utvecklingsprocess än ett lärosystem, ett inre uppvaknande och växande som innebär en allt djupare uppfattning av människans sanna värde och alla varelsers okränkbarhet.

Det universella broderskapet är en av teosofins grundpelare och omfattar mer än ett broderskap enbart bland människor. Det omfattar allt liv i båda riktningarna: så långt vi förmår tänka oss in i atomens inre värld och så långt vi förmår att intuitivt uppfatta den yttre rymdens värld. Båda riktningarna "slutar i något mystiskt", för att citera den engelske astronomen Fred Hoyle. Några astrofysiker och andra vetenskapsmän har erkänt att universum inte blott och bart är en maskin, utan är ett utflöde av intelligens.

DNA innehåller en sammanfattning av hela vårt förflutna. Det kan inte vara annorlunda. Vi skulle kunna säga att DNA är den fysiska manifestationen av våra inre principers andliga, mentala och emotionella DNA. Med den genetiska koden visar vetenskapen att människan är sin egen karma, att hon inte inträder i detta liv som frukten av endast ett föregående livs karma, utan av en karma som följt henne genom otaliga tidsåldrar. Det är just den visionen som teosofin ger oss. Vi är evighetsgnistor med ett ödesmönster utan början och slut, ett mönster som vi vävt under tidsåldrar. Varje atom i vår varelse, från de fysiska till de gudomliga, har stämplats med minnet av det mest väsentliga från vårt förflutna. Det som vetenskapsmännen kallar DNA är den fysiska kopian av våra inre upptäckter, äventyr och framsteg och även vår framtid.

Tror du att kroppen bildas utan något samband med den återvändande själen? Tänk på din egen reinkarnation. Tror du inte att ditt reinkarnerande ego då på något sätt ägde visdom nog att veta vilka föräldrar det skulle välja. Även om valet inte var medvetet, påverkade din karma dig att söka din mor och far, och när sedan fröet blivit befruktat byggde du själv som själ upp din kropp inom din mor. Dess livsatomer återvände till dig som dragna av en magnet. Lägg märke till att jag sade livsatomerna, de monadiska elementen inom atomerna. Inuti livmodern började den lilla kroppen växa, ledd av det sig återförkroppsligande egot. Din mor var beskyddaren liksom din far, ty båda föräldrarna bidrar till skyddet av det växande barnet, vilket bokstavligen existerar även bortom den fysiska omgivningen. Eftersom det inträdande egot formar den kropp som tillhör det, måste kroppen helt naturligt vara en återspegling av själen. Vore det möjligt att få en bild av det reinkarnerande egots DNA, är jag säker på att vi skulle finna en mycket nära likhet mellan detta och det genetiska DNA som vetenskapen kan tyda.

Varför började evolutionen? Om vi tar oss själva som exempel, kan vi säga att vår gudomliga monad drev oss in i denna jordiska tillvaro för att vinna erfarenhet. Den steg ned i materien för att dels vidga och fördjupa sin egen erfarenhet, dels väcka till större medvetande de lägre element vilka den använder som sitt uttrycksmedel. Sålunda tycks det finnas ett tvåfaldigt syfte med evolutionen, för det första att utvecklingsmässigt höja, väcka och stimulera alla de lägre element vi består av och samtidigt utöva ett liknande inflytande på den omgivande natur i vilken vi lever, och för det andra att bredda och fördjupa vår gudomliga monads erfarenheter.

Vi finns här på jorden för såväl vår egen skull som för att hjälpa till att väcka naturen. Vi lever här för att hjälpa varandra att finna en väg mot ljuset.

Parapsykologer och andra utför experiment som är ytterst farliga, t ex manipulering av en människas personlighet med kemiska medel och s k regression till förmodade tidigare liv.

Vi måste med all kraft göra klart att varje individ skall vara herre över sin egen varelse. Ingen gud i himlen, ingen djävul i helvetet, ingen mästare i Brödraskapet, har rätt att inkräkta på själens utveckling hos någon människa. Varje tendens i riktning mot experimenterande med en annans inre egenskaper går åt alldeles fel håll.

Ibland tycker vi att vetenskapsmän är lite löjliga när de kräver bevis för den eller den tanken som vi anser vara självklar. Men den vetenskapliga hållningen är faktiskt en mycket klok princip. Den utgör en nödvändig balanserande motvikt. Det finns nämligen alldeles för många kvasi-mystiker som tror att de har alla svar. De kan ha fått tag i en liten gnutta sanning, och blir så upptända därav att de tror sig ha funnit något ofantligt. Vi kan vara tacksamma för det tålamod, den hängivenhet och opersonlighet vi finner bland vetenskapsmännen, som idag faktiskt bekräftar enheten i allt liv på jorden och i universum.

Fråga: Det skulle vara intressant att höra vad teosofin säger om abort.

Svar: Ingen av oss har rätt att beröva en annan livet. Livet är heligt och uppsåtlig abort är under alla omständigheter principiellt orätt. För att citera dr de Purucker : det är "helt enkelt mord". Detta är starka ord, men de är sanna. Livet börjar inte vid befruktningen. Det må vara att dess manifestation på detta plan börjar då, men liv är en fortlöpande process.

Det levande väsen som besjälar ett foster är inte en ny skapelse. Fostret representerar en själs inträde i jordelivet, en själ som haft många föregående jordeliv och vars gudomliga ursprung sträcker sig tillbaka genom oändliga tidsåldrar. Att beröva ett väsen möjligheten att återfödas är en handling som inte står i samklang med livet, det är död. Är vi som blivande föräldrar skickade att ta beslut om att avbryta en själs erfarenheter mitt i strömfåran? Vi avbryter inkarnationsprocessen, men lyckligtvis bara tillfälligt, ty själen kommer att försöka på nytt så snart den får en möjlighet.

Det finns utan tvivel tillfällen då beslutet är mycket svårt, t ex vid våldtäkt. Men ett barn som har påbörjats har lika stor rätt att få en chans på denna jord som varje annan själ, hur tragiska omständigheterna för modern eller föräldrarna än må vara. Vi vet inte, ingen av oss vet, hur karma väver sitt mönster.

Fråga: Om man har älskat en person mycket djupt och den personen dör, existerar kärleken fortfarande?

Svar: Det är omöjligt att göra slut på ett sådant förhållande. En fas av det slutar, men lika säkert som att du mötte den personen i detta livet och att det djupa och kärleksfulla sambandet fanns mellan er, lika säkert är det att er relation inte bara var en fortsättning på en tidigare sådan, utan också ett löfte om vad som skall fullbordas i ett annat liv. Detta innebär inte att vi alltid skall vara man och hustru eller mor och dotter eller far och son. Det kan mycket väl bli så att rollerna blir ombytta eller annorlunda. Men både kärleken och hatet består bortom graven - och här får orden kärlek och hat stå för hela skalan av mänskliga känslor.

Fråga: Jag skulle vilja veta hur teosofin ser på blodtransfusion.

Svar: Vi bör se på blodtransfusionen med sunt förnuft och även inse att vi är mycket mer än bara en kropp. Blodtransfusion är långt ifrån en idealisk form av hjälpingripande, men vi lever inte heller i en idealisk värld och vår medicinska utveckling har inte nått sin fulländning.

När blod överförs från en person till en annan innebär detta säkerligen något mer än en rent fysisk överföring. Jag tror dock att de skadliga följder man då kan utsättas för på de fysiska och psykiska planen är mindre farliga än de svårigheter man kan få om man öppnar sig för, eller låter sig påverkas av, andra människors låga känslor och tankar. Det fysiska avskräde som eventuellt överförs vid en blodtransfusion är säkert inte på långt när så skadligt som den försåtliga fara man både psykiskt och fysiskt utsätts för genom arroganta, grymma och själviska tankar.

Till Korta utsagor ur den teosofiska litteraturen