På sin väg mot fullt människoskap har var och en av oss många långa utvecklingscykler kvar att genomleva. Men det är bara vissa av dessa cykler som är förlagda till det fysiska jordklotet, de andra är förlagda till jordmonadens högre tillvaroplan. Även på de planen har jordmonaden gestaltat sig med globformade vehikler, och den totala jordorganismen består av tolv glober av olika materiell täthetsgrad. Globerna är så ordnade att det finns en glob på det högsta planet, två på vardera av de följande fem planen och en på det lägsta. Globen på det lägsta planet är vårt fysiska jordklot, den enda av de tolv globerna som vi kan förnimma med våra fysiska sinnen. Samtliga glober roterar kring sina respektive axlar och bildar en enhet som rör sig i en bana runt solen.

Det är ett ofantligt stort antal varelser som utgör komponenter i jordorganismens glober och lever i och på dem. Där finns jordorganismens ledande intelligenser och dess arkitekter, byggmästare, hantverkare osv. Alla hjälps de åt att bygga upp och vidmakthålla den värld, där de under en nästan oöverskådligt lång tid lever och utvecklas tillsammans. Varelserna kan indelas i tolv s k naturriken, av vilka vi är väl bekanta med mineralriket, växtriket, djurriket och människoriket. Men det finns alltså fler, några stående på en lägre utvecklingsnivå än mineralriket, andra högre utvecklade än mänskligheten.

Naturrikenas varelser lever av andra varelser genom att ta in dem i sina respektive organismer som energier, och de lever med andra varelser eftersom dessa utgör deras levnadsmiljö. Alla samexisterar med varandra och är beroende av varandra. Var och en av dem har i det förflutna genomgått, eller skall i framtiden genomgå, vart och ett av de utvecklingsstadier som naturrikena representerar. Därför strävar varje naturrikes varelser mot det närmast högre naturriket. Utvecklingsförloppet från t ex växt till människa hinner dock inte genomföras under ett enda av jordorganismens liv, även om detta har en längd av miljarder år. Men varje gång jordmonaden återförkroppsligar sig i solsystemet - och det gör den många gånger under solsystemets liv - får dess enskilda varelser på alla utvecklingsnivåer tillfälle att avancera från lägre livsformer till högre.

Genom att globerna är olika beskaffade, bjuder var och en av dem på särskilda miljöer och levnadsbetingelser för utveckling av varje varelses olika väsenssidor. Under jordorganismens liv växlar naturrikena därför glob gång på gång. De cirkulerar glob för glob i flera "varv", s k runder, runt "kedjan" av glober. Därvid har inte alla individerna i ett naturrike, t ex människoriket, sin utveckling samtidigt lokaliserad till en och samma glob. Medan huvudmassan av ett naturrike är knuten till en viss glob, är dess övriga medlemmar spridda på de andra globerna i kedjan. En del löper före, andra släpar efter huvudmassan.

Antalet runder anges vanligen till sju, och vi befinner oss nu i den fjärde av dessa. I varje ny rund upprepas på en mer framskriden nivå det utvecklingsförlopp som genomfördes under den föregående. Skeendet i var och en av runderna vägleds och övervakas av en särskild "styresman", och under denne står styresmän som vägleder och övervakar skeendet på varje enskild glob. Dessa styresmän är osynliga för oss, men de utövar ett mäktigt inflytande över hela naturen. Under varje rund är det vissa karaktäristika som präglar utvecklingen. I den innevarande runden är det de drivkrafter vi kallar känslor och begär. I nästa kommer dominansen att vara intellektuell, och i den därpå följande andlig.

Jordorganismen utgör liksom övriga planetorganismer en komponent i solsystemorganismen. Även solmonaden manifesterar sig med tolv glober på sju tillvaroplan, och dessa är ordnade efter samma mönster som jordmonadens. Vår fysiska sol är den lägsta globen. Vart och ett av solmonadens tillvaroplan kan indelas i sju underplan, och det är på dessa som planetorganismerna är etablerade. Av dessa planetorganismer ser vi bara de glober som befinner sig på vårt fysiska plan. Det finns i solsystemet planetorganismer som inte har någon glob på detta plan och därför i sin helhet är osynliga för oss.

Solsystemorganismen utgörs alltså liksom människan av komponenter som var och en utför sina uppgifter i helheten, och i organismen cirkulerar i bestämda banor andliga, intellektuella, emotionella, fysiska och andra energier och substanser. Cirkulationerna försiggår på alla plan och förbinder organismens olika delar med varandra, och det som strömmar längs cirkulationsvägarna är levande varelser. Dessa flöden av levande varelser utgör funktionella livsyttringar i den väldiga organismen, liksom blodcirkulationen och nervströmmarna utgör funktionella livsyttringar i människokroppen. Bland cirkulationsvägarna i solsystemorganismen finns det sådana som människan följer före och efter livet här på jorden. Solsystemet andas, dess hjärta slår, dess hjärna tänker osv. Samma är förhållandet med var och en av planetorganismerna och dessas enskilda glober.

Solsystemorganismens liv (på sanskrit kallat manvantara) är långt, men det har givetvis ett slut. När detta kommer, drar sig solmonaden med sina skaror av varelsekomponenter tillbaka till sitt ursprungstillstånd, för att under en av sällhet och återhämtning präglad viloperiod (på sanskrit kallad pralaya) avvakta den tidpunkt, då den har att återförkroppsliga sig på en högre livsnivå på sin plats i galaxen Vintergatan.

Det vi med våra fysiska ögon ser av denna vår hemgalax är bara dess fysiska kropp, och denna kropp är glest uppbyggd. Dess "celler", solsystemen, kan liknas vid knappnålshuvuden som svävar miltals från varandra. Sådan blir också vår bild av världsrummet i dess helhet. Detta förefaller vara en ofantlig behållare, genomkorsad av glest utspridda himlakroppar. Och världsrummets påfallande tomhet kan också observeras i den fysiska materians atomer. Atomens diameter är tiotusentals gånger större än diametrarna på de elementarpartiklar som bygger upp den. Atomens volym utgörs alltså nästan helt och hållet av tomrum.

Enligt teosofin är världsrummets påfallande tomhet dock bara skenbar. Den del av rummet vi kallar tom, både mellan himlakroppar och elementarpartiklar, är i själva verket full av de materior som utgör världsalltets olika icke-fysiska tillvaroplan. Varje plan kan ses som en rymd med himlakroppar av speciell materia, och dessa plan är hemvist för levande varelser på olika utvecklingsnivåer som lever där under sina egna betingelser.

När man betraktar världsrummet som en behållare fylld av den s k skapelsen, skall man samtidigt se det som den överallt närvarande, eviga, gränslösa och oföränderliga urgrund, den självexisterande absoluta verklighet, som föregår all manifesterad, relativ, ändlig tillvaro. Rummet är den orsakslösa orsaken och rotlösa roten till allt som varit, är och någonsin skall bli. Det saknar alla egenskaper och kan kallas Det Absoluta Varat.

Det Absoluta Varat får inte betraktas som en gud, ett väsen av något slag. Detta skulle innebära en begränsning. Men vi kan betrakta det som underlaget till vad vi kallar ande och materia. Vi tillskriver då Det Absoluta Varat en dualitet som antar karaktären av för-kosmisk idébildning och för-kosmisk rotsubstans. Idébildningen är ursprunget till allt individuellt medvetande och meddelar den ledande intelligensen vad gäller världsplan och världsförlopp. Rotsubstansen är ursprunget till materian i dess olika arter och därmed grundvalen för världsalltets alla objektiva tillvaroplan.

Det Absoluta Varat i sig är dock inte aktivt kreativt. Varje universum, vare sig det är frågan om ett aggregat av galaxer, en enskild galax eller ett solsystem, manifesterar sig själv på grund av sina inneboende möjligheter till aktiv individualitet. Det utgår från, manifesterar sig i, och återvänder sedan till Det Absoluta Varat. I världsrummet framträder och försvinner sådana universa oupphörligt. Medan vissa universa befinner sig i olika skeden av manifestation, befinner sig andra i olika stadier av vila. Sålunda pågår i världsrummet ett sig ständigt förändrande manifestationsdrama.

Det Absoluta Varat är den enda sanna verkligheten, och all manifestation, allt relativt varande, är därför mer eller mindre illusoriskt. För de varelser som deltar i världsförloppet, och därför själva är illusoriska, är detta dock verkligt nog i den utsträckning de inte förmår genomskåda illusionen. Ett näraliggande exempel på illusion ger vår fysiska materias atomstruktur. Det vi tycker vara fast, solid materia är ju i själva verket nästan rent "tomrum". Tid är också en illusion. Det finns ingen absolut tid, dvs ett ständigt pågående jämnt flöde av någonting. Tiden kan inte kvantifieras annat än i relativ mening. Tid är ingenting annat än ett panorama av på varandra följande medvetandetillstånd. Den existerar därför inte där inget individuellt medvetande finns i vilket illusionen kan framkallas. Vår upplevelse av nuet och dess framåtskridande alstras av det långsamma fördunklandet av våra varseblivningar. De tre perioderna - det förflutna, det nuvarande, det kommande - är ett tretal på de yttre företeelsernas plan, men inom den sanna verklighetens område har de ingen giltighet.
 

Till Teosofins sju huvudläror