Ur Life´s Riddle av Nils Amnéus



När människan tänker, känner eller handlar sker förändringar i den osynliga de­len av hennes natur. Det skapas en psyko-magnetisk länk som framöver oemotståndligt drar henne till de omständigheter, under vilka en utjämning av den företagna livsyttringen kan och kommer att äga rum. Människan är alltså själv länken mellan sin livsyttring och den återverkan på henne som måste föl­ja. Hon är ett magasin av energier som hon själv alstrat, och vilka var och en är resultatet av en tidigare gärning som väntar på att utjämnas. (s 181)


För den som utvecklat sina inre förmågor är tankar och känslor synliga, ty de har gestalt och substans på sina egna tillvaroplan. (s 182)


Epidemier som utplånar stora delar av en befolkning och svält som drabbar ett område är exempel på individuell karma som genomlids kollektivt. Nationer lik­som individer har sin livscykel. I början är de starka och livskraftiga. Sedan följer en period av mognad och slutligen upplösning. Nationer har också sin kar­ma i enlighet med hur de som nationer uppträtt i det förgångna. De själar som tidigare utgjorde nationen ifråga reinkarnerar igen tillsammans. Varje själ dras till den nation som den enligt sin karaktärsprofil och tidigare tillhörighet till­hör. (s 199)


”Bakom viljan står begäret” säger ett gammalt hermetiskt ordspråk. Viljan är en universell färglös kraft utan moraliska kvaliteter. Det är begäret som moti­ve­rar viljan och bestämmer dess moraliska kvalitet.

     Viljan är en drivkraft som själen använder för att kontrollera och dirigera si­na energier i avsikt att nå ett önskat syfte. Viljan existerar på alla tillvaroplan och ju högre plan, desto mäktigare är viljan. Alla varelser har ett större eller mindre mått av vilja.

      Jag önskar är inte detsamma som jag vill . Jag vill när jag agerar för att tillfredsställa min önskan, mitt begär.

      De begär som motiverar människans vilja kommer från olika källor i hen­nes komplexa natur och är av olika slag. En del kommer från kroppens organ och andra från vår naturs emotionella sida, och de är alla mer eller mindre för­bundna med vårt lägre jag. Ytterligare andra kommer från vår högre natur och har att göra med vårt ansvar och våra plikter mot andra människor. Dessa båda typer av begär står givetvis ofta i konflikt med varandra.

     När vi inser att vi inte är identiska med våra tankar och begär, kommer vi in­­te utan vidare att ge efter för varje tanke eller begär som infinner sig. Om vi konfronteras med motstridiga begär kommer vi istället att analysera och vär­de­ra dem innan vi träffar vårt val. (s 199-201)

­


Människan skapar sin karaktär genom sina tankar, handlingar och vanor. En del av karaktärsdanandet görs i det innevarande jordelivet, men den större de­len har gjorts i tidigare liv.

     Människans karaktär ger henne böjelser i vissa riktningar, men hon är inte tvungen att följa dem. Hon har förmågan att välja. Genom sina val och de hand­lingar som följer alstrar hon orsaker som karma senare returnerar till hen­ne i form av verkningar. Eftersom människan själv skapar sin karaktär, är hon också ansvarig för sina begär, preferenser och reaktioner.

     Människan har sin fria vilja, men hon måste ta konsekvenserna av sina val. De utgör ett öde som hon inte kan undkomma, och det har inte tvingats på hen­­ne utifrån.

     När människan av fritt val utför en handling, sätter hon naturens krafter i verksamhet. Hon framkallar ”lagen om orsak och verkan”, som då övertar hand­lingen och anpassar verkningen efter orsaken. (s 203-204)


Det karmiska lidande som vi nu arbetar av kommer aldrig tillbaka. När vi drab­­bas av ett långvarigt lidande kan vi tro att detta är bestående, men så är det inte. När just denna karmiska disposition är uttömd, kommer lidandet att upp­hö­ra och återkommer inte om vi inte alstrar ny karma med samma verkan.

     Det är lättare att utstå lidande om vi inser att lidandet inte är meningslöst utan en reningsprocess som återställer harmoni och hälsa.

     De varierande levnadsomständigheterna – rikedom, fattigdom, social ställ­ning, sjukdom, hälsa etc – kan alla hänföras till de människors karma som nju­ter eller lider av dem. Om levnadsomständigheterna visar sig bli till gagn eller förfång för den enskilde individen, beror på hur han reagerar på dem, ty hans reaktioner ger honom hans framtidskarma.

     Rikedom och makt utgör möjligheter att göra gott i världen. Dess inne­ha­vare kan lindra lidande, sprida glädje och stödja företagsamheter som är till det all­männa bästa. Använda på detta sätt ger rikedomen och mak­ten sin inneha­va­res högre natur tillfällen att uttrycka sig. De utvecklar honom då i rätt rikt­ning och kan därför kallas ”god” karma.

     Men de kan också fresta sin innehavare till ett lättjefullt och behag­ligt liv. De leder då ofta till ökad själviskhet, och därmed till evolutionär till­ba­ka­gång. I sådana fall är det som tycktes vara lyckosamma levnadsomständig­he­ter istäl­let ”dålig” karma.

     På samma sätt kan fattigdom och sjukdom vara såväl god som dålig karma, beroende på hur man reagerar på dem. Motgången är en bättre lärare än fram­gången.  Om den befordrar styrka, tålamod och uthållighet, stärker den karak­tä­ren i utvecklingsbefrämjande riktning. Motgången blir då, om än obehaglig att uppleva, god karma.

     Om karma är god eller ond beror alltså inte så mycket på de levnadsom­stän­­­dig­­he­ter vi befinner oss i, utan på det sätt vi möter dessa omständigheter. Be­haglig karma är därför inte alltid detsamma som god karma, och obehaglig karma inte alltid detsamma som dålig sådan.

     Om en persons lidande alltså beror på hans karma, är det då rätt att blanda sig i denna genom att försöka minska hans lidande?

     Ja, det är det. Det främsta motivet för alla våra handlingar bör vara med­kän­sla. Det är vår plikt att följa denna naturliga solidaritetsimpuls och ge all den hjälp vi kan till dem som lider. (s 217-220)


De som betraktar läran om karma som hård och kall, ser bara till dess straf­fan­de verkningar. Men det är bara ena halvan av läran, ty karman kan också be­trak­tas som en skyddsängel. Karman skyddar den oskyldige för skada lika sä­kert som den straffar den skyldige. Den är lika mycket vår vän som barske lä­ra­re, ty lika säkert som den bestraffar oss för våra ogärningar belönar den oss för våra goda gärningar. (s 228) 

Till Korta utsagor ur den teosofiska litteraturen