Bilokaliserat medvetande
Ordet bilokation betecknar ett tillstånd då människan på något sätt befinner sig på två olika platser samtidigt. Ordet kan bl a användas när kroppen under sömn, narkos, trans etc är medvetslös på en plats medan själen och medvetandet befinner sig på en annan som i följande två exempel:
När jag var sjutton år drömde jag en natt att jag gick förbi ett hus, där en familj bodde som jag kände men inte umgicks med. I samma hus fanns det en butik, på vars dörr jag tyckte mig se en vit lapp med texten Dödsfall. När jag vaknade berättade jag drömmen för min mamma, som då visade mig tidningen i vilken detta dödsfall bekantgjordes. Visar inte detta att själen kan förflytta sig under sömnen?
Jag svävade uppe vid taket i operationssalen och såg ned på det som hände under mig. Där låg jag, dvs min kropp, nedsövd på operationsbordet och kirurgen och en sköterska hade tydligen börjat operera. Jag hade inga smärtor där jag svävade, och jag kände inte någon förbindelse med kroppen. Det var väl narkosen som hade kört ut min själ ur kroppen, och där jag var mådde jag hur bra som helst. Sedan minns jag inte mer förrän jag vaknade på intensivavdelningen.
Vid bilokation av denna typ har själen skilts från kroppen, men det upplevande medvetandet har inte delats utan är helt förlagt till själen. Det kan hända att själen därvid, i form av en subtil gestalt med samma utseende som den fysiska kroppen, blir sedd av andra människor. Ett väl dokumenterat exempel på detta har vi i fallet med munken Alfonso de Liguaori. Denne föll under en fasta hemma i sitt kloster i djup trans och sade när han vaknade ur transen att han just hade deltagit i riterna vid påven Clemens XIV:s dödsbädd. Detta bekräftades senare av andra som också var där, och med vilka han då samtalat.
Att en människas kropp och själ kan separeras från varandra och att hennes upplevande medvetande då förläggs till själen är nog så märkligt. Men ännu märkligare blir det när separationen tycks bestå i att bara en del av själen förflyttas till en annan plats medan resten blir kvar i kroppen, och både den förflyttade själsdelen och kroppen med sin själsdel därvid är medvetna. Medvetandet tycks alltså också ha delats och sedan befinna sig på två ställen samtidigt.
Ett exempel på detta lämnas av Sällskapet för psykisk forskning i Helsingfors. Sällskapet företog ett experiment, vid vilket en kvinna själsligen skulle bege sig till ett hus på en angiven adress. Där skulle hon gå in i en viss lägenhet, som hon aldrig tidigare besökt, och se vad som just då försiggick. Kvinnan placerades i en bekväm fåtölj och föll utan hjälp av hypnos i trans. Efter några minuter hade hon letat upp lägenheten ifråga och berättade från sin plats i fåtöljen att det var mörkt i alla rum utom i en liten kammare med fönster mot gården. Där satt en svartklädd flicka och läste i en bok. Detta visade sig vid kontroll vara sant, och man konstaterade också att kvinnan inte kunde ha fått sin kännedom om den svartklädda flickan på annat sätt än genom sin egen närvaro i kammaren.
Ett mycket tankeväckande fall av "medvetandedelning" återges av G N M Tyrrell i boken Parapsykologins grunder. En kvinna berättar:
Jag låg i sängen och tänkte på något som
jag hade lust att göra - något som var ytterst angenämt men i högsta grad
själviskt. Plötsligt blev jag medveten om att jag befann mig på två ställen
på samma gång. Det ena jaget låg kvar i sängen och såg ut som jag i normala
fall gör. Det andra jaget stod vid sängens fotända, fullständigt stilla,
mycket rak, klädd i vitt och med en madonnaliknande slöja över huvudet.
Jag lade särskilt märke till dräktens bländande vithet. Vi hade nu en livlig
diskussion. Mitt vita jag sade: "Du vet mycket väl att du inte kommer att
göra det där som du tänker på." Mitt jag i sängen...sade: "Jag gör som jag
vill." Det var alldeles avgjort så att jag själv var båda jagen och att mitt
medvetande befann sig på båda ställena samtidigt. ... Vardera jaget såg
hela tiden det andra och dess yttre omgivning, och det vita jaget såg omgivningen
sådan den såg ut från platsen vid sängens fotända. Det vita jaget hyste
medkänsla med det andra men kände samtidigt förakt för det. Jag vill tala
om att mitt vita jag avgick med segern. Jag har inget minne av sammansmältningsprocessen
- jag vet bara att båda jagen i ett givet ögonblick betraktade omgivningen
från samma plats.
Ännu en variant av "medvetandedelning" beskrivs av Julia Keightley (Jasper Niemand) i ett brev till Constance Wachtmeister:
Så...kände jag mig en morgon, samtidigt
som jag klädde mig och funderade över dagens kommande göromål, vara i kroppen
på en vän som befann sig ute till havs på en båt. Han stod framför en spegel
och krånglade med en kragknapp medan han tänkte på mig. Jag skrev ned datum
och klockslag, och fann senare att det stämde. Det märkliga var att jag
kände mig vara båda personerna samtidigt och tänkte bådas tankar.
Vad kan då tänkas vara den rimligaste förklaringen till att en människa är medvetet närvarande på två platser samtidigt? Har hennes medvetande delats i två delar som står i något slags vibrationell eller kabelartad förbindelse med varandra, eller kan medvetandet expandera och därigenom samtidigt identifiera sig med två till synes separata delar av sin organism (alternativt med sin egen och en annan varelses organism som i Julia Keightleys fall)?
Det senare alternativet verkar ligga bäst till, ty medvetandet i sig är inte begränsat i rumslig bemärkelse. Det får sin position och utsträckning i rummet av den organism, alternativt de organismer, som det för tillfället identifierar sig med.