I

Ideation
Idébildningsprocessen och förmågan att skapa idéer. Den kosmiska ideationen utgörs av abstraktioner och är en aspekt av kosmiskt jagskap , liksom av den mer konkreta verklighet som representeras av mahat. Den kosmiska ideationen kallas ibland för mahabuddhi eller mahat, världssjälen. Eftersom mahat är det kosmiska medvetandets och intellektets ursprungsprincip, är den källan till de sju prakritierna - de sju tillvaroplanen eller elementen - och den manifesterade naturens ledande intelligens på alla plan. Går vi djupare har vi den förkosmiska ideationen, en aspekt av den metafysiska triad som är den rot ur vilken all manifestation utgår.
    Enligt Platon är en idé primärt en prototyp i det kosmiska sinnet och manifesterad i former genom den kosmiska energins verksamhet, som ledd av ideation arbetar i materien. Därför måste idén betraktas som medfödd, och våra tankar är mentala manifestationer av idéer. Idéer är rötterna till de manifesterade tingen. Den kosmiska idébildningsförmågan är upphovlig och skapande till det som ligger latent i ideationen, och kan vara så i den enskilda människan eftersom hon är en mikrokosm. Detta är någonting annat än förmågan att skapa mentala bilder utifrån sinnesintryck. Men också sådant bildskapande är en nivå av originalprocessen och kan kanske kallas för astral ideation.

Illusion (se Maya)

Individualitet
    Teosofer gör en skarp distinktion mellan individualitet och personlighet. Individualiteten är den andliga-intellektuella och odödliga delen av oss (odödlig åtminstone så länge den kosmiska manvantaran pågår). Den är vår rot, vårt innersta väsen, vår inre andliga sol, vår inre gud. Personligheten är masken, uppbyggd av de olika medvetenhetsskikt genom vilka individualiteten agerar.
    Individualiteten är inte heterogen, inte sammansatt, inte uppbyggd av andra element. Den är tinget i sig. Den mellanliggande naturen och den lägre naturen är däremot sammansatta och därför dödliga. Individualiteten är faktiskt identisk med monaden, men båda orden används eftersom det föreligger en viss distinktion mellan dem. Detsamma gäller om medvetandet och självmedvetandet. (se Personlighet)

Initiation, invigning
    I äldre tider fanns det sju (och även tio) initiationsgrader. Av de sju graderna bestod de tre första av förberedande undervisning, utgörande andlig, mental, psykisk och fysisk disciplinering, vad grekerna kallade katharsis, rening. När lärjungen ansågs tillräckligt renad och hans sinne var disciplinerat till stillhet, upptogs han i den fjärde graden. Även denna var av undervisande karaktär, men han fick också genom gamla mystika processer en direkt personlig kännedom om universums struktur och verkningssätt. Sanningen erfors på så vis genom personlig erfarenhet. Lärjungen fick hjälp med att föra över sin ande-själ, sitt individuella medvetande, till andra tillvaroplan för att få kunskap om dem genom att bli dem . Sann kunskap kan nämligen endast erhållas när ett medvetande identifierar sig med det objekt det vill utforska.
    De följande graderna bestod också av undervisning, men allteftersom lärjungen gick framåt utvecklade han förmågor som gjorde det möjligt för honom att själv skåda bakom mayas, illusionens, slöjor. Slutligen, efter att ha genomgått den sjunde och sista av initiationerna, upptogs lärjungen bland dem som teosoferna kallar mahatmor.

Initierad, invigd
    Den som undergått åtminstone en initiation och därför förstår mysterielärorna och är beredd att i framtiden undergå fler initiationer.
Mysterielärorna ansågs vara det mest värdefulla som en människa kunde få del av. Deras avslöjande under tysthetslöfte till den värdige som bestått initiationens prövningar medförde enastående personliga förändringar. Uppgifter om sådana förändringar finns i alla de forntida religionerna och filosofierna. Initiationen omtalas där alltid i förtäckta ordalag som t ex "pånyttfödelse" eller "födelse till sanning", för den var en andlig och intellektuell pånyttfödelse av den mänskliga ande-själens krafter, och kunde med rätta ses som själens pånyttfödelse till ett högre medvetandetillstånd. De på detta sätt upplysta människorna kallades för invigda eller pånyttfödda. I Indien sade man dvija , ett sanskritord som betyder "den två gånger födde". I Egypten kallades de "solens söner". Varje land hade sina egna benämningar.

Inre gud
    Mystiker i alla tider har lärt att det inom varje människa finns en individuell gud som ständigt utövar sin kraft och är den princip eller primära energi som styr hennes utveckling från materiell till andlig varelse. Denna lära är så allmänt förekommande, och så i överensstämmelse med allt som människan får kunskap om när hon reflekterar över sin egen andliga och intellektuella natur, att det inte är förvånande att läran intar främsta platsen i människans religiösa och filosofiska medvetenhet. Den kan med rätta kallas för det forntida religiösa och filosofiska tänkandets grundval, eftersom den baseras på hur naturen är uppbyggd.
    Människans inre gud är hennes ursprung och den källa varifrån genial inspiration och inspiration till självförbättring flödar till psyket. Alla krafter, förmågor och andra karaktäristika som under evolutionen vecklas ut i individuell manifestation är resultat av dessa flöden av livgivande och inspirerande andlig energi.
    Det strålande ljuset från vårt innerstas odödliga centrum belyser den väg vi alla vandrar och ger oss våra begrepp om det ideala. Genom detta ljus i våra hjärtan kan vi styra våra steg mot ett allt större dagligt förverkligande av de vackra ideal vi än så länge bara otydligt kan uppfatta.
    Den alltomfattande naturens gudomliga eld utgör källan till den individualiserade gudomliga elden från människans inre gud.
    Den moderne kristne med böjelse för det mystika kallar denna inre gud för den immanente kristus . I buddhismen kallas den för den levande inre buddhan , och i hinduismen för brahma i sin brahmapura eller brahma-stad, vår inre konstitution.
    Vilket namn vi än ger denna inre gud, förstår den reflekterande och intuitiva människan att en gudomlig eld verkar inom henne, och att denna eld är hennes eget essentiella Jag.

Intuition
     Ögonblicklig och direkt varseblivning av sanning. Denna andliga förmåga är långtifrån färdigutvecklad i oss och visar sig bara glimtvis då och då. Intellektet är lägre än intuitionen, ty intuitionen är absolut kunskap   som har sin grund i sinnets identifikation med objektet ifråga. Iamblichos skrev om intuitionen: "Människans sinne har en förmåga som är överordnad alla andra förmågor. Genom den kan vi nå förening med högre stående intelligenser, förflyttas till scener bortom denna världen och deltaga i himlainvånarnas högre liv och speciella krafter."
    Ur en annan synvinkel kan intuitionen ses som andlig visdom, byggd på erfarenheter som andesjälen gjort i tidigare liv och bevarat. Men det slagets intuition kan beskrivas som automatisk intuition. Den högre intuitionen innebär att människosinnet illumineras av en stråle från den inre gudomligheten som förser sinnet med sann kunskap och, i sin mest utvecklade form, med faktisk allvetenhet vad solsystemet beträffar. Detta är människans buddhiförmåga i arbete, som när den väcks till fullständig verksamhet alstrar den mänskliga buddhan, manushya-buddhan .

Involution
    Evolutionens motsatta process. Liksom evolution innebär utvecklandet av det som är latent, så innebär involution invecklandet av det som är manifesterat. Involutionen och evolutionen kan under inga omständigheter verka åtskiljda från varandra. Varje evolutionsakt är en involutionsakt och vice versa. Liksom ande och materia i grunden är ett men ändå för evigt sam- och växelverkande, är involution och evolution två olika faser av samma tillväxtprocess och för evigt sam- och växelverkande. Monadens nedstigande i materien t ex, innebär en involution eller inveckling av andliga potentialiteter i materiella vehikler vilka samtidigt, genom de invecklande energiernas tvingande impuls, vecklar ut sina egna latenta krafter, dvs genomför vad vi kallar för materiell evolution. Vad som alltså är andens involution är samtidigt materiens evolution. På motsatt vis fungerar det på den stigande bågen, när de invecklade monadiska essenserna börjar höja sig mot sitt andliga ursprung. Då börjar de istället veckla ut sig, och jämsides därmed börjar de materiella krafternas involution.
    Människans födelse och död är exempel på samma sak. Barnet föds, och medan det växer upp till sin fulla kapacitet vecklar det ut vissa inneboende karaktäristika, vilka alla har sitt ursprung i dess svabhava eller ego. Den omvända processen inleds när livet börjar sin nedgång och samma karaktäristika långsamt vecklas in och gradvis verkar försvinna.
    Det är slarvigt tänkande som har gett oss föreställningen att evolutionen är en ensamt verkande process. Evolutionen och involutionen är de sig utvecklande monadernas två oskiljaktliga aktivitetsfaser, vilka existerar samtidigt och växelverkar med varandra. Detsamma gäller för anden och materien. Anden är inte något radikalt annorlunda än och åtskild från materien. De två är i grunden ett och för evigt sam- och växelverkande.
    Det finns flera sanskrittermer som motsvarar vad teosoferna kallar evolution, men den kanske bästa termen är pravritti som betyder "rulla ut", "veckla ut". Den motsatta processen, involutionen, kan troligen bäst uttryckas på sanskrit med termen nivritti som betyder "rulla tillbaka", "veckla in". En term som ofta är utbytbar mot evolution är emanation. (se Evolution)

Ishvara (sanskrit)
Ishvara betyder "herre" och är en term som i hinduisk mytologi inte bara används om kosmiska gudomligheter utan även om den kosmiska anden hos människan. När man syftar på den enskilda människan, är ishvara följaktligen hennes gudomliga individualiserade ande, hennes egen personlige gud. Ishvara kan också omtalas som människans gudomliga ego, den gudomliga monadens barn, och då även användas med syftning på dyhani-buddhan eller den immanente kristus i henne.

Till Teosofisk ordbok