G
Glob
Var och en av de fysiska glober vi ser utspridda i rymden åtföljs
av sex - eller egentligen elva - osynliga och högre glober, tillsammans med
vilka den utgör vad man i teosofin kallar en kedja. Detta är fallet med varje
sol, planet, måne, nebulosa och komet. Alla är de varelser i manifestation.
Alla har de liksom människan en sjufaldig (tolvfaldig) konstitution. Människan
är en kopia i liten skala av universum. De sju manifesterade globerna i en
planetkedja kallas för enkelhetens skull A, B, C, D, E, F och G. Ibland
refereras mer mystikt till globerna A - Z, vilket syftar på de tolv
kedjegloberna.
Livsvågorna rör sig längs dessa glober i sju stora cykler som
kallas runder. Först träder varje livsvåg in på glob A, fullgör sin utvecklingscykel
där för att sedan fortsätta till globerna B, C och D, den lägsta av de sju
manifesterade globerna. I vår egen planetkedja är glob D vårt jordklot. Tre
glober föregår alltså jordklotet på evolutionens fallande båge och tre glober
följer på dess stigande båge.
En livsvågs passage genom en av de sju globerna kallas för en
globrund. Under vilken som helst globrund föds sju rotraser, som var och en
efter att ha nått sin utvecklingshöjdpunkt förfaller och försvinner. (se
Livsvåg, Planetkedja)
Gud
Det innersta av det innersta av en människa eller vilken organisk
varelse som helst utgörs av en kosmisk ande, en gnista av den kosmiska
livsflamman.
Gudar
De gamla gudavärldarna byggde på en esoterisk visdom som under
täckmanteln av folklig mytologi meddelade hemlig kunskap om universums struktur
och livsprocesser. Hela mänskligheten trodde en gång på gudar, på varelser
överlägsna människan. Forntidens människor sade att de var gudarnas barn och
att de från gudarna fått alla sina varelsekomponenter. Som gudarnas barn är
också människorna i sitt innersta gudomliga och för alltid sammankopplade med
det eviga universum, av vilket de liksom alla andra varelser utgör oskiljbara
delar.
När teosoferna talar om gudar menar de inte gudar med mänsklig
form. De menar "formlösa" varelser av intellekt och förståelse,
relativt rena andar. Gudarna är naturens högre invånare. De är inneboende i
naturen själv eftersom de utgör dess upplysande principer. Men de är, liksom vi
själva och naturrikena under oss, underställda ännu högre varelsers viljor och
energier, vilka viljor och energier vi kan kalla naturlagar.
Forntidens människor med undantag för de stora tänkarna satte
reella, levande varelser på den plats där vi placerar abstrakta naturlagar. Men
drar gravitationslagen samman två planeter, drar den samman atomerna?
Ordet lag är en mental abstraktion som syftar på den ofelbara
aktiviteten hos medvetna och halvmedvetna naturenergier.
Gudomlig själ
I ockultismen är den gudomliga själen det gudomliga egots klädnad,
liksom det gudomliga egot är den gudomliga monadens klädnad eller barn. Vi kan
kalla den gudomliga monaden vår inre gud. Detta innebär att det gudomliga egot
är den inre buddhan eller den inre kristus. Därmed är den gudomliga själen ett
uttryck för den inre buddhan eller kristus, vilken manifesterar sig på jorden
som manushya-buddhan eller kristus-människan.
Var och en av de många monader som tillsammans utgör människans
hela sjufaldiga konstitution har sitt eget ego-barn, liksom varje ego-barn har
sin egen själ. Det är denna mystika kombination som gör människan så komplex
och ger henne rätten till den benämning som de forntida ockultisterna alltid
gav henne, nämligen "mikrokosmos", en spegling eller förminskad kopia
av makrokosmos, den kosmiska varelsen.
Guna (sanskrit)
Materian och alla varelser anses ha tre inneboende kvaliteter,
kallade gunaer: sattva (renhet, godhet, sanning), rajas
(aktivitet, lidelse, begär) och tamas (stillhet, illusion, mörker). Var
och en av dessa kvaliteter har såväl en god som en ond sida, och har dessutom
drag av de övriga två kvaliteterna. En varelse kan därför inte bara
klassificeras under den guna vars karaktär den främst manifesterar. Under
evolutionens gång genomlever den faser med inflytanden från de övriga kvaliteterna,
fast under dominansen av sin huvudkvalitet.
Guru (sanskrit)
Ordet används i de gamla sanskrittexterna som beteckning för
lärare. Enligt den forntida visdomens läror agerar gurun som en barnmorska,
vilken hjälper lärjungen att föda fram och manifestera sina andliga och
intellektuella delar, dvs sin själ. Relationen mellan lärare och lärjunge är
mycket helig eftersom den är ett band som binder samman hjärta med hjärta,
sinne med sinne. Lärarens avsikt är att ge de latenta andliga krafterna i sinnet
och hjärtat hos lärjungen så stor utvecklingshjälp som det är karmiskt möjligt
för honom att ge. Men det betyder inte att läraren skall göra lärjungens
arbete. Lärjungen måste vandra sin egen väg. Vad läraren gör är att peka ut
vägen och ge en hjälpande hand. (se Chela)