Våra undermedvetna livsaktiviteter




När vi vaknar på morgonen tar vårt vakenliv vid där det slutade dagen före – i sängen. Vårt vakenliv är därför en sammanhängande kedja av tilldragelser. Men vakenlivet upptar inte hela vår livstid. En tredjedel av den upptas ju av sömnen. Att vi även under denna lever och kan vara medvetna vittnar våra dröm­mar om, men drömmarna upptar bara den senare delen av nattens 4 – 6 sömncykler à ca 90 minuter. Är vi medvetna även under resten av sömntiden, och vad gör vi i så fall då? Tyvärr vet vi inte detta med vetenskaplig säkerhet. Det sägs dock i esoteriska sammanhang att vårt upplevande medvetande, ”det mänskliga egot”, är kontinuerligt, dvs det har inga tidsluckor under vilka det in­te varseblir och upplever någonting alls. Det är kroppen som sover, inte med­vetandet, ty medvetandet är under den fysiska kroppens sömn vaket i något av sina själsliga höljen.

     Under kroppens sömn lever vi därför minst ettparallelliv i de inre världarna och har för detta ett separat minne. Detta parallelliv lever vi under djupsömnen, och av dess upplevelser, som ju registreras i det separata minnet, är det säl­lan något som sipprar in i vårt hjärnminne så att vi kan komma ihåg det när vi vaknar. Detta är dock en klok anordning av naturen, ty under djupsömnen kan vi se både bakåt och framåt i tiden. Vi kan bl a blicka tillbaka på händelser i tidigare jordeliv, och vi kan se kommande händelser som ligger i beredskap åt oss och människor i vår omgivning. Vi får under djupsömnen ta del av skeenden i det förgångna och i framtiden som vi i vakentillståndet normalt inte bör ha vetskap om, ty varje nytt jordeliv skall kunna levas utan de svårigheter som denna vetskap skulle försätta oss i. Vetskapen skulle förleda oss till att av­siktligt ingripa i karmans naturliga flöde i såväl vår egen som andra människors tillvaro, med svåra följder för alla.

     Men det är inte enbart våra nattliga aktiviteter som i stort sett är fördolda för oss. Även i vakentillståndet försiggår i vår organism aktiviteter som vi inte alls eller bara ytligt är medvetna om. Ty människan är en sammansatt varelse som utöver den fysiska kroppen på det fysiska tillvaroplanet utgörs av komponenter på högre tillvaroplan av eterisk materia. Dessa komponenter är med­vetna, mer eller mindre självständiga, väsen ­som på sina respektive tillvaroplan lever ett aktivt liv. Vi talar i sammanhanget om vårt högre jag och vårt lägre eller animala jag, och att dessa jag verkar på det man kallar undermedve­ten nivå. Vårt eget upplevande medvetande, ”det mänskliga egot”, befinner sig så att säga mellan det högre och det lägre jaget, men nås av impulser från båda och varseblir på så sätt deras exi­stens. Med im­pulserna vill de båda jagen tilldra sig vår uppmärksamhet och påverka vår livsföring. Vi har fri vilja att lå­ta vissa im­­pulser få komma till uttryck, medan and­ra ig­noreras. Det är på så sätt vi håller en stor del av vårt framtidsöde i egna händer och själva styr vår färd genom ti­den i utvecklingsbefrämjande eller hämmande riktning.

     Och styr färden gör vi, ty med varje tanke, känsla, ord och handling rör vi oss framåt eller bakåt på den utvecklingsväg som vi alla vandrar utan att alla där­vid ser målet. De som ser det säger att vi i enlighet med de planer för världs­förlop­pet som upprättats av de kosmiska intelligenserna befinner oss i utveckling mot det naturrike som ligger närmast över människoriket, och att ut­vecklingen därför skall ske i vad som inom esoteriken kallas andlig riktning. Men utvecklingen sker inte automatiskt. Den kräver aktiva ansträngningar av var och en, och den som inte håller den planerade takten blir ”kvarsittare” i män­­niskoriket och får inte fullfölja sin människoutveckling förrän jorden med si­na naturriken nästa gång återförkroppsligar sig i solsystemet.

     Vad är det då för slags impulser vi bör ge akt på och ge uttryck åt för att sty­ra vår utveckling i andlig riktning, och så småningom också förstå vart vi är på väg? Vilka skall vi ignorera och undertrycka för att de leder oss vilse?

     Enligt teosofin utgörs det andliga impulsinflödet i vårt sinne av ideella tankar, med­­känsla med alla som lider, välvilja mot alla i omgivningen, intuitiva svar på existentiella frågor, samvetsförebråelser, uppmaningar att handla rät­t­rå­­digt och plikttroget, aningar om förestående händelser, uppmaningar till osjäl­visk hjälpsamhet, osv i samma vidsynta stil. De impulser som leder oss vil­se är allehan­da egocentriska och egennyttiga tänkesätt, destruktiva känslor som hat, vre­de, avund etc, lik­som uppmaningar till handlingar som avses resul­tera i över­driven välfärd och välbefinnan­de för oss själva. De båda grupper­na av im­pul­ser möts i vårt sinne, där de käm­­par om uppmärksamhet och utrym­me. Vår utveckling är alltså i stor utsträckning en etisk kamp, och den kan in­te undvikas.

     Många sökare har inte förstått detta utan tror att man med speciella själsliga och kroppsliga övningar av typen yoga och meditation kan göra snab­ba andliga framsteg. De sneglar på de undergörare, magiker, medier, yogier etc som up­­pen­barligen är i besittning av en märklig makt över sig själva och na­turen, och de börjar träna för att utveckla klärvoajans, förmågan att göra ut­flykter i sin astralkropp, förmågan att kommunicera med de dödas ”andar”, för­­mågan att ”bota” sjukdomar osv. Men detta är inte andlig utveckling utan pre­­matur psy­kisk sådan - en finare form av materialism - och förenad med stora såväl själs­liga som fysiska faror.

     Detta är ett av skälen till att Teosofiska Samfundet bildades. Dess grundare såg att slöjan mellan det fysiska och det astrala tillvaroplanet blev allt tunnare, och att mänskligheten därför gick en farlig tid till mötes. De ville få de aktivt sökande människorna att ta del av de urgamla visdomslärorna, för att med deras hjälp kunna göra verkligt andliga val på sin livsväg i stället för att blint ge sig in på områden som de inte är färdiga för.

     Teosofiska Samfundet lägger fram de beprövade gamla visdomslärorna i mo­dern språk­dräkt för analys och värdering, men uppmanar samtidigt sökaren att gran­s­­ka sina motiv. Varför intresserar han sig för det fördolda? Om det är av egennyttiga motiv är han illa ute ty dessa le­der, ifall han lyckas förvärva eso­­teriska kunskaper och färdigheter, ofelbart till svart magi med ödes­digra kon­sekvenser för honom. Motiven måste vara av osjäl­visk och altruis­tisk ka­rak­tär. Bakom intresset för de existentiella gåtorna måste ligga viljan att tjä­na med­människorna, inte att utnyttja dem. Sökaren måste lära sig förstå att al­la män­niskor är beroende av och hör samman med varandra, och att hans egen in­­dividuella existens i flera avseenden är en illusion. Han måste förstå att han in­te bara är den besjälade fysiska kropp som han under jordelivet identifie­rar sig med. På en högre medvetandenivå är han hela mänskligheten, och på en ännu högre allt som lever. Han måste ta ett ordentligt grepp om sin andliga utveckling genom att ignorera im­pulserna från sitt lägre jag och följa impulserna från sitt högre. De senare kom­mer då att bli fler och starkare, och det högre jaget blir hans pålitlige vägle­dare på utvecklings­färden genom människoriket.

Till Teosofiska föredrag