Drömmar

   

 

 

 

Sömn och drömmar


Som alla vet har det bedrivits en hel del ve­ten­skap­lig forskning på området sömn och drömmar med många in­tressanta och tankeväckande observationer som resultat. Bl a har man konstaterat att alla människor drömmer under söm­nen, vare sig de minns sina drömmar eller inte. Seende människor drömmer främst i svart-vita, ibland i färgade, vi­su­ella bil­der, medan blinda människors drömmar utgörs av icke-visuella sinnesupp­le­vel­­ser såsom ljud-, berörings- och luktförnimmelser. En seende som blivit blind övergår efter hand från visuella till icke-visuel­la dröm­mar. Det är inte ovanligt att en person har samma dröm flera nät­ter, och det förekommer att en­äggstvillingar har samma dröm samma natt.


Mest levande och uttrycksfulla är drömmarna under de faser av sömn­för­lop­pet då den sovandes ögon av och an rör sig under de slutna ögonlock­en. Ögon­rörelserna tycks därvid sammanfalla med dröminnehållet. När den sovan­de drömmer att han kör bil och har blicken fäst på vägen är ögonen stil­la, me­dan de när han betraktar ett fallande föremål rör sig ne­dåt. Dessa sömn­faser kal­las på grund av ögonrörelserna för REM-faser (REM står för Rapid Eye Movement). Remfaserna upptar hos vuxna personer ungefär 20 % av sömn­ti­den och innehåller den stora merpar­ten av nattens drömmar.


Längre bort från REM-sömnen ligger den s k djupsömnen, under vilken drömmar tycks vara sällsynta. När de förekommer är de kortare och inte lika visuella och livfulla som REM-drömmarna. De handlar ofta om aktuella prob­lem och kan in­nehålla lo­gis­ka resonemang som inte verkar vara drömmar. De kan upplevas som att man är vaken och ligger och tänker. Djupsömnen upptar hos vuxna per­soner ungefär 15 % av sömntiden.


Vi kan alltså drömma under såväl REM- som djupsömnsfaserna och vi kan dessutom drömma under övergångsfaserna mellan sömn och vaka. I de fa­serna bjuder drömmarna ofta på märkliga fysiska fenomen, konstiga samtal och s k hallucinatoriska synförnimmelser. Övergångs­fa­ser­na upptar ungefär 5 % av söm ntiden.


Vi sover som sagt olika djupt under olika faser av nattens sömnförlopp, och man kan med avseende på detta djup indela sömnen i fyra sta­dier där var­je sta­di­um bl a uppvisar ett speciellt hjärnvågsmönster. En­ligt denna indel­ning sjun­ker vi, efter att ha passerat övergångsstadiet mellan sömn och vaka, ner i sömn­stadium 1 och sedan i tur och ordning vidare till stadierna 2, 3 och 4. Från stadium 4 återvänder vi omvända vägen via sta­dierna 3 och 2 till sta­di­um 1 och har där en REM-dröm på fem à tio mi­nu­­ter. Då har vi fullbordat en sömncykel på ca 90 minuter. Sömn­cykeln upp­re­pas sedan ett antal gånger tills morgonen och uppvaknandet kom­mer, men med den skillnaden att djupsöm­nen i stadierna 3 och 4 vanligen bara före­kommer i den första eller de första cyklerna och att REM-faserna med dess drömmar i stadium 1 blir allt längre för varje cykel. Ca 70 % av djup­söm­nen infal­ler under den första tredjedelen av natten, medan över 50 % av dröm­marna infaller under den sista. Samman­lagt drömmer vi ungefär en och en halv timma under en nattsömn på sju à åtta timmar. Under resten av sömntiden tycks medve­tan­det enligt forskarna vara slocknat eller så att säga befinna sig i dvala, dvs vi skulle som det heter vara medvetslösa. 

Under drömmandet ökar pulsen, blodtrycket och andningsfrekvensen och när­mar sig dagvakentillståndets. Hjärnans blodgenomströmning och ämnes­om­sätt­ningen ökar också, medan musklerna däremot slappnar av. Drömmarna synes därför vara förbundna med hjärnaktivitet och annan kroppslig aktivitet, och de aktiviteterna tycks kunna vara såväl orsak till, som förorsakade av, dröm­­mar­na.
            

Drömmarna kan efter sitt innehåll indelas i olika typer och några av des­­sa ty­per ger forskarna bekymmer i det att de inte kan förklaras inom ramen för den mekanistiska världsbilden, den världsbild enligt vilken med­vetandet och själslivet - och då givetvis även drömmarna - är produkter av hjärnans fysik och kemi. En prekognitiv dröm, dvs en dröm i vilken drömma­ren upple­ver en fram­tida händelse som senare faktiskt utspelas i verklig­he­ten, för­kla­ras därför som en tillfällighet eftersom framtida händelser enligt den mekanis­tiska världsbilden in­te kan existera i förväg. Och en dröm i vilken dröm­ma­ren upplever sig be­vitt­na en händelse som sam­tidigt faktiskt äger rum på en av­lägsen plats för­kla­ras såsom uppkommen genom tele­pati, eftersom med­vetan­det med sitt själsliv inte kan lämna den hjärna som gene­rerar det. En sådan dröm, liksom alla andra drömmar, anses vara hallucinatorisk och försiggå i vad som kan kallas den sovandes inre subjek­tiva rum, ett rum som bara exi­s­te­rar i den sovandes fantasi.


Den korta och fragmentariska överblick över den vetenskapliga sömn- och drömforskningens resultat som jag nu gjort, ger oss sökande själar en hel del kun­skap att ta fasta på. Men givetvis är den kunskapen långtifrån till­räcklig för att tillfredsställa vårt behov av att få veta vad vi egentligen har för oss under sömnen. Vi har också invändningar mot de vetenskapliga förklaringarna till prekognitiva och andra märkliga drömmar, och vi har svårt att tro att vårt medvetande skulle vara utslocknat under de sömnperioder då vi inte drömmer. Därför tillgriper vi s k esoteriska synsätt för att vidga vyerna, och många av oss har skaffat sig komplette­rande kunskap genom att studera sitt eget dröm­liv.

 

Ett esoteriskt synsätt 

Ett esoteriskt synsätt som kan anläggas på drömmar och drömmande är föl­jande: Vårt medvetandecentrum, det som kan kallas upplevaren eller egot, är i kontinuerlig verksamhet. Det har i princip inga tidsluckor under vilka det är utan upp­le­vel­­­ser. Egot är alltså under såväl sömnen som pe­rioden mellan två jordeliv in­volverat i en fortlöpande varseblivnings- och upplevelse­pro­cess. Ty egot i sig be­hö­ver inte någon vila. Det är delar av dess organism som behöver perioder av vi­la och återhämtning. När den fysiska kroppen so­ver för att få denna vila och återhämtning och egot därför inte med dess hjälp kan skaffa sig upple­vel­ser, skaffar det sig sådana med hjälp av ett antal olika icke-fysiska vehikler som alla in­går i dess organism. (Vehikel betyder hölje, bärare, krop­p.) Ett av des­sa ve­hikler är av s k astral sub­stans, ett är av vad som kan kallas mental substans och ett är av andlig sub­stans. Vart och ett av dem har sinnesorgan med vilkas hjälp egot kan var­sebli om­givningarna och händelserna på det tillvaroplan där ve­hiklet befinner sig, och vart och ett av dem kan tillfälligt separeras från res­ten av or­ga­nismen och därvid utgöra säte för egot som då upplever sig va­ra på pla­­net ifråga och agera där.


Under sömnen kan egot alltså lämna sitt säte i den fysiska kroppen och är då i stånd att med hjälp av sina övriga vehikler skaffa sig upplevelser på såväl det fysis­ka som några av de icke-fysiska tillvaroplanen. När det­ta sker är det icke-fysiska vehiklet förbundet med kroppen medelst den s k silver­strängen, och via den strängen kan information om egots upplevel­ser under dess nattliga förehavanden nå den fysiska hjärnan. Det är också längs strängen som egot åter­­vän­der till kroppen.


De­n i­nformation som når hjärnan är dock vanligen mycket fragmentarisk och förvrängs dessutom vid registreringen i hjärnminnet av hjärnans egen natt­liga aktivitet. Men hur som helst så alstras under egots utom­kropps­li­ga föreha­vanden en del minnesavsättningar, och dessa kan egot varsebli när det återvänt till krop­pen. De upplevs då som drömmar vil­kas innehåll upp­fattas som nu­verk­­lighet. Alla dröm­mar - med undantag för s k klardröm­mar och en del av de drömmar som alstras av astralljusets inverkan på drömmaren - är dock ima­gi­­nä­ra åter­upplevelser av förflutna tilldragelser. Med klardrömmar menas dröm­­mar under vilka egot vet att det drömmer och därför kan påverka dröm­inne­hål­let.


Det är emellertid bara en mindre del av drömmarna som genereras under utan­förkroppentillstånden. Större delen av dem är effekter av våra upple­vel­ser under dagvakentillståndet i kroppen, och kvaliteten på des­sa upp­le­velser be­stämmer kvaliteten på drömmarna och gör des­sa an­genä­ma eller oangenä­ma. Allt vi är med om un­der dagva­kentillstån­det regis­tre­ras i minnet och utgör till­sammans med ti­di­gare nämnda minnes­avsätt­ningar det ma­terial, av vil­ket dröm­marna kom­po­ne­ras.


Att det - med undantag för klardrömmarna - inte är egot själv som sva­rar för komponerandet är uppenbart. Ty visserligen är egot i dröm­­­t­­illstån­det med­vetet om vad som händer, men det är inte självmedvetet, dvs det är inte i stånd att reflektera över sig själv och sin drömsituation och inte heller i stånd att ut­föra vilje­akter. Drömmarna kompo­neras av vad vi kan kalla "drömkonstruktö­rer" i organismen och egot är en pas­siv åskådare till, eller del­tagare i, de beg­i­ven­heter som dessa konstruktörer bjuder på.


Om vi nu kombinerar det här esoteriska synsättet på drömmar och drömmande med det vetenskapliga, verkar det som att egot under sömnstadierna 2, 3 och 4 vistas utanför kroppen och då i olika icke-fysiska vehikler skaffar sig upplevelser på olika tillvaroplan. Fragment av dessa upplevelser registreras i mer eller mindre förvrängd form av hjärnans minnesapparat och utgör tillsammans med dagvakentillståndets minnesavsättningar och de nämnda astrala inflytelserna det material, av vilket drömkonstruktörerna komponerar de drömmar som serveras egot i dess inre subjektiva rum när det under sömnstadium 1 återvänt till den sovande kroppen. Det inre subjektiva rummet kan i ett esoteriskt perspektiv förklaras vara ett mentalt skikt i drömmarens aura, i vilket minnen och tankar ordnas till miljöer och händelseförlopp i mental materia. Dessa upplevs av drömmaren som objektiv verklighet.                                       

 

En intressant beskrivning av hur drömprocessen då kan tänkas fungera läm­nas av den amerikanske lä­karen Jerome Anderson som vid ett tillfälle gjor­de en sällsam er­fa­ren­het under själva uppvaknandet ur sömnen. Vid det tillfället vaknade han nämligen inte upp i sin fysiska kropp utan utan­för denna. För ett ögonblick fann han sig stå ett stycke från kroppen och såg då hur, som han ut­trycker det, fantasin arbeta­de i hans drömmande hjärna. Han såg eller rättare sagt förnam också närvaron av en varelse som var i full färd med att tänka och vars tankar, när de togs upp av hjärnan, lik­na­de bilder som projiceras på en vägg. Såväl hans position i rummet som det han iakttog varade tillräckligt länge för att han skulle hinna förstå att det han alltid betraktat som planlösa dröm­mar, faktiskt var verkliga tankar och bilder som en varelse alstrat för sitt nöjes skull, precis som när han själv drömde dagdrömmar. Han förstod nu för­hållandet mellan vad han kallar själen och den mänskligt-animala kroppen, och strax därpå smäl­te hans jag­känsla på något obegripligt sätt samman med den drömmande va­rel­sen och dröminne­hål­let.


Anderson anser att han så att säga tog sitt lägre jag på bar gärning när detta stö­kade omkring bland de bilder och intryck som lagrats i hjär­nan under dag­va­kentillståndet. Det lägre jaget, säger han, har inte förmå­gan att själv och med egen viljekraft skapa de ting det drömmer om. Det får därför nöja sig med att utnyttja diverse fan­tasier och de intryck som sin­nena samlat under dagens lopp. Allt detta ut­gör det förråd ur vil­ket det lägre jaget hämtar materialet till si­na drömmar. Därför är våra lägre dröm­mar reflexer av våra sinnestillstånd under dagen och en förändring i vårt sätt att leva medför en förändring av des­sa drömmar.


Den dröm Anderson upplevde vid detta tillfälle kallar han lägre. Men han ta­lar också om högre drömmar och menar att dessa har sin upprin­nel­se i in­fly­tel­ser från den högre delen av vår organism. Dessa inflytelser, säger han, når kan­ske inte det drömmande medvetandet i ren och oförändrad form, men en från den högre delen av organismen kommande tanke bör kunna ge upphov till en dröm som någor­lunda speglar tanken ifrå­ga. På så sätt kan den högre delen av organismen över­fö­ra informa­tion till hjärnmedvetandet om komman­de hän­delser m m.


Andersons indelning av drömmarna i lägre och högre är givetvis otill­räck­lig när man vill studera drömmarna systematiskt. Man behöver då en mer de­tal­jerad indelning och en sådan kan utifrån olika kriterier göras på flera sätt. När jag nu övergår till att ge exem­pel på olika slags drömmar, utgår jag dock inte från en på vissa kriterier baserad indelning utan väljer helt enkelt ut fem in­tressanta typer. Jag ute­slu­ter då flera typer som i och för sig kan vara mycket intressanta, bl a hypnotiska drömmar, flygdrömmar, prob­lem­lösnings­dröm­mar, symboliska dröm­mar och drömmar som sänds oss av sjä­­lar som vill på­ver­ka oss. Likaså ute­sluter jag de drömmar som förorsakas av ytt­re sinnes­ret­ningar och andra fysiolo­giska impulser. Bland drömmar av den typen hittar man dock många som visar hur vår tidsuppfatt­ning kan föränd­ras under dröm­mandet, och jag vill där­för parentetiskt peka på en sådan. Den dröm­men ut­lös­tes av en vat­tendroppe som föll på en sovan­de mans ansik­te och omedelbart väckte honom. Då drop­pen träffade ansiktet framkallade den ett långt händel­seförlopp med stor­mar, skeppsbrott och mycket annat, ett händel­se­­förlopp som drömma­ren upplev­de såsom mycket långvarigt, men som fak­tiskt utspelades under den bråkdel av en se­kund som förflöt mellan be­röringen av droppen och upp­­vak­nan­det. Denna dröm visar att vi under ett ytterst kort tids­­avsnitt kan uppleva en mycket lång dröm och därvid tycka att drömmen tar mot­svarande långa tid i an­språk. Förmod­ligen kan vi ock­så omvänt under ett långt tids­avsnitt upp­leva en mycket kort dröm och där­vid tycka att drömmen ba­ra va­rar ett kort ögon­blick. Det­ta indikerar att tiden är högst relativ, något som också har visats med hypno­tiska experiment.


De fem typer av drömmar som jag nu skall ge några illustrerande exempel på är föl­jan­de: (1) simultandrömmar, (2) gemensamma drömmar, (3) prekog­ni­tiva drömmar om kommande händelser, (4) retrokognitiva drömmar om hän­del­ser i tidigare jor­deliv och (5) klardrömmar, dvs drömmar i vilka drömmaren vet att han drömmer och kan påverka drömmens utformning.


 

Simultandrömmar


Jag börjar med simultandrömmar. En sådan upplevs av drömmaren som sam­tidig med en verklig händelse på det fysiska tillvaroplanet. Drömmaren kän­­ner inte till denna händelse i förväg och den tilldrar sig på en annan plats än den där hans sovande kropp befinner sig. Drömmaren tycker ofta att han är närvarande på platsen ifråga och han kan uppleva händelseförloppet som ob­ser­vatör, som deltagare eller som medupplevare.


Först en observatörsdröm. Det är en flicka som en natt drömmer att hon be­finner sig i en väninnas hem då det ringer på dörren. När väninnans far öppnar ser hon väninnan och dennas pojkvän, och båda verkar vara hög­gra­digt be­ru­sa­de. Väninnan, som heter Anna, stapplar in i badrummet och kastar upp. Fa­dern är mycket arg och ett samtal utspinner sig mellan honom och Anna. Sam­ta­let slu­tar med att Anna lovar att aldrig mer dricka sig berusad eftersom följ­derna är så obe­hag­liga. Nästa dag besöker flickan Anna och be­rät­tar om dröm­­men. Den ytterligt förvånade Anna bekräftar då att nattens hän­del­se hade ut­spe­lats pre­cis som i drömmen och att samtalet mellan henne och fa­dern hade slu­tat med hennes löfte att aldrig mer dricka sig berusad.


Så en deltagardröm. I denna drömmer en man att han kommer hem från sitt arbete och finner en mängd människor kring huset - poliser, grannar och fa­mil­jen. Man berättar för honom att en man har mördats i hans hus med ett skott i huvudet, men vill inte tala om vem det är. Han drar i drömmen dock slutsatsen att den mördade är hans bror eftersom brodern är den ende i familjen som inte är närvarande. Denne befinner sig nämligen på besök hos en kusin utanför sta­den. På morgonen efter drömmen får familjen meddelande om att den kusin som brodern besökt är död. Han blev skjuten i huvudet av sin fru kvällen in­nan.


Den här drömmen stämmer inte riktigt överens med den verkliga händel­sen, och så måste rimligen vara fallet med deltagardrömmar. Drömmaren kan ju inte deltaga i det fysiska skeendet och detta ges i drömmen därför en för­vans­­kad utformning. En deltagardröm blir på så sätt bara halvsann.