Om man med en omskrivning ville återge titeln på denna heliga hinduiska dikt, skulle den lyda:

Guds Heliga Sång, då han i början av kali-yuga eller den mörka tidsåldern nedsteg till jorden för att hjälpa och undervisa människan.

Gita betyder sång, och Bhagavad är ett av namnen på Krishna. Krishna var en avatar. Enligt brahminernas uppfattning befinner vi oss nu i kali-yuga, som började vid tiden för Krishnas framträdande. Han skall ha nedstigit för att bland människorna uppväcka de moraliska och filosofiska idéer som det är nödvändigt att känna till under loppet av denna tidsålder vid vars slut en bättre tidsålder skall ta vid - efter en kort period av mörker.

Dikten tillskrivs Vyasa, men eftersom han också sägs ha skänkt människorna Vedaskrifterna skulle det inte löna sig med någon diskussion om datering - en sådan kan gott anstå till något annat tillfälle.

Bhagavad-Gita är en del av Mahabharata, Indiens stora epos. Mahabharata har fått sitt namn av att det innehåller furstehuset Bharats allmänna historia (prefixet maha betyder stor). Dess syfte är emellertid närmare bestämt att skildra krigen mellan kuruerna och pandaverna, två stora grenar av släkten. Och den del som innefattas i vår dikt är den sublima filosofiska och metafysiska dialogen mellan Krishna och Arjuna strax före slaget mellan dessa båda läger, som kämpar om herraväldet.

Krigsskådeplatsen är förlagd till den slätt som kallas "Kurukshetra", en landremsa i närheten av Delhi, mellan Indus, Ganges och Himalajabergen. Många europeiska översättare och kommentatorer har, okunniga om hinduernas psykologiska system - vilket i själva verket ligger bakom vartenda ord i denna dikt - betraktat slätten och striden som blott och bart sådana och ingenting vidare. Somliga har gått så långt att de angett landets handelsutbyte under den tänkta tiden så att läsarna, på detta sätt minsann, skall kunna förstå de motiv som förmådde de båda furstarna att inlåta sig i blodig sammandrabbning. En sådan strid ägde utan tvivel rum, ty människan efterbildar ständigt de högre andliga planen, och en stor vis kunde lätt använda en mänsklig tilldragelse som allegorisk grundval för ett upphöjt filosofiskt system.

Från en synpunkt ger oss historien bara de små och stora händelserna i människans framåtskridande, men från en annan synpunkt ger oss varje betydelsefull historisk epok en bild av utvecklingen hos mänskligheten i stort av själsförmögenheter som har sin motsvarighet hos den individuella själen. Vi finner alltså här och där västerländska tänkare som undrar varför en så högstämd metafysisk diskussion skall "prydas av ett krig mellan vildar". Så starkt är den västerländska kulturens materialiserande inflytande, att man knappt kan medge möjligheten av något högre innehåll i en del av dikten som man, enligt vad man själv erkänner, inte har lyckats helt förstå.

Innan man riktigt kan återge upanishaderna måste man nämligen förstå det indiska psykologiska systemet, och även när den västerländske läsaren erkänner förekomsten av ett sådant ställs han inför den stora svårigheten att hans språk saknar ord svarande mot de idéer som i så rikt mått kommer till uttryck i sanskritverken. Vi har alltså att vänta på att det skall uppstå en ny uppsättning ord som kan uttrycka de nya idéer, vilka ännu inte har getts rum inom den västerländska kulturen.

Belägenheten av den slätt på vilken detta slag utkämpades äger sin betydelse, liksom också själva floderna och bergen som den begränsas av. Och lika nödvändigt är det att förstå eller åtminstone försöka sluta sig till innebörden av de stridande furstarnas namn. Själva placeringen av episoden i Mahabharata har en djup innebörd, och vi får inte förbise någonting alls som är förknippat med tilldragelserna. Om vi endast föreställer oss att Vyasa eller Krishna betraktade Kurukshetras hela slätt och den stora striden uteslutande som bakgrund för sin dialog, en bakgrund som vi lätt kan bortse från, förlorar dialogen hela sin verkningskraft.

Fastän Bhagavad-Gita är ett litet verk, har det skrivits fler kommentarer till det bland hinduerna än det har skrivits till Johannes Uppenbarelse bland de kristna.

Jag tänker emellertid inte gå in på dessa kommentarer, för det första därför att jag inte är någon sanskritist och för det andra därför att det inte skulle ge något större utbyte. Många av dem är fantasifulla och somliga otillförlitliga, och de som är av värde kan rådfrågas av var och en som är angelägen att bedriva forskningar i den riktningen. Vad jag här avser för egen räkning och tillråder alla läsare av dessa uppsatser är att studera Bhagavad-Gita i ljuset av den andliga låga - liten eller stor - som den Högsta själen skall nära och låta växa inom oss, om vi följer dess maningar och ivrigt strävar efter att förstå dess mening. Det är i varje fall det löfte som Krishna ger oss i Bhagavad-Gita - den "himmelska sången".

* * *

I den korta inledning ovan där jag tog upp detta ämne förklarades att jag inte ämnade gå in på de kommentarer till dikten som finns skrivna på grundspråket, eftersom jag inte är någon sanskritist. De flesta kommentatorerna har betraktat dialogen från skilda synpunkter. Många senare hinduiska forskare har emellertid stannat vid de förklaringar som lämnats av Sankaracharya, och nästan ingen har velat gå längre än att genom omskrivning av de namn som förekommer i första kapitlet förklara deras innebörd.

Men vi har den högsta auktoritet att åberopa, nämligen att denna dikt bör läsas mellan raderna. Vedaskrifterna förklarar själva att vad vi ser i dem bara är "den avslöjade Veda" och att man bör sträva efter att nå utöver och bortom detta avslöjade ord. Härav framgår tydligt att den icke avslöjade Veda måste finnas dold eller innesluten i det som ligger öppet för de yttre sinnena. Utan denna förmån vore vi förvisso hänvisade till att vinna sann kunskap uteslutande genom de erfarenheter som uppnås genom vår dödliga kropp och skulle då begå samma grova misstag som materialisterna, vilka hävdar att själen endast är en produkt av de fysiska hjärnmolekylernas rörelse. Vi skulle också bli tvungna att följa den kanoniska regel som säger att samvetet är en säker ledstjärna bara när det styrs av någon yttre lag, som kyrkans eller brahminkastens. Men vi vet mycket väl att inom den materiella, synliga - eller avslöjade - människan finns den verkliga som är fördold.

Denna dyrbara förmån - att få leta efter den inre meningen utan att pressa texten på omöjliga innebörder - är given åt alla som ärligt forskar i varje helig skrift, kristen som hednisk. Och i själva dikten förklarar Krishna att han skall nära den andliga vishetens låga, så att den verkliga innebörden i hans ord blir känd. Så hävdar också upanishaderna existensen av en förmåga hos människan - liksom hennes rätt att använda den - genom vilken hon klart kan urskilja heliga skrifters sanna eller fördolda mening. Ja, det finns en skola av ockultister som anser - vi menar med rätta - att denna förmåga kan nå en sådan utveckling hos hängivna människor att de, när de hör orden i en helig bok läsas på ett alldeles obekant språk, ögonblickligen fattar de främmande meningarnas innebörd och syfte.¹

De kristna bibeltolkarna menar alla att man vid studiet av deras bibel måste ge akt på anden och inte bokstaven. Denna ande är samma fördolda Veda som måste sökas mellan raderna.

Den västerländske läsaren bör heller inte låta sig avskräckas från att försöka komma åt den verkliga innebörden i denna dikt av brahminernas inställning när de påstår att bara brahminer kan lära känna denna verkliga innebörd och att den inte kan klargöras för sudrakasten eller människor av låg kast, eftersom Krishna inte klargjorde den. Skulle den åsikten få gälla, bleve samtliga västerländska lärjungar utestängda från att använda denna viktiga bok, eftersom alla icke-hinduer med nödvändighet tillhör sudrakasten [den lägsta kasten i Indien]. Krishna gjorde aldrig någon sådan åtskillnad, som bara är ett prästpåfund. Han var själv av herdekast och inte brahmin, och han säger att alla som lyssnar till hans ord kommer att dra stor nytta av dem. Den enda inskränkning han gör är att dessa ting inte får läras ut till dem som inte vill lyssna, vilket är samma föreskrift som Jesus från Nasaret gav när han sade att vi inte skall kasta våra pärlor åt svinen.

Men våra uppfattningar bygger i hög grad på uppslag eller ledtrådar och vi riskerar lätt att förbise kärnpunkten när vi saknar vinkar om var dessa ledtrådar står att finna. Vi måste därför hålla i minnet att arierna hade ett psykologiskt system som ger innehåll åt och upphov till ord och yttranden som många orientalister förklarar vara dårskap, inte värd att beaktas av en civiliserad 1800-talsmänniska. Men vi behöver heller inte låta oss avskräckas på grund av bristfällig kännedom om denna ariska psykologi. I samma stund som vi blir medvetna om dess förekomst i dikten, blir också vårt inre Jag redo att hjälpa den yttre människan att tillägna sig den. I den ädla strävan att fatta dessa stora filosofiska och moraliska sanningar kan vi tåligt vänta på att uppnå fullständig kunskap om den inre människans sammansättning och funktioner. Denna strävan är bara vårt eviga bemödande att förverkliga dessa sanningar som en del av vår varelse.

Västerländska sanskritister har återgett många viktiga ord med den allra lägsta av deras verkliga betydelser, eftersom den ofullständiga västerländska kunskapen i psykologiska och andliga ämnen har fjärmat dem från den sanna innebörden, eller också har de gjort sig skyldiga till hopplösa förväxlingar. Man förstår inte ord som karma och dharma. Dharma betyder lag men översätts mestadels med plikt eller sägs bara avse någon regel som har att göra med mänskliga konventioner, då det i stället betyder en inneboende egenskap hos själsförmögenheterna eller hos hela människan eller till och med hos någonting i kosmos vad det vara må. Sålunda heter det att det är eldens plikt, eller dharma, att brinna. Den skall alltid brinna och på så sätt fullgöra hela sin uppgift, fast den saknar medvetande, under det att endast människan har förmåga att fördröja sin "färd till solens hjärta" genom att vägra följa sin uppenbara, klart utstakade dharma. När vi så läser i Bhagavad-Gita om dem som lämnar detta liv "under månens ljusa hälft, under de sex månaderna av solens norra lopp", att de kommer att gå till evig frälsning, medan andra "som går bort i den dystra natt som råder under månens mörka skede medan solen är i den södra halvan av sin bana" för en tid uppstiger till månens region för att återfödas på denna jord, säger oss våra orientalister att detta är ren galenskap, och vi är inte i stånd att säga emot dem. Men om vi betänker att arierna med sin omfattande kännedom om de väldiga och aldrig disharmoniska korrespondenser som råder inom makrokosmos, med dessa ord ville ange att människan kan befinna sig eller inte befinna sig i ett utvecklingsskede som står i full överensstämmelse med det ljusa eller mörka månskedet, blir versen klar. Den materialistiskt inställde kritikern torde också ta fasta på den vers i fjärde kapitlet som säger att "den som äter av ambrosian som blir över från ett offer ingår i det Högsta Väsendet" och fråga oss hur förtärande av resterna av ett brännoffer kan ge frälsning. När man emellertid betänker att människan är altaret och offret och att denna ambrosia är höjden av andlig fullkomning, som hon äter eller införlivar med sin varelse, är ariern rättfärdigad och vi behöver inte misströsta.

Man kan i ett avseende iaktta en egendomlig likhet mellan vår dikt och de gamla hebreiska skrifterna. Judarna hade genom vissa erfarenheter förberetts för att inträda i det förlovade landet, men kunde inte göra det förrän de hade utkämpat väldiga strider med hiviter, jebusiter, perisiter och amalekiter. Här finner vi att själva inledningsversen förebådar ett krig. Den gamle blinde kung Dhritarashtra ber sin premiärminister tala om för honom vad de båda fientliga härarna - pandaverna och kuruerna - har gjort, där de dragits samman i det fasta beslutet att börja krig. Så drog sig också judarna stridsberedda samman utefter gränsen till det förlovade landet, och befästa i sitt beslut av orden från sin Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens mörker, genomförde de striden. Egypten var - mystikt talat - det land där de fått kroppslig gestalt och betecknar prenatala tillstånd, formlösa, kaotiska skeden i utvecklingens början, fosterlivet i modersskötet. Vi står inför en väldig sammandrabbning, vi kommer att kasta oss mitt in i "en strid mellan vildar". Om vi rätt fattar denna inledningsvers har vi nyckeln till ett storslaget system och begår inte misstaget att försäkra att versen förstör diktens enhet.

Dhritarashtra är blind, därför att kroppen som sådan är blind i alla avseenden.

Någon har sagt - Goethe, tror jag - att de gamla hedniska religionerna lärde människan att skåda uppåt, att ständigt sträva mot den storhet som det var hennes verkliga uppgift att uppnå, och att de på så sätt ledde henne till att betrakta sig själv som potentiellt nära nog en gud. Människan i det kristna systemet intar däremot en ödmjuk hållning, med huvudet böjt och ögonen sänkta inför sin gud. Då man närmar sig de mosaiska trosföreställningarnas "svartsjuke gud" får man inte stå upprätt. Denna förändrade inställning uppstår med nödvändighet så snart vi förutsätter en gudom som är utom och bortom oss. Och ändå beror detta inte på de kristna skrifterna i och för sig utan endast på den felaktiga tolkning som präster och kyrkor har gett dem - en tolkning som gärna omfattas av en svag mänsklighet i behov av ett stöd utanför sig själv att ty sig till.

Arierna, som ansåg att människan till sitt innersta väsen är Gud, såg helt naturligt upp till honom och hänförde allt till honom. Därför tillskrev de den materiella kroppen varken synförmåga eller känsel. Och därför är Dhritarashtra, vilken står för den materiella tillvaron med en inneboende törst efter pånyttfödelse, blind.

Ögat kan inte se och örat inte höra av sig själva. I upanishaderna får lärjungen frågan: "Vad är ögats syn och örats hörsel?" - och svaret blir att dessa själsförmögenheter har sitt säte endast i själens inre organ, som använder den fysiska kroppen som medel för att erfara det materiella livets fenomen. Utan förekomsten av denna inneboende, upplysande, hörande och seende kraft - eller detta väsende - är den samling partiklar som nu förhärligas under benämningen kropp död eller blind.

Dessa filosofer var inte underlägsna vår tids tänkare. Italienaren Boscovich, Faraday, Fiske och andra nutida forskare har kommit till den slutsatsen att vi inte ens kan se eller känna den materia som dessa kroppar och skilda substanser omkring oss består av, och att den yttersta upplösningen inte sker i fint delade atomer utan i "kraftcentra". Därför kan vi inte förnimma en järnbit - vi förnimmer bara de fenomen som den ger upphov till. Detta är en gammal arisk uppfattning, som vi finner förenad med en annan - att det som verkligen förnimmer dessa fenomen är Jaget.

Det är bara genom att acceptera denna filosofi som vi någonsin kan förstå de naturföreteelser som vår vetenskap så mödosamt iakttar och klassificerar. Men denna vetenskap förbiser en stor mängd fenomen som är välbekanta för spiritualister här hos oss och för asketer i Asien, eftersom den förnekar den faktiska existensen av Jaget som det yttersta underlaget för varje medvetenhetstillstånd. "Att asketen kan försvinna är en möjlighet." Men västerlandet förnekar det, och det är tvivelaktigt om ens spiritister vill gå med på att någon levande människa kan få det fenomen som kallas "kropp" att försvinna. De är dock villiga att medge att en "materialiserad andeform" kan försvinna och att det finns vissa nu levande medier som har försvunnit medan de suttit i en stol, antingen genom en verklig upplösning av molekyler eller genom att döljas liksom av en slöja.²

Vid dessa tillfällen har det skett utan vetskap eller ansträngning från mediets sida som har förhållit sig passivt. Men den österländske asket som äger förmågan att försvinna är en person som har mediterat över den verkliga grundvalen för det vi känner som "kropp", ständigt under fasthållande vid tesen att - såsom Boscovich och Faraday gjort gällande - dessa fenomen inte är verkliga i sig, med tillägget att allt måste hänföras till Jaget. Och så finner vi också att Patanjali uttrycker saken i sin samling yogaaforismer. I sin tjugoförsta aforism i Bok III säger han att den asket som är medveten om att kroppen som sådan är intet, kan få sig själv att försvinna.³ Det faller sig lätt att förklara detta med att asketen utövar något slag av hypnotism eller suggestion. Men den sortens förklaring är bara den moderna metoden att klara sig ur en svårighet genom att klä den i andra ord. Inte förrän man medger att Jaget varar evigt och alltid är oföränderligt vinner man någon verklig kunskap i dessa ämnen. Om detta uttalar sig Patanjali mycket tydligt i sin sjuttonde aforism i Bok IV, där han säger: "Sinnets växlingar är alltid kända för den överskuggande anden därför att denna är oföränderlig."

Vi måste medge att Dhritarashtra som kropp är blind och att vårt medvetande och vår förmåga att veta något som helst om de förändringar som äger rum i organismen bottnar i den "överskuggande anden".

Denne gamle blinde rajah betecknar alltså den del av människan som innehåller principen törst efter tillvaro och utgör sätet för det materiella livet. Ganges som begränsar hans slätt på ena sidan, symboliserar det heliga flöde av andligt liv som är inkarnerat här.

Först strömmar detta omärkligt fram genom de andliga sfärerna och kommer sent omsider ner i det vi kallar materien, där det manifesterar sig men ändå förblir osynligt, tills det slutligen flyter ut i havet - eller döden - för att sedan åter dras upp av solen - eller reinkarnationens karma. Slätten är helig därför att den är "den helige andes tempel". Kurukshetra bör därför tolkas som "den kropp som förvärvats genom karma". Kungen frågar alltså inte vad själva kroppen har varit sysselsatt med, utan vad de som följer den materiella existensen, det vill säga hela skaran av lägre element inom människan genom vilka hon är bunden vid det fysiska livet, och vad de som följer Pandu, eller hela uppsättningen av andliga förmögenheter - har utfört på denna heliga slätt.

Härav följer alltså att den uppräkning av generaler och befälhavare som premiärministern ger sig in på i sitt svar till kungen måste vara en uppräkning av människans alla lägre och högre egenskaper. Denna uppräkning innehåller nycklar till krafter i vårt väsen som man i Västerlandet bara dunkelt anar eller innefattar i så svävande benämningar som hjärna och sinne. Vi ser att dessa generaler får sina behöriga platser på ömse sidor. Vi ser också att de har fått sig tilldelade olika slags bestämda vapen, som i många fall är svingade eller visas under de inledande manövrerna så att vår uppmärksamhet kan dras till dem.

* * *

Vi har nu funnit att dikten ingalunda vanpryds av denna skildring av en sammandrabbning som börjar för att sedan avbrytas medan de båda huvudpersonerna drar sig tillbaka till sin stridsvagn för att överlägga. Beskrivningen av styrkorna och av Arjunas första reaktion vid sin mönstring visar oss att vi nu skall få lära oss av Krishna vad som är människans plikt i hennes kamp mot alla de krafter och böjelser som hör till hennes natur. I stället för att skämma dikten är stridsskildringen en nödvändig och värdefull del av den. Vi finner att striden måste utkämpas av varje människa, vare sig hon lever i Indien eller inte, ty den rasar på vår kropps heliga fält. Var och en av oss är alltså Arjuna.

På sanskrit heter första kapitlet "Arjuna-Vishada", vilket betyder "Arjunas förtvivlan och modfälldhet". Några har kallat det "Mönstring av stridskrafter", men även om det verkligen är fråga om en mönstring av härar ger detta inte den avsedda väsentliga meningen. Det är resultatet av mönstringen som vi skall begrunda, och resultatet för Arjuna, som är den mest intresserade - den som under hela diktens gång framställer de egentliga frågorna och tar lärdom av svaren - är modfälldhet.

Full av iver och beslutsamhet och utan tanke på följderna vare sig för sig själv eller andra som kan bli indragna, började Arjuna striden efter att ha valt Krishna till sin körsven. Härarna står uppställda i slagordning, och han kör ut för att mönstra dem. Genast ser han att mot honom står släktingar av alla slag, som i sin tur bereder sig att förgöra andra, sina släktingar, vänner och bekanta, liksom också Arjunas, vilka befinner sig på hans sida. Han vänder sig till Krishna och säger att han inte kan inlåta sig på en sådan strid, att han ser endast onda förebud och att, även om motståndarna i sin okunnighet är beredda att strida med sådana fruktansvärda följder i sikte, kan inte han göra det utan måste ge upp kampen innan den har börjat. Varpå:

Arjuna, vars hjärta var fyllt av sorg, lät båge och pilar falla och satte sig ner i sin vagn.

Var och en som studerar ockultism, teosofi eller sann religion - vilket allt är samma sak - kommer att gå igenom Arjunas erfarenheter. Intagen av skönheten i detta studium eller något annat inslag däri som tjusar en, griper man sig an studiet och upptäcker snart att man sätter i rörelse två olika slags krafter. Den ena består av alla ens vänner och släktingar som inte ser på livet på samma sätt utan helt går upp i den "bestående ordningen" och tycker att man är en dåre som kan ägna någon uppmärksamhet åt något annat. De flesta av ens bekanta och dem man kommer i beröring med uppreser sig instinktivt mot den som på så sätt inleder ett korståg, vilket börjar med de egna dårskaperna och misstagen men måste sluta med ett fördömande av deras, om så bara genom exemplets makt. De andra motståndarna är långt svårare att bemöta, därför att de har sitt läger och verkningsfält på det astrala och andra dolda plan. De är alla ens lägre böjelser och förmögenheter som fram till denna stund bara har stått i det materiella livets tjänst. Blott och bart i kraft av den moraliska tyngdlagen flyr de över till andra sidan, där de bistår ens levande vänner och fränder i deras fördömanden. De har större förmåga än någonting annat att framkalla modfälldhet. I dikten syftar detta på de ord som Arjuna riktar till Krishna:

Jag kan inte stå upprätt, ty min tanke svindlar och jag ser onda tecken på alla håll.

Alla bringas vi till detta studium genom vår egen begäran, riktad till vårt högre jag, som är Krishna. Arjuna bad Krishna att bli hans körsven och att föra fram honom mellan de båda arméerna. Det spelar ingen roll om han nu är fullt medveten om att ha framställt denna begäran, eller om den framställdes i ett tidigare liv. Den har framställts och måste uppfyllas när tiden är inne. Somliga av oss har framställt denna begäran många gånger förut, under tidigare inkarnationer i andra kroppar och andra länder. Andra åter framställer sin begäran nu. Men för dem som sporras till kraftiga ansträngningar och längtar efter sanningen och som strävar efter förening med Gud, är det mer än troligt att så skett för mycket länge sedan. Krishna, körsvennen för denna kropp med dess hästar - vilka symboliserar själen - kör nu fram vår stridsvagn, så att vi med vårt högre Jag och alla de böjelser som därmed är förbundna befinner oss på ena sidan, med alla de lägre (men därför inte nödvändigtvis dåliga) krafterna på den andra. Lärjungen kanske står där med lätt hjärta inför skaran av vänner och fränder, då han antagligen gått igenom denna erfarenhet i andra liv och nu är stålsatt, men han är inte stålsatt mot den första mörka skuggan av förtvivlan och misslyckande som faller över honom. Varje elemental som han har stimulerat genom onda tankar slungar nu mot honom denna ingivelse.

"Det tjänar ingenting till, jag kan inte segra och även om jag så gjorde, skulle vinsten helt utebli. Jag kan inte skönja något stort eller varaktigt resultat ty allt, allt är förgängligt."

Denna fasansfulla känsla måste förvisso infinna sig i varje enskilt fall, och det är lika bra att vi är förberedda. Vi kan inte alltid leva på himmelska känslosvall. Morgonrodnadens rosenskimmer sträcker sig inte jorden runt, det skingrar blott mörkret. Låt oss vara förberedda på denna känsla, inte bara i första stadiet utan under hela vår vandring mot det heliga målet. Den kommer nämligen vid varje uppehåll, vid det korta uppehållet för varje nytt andetag, för varje nytt steg, för varje övergång till ett annat tillst&arin