Ur Magic av Franz Hartmann

Varje känsla svarar mot en viss färg. Kärlek svarar mot blått, begär mot rött, välvilja mot grönt, och dessa färger kan framkalla motsvarande känslor hos andra människor. (s 92)

Varje fysisk gestalt har inom sig sin eteriska motsvarighet som under speciella omständigheter avskiljer sig från den mer materiella delen, eller dras ur densamma av en adept. Sådana astrala komponenter kan beklädas med kondenserad akasha och göras synliga. På så sätt kan ett objekt dupliceras av den som vet hur man manipulerar dessa osynliga krafter.
     Det finns personer hos vilka denna eteriska motsvarighet - antingen som följd av medfödda egendomligheter eller på grund av sjukdom - inte är fast förenad med den fysiska kroppen och därför under kortare perioder kan avskiljas från densamma. Sådana personer är lämpliga medier för s k ande-materialisationer , då deras eteriska motsvarigheter avskiljs från deras kroppar och antar de synliga gestalterna av levande eller döda människor. (Om en materialiserad gestalt blir nedsmutsad med bläck eller sot, återfinns detta färgade material efteråt på den motsvarande delen av mediets kropp. Ty när den astrala gestalten återinträder i den fysiska kroppen avsätter den smutsen på de motsvarande fysiska kroppsdelarna.) (s 92-93)

Varje känsla som uppkommer i en människa kan förenas med naturens astrala krafter och skapa en varelse, vilken av personer i besittning av högre varseblivningsförmögenheter kan förnimmas som levande och aktiv. Varje mental livsyttring som tar sig uttryck i ord eller handling skapar en levande varelse på astralplanet. En del av dessa gestalter blir mycket varaktiga på grund av intensiteten och tidslängden hos det tänkande som skapade dem, medan andra uppkommer i det ena ögonblicket och försvinner i det andra.
     Många fall finns beskrivna där personer som begått brott sägs ha blivit ansatta av någon hämndgirig demon i åratal, vilken framträtt och försvunnit igen på ett påtagligt sätt. Sådana demoner är produkter av fantasins ofrivilliga aktivitet hos offren, men är inte desto mindre verkliga för dessa. Demonerna kan framkallas genom minnet eller samvetskval. Bilderna av dem existerar i själen och objektiveras av rädsla, ty rädslan är repulsiv. Den stöter instinktivt bort det människan är rädd för, och genom att bilden stöts bort från själssfärens centrum mot dess pereferi blir bilden objektiv.
     Det finns exempel på att människor drivits till självmord i hopp om att komma undan ansättande demoner. Demoner sägs i en del fall ha antagit gestalter som till och med gått att ta på. Men vare sig de går att ta på eller inte, så är den substans av vilken de är uppbyggda bara substansprojektioner från de personer för vilka de framträder. De är så att säga dessa personer själva.
     I ett brev till Mr Sinnett säger en adept: "Varje människotanke går efter att ha frambragts till en annan värld och blir en aktiv varelse genom att förena sig - sammansmälta skulle vi kunna säga - med en elemental, dvs med en av naturrikenas halvintelligenta krafter. Den lever som aktiv intelligens - en produkt av själens skaparkraft - under en tid som står i proportion till intensiteten i den hjärn-verksamhet som alstrade den. Sålunda består en god tanke som en aktiv välgörande kraft, en ond som en ondskefull demon. Människan befolkar därför sin väg genom rummet med avkomman till sina föreställningar, önskningar, impulser och drifter. Och det blir ett flöde som i proportion till sin dynamiska intensitet påverkar varje mottaglig eller nervös organism som kommer i kontakt med det... Adepten frambringar medvetet dessa skepnader, andra gör det omedvetet."
     Människans skapelser hålls vid liv av den livskraft som strålar in i dem från hennes livscentrum...
     De fortsätter att existera så länge hon med sitt tänkande och sin vilja ingjuter liv och medvetande i dem, och har de fått en viss mängd energi kan de hänga fast vid henne även om hon inte vill ha deras sällskap. De är för sin existens beroende av henne, och kampen för tillvaron tvingar dem att kvarstanna vid den källa från vilken de får sin livskraft. Om de avlägsnar sig från den källan, dör de. De är därför tvingade att stanna vid den...och ansätter sin skapare med sin ovälkomna närvaro. För att bli av med dem bör man med all kraft rikta sina ambitioner och tankar i andra och högre riktningar, och därigenom svälta dem till döds.
Elementala gestalter som är sin skapares tjänare - faktiskt han själv - kan användas för goda eller onda ändamål. Kärlek och hat skapar subjektiva gestalter av vacker eller förskräcklig skepnad, som försedda med medvetande får liv och kan sändas iväg på något gott eller ondskefullt uppdrag. Genom dem förenar magikern sitt eget liv och medvetande med den person som han vill påverka. En hårlock, ett klädesplagg eller något föremål som burits av denna person utgör en sammanbindande länk. Samma verkan kan uppnås om personen ifråga har ett föremål som tillhört magikern, ty varhelst något som varit i beröring med magikern befinner sig, där finns också en del av hans element, och denna del kommer att utgöra en magnetisk förbindelse mellan honom och den han vill påverka. Om magikern projicerar sin astralkropp, kommer hans personlighet att vara hos hans offer även om offret inte kan se den.
     Den elemental som sänds iväg av en magiker är en konstitutionell del av magikern själv, och är då offret svagt eller medialt kan det skadas av elementalen.
     Den magiker som med viljeakter har tagit kontroll över naturens halvintelligenta krafter, kan använda dessa till gott eller ont. Det hjälplösa mediet däremot, genom vilket ockulta krafter manifesterar sig, kan vare sig framkalla eller kontrollera dessa manifestationer. Mediet kan inte kontrollera elementalerna , utan kontrolleras av dem. Dess kropp tjänar som instrument åt de astrala varelserna... Mediet sitter passivt och väntar på vad elementalerna skall ta sig till, och förser dem omedvetet med sin livskraft och tankeförmåga. Mediets och övriga närvarandes tankar reflekteras i de astrala gestalterna, och ger dessa tillfälle att ge uttryck för vad som synes vara deras egen intelligens.
     De astrala element som elementalerna använder för att vid spiritualistiska seanser åstadkomma fysiska fenomen tas inte bara från mediet utan från alla dem av de närvarande, vilkas konstitution är svag och som därför lätt kan vampyriseras till att ställa behövliga element till förfogande. Vid materialisationsseanser tas elementen också från de närvarandes kläder för att användas till drapering av "andarna". Man har observerat att kläderna på de personer som ofta besöker sådana seanser slits fortare än normalt. (s 98-104)

De astrala kvarlevorna (efter döda människor) används av den svarte magikern och av naturens elementala krafter för onda ändamål. Om dessa kvarlevor är omedvetna, tjänar de därvid bara som blinda instrument åt användarna. Är de medvetna kan magikern träda i förbund med dem och samarbeta med dem. (s 107)

Varje gestalt är den yttre representationen av en viss karaktärsprofil och har därför vissa egenskaper som skiljer den från andra gestalter. En förändring av karaktärsprofilen följs av en gradvis förändring av gestalten. En person som sänker sin moraliska karaktärsnivå kommer efter hand att återspegla denna sänkning i sitt utseende. På samma sätt kan personer med olika utseende och karaktärer med tiden, om deras karaktärer stäms till harmoni med varandra, börja likna varandra till utseendet. (s 112)

Var och en av oss har sina egna speciella utströmningar och auror, och överför dem till andra. Alla mottager därför de magnetiska aurorna från dem som omger honom och från den plats på vilken han vistas. Dessa emanationer kan vara välgörande eller fördärvliga, och vi kan bota eller förgifta varandra med dem. Det är därför lämpligt att följa det råd Gautama Buddha gav sina lärjungar - att äta och sova ensamma. (s 137-138)

Många är mycket noga med sina matvanor så att ingen ohälsosam föda kommer in i kroppen, samtidigt som de är mycket vårdslösa när det gäller de tankar som kommer in i deras sinne. Men kvaliteten på de tankar som uppehåller sig i sinnet - liksom kvaliteten på de känslor och begär som föder själen - är av mycket större betydelse än kvaliteten på den föda som tillförs kroppen. (s 138)

Den som lever i ett kloster eller som eremit i vildmarken är ingen asket om han inte har någon önskan att deltaga i världens liv. Ty det är inte någon försakelse att avstå från det man inte vill ha. Asketism innebär disciplin , och den som avskyr det världsliga livet underkastar sig en mycket strängare disciplin om han kvarstannar i världen i stället för att dra sig tillbaka till ett ställe där han får vara ifred. Den verklige asketen är därför den som lever mitt i det samhälle vars seder och värderingar misshagar honom, och som trots alla de frestelser han omges av upprätthåller sin karaktärsintegritet. Styrka utvecklas bara genom motstånd. Våra fiender är våra vänner om vi förstår hur vi skall använda oss av dem. En eremit som lever i skogen där det inte finns några frestelser utvecklar ingen styrka. Isolering lämpar sig bara för adepten, lärjungen måste genomgå livets alla prövningar. (s 139)

Verklig meditation består inte i drömmerier och inte i att passivisera sinnet och lämna det öppet för inflytanden från astralplanet. Sann meditation är ett tillstånd i vilket sinnet inte flackar omkring i fantasins regioner, utan hålls stilla för att mottaga andens ljus. "Yoga är övning i förmågan att hålla tankeapparatens transformationer under kontroll" säger Patanjali. ... En människa som drömmer utövar inget herravälde över de handlingar hon utför i drömmen, även om hon drömmer att hon agerar med sin vilja. De ting hon ser i drömmen är verkligheter för henne och hon ifrågasätter inte deras materiella fasthet, samtidigt som fysiska ting inte existerar för henne. Hon är inte ens medveten om att de kan finnas. Hon kan i drömmen se ett dike och drömma att hon vill hoppa över det utan att faktiskt utöva en viljeakt. Hon bara drömmer att hon vill. En människa i magnetisk trans har ingen aktiv egen vilja utan leds av operatörens. Det hon ser är verklighet för henne, och om operatören skapar en avgrund i sin fantasi, kommer hon att vid den avgrunden känna och ge uttryck för samma rädsla som inför en verklig avgrund i vakentillståndet . Ett glas vatten som av " mesmeristen" påstås vara vin gör henne berusad, och påstås vattnet vara giftigt kan det skada eller döda henne. (Eliphas Levi berättar om ett fall där några skeptiker utnyttjade en flicka för magnetiska experiment för att tillfredsställa sin nyfikenhet och för att se om "magnetism var någonting verkligt". De lyckades söva henne och befallde henne att se in i helvetet. Hon blev då fruktansvärt upprörd och bad om förbarmande, men man insisterade på att hon skulle gå in. "Försökspersonens anletsdrag blev fasansfulla att se. Håret reste sig på hennes huvud, ögonen stod vidöppna men visade bara vitorna, bröstet hävde sig och ett slags dödsrosslingar hördes. ´Gå in, jag vill det! ´ upprepade magnetisören. ´Jag är där´ sade den stackars försökspersonen ...och föll utmattad ihop. Sedan sade hon inget mer. ... Man försökte väcka henne, men brottet var ett faktum. Kvinnan var död.")
     En kraftfull hypnotisör kan skapa såväl en vacker som en förskräcklig bild i sitt sinne, och genom att med en viljeakt överföra bilden till en sensitiv persons mentala sfär bereda denne nöje eller lidande.
     Sådana tillstånd kan inte bara induceras under hypnotisk sömn utan också under det vanliga dagmedvetandetillståndet, och det utan någon medveten önskan hos magnetisören. Om publiken under framförandet av en tragisk teaterpjäs snyftar fastän den vet att pjäsen bara är en pjäs, så befinner den sig i ett tillstånd av partiell hypnos. (s 156-157)

Alla själar påverkar varandra. Var och en påverkar andra, och påverkas av andra, utan att veta var denna påverkan kommer ifrån. Tankar och impulser kommer och går, och deras ursprung är okänt. Ingen människa skapar sina tankar av intet, och den som inte har någon självkännedom vet inte ens vem eller vad det är som tänker och vill i henne. (s 158-159)

Kraften i vår föreställningsförmåga, om denna stärkts av viljan och givits liv av anden, är tämligen okänd. De intryck som görs på sinnet genom föreställningsförmågan kan vara kraftfulla och ha bestående verkan på personen ifråga. De kan förändra eller förvrida hans anletsdrag, göra håret vitt på en timme, göra märken, döda, vanställa... De är kraftfullare än droger. De förorsakar och botar sjukdomar, och framkallar hallucinationer och stigmata. Föreställningsförmågan utför sina mirakler, och detta antingen medvetet eller omedvetet. (s 159-160)

Under tillståndet efter döden och i devachan skapar föreställningsförmågan inga nya former och är inte i stånd att mottaga nya intryck. Den lever på summan av de intryck som ackumulerats under jordelivet och som utvecklar otaliga variationer av mentala tillstånd.
     Det finns ingen himmel och inget helvete utom dem som människans föreställningsförmåga skapar. Icke desto mindre är det tillstånd i vilket hon lever verkligt för henne. (s 161-162)

Varje människa är utrustad med förnuft och samvete. Men om hon aldrig lyssnar till dess visa röst kommer förbindelsen mellan henne och rösten att upphöra att finnas till. Rösten kommer att dö för henne i samma takt som hennes förmåga att lyssna till den dör bort. (s 165)

Varseblivning innebär att upprätta en relation mellan varseblivaren och det objekt som varseblivs. En sådan relation är bara möjlig om varseblivaren och objektet existerar på samma tillvaroplan. Därför varseblivs fysiska objekt med de fysiska sinnena och själsliga objekt med själen. Och det som hör till anden kan bara varseblivas med förmågan hos människans självmedvetna ande. (s 166)

Vi kan känna närvaron av en astral gestalt utan att se den, och därvid vara lika övertygade om dess närvaro som när vi ser den med ögonen. Ty känseln är inte mindre pålitlig än synen. Närvaron i sinnet av en helig och upphöjd tanke fyller detta med en lyckokänsla, en uppiggande påverkan, vars vibrationer kan kännas långt efter det tanken ifråga har gett sig iväg. (s 170)

Den synliga människan är den osynliga människans kärna. Människans själssfär omsluter henne på alla sidor som en osynlig pulpa vilken sträcker sig långt ut i omgivningen, och hon kan bli medveten om de objekt som finns inom den sfären om hon vidkänns sin relation till dem.
...denna sfär existerar och blandas med andras sfärer, vilket ger upphov till sympatier eller antipatier alltefter harmonin eller disharmonin i deras respektive element. En mängd tilldragelser kan äga rum i ens själ utan att man varseblir dem därför att ens uppmärksamhet inte dras till dem så att man blir medveten om dem. (s 171)

Den som befinner sig i ett transtillstånd är vaken på ett högre tillvaroplan och omedveten om vad som händer på det fysiska planet. (s 175)

När den fysiska kroppen sover attraheras dess kamarupa ibland omedvetet till avlägsna platser. Den kan då iakttagas av personer som har förmågan att se, men visar inga tecken på liv och intelligens. Den rör sig automatiskt och återvänder till kroppen när denna behöver dess närvaro. Vid döden, när sammanhållningen mellan de högre och de lägre väsenssidorna löses, är en sådan projektion inte ovanlig. Kamarupan kan då under en kort tid vara medveten, levande och intelligent, och representera den verkliga människan. (s 177)

...vart och ett av dessa plan har sina egna sinnesförnimmelser, varseblivningar och minnen. Det som ses, varseblivs och koms ihåg i ett tillstånd koms inte ihåg i ett annat, och det är därför inte osannoligt att en person som inträder i ett högre medvetandetillstånd efter sin fysiska kropps död inte kommer ihåg något om de betingelser som gällde under hans jordeliv. (En person ...bar i berusat tillstånd ett paket...till fel adress. När han nyktrade till kunde han inte erinra sig adressen ifråga, och paketet betraktades som förlorat. Men när han återigen blev berusad, kom han ihåg var han lämnat paketet och hämtade det tillbaka.) (s 178)

Människan lever i huvudsak två liv: ett när hon är fullt vaken, ett annat när hon sover djupt. Vart och ett har sina egna varseblivningar...och upplevelser, men upplevelserna under sömnen koms inte ihåg när man är vaken. I gränslandet mellan sömn och vaka, där intryck från båda tillstånden möts och blandas med varandra, befinner sig området för virriga drömmar som sällan innehåller någonting sant.
     Det tillståndet är emellertid lämpligt för mottagandet av intryck från det inre jaget. Den inre människan kan använda symboliska former och allegoriska bilder för att överföra idéer till det lägre jaget och ge det förmaningar, varsel och varningar avseende kommande händelser. (s 179-180)

Medvetenhet är kunskap och liv, omedvetenhet är okunnighet och död. Om vi är medvetna om ett objekts existens, vet vi att det finns en relation mellan oss och objektet ifråga. Blir vi omedvetna om dess existens upphör vare sig vi eller objektet att existera, men vi uppplever inte dess relation till oss. Så snart som vi vidkänns relationen blir det i vår själssfär varseblivna objektets karaktär en del av vår mentala konstitution, och vi börjar leva med objektet. Vi har det i vårt medvetande och kan med viljekraft hålla det kvar där. Om det försvinner därifrån, kan vi återkalla det med hjälp av erinringsförmågan och minnet. Att känna ett objekt är att leva i relation med det. Att glömma det är att upphöra att existera i förhållande till det.
     Omedvetenhet, okunnighet och död är därför synonyma termer, och var och en är död i proportion till sin okunnighet. Är man okunnig om något är man relationsmässigt död vad detta något beträffar, fastän man kan vara fullt levande i relation till andra objekt. (s 181)

I genomsnittsmänniskans organism är livet särskilt aktivt i den fysiska kroppen, och hon hänger fast vid den kroppens liv som om det vore den enda formen av tillvaro. Hon känner inte till någon annan tillvaroform, och är därför rädd för att dö. En människa som har koncentrerat sitt liv och medvetande till astralkroppen är medveten om en annan tillvaroform, och hennes fysiska kropp är bara av värde för henne därför att hon genom den kan agera på det fysiska tillvaroplanet. (s 185)

Ingen människa dör omedveten, hur mycket yttre tecken än tyder på att så skulle vara fallet.
     Processen då den astrala gestalten skiljer sig från de fysiska kvarlevorna har av en klärvoajant beskrivits på följande sätt: "Först såg jag ett vackert sken av ljusblå färg, i vilket en liten äggformad substans framträdde ungefär tre fot ovanför huvudet. Den höll sig inte stilla utan svängde hit och dit som en ballong i luften. Den sträckte gradvis ut sig till full kroppslängd, omsluten av dimma eller rök. Jag varseblev ett ansikte som - även om det ännu inte var fullt utbildat - till anletsdragen motsvarade det som snart skulle vara själlöst, fast det var ljusare, slätare och vackrare... Med varje andetag av den döende kroppen kompletterades den eteriska gestalten och blev allt fullständigare. Slutligen tog fötterna form, men inte sida vid sida som i den ställning den döende mannen låg. Den ena foten hängde nedanför den andra och det ena knäet var böjt... Gestalten tycktes vara inhöljd i en molnlik dimma. En oräknelig skara av andra väsen tycktes vara i närheten. När det hela var klart, försvann alltsammans långsamt ur sikte." (s 188)

Den genomsnittliga människans själ med dess måttliga själviska begär är i kamaloka inte tillräckligt medveten och intelligent för att förstå att dess fysiska kropp är död, och att den själv genomgår en upplösningsprocess. Men den människas själ, vars hela medvetande var centrerat till jaget och fästat vid jorden av ängslan, ånger, girighet eller hämndlystnad, kan vara medveten och intelligent nog till desperata ansträngningar för att återinträda i fysiskt liv. Anande sitt annalkande öde försöker den förlänga sin tillvaro genom att klamra sig fast vid, och söka skydd hos, en levande varelses organism, och vållar därmed besättelse. (s 190)

Människan skapar under hela sitt liv den värld i vilken hon skall leva på andra sidan.
     Själarnas värld är en värld där tankar uppträder som materiella och solida för dem som lever i den världen. Människan är ett centrum från vilket tankar kontinuerligt frambringas och kristalliseras till former i den världen. Hennes tankar är ting som har liv, gestalt och fasthet. De är verkliga varelser, solida och varaktigare än formerna på det fysiska planet. Goda tankar är lätta och höjer sig uppåt över oss, medan onda tankar är tunga och sjunker. Den värld under oss till vilken de sjunker är sfären för de grova, sjukliga och sinnliga tankar som frambringas av ondsinta och okunniga människor. Den världen är ännu materiellare och solidare för sina invånare än vår är för oss. Den är uppehållsorten för av människor skapade personliga gudar, djävlar och vidunder, allesammans makabra uppfinningar av människans föreställningsförmåga.
     De är bara tankeprodukter, men icke desto mindre verkliga och substantiella i förhållande till dem som lever bland dem och upplever deras existens. Myterna om helvetet och skärselden är baserade på missförstådda fakta. "Helveten" finns, men det är människan själv som skapat dem. Den brutala människan skapar under jordelivet monster med sin sjukliga föreställningsförmåga, och den döda människan attraheras till sina skapelser. (s 190-191)

En människa som under jordelivet inte skapar någonting som etablerar en medveten relation till hennes odödliga jag har ingenting odödligt, till vilket hon kan kvarstå i relation efter döden. Om all hennes uppmärksamhet tas i anspråk av hennes fysiska behov och önskningar, blir hennes medvetandesfär under jordelivet begränsad till dessa. När hon lämnar det fysiska tillvaroplanet existerar fysiska behov och önskningar inte längre för henne, och hennes medvetenhet om dem avtar. Och då hon ju inte skapat någonting i sin själ som kan upprätta förbindelse med hennes eget andliga inre, kommer själen vare sig att förlora något som den aldrig haft eller vinna något som den aldrig eftertraktat