Paul Cavallin om sina drömmar
För över hundra år sedan skrev fil dr Paul Cavallin en bok, Dröm och vaka, om sitt mycket varierande och innehållsrika drömliv. Ur den boken återges nedan (med en lätt modernisering av det ålderdomliga språket) dels något om det Cavallin kallar slummerbilder eller sömninledande hallucinationer, dels tre klardrömmar eller, som han själv kalla dem, medvetna drömmar. Om slummerbilderna eller de sömninledande hallucinationerna skriver han bl a:
Som benämningarna antyder utgörs dessa
av bilder och andra sinnesförnimmelser vilka, medan man ännu är vaken, uppträder
som sömnens förebud.
Oftast utgörs slummerbilderna av synbilder.
Jag ser t ex framför mig en gata, uppfylld av människor, vagnar och
hästar. Eller är det en lång fil av rum som aldrig tycks ta slut. Det kan
också vara en mängd små svarta figurer eller ett landskap med kullar som
höjer sig och åter försvinner. Jag ser mig själv i en särdeles dunkel spegel
eller är det en segelbåt på havet osv.
Det är för dessa synbilder utmärkande att
de visar sig plötsligt och oväntat, och vanligen utan all förbindelse med
de idéer och föreställningar som ögonblicket förut sysselsatte mig. Och lika
plötsligt som de uppträder, lika plötsligt försvinner de också.
Mindre ofta utgöras de sömninledande hallucinationerna
av hörselbilder. Sådana förekommer emellertid också. De består antingen
av ord eller blotta ljud. Om det förra slaget av hörselbilder gäller det,
liksom om synbilderna, att man inte kan avgöra om de är verkliga sinnesvarseblivningar
eller bara livliga föreställningar. I motsats till synbilderna kommer de
inte helt oväntat. Jag har kort före deras uppträdande ett slags förkänsla
av att något skall inträffa, och några ögonblick därefter får jag höra mitt
namn eller något annat ord ljuda i mitt öra. Det är ganska stämningsfullt
och mystiskt.
Slutligen har vi det tredje slaget av
slummerbilder, beröringsbilderna. Jag ligger i min säng. Mina armar
är utsträckta på täcket framför mig, och jag är fullt medveten därom. Men
plötsligen märker jag att mina armar är uppåtsträckta! Jag vet mycket väl
att de ligger framför mig på täcket, men det känns ändå som om de var uppåtsträckta.
Jag beslutar att röra mina armar, men mina verkliga på täcket liggande armar
lyder inte min vilja. Jag har fortfarande ingen känsla av dem, men de skenarmar
jag fått, de uppåt sträckta armarna, lyder min vilja och rör sig. Jag beslutar
att hålla mina armar stilla, och skenarmarna bli åter orörliga. Jag har alltså
förlorat både känslan av och herraväldet över mina verkliga armar, men som
ersättning har jag fått känslan av och herraväldet över ett par skenarmar.
Nu fattar jag emellertid ett kraftigt beslut att röra mina verkliga armar.
Det lyckas också, det spritter till i de på täcket liggande armarna, de
rör sig, jag har åter känsla och förnimmelse av dem - och omedelbart är
skenarmarna försvunna.
Det kan också vara så att jag känner ett
föremål bredvid mig i sängen. Jag vet att något sådant föremål inte finns
där, men ändå kvarblir min beröringsförnimmelse. Jag känner med mina skenhänder
på föremålet. Det är så verkligt och handgripligt som något kan vara. Jag
kan inte finna den minsta skillnad mellan de beröringsförnimmelser jag erfar
och dem jag skulle erfara om jag verkligen med verkliga händer berörde ett
verkligt föremål.
Vad så klardrömmarna, Cavallins medvetna drömmar, beträffar säger han att de tilldrar sig i en skenvärld. I den världen är han i besittning av en skenkropp som lyder hans befallningar. Han vet att han drömmer och förstår att drömbilderna utgörs av hallucinationer. Han säger att drömtillståndet närmar sig vakentillståndet och kan betecknas som ett övergångstillstånd mellan dröm och vaka. Han framhåller att han under slummerbilderna är vaken men under de medvetna drömmarna faktiskt drömmer. De tre ovannämnda klardrömmarna hade följande innehåll:
1. Jag ligger, ännu vaken, i min säng men
har en känsla av att jag inom kort skall börja drömma. Så sker också. Jag
lyfts upp ur sängen och far eller flyger omkring i mitt rum - fram och tillbaka,
upp och ned. Än är jag uppe vid taket, än nere i sängen igen. Möblerna och
allt annat i rummet befinner sig på den plats där de i verkligheten befinner
sig med undantag av att soffan står på ett ställe där den för en tid sedan
haft sin plats, men varifrån den numera är flyttad. Jag vet att jag drömmer,
men på grund av drömmens livlighet kan jag inte låta bli att undra om jag
ändå inte är vaken. Jag försöker flytta en del böcker till ett annat ställe
för att efteråt kunna förvissa mig om saken. Drömmen börjar anta en ängslande
karaktär. Jag hör min egen viskande stämma och känner mig kuslig till mods.
Snart blir det annorlunda, ty jag har fått förmåga att för min åskådning
framkalla allt vad jag tänker på, allt vad jag vill. Jag skapar ett väldigt
slott, jag ser en lång fil av salar med pelare och valv - jag häpnar över
min egen allmakt. Jag framkallar en mängd människor och ger mig till att studera
dem. Dessa människor, säger jag för mig själv, är ju bara drömbilder. Jag
vill se om de verkligen uppför sig som människor under liknande omständigheter
skulle uppföra sig. Jag tilltalar dem eller kniper dem eller drar dem i håret
etc och iakttar dem noggrant. De ser till att börja med otroligt dumma ut
och tycks inte lägga märke till att jag tilltalar eller förolämpar dem.
2. Jag befinner mig, både i drömmen och
verkligheten, i min säng. I drömmen ligger jag emellertid inte stilla utan
snurrar runt med oerhörd hastighet. Efter en stund far jag upp ur sängen
och flyger omkring i rummet. Jag ser min egen skugga på väggen, vilket jag
uppfattar som något högst mystiskt och märkvärdigt. Jag ligger åter i min
säng. Ljud hörs under sängen. Jag böjer mig ned och sträcker min hand under
sängen - och får tag i en annan hand som griper tag i min egen. Jag blir
häpen men inte rädd. Så har jag, utan att veta hur, kommit till en vacker
trakt i närheten av Stockholm. Jag flyger och far omkring. Jag ger mig av
mot söder och befinner mig snart i Ystad. Där försöker jag flyga upp i kyrktornet,
men lyckas inte så bra. Jag är medveten om att jag drömmer, men är ändå rädd
för att falla ned.
3. Jag sover och drömmer att jag sitter
med en del bekanta vid ett bord och äter. Rätt som det är somnar jag i drömmen
och börjar drömma - en dröm av andra ordningen så att säga. Jag vandrar fram
på en gata i samma stad där jag i den ursprungliga drömmen befunnit mig.
Jag är fortfarande medveten om att jag drömmer. Jag vaknar, alldeles som
man vaknar ur en vanlig primär dröm. Det är emellertid inte till verkligheten
utan till min förra, primära dröm jag vaknat. Jag sitter åter vid bordet
och äter, omgiven av mina förra bordskamrater. Fortfarande är jag medveten
om att jag befinner inom drömlivets område. Jag börjar anställa experiment.
Jag krossar glas och tallrikar, slår hänsynslöst mina bordskamrater i ansiktet
för att se hur de skall bete sig osv.
Cavallin säger att tilldragelserna i hans klardrömmar vanligen var fantastiska och underliga och att de inte respekterade verklighetens lagar. Ibland uppfattade han skenvärlden omkring sig som genom en slöja, men vanligen var han lika pigg som i vakentillståndet och kunde reflektera över sin situation. Klardrömmarna är de drömmar som han bäst kommit ihåg när han vaknat. Lukt- och smakförnimmelser är sällsynta, men förekommer. Cavallin försökte flera gånger lukta på blommor, men fann dem alltid doftlösa. Under en dröm om en eldsvåda kände han dock tydligt brandröken. En gång drömde han att han drack punch och noterade då att drömpunchen smakade betydligt svagare än den verkliga punchen. En annan gång åt han körsbär, och även de hade en svagare smak. I klardrömmarna upplevde Cavallin i princip ingen smärta, inte ens vid händelser som i vakenlivet skulle åsamkat honom svåra plågor. En gång tog han glödande kol i händerna, men kände ingenting. Han stack sig själv med nålar och slog sig över benen med en eldgaffel utan att det gjorde särskilt ont. Klardrömmarnas värld är sannerligen sällsam!