E
Ego (latin)
Ett ord som betyder "jag". I den teosofiska litteraturen är egot det
som säger "jag är jag" - indirekt eller reflekterat medvetande, vilket upplever
sig vara en från andra varelser klart avskild, separat, individ. På detta
faktum vilar det enda "kätteri" som erkänns i ockultismen, nämligen den kätterska
tanken om avskildhet.
Det mänskliga egots säte utgörs av den mellanliggande duaden, manas-kama.
Delvis, som reinkarnerande ego, strävar egot uppåt, och delvis, som vardagligt
astralt mänskligt ego, attraheras det nedåt. Medvetenheten är odödlig i det
reinkarnerande egot, men tillfällig och dödlig i det lägre, astrala egot.
Betrakta den mänskliga konstitutionens hierarki såsom växande fram ur
det permanenta andliga jaget i dess betydelse av jagskapets frö på alla manifestationsplanen.
På vart och ett av dessa utvecklar det permanenta andliga jaget ett vehikel.
Varje sådant vehikel är en själ, och mellan det permanenta jaget och varje
själ finns det ett mayaviskt ego.
Vi har då: (1) Atman, den gudomliga monaden, som alstrar det gudomliga
egot, vilket i sin tur utvecklar den gudomliga själen. (2) Jivatman, den
andliga monaden, vars barn är det andliga egot, vilket i sin tur framföder
den andliga själen. Kombinationen av dessa tre utgör buddhi. (3) Bhutatman,
det reinkarnerande mänskliga egot - den högre mänskliga själen innefattande
lägre buddhi och högre manas. (4) Pranatman, det astrala personliga egot
- den vardagliga mänskliga själen innefattande lägre manas, kama och prana.
(5) Det animala egot - den vitala-astrala själen innefattande kama och prana.
(6) Det elementala egot - den fysiska själen innefattande prana, linga-sharira
och sthula-sharira. (se Jag)
Elemental
Naturande. Som teosoferna använder ordet naturandar betyder det varelser
som påbörjat en evolutionsvandring och därmed befinner sig i sina elementära
utvecklingstillstånd. Ordet naturandar är en behändig beteckning både för
alla varelser som evolutionärt sett befinner sig under mineralriket och för
mineralerna såsom varande elementaler av mer utvecklat slag. Men också växterna
kan sägas vara en skara elementaler som befinner sig på det stadiet av sin
evolution på jorden. Detsamma kan sägas om djuren. Djuren är högt utvecklade
elementaler. Vi människor har också en gång i ett avlägset förflutet varit
elementaler. Vi uttrycker nu mer eller mindre ofullkomligt en del av de inneboende
gudomliga krafter och förmågor som är fängslade i vårt innersta.
En elemental är en varelse som inträtt i vårt solsystem på dettas lägsta
plan eller nivå. Den avancerar steg för steg genom de lägre tillvaroformerna
tills den når det mänskliga stadiet, det övermänskliga, det kvasigudomliga
och det gudomliga, och då blir en solär gud. Sådan är också vår väg.
Varje folkslag har trott på dessa olika typer av elementaler, några
synliga liksom människorna, djuren och växterna, andra osynliga. De osynliga har
haft många olika namn: féer, älvor, tomtar, vättar, troll, djinner, satyrer
osv. De medeltida mystikerna lärde att dessa elementaler var av fyra principiella
slag: eldens salamandrar, luftens sylfider, vattnets undiner och jordens
gnomer.
Elementar
"Egentligen den kroppslösa depraverade själ , som före den fysiska
kroppens död separerat sig från sin gudomliga ande och sålunda förlorat sin
möjlighet till odödlighet."
Ordet elementar(er) borde användas i den betydelse H P Blavatsky ovan
ger det. Men i senare teosofisk litteratur har ordet ofta kommit att betyda
de kamarupiska skuggorna efter mycket materialistiska avlidna människor. Dessa
skuggor bär på onda impulser och begär, vilka drar dem till fysiska sfärer
som passar dem. De utgör en psykisk hälsofara och hemsöker de levande människor
som har tendenser liknande deras egna. De är själlösa skal som fortfarande
besitter energier av depraverad art. Deras öde är slutlig upplösning, för
de grova astrala atomer som de är uppbyggda av upplöses allteftersom åren
går.
Emanation
Solens utsändande av ljus och liv är en emanationsaktivitet. Utvecklandet
av det som finns latent i ett frö är en evolutionsaktivitet - men också en
emanationsaktivitet i det att fröets attribut flödar fram ur dess inneboende
liv som vecklar ut sig. Emanation är den lämpliga benämningen på den
process under vilken skaror av individuella monader utgår ur sin föräldrakälla,
och evolution är den lämpliga benämningen på det därefter följande
utvecklandet av det som innebor i varje monad. (se Evolution)
Embryo
När det reinkarnerande egot sätter igång celldelningen i det befruktade
människoägget för att bygga upp en ny kropp åt sig, är detta principiellt
samma sak som när ett världsfrö vaknar i ett layacentrum för att påbörja
en ny galax-, sol- eller planettillvaro. Begäret efter sinnligt liv visar
sig i allting från atomen till galaxen och är en avspegling av den gudomliga
tankens framträdande i objektiv tillvaro.
När ägget eller fröet i människoriket och de lägre naturrikena manifesterar
sig vecklar det ut sin egen svabhava, sitt eget jagskap, och sin egen evolutionsnivå.
Det mänskliga embryots tillväxt utgör ett snabbt sammandrag av mänsklighetens
långa utvecklingshistoria.
Esoterik
De läror i mystika och heliga ämnen som är förbehållna studerande med
upphöjd och värdig karaktär. Dessa läror har varit kända och studerats i alla
tider av högt utvecklade individer. Esoteriken är mänsklighetens gemensamma
egendom. En undersökning av världens stora religioner och filosofier visar
att de innehåller fundamentala principer som är identiska. Sammantagna innehåller
dessa religioner och filosofier hela esoteriken, men i exoterisk form. Var
och en av dem betonar en eller flera av principerna, medan andra hamnar i
bakgrunden. Detta förklarar varför religionerna och filosofierna är olika
varandra och ytligt sett tycks ha litet gemensamt, eller t o m motsäger varandra.
Orsaken till detta ligger i de olika sätt på vilka de getts åt världen. Deras
former anpassades till den tid och plats där de först offentliggjordes. Varje
sådan religion och filosofi har sitt eget område i tid och rum, och representerar
den mänskliga själ som utvecklade den.
Om vi vill kan vi avfärda det exoteriska tänkandet. Det är de bakomliggande
fundamentala principerna som sammantagna utgör esoteriken. Esoteriken har
sedan urminnes tider hållits under siares och vises beskydd, och dessa har
tiderna igenom offentliggjort delar av den när intellektuellt och andligt
behov av den förelåg. Esoterikens ursprung finns i mysterieläror, förkunnade
av högre varelser från andliga sfärer som inkarnerade i mänskligheten när
denna var ung i fjärde rundens tredje rotras på denna glob. De lärde den
då intellektuellt nyfödda mänskligheten de fundamentala principerna eller
sanningarna om universum och vår världs natur. (se Exoterisk)
Etik
De teosofiska lärorna är väsentligen och i sin helhet etiska. Det är
omöjligt att förstå gudarnas sublima visdom, de antika folkens urgamla visdomsreligion,
utan en stark medvetenhet om det faktum att etiken löper som en röd tråd
genom hela den esoteriska filosofin. Verklig ockultism avskiljd från etiken
är helt otänkbar eftersom den är omöjlig. Det finns ingen verklig ockultism
som inte innehåller den upphöjdaste etik mänsklighetens moralkänsla kan omfatta.
Etiken i den teosofiska filosofin utgörs inte bara av regler för människans
vardagliga uppförande. Den är baserad på universums själva struktur och karaktär.
Universums innersta består av visdom-kärlek, vilka båda i grunden är etiska.
Det kan inte finnas vare sig visdom eller kärlek utan etik, och inte heller
etik utan visdom och kärlek.
Den filosofiska orsaken till att antikens folk lade så stor vikt vid
vad romarna kallade virtus (dygd), var att de genom mysterieskolornas
läror visste att dygderna, dvs etiken, är den moraliska instinktens frukter.
Och denna instinkt har sitt ursprung i universums innersta, den kosmiska
harmonin. Det är hög tid för Västerlandet att göra sig av med föreställningen
att etik bara handlar om konventionell moralitet, lämpligheter som formulerats
av människorna för att underlätta deras umgänge med varandra.
Givetvis känner de lärde till det latinska och grekiska ursprunget till
orden moral och etik i dessas betydelse av vissa sedvanor som det är passande
att följa i ett civiliserat samhälle. Men denna betydelse är på sätt och
vis vanhedrande, eftersom det verkar som om vi ännu inte fått fram ett ord
som på ett riktigt sätt beskriver instinkten för rätt och fel, rättvisa och
heder, visdom och kärlek. Etik och moral beskriver bara ofullkomligt dessa
begrepp.
"Teosof är den som idkar teosofi", skrev H P Blavatsky. Ingen kan vara
teosof som inte känner etiskt och tänker etiskt och lever etiskt på det riktiga
sätt som här beskrivits. (se Alltomfattande broderskap, Moral)
Evolution
Som ordet används i teosofin betyder det utvecklandet av latenta krafter
och förmågor som är medfödda och innebor i varelsen själv, dess egna karaktäristika.
Sanskritordet för dessa är svabhava. Evolution betyder alltså inte
bara att erfarenhet läggs till erfarenhet, eller att variationer adderas
till andra variationer. Det skulle av människan och andra varelser göra blotta
sammanslutningar av löst hopfogade komponenter, utan en enande princip.
I teosofin säger evolutionsläran att människan (liksom alla andra varelser)
inom sig har allt det som universum har, eftersom hon är en oskiljbar del
av detta. Hon är dess barn. Allt som finns i universum finns också i människan,
latent eller aktivt, och evolution innebär att ta fram detta. Det vi kallar
den omgivande miljön och levnadsbetingelserna - naturen - är det handlingsfält
på och i vilket dessa inneboende krafter och förmågor verkar. De agerar i
miljön och får tillbaka motsvarande reaktioner från den, och dessa ger den
sig evolverande varelsen stimulans till fortsatta energimanifestationer.
Det finns inga gränser där evolutionen kan sägas börja eller sluta.
Så som teosofin uppfattar evolutionen, är den en process som medvetandecentrana
eller monaderna deltar i när de vandrar från evighet till evighet under oupphörlig
tillväxt.
Orden evolution och emanation hör samman, men det finns en distinktion
mellan de två, dock mer vad gäller perspektiv än fundamental olikhet. Emanation
är ett betydligt korrektare ord att använda för en teosof än evolution, men
tyvärr är emanationsbegreppet så illa förstått i Västerlandet att ordet evolution
av nödtvång används för att beskriva den process av inre tillväxt
som manifesterar sig i en varelses yttre. Teosoferna är snarare emanationister
än evolutionister. De är givetvis inte darwinister, även om de erkänner att
det finns en smula sanning i Darwins teori, en teori som han för övrigt övertog
och anpassade från fransmannen Lamarck.Nyckeln till förståelsen av det teosofiska
evolutionsbegreppet är därför följande:
Varje organisk varelses kärna utgörs av en gudomlig monad eller ande
som under tidernas lopp uttrycker sina krafter och förmågor genom olika vehikler,
vilka successivt förbättras. Dessa vehikler utgörs inte enbart av fysiska
kroppar, utan också av inre höljen åt medvetandet. Sammantagna utgör de varelsens
fullständiga konstitution, som sträcker sig från den gudomliga monaden genom
mellanliggande medvetandenivåer till den fysiska kroppen. Den sig utvecklande
varelsen kan endast bli vad den i sitt inre redan är. Evolution är därför
utvecklandet av vad som redan finns, aktivt eller latent, i det inre. (se
Emanation, Involution, Svabhava)
Exoterisk
När detta ord används i samband med de stora religiösa och filosofiska
systemen, betyder det inte "falsk". Det betyder helt enkelt lära till vilken
nycklarna inte lämnats ut. Ordet tycks ha sitt ursprung i Greklands peripatetiska
skola och först ha använts av Aristoteles. Dess motsats är esoterisk
. Exoteriken, den utåtriktade och populära framställningen av religiösa och
filosofiska läror, beslöjar sanningen. Esoteriken däremot avslöjar
sanningen. (se Esoterik)