Och nu brinner själens lampa under lotusen i hjärtat. Skyddad av gudarna, som där håller vakt, sprider den sina milda strålar i alla riktningar.

En mäktig ande svävar över Bhagavad-Gitas sidor. Den äger skönhetens fängslande makt, men genom sin kraft fyller den oss med larmet från härar som dras samman eller bruset av stora vatten. Den vädjar lika mycket till krigaren som till filosofen, genom att visa den ene det rättfärdiga i en lagenlig handling och den andre det lugn som tillkommer den som genom verksamhet nått fram till overksamhet. När Schlegel hade studerat dikten ägnade han den sin hyllning i följande ord:

Andra kapitlet börjar med undervisning i filosofi, men på ett sådant sätt att Arjuna leds steg för steg till slutet av dialogen, och ändå är redan de första anvisningarna från Krishna avfattade så att planens syfte och mål står klara från början.

Fastän filosofin förefaller de flesta människor torr, i synnerhet västerlänningar som står mitt uppe i sin sjudande och brusande nya men helt och hållet outvecklade civilisation, måste den ändå läras ut och förstås. Det har blivit på modet att avvisa grundliga studier och övningar och i stället ägna sig åt de snabba metoder som införts i Amerika. På många håll gäller känslosam godhet förmer än det lugn som vilar på en bred filosofisk grund, och på andra håll sätter man sökandet efter astrala fenomen eller odlandet av sinnesstyrka, med eller utan omdöme, i främsta rummet. Styrka utan kunskap och medlidsamma tårar utan förmåga till lugn - kort sagt, tro utan gärningar - kan inte rädda oss. Och detta är en av lärdomarna i andra kapitlet.

Forntidens visaste män inskärpte både genom symboler och skrifter den oeftergivliga nödvändigheten av att förvärva filosofisk kunskap, eftersom styrka eller speciella förmögenheter är meningslösa utan den. De greker och andra som upptecknade en del av de äldre egypternas visdom belyser detta. De sade:

Vare sig vår styrka gäller medkänsla eller astral synförmåga, kommer vi alltså att förvillas om vi brister i filosofisk kunskap.

Men för att inte bli missförstådd måste jag nu besvara den fråga som osökt kommer att ställas: "Vill du då fördöma medkänsla och kärlek och bara predika en kall filosofi?" Nej. Sympati och känsla är lika mycket delar av det stora hela som kunskap, men vetgiriga sökande vill ha reda på allt som ligger i deras väg. Medkänsla, välgörenhet och alla andra former av godhet berättigar oss till hjälp. Genom att utöva dessa dygder drar vi oundvikligen till oss de själar som äger kunskap och är beredda att hjälpa oss att också förvärva den. Men så länge vi blundar för filosofin och inte försöker nå fram till rätt urskillning, måste vi vandra genom många liv, mödosamt beträda mången tillvaros trampkvarn, innan vi slutligen drivs till att komma i besittning av de äkta frön till själslig verksamhet ur vilka den rätta urskillningens skörd kan bärgas.

Arjuna frågar Krishna:

Krishna, som nu är Arjunas guru - eller andlige lärare - lämnar ett svar som ej överträffas någonstans i dikten. Han betonar där själens beständighet och evighetsnatur, den väg som själen har att vandra genom återfödelse till fullkomning, misstaget att tro oss verkligen göra något själva. Han påvisar hur alla plikter måste utföras av den som längtar efter frälsning. Jag har inget att tillägga till de ord som Herren, den välsignade, använder när han talar om själen. Han säger:

Detta är samma lära som återfinns i Isavasya-upanishaden: Alla andliga väsens identitet och underkastelse. Och med "andliga väsen" menas allt liv över det oorganiska, ty människan betraktas inte som materiell. Det finns bara ett liv, ett medvetande. Detta manifesterar sig i förnimmande varelser under ett otal olika förklädnader, och dessa skiftande former med sina medvetanden avspeglar en del av all-livet och framkallar därigenom i var och en en falsk föreställning om ett avskilt jag. En fortsatt tro på detta falska jag leder till fortsatt okunnighet och fördröjer sålunda frälsning. Början till en strävan att skingra denna falska tro är början till vägen. Att helt skingra denna vanföreställning är att uppnå yoga, eller förening med Gud. Att inträda på denna väg går inte förrän man uppnått fullständig underkastelse, ty som upanishaden och Bhagavad-Gita säger:

"Allt detta - vad det än är - som rör sig på jorden måste överlämnas åt Herren - Jaget. När du har uppgett allt detta, då kan du fröjdas."

Om detta är sant, hur nödvändigt är det då inte att begrunda filosofin för att kunna utplåna den falska tron! Och hur meningslöst är det inte att studera ockultism för enbart egen fördel! Du må veta allt om magnetiska strömmar och polariteter, allt om alla möjliga fenomen inom astralvärlden, men med kroppens död går all denna kunskap förlorad och lämnar bara kvar åt dig det mått av verkliga andliga framsteg som du till äventyrs har gjort. Men med underkastelse är allting möjligt. Denna ödelägger inte ditt liv och krossar inte heller några höga ideal. Futtiga ideal är det bäst att genast bli kvitt. Det kan se ut som om alla ideal har gått förlorade, men det blir bara den första verkan av detta steg.

Vi måste vara beredda att säga i varje ögonblick och under alla förhållanden, väntade som oväntade: "Detta är just vad jag i själva verket önskade." Ty bara de ideal kan upplösas som vilar på en lägre grundval än det högsta syftet eller inte överensstämmer med naturens (Guds) lag. Och eftersom vårt mål bör vara att uppnå det högsta tillståndet och att hjälpa alla andra förnimmande varelser att också göra det, måste vi vinnlägga oss om fullständig underkastelse under denna lag, vars uttryck och verkan kan ses i livets alla skiften och i vårt inre väsens ebb och flod. Allt vad rikedom, skönhet, konst eller nöje kan skänka är bara vattensamlingar längs vår väg där den går fram genom livets öken. Om vi inte söker dem bereder det oss intensiv glädje när vi finner dem, och vi kan använda dem till eget och andras bästa så länge lagen låter oss behålla dem, men när denna högre makt berövar oss dem måste vi säga: "Detta är just vad jag i själva verket önskade." Varje annan inställning är blindhet. Alla livets skiftande yttringar, vare sig de är olycksmättade eller fulla av ära och härlighet, är läromästare. Den som försmår deras lärdomar försummar tillfällen som gudarna sällan upprepar. Och det enda sättet att lära av dem är genom hjärtats underkastelse, ty när vi blir fullkomligt fattiga i hjärtat äger och disponerar vi med ens omätliga rikedomar. Krishna betonar sedan vikten av att samvetsgrant fullgöra den naturliga plikten.²

För att klarare förstå anledningen till Krishnas krav på att plikten skall fullgöras, måste vi komma ihåg att Arjuna vid stridens början "kastade båge och pilar". Detta betydde i Indien att han då hade beslutat sig för att fly från de förhållanden som karma hade försatt honom i och bli asket, eller, enligt en tolkning som ofta föreslagits av västerländska forskare, att han ville komma bort från samhällsförhållanden som lade uppenbara hinder i vägen för andlig utveckling. Men Krishna påminner honom om hans börd inom kshatriya- eller krigarkasten och om den naturliga plikt som tillhör en kshatriya, nämligen att kriga. Arjunas naturliga kast kunde ha framställts som köpmannens, men så har inte skett, ty detta är handlingens bok och bara en krigare kan lämpligen symbolisera handlingen.³ Hans naturliga plikt kan alltså gälla för vilken människa som helst. Vi får inte dra oss undan vår karma. Genom att sky den skapar vi bara ny karma. Det enda rätta handlingssättet för oss är "att låta motivet till handlingen ligga i handlingen själv, aldrig i dess belöning, att inte sporras till handling endast i hopp om resultat, att inte heller ge efter för en benägenhet att vara overksam". Detta råd och uppmaningen att se den enda anden i alla ting och alla ting i den (13:e kap) utgör kärnan i Bhagavad-Gitas lära om den rätta inställningen hos dem som strävar efter frälsning.

Krishna hänsyftar på detta system som ett initiationssystem:

Fastän det inte meddelas i tidningarna eller på olika sätt bjuds ut här och där, är detta system ursprunget till och kärnpunkten i alla initiationssystem. Det är urkällan till de mystika rosenkreutzarnas lära. Dessa har upptagit lotusblomman som de förvandlat till en ros ⁴, och alla övriga ockulta samfund med initiationer är bara bleka och ofullständiga kopior av detta enda sanna system. Till skillnad från dem har det aldrig blivit upplöst. Det är hemligt, ty eftersom det är grundat på naturen och bara verkliga hierofanter står i spetsen för det, kan ingen tränga in på dess enskilda områden utan att äga den rätta nyckeln. Och den nyckeln är i varje grad den inträdessökande själv. Inte förrän den sökande faktiskt har blivit tecknet och nyckeln kan han nå upp till graden ovanför. I sin helhet och i varje grad skyddar alltså systemet sig självt.

Eftersom detta sanna system i sig innesluter alla andra system är det det svåraste av dem alla, men då vi någon gång, i detta liv eller i en kommande tidsålder, är tvungna att inträda i denna loge, kan vi lika gärna göra försöket genast. Om detta skall vi tala i nästa avsnitt.

Jag sade nyss att det handlade om ett initiationssystem som är ursprunget till alla andra, vilka bara är exoteriska kopior eller förvrängningar av detta verkliga. För att klargöra min tanke vill jag påpeka att systemet inte är begränsat till Indien, men samtidigt är det sant att man i Västerlandet hittills varit så djupt engagerad i att tjäna pengar och ägna sig åt ytliga nöjen att inga hierofanter ännu kommit att bosätta sig i Europa eller Amerika. Det ligger inte mycket i invändningen att om dessa adepter har sådana krafter som man tillskriver dem, så skulle de lätt kunna slå sig ner här och övervinna alla inflytelser från omvärlden. Om det vore nödvändigt att de befann sig här, kan det inte råda något tvivel om att de också skulle komma. Men eftersom allt som behöver uträttas, allt som är möjligt att utföra, måste ske genom de budbärare som sänds ut till varje land för att med adepternas hjälp så att säga bereda marken för dem som följer efter, vore det ett slöseri med kraft om hierofanterna infann sig personligen. Inte heller låter dessa budbärare sig avskräckas av den kritiska inställningen hos de personer som vill se tecken och ständigt förnekar att de som arbetar för saken får någon hjälp, eftersom de som ger denna hjälp inte framträder synligt. Man kan också utgå från att inte ens budbärarna själva ständigt mottar instruktioner som säger hur eller var de skall verka. De är män och kvinnor som äger en tro vilken bär dem genom en lång rad ansträngningar utan att de ser en skymt av dem som har sänt dem. Samtidigt händer det dock att somliga får klart för sig att de hela tiden får hjälp.

Detta förarbete liknar röjningsarbetet av Amerikas första nybyggare. Det är ännu knappast fråga om att bruka jorden, utan snarare om att röja undan träd och ogräs. Inte så att De Äldre inte förmår mer, utan därför att ogräs och träd måste undanskaffas innan de i egen person med framgång kan driva på utvecklingen.

Alla människor genomgår detta initiationssystem, och därför innefattar det också alla exoteriska samfund. Mycket ofta har de som är mästare i detta initiationssystem framträtt i dessa samfund, när de såg ett tillfälle att utså de frön som, fastän för en tid inkapslade i formalismens skal, var avsedda att bevaras för framtida bruk. Och eftersom människan måste ha hjälp i alla sina strider, har de bistått vid politiska förändringar så snart det funnits något hopp om en bättre tids gryning.⁶ Den stora massan är inte medvetet engagerad i det arbete som utförs av denna mäktiga och oövervinnerliga loge, men kommer att bli det vid någon tidpunkt under loppet av sin långa evolution. Och dock är dess mästare under dygnets alla timmar villiga och angelägna att möta dem som är klarsynta nog att se sin egen sanna bestämmelse och högsinta nog att verka för "det stora värnlösa barnet, mänskligheten".

Vidare kan ingen av oss, i synnerhet ingen av dem som hört talas om vägen eller ockultismen eller mästarna, med säkerhet säga att han inte redan hör till dem som medvetet genomgått några initiationer. Vi kan redan vara initierade i en högre grad än våra nuvarande insikter skulle kunna ge vid handen, och håller kanske på att gå igenom ett nytt prov oss själva ovetande. Det är bäst för oss att utgå från att så är fallet, bara vi är måna om att avstå från all stolthet över de okända framsteg som vi har gjort. Har vi kommit fram till det, vet vi att det innevarande livet i sig självt är en ny initiation i vilken vi lyckas eller misslyckas allteftersom vi lär oss livets läxa. Jag vet att somliga kommer att dra sig för att anlägga detta synsätt, ty de vill att lagen skall följa de vägar som de själva utstakat. De vill ha sig förelagt ett tecken eller ett lösenord, ett dokument eller något underbart prov som de kan böja sig för på en viss tid och plats. Men så går det inte till, det vet alla sanna sökare. Om man inte förstår livets små händelser, om man ännu förmår tända vredens fackla eller blåsa upp begärens pyrande eld, kommer mästarna inte att erbjuda en någon bestämd tid eller tävlan. Dessa bestämda tider och större prov ges verkligen och måste i sin tur bemästras, men de tillhör den dag då man har byggt utvecklingens valv färdigt så när som på slutstenen - som man finner eller förlorar i det förelagda provet.

Fram till logens ingångsport går vägen som jag talat om tidigare, och till den vägen leder många stigar. Vi kan lika gärna försöka komma in på vägen i denna inkarnation som vänta till kommande liv. Det ligger mycken uppmuntran i Krishnas ord till Arjuna i andra kapitlet:

Detta syftar på karmalagen. Inget framsteg som gjorts går någonsin förlorat. Även om vi dog i en stund då vårt liv inte var fläckfritt, skulle vår verkliga utvecklingsnivå inte sänkas, ty när vi återupptar en dödlig kropp i något senare liv här på jorden tar vi upp tråden just där vi släppte den. I ett senare kapitel (VI) säger Krishna att vi

Den uppmuntran som Krishna ger leder oss att begrunda vilken metod som erbjuds för att vi skall komma in på vägen. Vi finner den bestå i rätt kunskap om anden. Denna rätta kunskap meddelas i andra kapitlet.

Liksom alla upplysta vise framhåller den välsignade Herren i första rummet den högsta sanningen, och detta just i det kapitel där rätt handlande framhävs som vägen till befrielse. För att förklara sig ytterligare påpekar han misstag som är gemensamma för mänskligheten och vissa villfarelser som då, liksom nu, var allmänt rådande i Indien.

De som så beskrivs behärskas av begär efter världsliga eller intellektuella förmåner, och eftersom begären är otaliga och även i stånd att frambringa otaliga andra begär, blir ingen koncentration möjlig. Detta gäller också för de metoder som tillämpas vid våra nuvarande vetenskapliga skolor, vilka hänger sig åt ett evigt sökande efter så kallade fakta utan att dessförinnan ha utgått från allmänna principer. Ett enda forskningsområde hos dem har ändlösa utgreningar som ingen människa skulle kunna omfatta under en livstid. Vidare heter det:

Detta är lättare att förstå om man känner till några av de föreställningar angående offer och ceremonier som är utbredda i Indien. I Västerlandet har offrandet för längesedan kommit ur bruk eftersom det inte längre anses motiverat. I stället för Österns offer har Västerlandet omfattat en teori tillsammans med en obestämd morallag, vilken skall ge samma resultat som det hinduerna gör anspråk på, utom i ett avseende. Skillnaden ligger i reinkarnationsläran. Den kristne söker en evig belöning i himlen och vet ingenting om reinkarnation på jorden, medan hindun litar på en stundande fröjd i himlen - kallad svarga - och en fortsättning på jorden genom en lycklig återfödelse. De har särskilda ceremonier, vissa slags offer, botövningar, böner och handlingar, vilka skall leda till återfödelse på jorden i en kunglig familj eller med stora rikedomar eller i andra angenäma förhållanden, liksom till ett säkert inträde i himlen. Somliga ceremonier leder till ett glädjerikt tillstånd efter döden som varar i oberäkneliga tidsperioder.

Men inget av allt detta för oss till det högsta utan ger upphov till karma och villfarelse, och därför godkände inte Krishna detta för Arjunas del. Och hans varning är nyttig för teosofer som är lärjungar eller vill bli det. Det falska synsätt som Krishna varnar för har hos dem förvandlats till ett begär efter fenomen, eller till en önskan att utföra någon handling som skall skänka dem mahatmernas gunst, eller till en sjuklig fruktan att skapa dålig karma eller till ett lika markerat begär att förvärva god karma. De borde överge dessa inställningar och noga studera följande verser, samt försöka införliva deras innebörd med själva sitt väsen.