F
Fallande båge (se Stigande eller lysande båge)
Fohat (tibetanska)
Fohat kan betraktas som den kosmiska elektricitetens essens,
förutsatt att vi också tillskriver denna essens egenskapen medvetande.
Fohat är närvarande och aktiv från en manvantaras begynnelse till dess slut,
efter vilket den inte upphör att existera utan bara blir latent eller sovande
under den kosmiska viloperioden (pralayan). Den är i en betydelse kosmisk
vilja, för analogin med människans medvetna vilja ligger nära till hands. Fohat
är den oupphörligen aktiva och framåtdrivande naturkraften från ett universums
eller solsystems begynnelse till dess slut.
H P Blavatsky säger när hon citerar ett antikt ockult verk:
"Fohat är hästen och tanken är ryttaren." Men om vi liknar
fohat vid människans medvetna vilja, avser vi bara denna viljas lägre och
substantiella yttringar - de praniska aktiviteterna - för bakom dessa finns
alltid det styrande medvetandet. Fohats ständiga aktivitet är både skapande och
nedbrytande eftersom det är genom fohats verksamhet som den oupphörliga
förändringen fortsätter - övergången från en manifestationsfas till en annan,
oavsett om manifestationen gäller ett solsystem, en planetkedja, en glob, en
människa eller vilken annan varelse som helst.
Fohat är lika aktiv i atomerna som i solsystemen. I en betydelse
kan den kallas för universums vitala kraft, motsvarande den praniska
aktiviteten på den mänskliga konstitutionens alla sju tillvaroplan.
Fri vilja
Den inneboende förmågan att välja, gudomlig till sitt ursprung.
Varje varelse i universum utövar sitt mått av fri vilja när den medvetet eller
omedvetet vecklar ut sitt jag. Varje varelse har sin egen väsenskaraktär eller svabhava, och eftersom det universella begäret
är riktat mot jagutveckling och självmedvetande har också varje varelse sin del
av inneboende fri vilja för att kunna förverkliga sin bestämmelse. Evolution
innebär att varelsen vecklar ut sin monadiska essens, sina inre förmågor och
egenskaper, något som enbart varelsen själv kan göra. Den gudomliga viljan är
den kraft som ligger bakom evolutionen på universums alla tillvaroplan, och
eftersom varje varelse är en del av det gudomliga Alltet har den också sin del
av fri vilja och kraft för att frambringa vad som finns inom den. Den fria
viljan manifesterar sig, om än svagt, i de virvlande elektronernas automatiska
rörelser, liksom i andra av materiens aktiviteter, t ex kohesion, polaritet och
elektricitet. Den visar sig också i växternas livsyttringar, i djurens och
människornas handlingar, hos de fullkomliga människor vi kallar gudar osv upp i
varelsehierarkierna.
Även de karmiska levnadsförhållanden som en människa varken
väljer eller önskar i det innevarande livet är förenliga med den fria viljan.
De är återverkningar av orsaker som hon viljemässigt satt i rörelse under detta
eller tidigare liv. Återverkningarna utgör hennes självförvållade öde. Men det
handlar inte om fatalism. Varje människa är fri att bestämma hur hon nu skall
bemöta resultaten av sina tidigare val.
Den fria viljan har en mekanisk sida som kommer till uttryck i de
minsta krypens ändamålsenliga instinkter. De icke självmedvetna djuren är
skyddade och därför ledda av gudomliga varelsers viljor. Dessa varelser har
skapat naturlagarna. Djuren väljer att vara sanna mot sin egen svabhava. De vill
omedvetet vara sig själva och inte efterlikna andra.
Räckvidden och styrkan hos en varelses fria vilja står i direkt
proportion till hur mycket varelsen har frambringat av den gudomliga viljeeld
som besjälar alla varelser på alla utvecklingsnivåer. Ingen varelse har en
fullständigt obegränsad och ansvarsbefriad vilja, ty varelsens ofullkomlighet
gör den underställd högre viljor än dess egen. Högt utvecklade varelser vill
i ständigt stigande grad följa den mäktiga gudomliga vilja som håller dem i
sitt grepp.
Fördunkling
Ordets betydelse i teosofin är dvala, sömn. När ett av de sju
naturrikena har genomlöpt sina sju evolutionära utvecklingsperioder, faller det
i dvala, sömn.
När de sju naturrikena - från det första elementalriket till
människoriket - har avslutat sin evolution på t ex glob A i den första runden,
faller glob A likaså i dvala, sömn. Allt som lämnats kvar på globen sover nu i
väntan på återinflödet, när den andra runden börjar, av de livsvågor som just
gett sig iväg. När dessa livsvågor genomlöpt sina sju rotraser på glob B,
faller glob B i sin tur i sömn, fördunkling, vilken inte är detsamma som
pralaya. Skillnaden mellan fördunkling och pralaya är synnerligen viktig.
Pralaya innebär upplösning och försvinnande, medan fördunkling är sömn.
För var och en av planetkedjans sju glober gäller att den, när en
livsvåg lämnat den, faller i dvala vad den livsvågen beträffar. När den
sista livsvågens sista representanter vid den sista rotrasens slut lämnar en
glob, faller den globen i sömn, fördunkling.
Under en planetfördunkling eller planetär viloperiod vid slutet
av en rund, lämnar varelserna den sjunde och sista globen och inträder i (en
lägre) nirvansk period av manvantarisk vila, motsvarande människans devachanska
tillstånd mellan två jordeliv. Här skall man dock observera en mycket viktig
lärodetalj. När en livsvåg lämnar en glob, förblir denna inte i kontinuerlig
fördunkling tills samma livsvåg återvänder till den i nästa rund. Livsvågorna
efterträder varandra i rak följd och varje livsvåg som inträder på en glob har
sina perioder av begynnelse, blomstring och avtynande, varefter den lämnar
globen i fördunkling vad den själv beträffar. Inom en relativt kort tid får
globen sedan mottaga inflödet av den följande livsvågen, som genomlöper sina
cykler och därefter lämnar globen i fördunkling vad den livsvågen beträffar
osv.