1. Vintersolståndet

Året har fyra vändpunkter: vintersolståndet, vårdagjämningen, sommarsolståndet och höstdagjämningen. Bland forntidens folk sågs årets kretslopp alltid som en symbol för både människans och universums liv. Vintersolståndet, årets början, symboliserade födelsen. Vårdagjämningen motsvarade ungdomstiden med dess prövningar och framgångar. Sommarsolståndet - som representerar den initiationsperiod då Den Stora Försakelsen görs - fick stå för vuxenåldern med dess förmåga och fulla kraft. Höstdagjämningen motsvarade döden. Samtidigt som årets kretslopp på detta sätt symboliserar människans liv, symboliserar det också lärjungens träning, träningen i chelaskap.

Vid tiden för vintersolståndet är det framför allt två grader som neofyterna eller initianderna måste genomgå, nämligen den fjärde och den sjunde eller sista. Den fjärde graden är avsedd för mindre långt hunna, om än högt utvecklade, människor. Den sista eller sjunde initiationen, som bara äger rum vid mycket sällsynta tillfällen under tidernas lopp, innebär födelsen av en buddha eller en kristus.

Den fjärde graden är alltså avsedd för dem, vars andliga och intellektuella kapacitet ännu inte är lika storslagen som de blivande buddhaernas. Vid initiationen i denna grad får initianden lära sig att frigöra sig från sinnets alla fjättrar och sin konstitutions fyra lägre principer. När han sålunda frigjort sig, färdas han längs universums magnetiska cirkulationsvägar ända fram till solens portar. Där stannar han dock och vänder tillbaka. Det hela tar vanligen tre dagar i anspråk. Därefter reser han sig som fullt initierad, men medveten om att det framför honom finns ännu sublimare höjder att bestiga på den ensliga, tysta och smala väg som leder till gudomlighet.

Den sjunde initiationen äger rum under loppet av vad västerländska mystiker kallar en messiansk cykel. Med en sådan menas de ca 2160 år som det tar för ett zodiaktecken att genomlöpa en stjärnbild. När planeterna Merkurius och Venus samt solen och månen och jorden befinner sig i syzygy-konstellation, kan neofytens frigjorda monad röra sig utmed den magnetiska väg som löper genom dessa himlakroppar och fortsätta direkt till solens hjärta. Den på jorden kvarlämnade människan befinner sig då under fjorton dagar i ett slags trance eller går omkring liksom i dvala, ty hans innersta, hans verkliga jag, är på färd genom sfärerna. Efter två veckor av tilltagande måne, dvs vid fullmåne, återvänder hans vandrande monad med tankens snabbhet längs samma väg som den följde vid uppstigandet till Fader Sol. Därvid ikläder den sig åter de höljen eller klädnader som den kvarlämnade på var och en av planeterna vid passagen genom dem: merkuriushöljet, venushöljet, månhöljet. Och från månen återvänder monaden så till den i trance försänkta kroppen på jorden. Under en kortare eller längre tid, allt efter omständigheterna, genomstrålas neofytens hela varelse av solens andliga glans. Han är en "nyfödd" buddha. Hela hans kropp är så att säga omgiven av en flammande gloria. Från hans huvud, särskilt från dess bakre del, utgår en krans eller krona av strålar. Det är därför som i Västerlandet kronor och i Främre Orienten diadem fordom bars av dem som genomgått denna sjunde initiation. Ty de är i sanning solens söner, krönta med dess sublima glans.

Vid dessa initiationer dör människan. Initiation innebär död för människans lägre del. Kroppen dör faktiskt, men hålls ändå vid liv. Inte av ande-själen som flytt från den likt en fjäril som befriat sig från sin puppa, utan av dem som vaktar och beskyddar den. Det är tack vare att den lägre trefalden hålls vid liv, som den vandrande ande-själen slutligen kan återvända som fågeln till sitt näste. Den känner igen sitt forna kroppsliga hem och "återföds" i denna samma kropp. Under den tid som den vandrande monaden varit borta, vare sig det är frågan om tre eller fjorton dagar, har den bokstavligen följt dödens vägar. Men den har gjort det mycket snabbt och inom loppet av de fjorton dagarna. Förloppet är i själva verket alldeles detsamma som vid exkarnation och inkarnation. Monaden återvänder till den i trance försänkta kroppen längs återfödelsens vägar och föds på nytt, men i den gamla kroppen i stället för i en ny. Därför kallades en sådan människa av de indiska aryavartabrahmanerna för dwija, en "två gånger född" initierad.

Detta uttryck har ytterligare en betydelse. Det är beteckningen för en som återuppstått ur askan av sitt gamla liv, det liv som är utbrunnet och dött. Men uttrycket har alltså också den djupare innebörd jag nyss talade om. Initiationerna i sjunde graden äger rum en gång under den messianska cykeln och frambringar som andligt resultat en lägre buddha som kallas bodhisattva. Dessa initiationer får inte förväxlas med någon av de högsta initiationer som vi människor känner till, nämligen de som uteslutande hör samman med ras-buddhaerna. I varje rotras finns det bara två rasbuddhaer, medan däremot bodhisattvorna av olika utvecklingsgrader är mycket talrika. De cykliska bodhisattvorna, av vilka det framträder en i varje messiansk cykel om 2160 år, är vanligen av avatarisk karaktär.

Det händer att neofyter misslyckas. De får då vänta till ett annat liv på en ny chans, ty följden i detta livet av ett misslyckande är antingen död eller vansinne. Och detta är rättvist. Allvarliga varningar riktas till dem som likt fåglar vill flyga in i de inre världarnas eterrymder och följa sina föregångare i spåren längs universums cirkulationsvägar.

När man på natten blickar upp mot stjärnhimlen eller en klar dag ser Fader Sol lysa upp det blå firmamentet, så tycker man att rymden verkar nästan tom. Enligt astronomerna är jorden ett klot som svävar omkring i en tom rymd och hålls kvar i sin bana runt solen av gravitationen. Men så förhåller det sig inte. Visserligen är rymden sunyata, "tomhet" i esoterisk mening, men den är absolut inte tom på det sätt som de västerländska astronomerna menar. Den rymd vi blickar ut i, som våra fysiska ögon tror sig se eller inte se, är i själva verket substantiell och så tät, att det inte kan beskrivas på annat sätt än med matematikens hjälp.

J J Thomson, fysiker och astronom, kom för några år sedan fram till att rymdens eter är två miljarder gånger tätare än bly. Detta ger uttryck åt en gammal lära, men förklaringen beror dock på sättet att betrakta det hela. Våra ögon har utvecklats till att uppfatta och genomtränga materian i vår egen sfär, och den del av rummet där sådan materia inte finns uppfattar ögonen såsom tom. Men detta skenbart tomma rum är i verkligheten fyllt av världar, sfärer och plan, med hierarkier av varelser i utveckling.

Hela vårt surya-system, hela vårt solsystem, kallat Brahmas ägg, kan ur en mycket sann synvinkel ses som en ofantlig, äggformad, sammansatt kropp som svävar i rymden. Om en astronom fick betrakta detta vårt Brahmas ägg från en avlägsen himlakropp på ett lämpligt högre plan, så skulle han se det som en äggformad kropp av ljus, som en oupplöslig äggformad nebulosa. Nebulosan skulle omfatta all den "tomhet" som vi ser eller tror oss se. Den skulle omfatta vårt Brahma-äggs hela solvärld, från Fader Sols hjärta till dess gränser bortom de planeter som enligt astronomerna är de yttersta.

Brahmas ägg är sammansatt av koncentriska sfärer, vilka alla har sitt centrum i solen. Var och en av dessa sfärer är en kosmisk värld, och var och en av dem har solen som sitt hjärta. Vår jordiska värld eller sfär är en av dem, och den omger solen som en sfär av tät substans. Kärnan i denna äggformade jordiska sfär är det klot vi kallar jorden. Andra sådana sfärer är Merkurius, Venus, Mars, Jupiters, Saturnus och Uranus sfärer. Man skall dock komma ihåg att Uranus inte tillhör vårt system av heliga världar, även om den ingår i vårt Brahmas ägg.

I det här sammanhanget skall man lägga märke till följande beträffande dessa koncentriska sfärer, som faktiskt var och en är ett brahma-ägg, en brahmasfär: Om kärnan i en sådan sfär eller planet sågs i rörelse från ett annat plan, så skulle den tyckas vara en våg eller krusning som oavbrutet rörde sig i och runt ett solitt eller halvsolitt bälte. Detta bälte är vad vi på vårt plan kallar omloppsbanan för en planet som jorden eller Jupiter eller Merkurius. Sedd från ett annat plan är alltså en planets omloppsbana, t ex jordens, ett verkligt bälte eller en verklig zon runt solen. Bältet eller zonen eller ringen utgör så att säga vägen för kärnan, som i rörelse längs vägen ter sig som en våg eller krusning. Av det sagda framgår tydligt, att det vi kallar en planet kan betraktas från tre olika plan såsom tre olika ting. För det första kan man se den som en glob, som vi människor på vårt plan gör. För det andra kan den från ett annat plan ses som en våg eller krusning, som beskriver en årslång bana i och längs ett solen omgivande bälte. För det tredje kan den betraktas som en koncentrisk sfär, eller snarare äggformad sfäroid, med sitt centrum i solens hjärta.

Dessa koncentriska världar eller sfärer befinner sig i oavbruten cirkulär rotation kring solens hjärta, med den ena sfären inuti den andra ungefär som de olika lagren i en lök. De är dock alla i viss mening uppbyggda av olika slags materia. Varje sfärs materia befinner sig i ett annat tillstånd än de andra sfärernas. Därför kan varje sfär passera genom de andra lika lätt som om dessa inte existerade. Detta förklarar varför vi kan se vissa av de himlakroppar som befinner sig bortom Mars, Jupiters och Saturnus banor. De av himlakropparna utanför vårt Brahmas ägg som vi kan se, är synliga för oss därför att de uppnått samma grad av materiell utveckling som vi och vår fysiska sol. Hade vi levat på ett annat plan, så skulle våra blickar inte kunnat genomtränga de slag av materia som bygger upp Mars, Jupiters och Saturnus omloppsbanor och sfärer. Enbart dessa tre planeter skymmer miljarder och åter miljarder solar, som vi under vår nuvarande manvantara eller världsperiod inte kan se. Någon gång långt fram i tiden, när utvecklingen förändrat materian i vår världssfär, blir det dock annorlunda. Då kommer vi att se några av de centralsolar som nu skyms av dessa tre planeter, eller rättare sagt av dessa tre planeters sfärer, även om detta egentligen är samma sak. Det är just för att Brahmas ägg och därmed rummet mellan planeterna är helt igenom substantiellt, som det ljus vilket tillhör detta fjärde kosmiska plan kan nå oss från avlägsna stjärnor.

När vi talar om dessa koncentriska sfärer skall vi komma ihåg att det finns många fler än de som tillhör de åtta, nio eller tio planeter, som Västerlandets astronomer känner till. Detta måste vi beakta för att få en riktig uppfattning om strukturen och de karaktäristiska egenskaperna hos Brahmas ägg. Det finns mängder av planeter i solsystemet som är helt osynliga för varje astronomiskt instrument eller hjälpmedel. Och dessutom, vilket är ännu viktigare, finns det talrika koncentriska sfärer som tillhör helt andra plan i kosmos. En del av dessa osynliga sfärer befinner sig på ett högre, en del på ett lägre plan än vårt eget, men var och en av dem är hemvist för myriader av olika slags levande varelser. Varje plan har sina egna hierarkier av invånare, sina egna bebodda världar med länder, berg, sjöar, bebyggelse och allt vad det nu kan vara, liksom vår jord har sina.

De koncentriska världssfärerna, betraktade såsom en helhet, kallades under antiken för "kristallsfärerna". Det uttrycket har astronomerna helt missförstått och därför förlöjligat. Vad betydde då ordet "kristallsfärer"? Det betydde genomskinliga sfärer, vilkas centrum var solen. Liksom vi kan se igenom glas fastän det består av tät materia, så är etrarna på vårt fjärde kosmiska plan genomskinliga för oss trots att de är mycket täta. För invånarna på jorden, som därifrån betraktar solsystemets fenomen, verkar hela systemet av koncentriska sfärer att kretsa kring jorden på grund av dennas egen rotation. Härav kommer det geocentriska sättet att se på planeternas, solens, månens och stjärnornas skenbara rörelser. Allt i den universella naturen upprepar sig i struktur och rörelse. Det lilla återspeglar det stora, och det stora reproducerar sig i det lilla, ty de två är i sanning ett.

På grund av den magnetiska strukturen och verksamheten hos de tolv globerna i vår planetkedja har vår jord tolv olika slag av bipolär magnetisk aktivitet. Ett sådant par av motsatta poler är känt av vetenskapen, de övriga är okända. Vårt Brahmas ägg, vårt solsystem som helhet, har likaledes tolv magnetiska bipolära flödesbanor eller vad som i korthet kallas magnetiska poler. Var och en av dessa tolv poler har sin plats i en av zodiakens tolv konstellationer, eller rättare sagt, zodiakens tolv konstellationer utgör platserna för zodiakperiodens tolv poler. Livets hjul med sina tolv ekrar snurrar beständigt.

Därav kommer det sig att en människa kan vara en solens son. Det är därför som hon längs de magnetiska vägarna kan färdas från jorden till månen, från månen till Venus, från Venus till Merkurius, från Merkurius till Fader Sols hjärta - och därifrån tillbaka. På utresan lägger den vallfärdande monaden av vissa höljen eller klädnader vid varje planetär station. Jordhöljet kvarlämnas på jorden, månkroppen i månens dalar, venusdräkten på Venus och merkuriusdräkten på Merkurius. Därefter går vår solara del in i sitt eget hjärta. Vid färden tillbaka lämnar monaden solen efter att åter ha iklätt sig sitt eget solhölje. Den beger sig in i merkuriussfären, där den hämtar och ikläder sig den förut kvarlämnade dräkten. Därifrån fortsätter den till Venus och återtar venusdräkten. Från Venus beger den sig in i månens förskräckliga sfär och hämtar i dess mörka dalar sin förra månkropp, för att sedan vid fullmåne bäras tillbaka till jorden på månens strålar. Jord till jord, måne till måne, Venus till Venus, Merkurius till Merkurius, sol till sol!

Initiation innebär ett tillfälligt uppgående i eller ettblivande med andra världar och plan genom självmedveten erfarenhet, och de olika initiationsgraderna betecknar de olika stadierna av framåtskridande eller av förmåga att uppnå en sådan förening. Allteftersom initiationerna tilltar i storslagenhet, tränger initiandens ande-själ djupare och djupare in i de osynliga världarna och sfärerna. Man måste bli fullt medveten om alla hemligheterna i sol-ägget innan man kan bli en gudomlighet inom detta och ta självmedveten och frivillig del i det kosmiska arbetet.

Förbered dig oavbrutet, ty varje dag är ett nytt tillfälle, en ny port, en ny möjlighet. Slösa inte bort dina dagar, ty den tid kommer oundvikligen då det är din tur att företa detta det sublimaste av alla äventyr. Obeskrivligt underbar är belöningen för den som lyckas. Stärk därför ständigt din vilja. Öppna ditt hjärta mer och mer. Tänk på gudomligheten i ditt innersta, din inre gud, ditt väsens kärna. Älska dina medmänniskor, ty de är du själv. Förlåt dem, ty då förlåter du dig själv. Hjälp dem, för då stärker du dig själv. Men hata dem inte, ty då vänder du dina steg mot avgrunden och hatar dig själv. Vänd avgrunden ryggen och rikta dina blickar mot solen.

Till 2. Vårdagjämningen

Till Titelsidan