Kapitel 1

De tre grundläggande huvudsatserna. Jaget, människans innersta föreningslänk med det outsägbara. Den esoteriska filosofin förkunnades i alla de forntida religionerna.

I

... så kan varken skaran i sin helhet (demiurgen) eller någon enskild av de verkande makterna med rätta göras till föremål för gudomlig dyrkan och tillbedjan. Alla är de emellertid berättigade till mänsklighetens tacksamhet och vördnad, och människan bör alltid försöka bidra till de gudomliga idéernas evolution genom att efter bästa förmåga bli en naturens medhjälpare i det cykliska utvecklingsarbetet. Endast det evigt ovetbara och ofönimbara karana, den orsakslösa ORSAKEN till alla orsaker, bör ha sitt tempel och altare på vårt hjärtas heliga, alltid obeträdda mark - av ingen sett, av ingen berört, av ingen nämnt, utom av vårt andliga medvetandes "ännu svaga stämma". De som tillber inför detta altare bör göra det i sina själars tysta helgade enslighet, med sin ande såsom ensam medlare mellan sig och VÄRLDSANDEN, utan andra präster än sina goda gärningar och hembärande den outgrundliga NÄRVARON inte yttre, synliga slaktoffer, utan sina egna syndiga uppsåt. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 294)

Vi bör alla vara klart och tacksamt medvetna om det tillfälle vi nu får att på tankens vägar närma oss de läror som sedan urminnes tider upplyst våra medlärjungars intellekt. Dessa läror har i svåra situationer ingjutit mod i starka hjärtan, och de har lett världens krafter enligt de riktlinjer människan håller högst - religionens riktlinjer och de etiska principer som styr hennes beteende.

Katherine Tingley har ålagt mig att tala i enkla, kortfattade och entydiga ordalag, för att på så sätt vara till bästa hjälp. Detta känner jag som ett stort ansvar. Jag har fått i uppgift att behandla hela Den Hemliga Läran, Helena Petrovna Blavatskys främsta arbete. Om möjligt skall jag ta upp alla de väsentligaste lärorna i denna, och ge dem en presentation och tolkning som var och en kan förstå och som skall vara till hjälp för alla medlemmar av vår skola, både här och i övriga delar av världen.

Uppgiften är stor, både till omfånget och till sina möjligheter. Jag nalkas den med respekt och med hjärtat fyllt av aktning för de vördnasvärda läror som i alla tider försett världen med dess religioner, dess filosofier, dess vetenskaper, dess konstarter, dess etik, och därför också med dess styrande krafter.

Den Hemliga Läran bär sitt namn med rätta. Boken redogör för ett lärosystem som alltid hållits hemligt och esoteriskt. Både äldre och nyare tiders världsreligioner liksom Indiens stora religiösa filosofier kan visas ha sprungit fram ur detta system. Också det förspanska Amerikas och det förkristna Europas tankevärld har sina rötter i denna hemliga visdom, som H P Blavatsky tecknat konturerna av i sitt mästerliga arbete. Och detsamma kan sägas om legenderna, myterna och sagorna från jordens alla hörn, som till exempel de skandinaviska Eddorna och de anglosaxiska eposen, dessa storslagna verk som folk i allmänhet tror vara bara krönikor och berättelser.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Ingenstans i världen har människan någonsin framburit några grundlösa, helt och hållet uppdiktade religiösa budskap. Religioner, liksom allting annat, börjar med idéer och slutar med dogmer och myter. Men i varje dogm kan man se skottet från den esoteriska rot som är dess upphov. Också kristendomens dogmer - som formulerats av människor men tillskrivs Guds hand - är till stor del baserade på de gamla hedniska lärorna, och har därför sitt yttersta ursprung i esoteriska sanningar som nu återfinns i den väldiga samling idéer och tankar H P Blavatsky kallar Den Hemliga Läran. I denna bok försöker hon att i stora drag - mera sällan i detalj - ge oss åter några av den urgamla lärans fundamentala beståndsdelar. Läran är densamma överallt i världen och i alla tider, men den har tolkats olika av olika människor i olika länder.

H P Blavatsky inleder boken med att ställa upp tre grundläggande huvudsatser. En rätt förståelse av dessa skulle enligt min mening undanröja de många missuppfattningar som idag finns om det religiösa tänkandets grundläggande sanningar. De tre huvudsatserna splittrar inte, de för samman och enar.

Den första huvudsatsen i inledningen till Den Hemliga Läran förkunnar befintligheten av en icke utforskningsbar Urgrund. Den andra säger att universum är tummelplatsen eller fältet för evig, oavbruten periodicitet i betydelsen cyklisk rörelse. Det eviga livet manifesteras genom det cykliska framträdandet och försvinnandet av världar - stjärnor, planeter och andra himlakroppar - i den kosmiska behållare som vi människor så obestämt och svävande kallar för rymden. Dessa världar kommer och går likt gnistor, säger H P Blavatsky, och de kallas på den urgamla visdomens allegoriska språk för "evighetsgnistor". Livscykeln för var och en av de större kropparna är med nödvändighet enormt lång, och när vi talar om tid kräver den mänskliga fattningsförmågan en måttstock med vilken vi kan ange vad vi menar med tid. Vi har därför enats om att betrakta jordens omlopp kring solen som det bestämmande tidsmåttet, och kallar detta för ett år.

Den tredje huvudsatsen säger att universum med hela sitt innehåll är en ofantlig, evig organism. Denna sats är inte den minst viktiga. Den är lättast att förstå, och framstår för oss som den kanske sannaste. Men vi måste här akta oss för den lära som kallas monism och som kort uttryckt säger att allting i universum ytterst har ett gemensamt materiellt ursprung. Likaså måste vi undvika att hemfalla åt monoteismen, den villolära som säger att universum med hela sitt innehåll är resultatet av en oändlig och evig personlig guds nyck och befallning. Monismen är rent materialistisk, och det är monoteismen nästan också.

Den tredje huvudsatsen säger oss inte bara att universum är ett med allt som finns i det. Den betonar framför allt att människovarelsen - dess kropp eller kroppar, dess själ eller själar och dess ande - endast är produkten av krafter. Här stöter vi på läran om hierarkier, en av de läror i den storslagna teosofiska filosofin som det är särskilt nödvändigt att förstå. Enligt denna är kosmos, universum, även om det är en organism, ändå sammansatt av många olika slags varelser - medvetanden eller intellekt på olika nivåer - i vilka det allomfattande livet manifesterar sig. Och alla dessa hör ihop, de står i växelförhållande till varandra och arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål.

Vi är alltså inte bara jordens barn, tillfälliga dagsländor, utan gnistor från tillvarons hjärta, från det universella livets centraleld. Om vi kunde känna denna underbara sanning i vårt hjärta och få känslan att genomsyra vårt dagliga liv, skulle den bli den starkaste bland de krafter som styr vårt beteende. Ingenting kan bättre forma vårt öde eller leda oss in på en väg av noblare livsföring och tjänande.

Om vi insåg att vi är ett med allt som lever! Om vi insåg att universellt broderskap är ett faktum i tillvaron som vi inte kan bortse från, eftersom det har sina rötter i själva hjärtat hos varje varelse! Om vi insåg att alla våra handlingar och tankar med oundviklig konsekvens verkar och återverkar på såväl oss själva som på alla andra varelser, var dessa än befinner sig - hur annorlunda skulle vi då inte gestalta våra liv. I den tredje huvudsatsen finner vi mer av moralens sant religiösa, vetenskapliga och filosofiska grundval än i de andra båda. Ingen människa kan verka bara för sig själv. Hon verkar samtidigt oundvikligen också för andra. Allt hon gör påverkar andra. De här lärorna är faktiska realiteter.

Låt oss ta lärdom av dem. Låt oss inse att varje tanke är ett ting som förr eller senare resulterar i en verkan och att upprepat tänkande i en viss riktning kommer att få sina följdriktiga konsekvenser. Låt oss inse att en händelse alltid leder till en annan i den kontinuerliga tillvaron, och att vårt moraliska och fysiska ansvar är någonting som vi definitivt inte kan fly ifrån. När människan förstår att hon har ett ansvar som hon kommer att få avlägga räkenskap för, och att det i varje ögonblick är själviska motiv eller gudalik kärlek och medkänsla som styr hennes handlande, då har vi anledning att hoppas på en mänsklighetens pånyttfödelse.

II

Jag vill återknyta till förra veckans samtal kring den esoteriska filosofins tre grundläggande huvudsatser, de som H P Blavatsky ställer upp i inledningen till Den Hemliga Läran. Och jag vill då framhålla att dessa handlar om djupsinniga och svårfattliga ämnen som bjuder stort motstånd vid försök till förenkling. Sådana försök har att kämpa mot förutfattade meningar, och de kräver att vi använder ord som gör åtminstone de väsentligaste tankarna i våra samtal gripbara för alla.

Ovanliga ord kan inte undvikas, ty vi måste konstatera att ingen vetenskap, ingen filosofi, ingen religiös tankebyggnad kan nå ut till människorna utan hjälp av en bärande teknisk terminologi. En sådan är nödvändig för att undvika feltolkningar, missförstånd och onödig opposition. Därför använder vi en del ord som i stor utsträckning hämtats från orientaliska religioner. Ty bland de ännu levande religionerna är det bara hos de orientaliska vi finner tankar och utläggningar som också finns i den urgamla lärobyggnad vi i dag kallar teosofi. Knappast någon av dessa termer har dock blivit rätt tolkad och förstådd, beroende på att det i allmänhet är fråga om sanskritord. Och det betyder inte bara att de kommer från sanskritspråket, de har också fått färg och mening och ställning i de religioner som använder dem. Också i vårt eget språk kan ett ord ha olika betydelser alltefter de sammanhang i vilka det används. Som tidigare nämnts blir det därför vid studiet av Den Hemliga Läran nödvändigt att noggrant redogöra för den filosofiska, religiösa eller vardagliga betydelse, i vilken ett sådant ord används. Men först kan det vara lämpligt att citera vad H P Blavatsky skriver på sidan 43, omedelbart före uppställandet av de tre grundläggande huvudsatserna:

Innan läsaren går att närmare skärskåda de sånger ur Dzyans bok som utgör grunden för detta arbete, är det alldeles nödvändigt att han får kännedom om de få grundbegrepp som ligger under och genomgår hela det tankesystem, åt vilket han inbjudits att skänka sin uppmärksamhet. Dessa grundidéer är få till antalet, men på deras klara uppfattande beror förståelsen av allt som följer. Vi uppmanar således läsaren att först göra sig förtrogen med dem innan han fortsätter genomläsningen av själva arbetet.

De tre huvudsatserna kan sägas vara en sammanfattning av hela den esoteriska filosofin. De är ett koncentrat av människosjälens religiösa och filosofiska tänkande under tidsåldrar. De är givetvis därför mycket svåra att förstå, och vissa delar av dem är inte fullt begripliga för det mänskliga sinnet. Som exempel kan vi ta begreppet Urgrund, om vilket den första huvudsatsen handlar. Vi kan inte säga vad denna Urgrund är, men vi kan liksom H P Blavatsky tala om den, diskutera den och säga vad den inte är. Sedan hon med upanishadernas ord sagt att den är "otänkbar och onämnbar" fortsätter hon att tala om den, och lägger fram de forntida läror som visar hur gamla tiders största tänkare uppfattade den.

Hon beskriver detta den första huvudsatsens föremål på följande sätt:

En överallt närvarande, evig, obegränsad och oföränderlig URGRUND, över vilken all spekulation är omöjlig eftersom den övergår mänsklig fattningsförmåga och endast skulle förkrympas genom något som helst mänskligt uttryck eller jämförelse. Den ligger helt och hållet bortom tankens räckvidd - den är, med Mandukyas ord, "otänkbar och onämnbar."

Det är uppenbart att denna Urgrund inte är ett ting och inte heller ett väsen, en varelse av något slag. Den är inte något begränsat, om än aldrig så stort. Men den finns, den existerar.

För att vi skall förstå varför och hur forntida tänkare använde ord som Urgrund, måste vi beakta följande nyckel till den forntida visdomen: I forna tider var tänkandet överallt i världen antropocentriskt, dock inte i en betydelse som innebar att människan såsom i den kristna trosuppfattningen betraktades som skapelsens främsta mål, eller att universum ansågs röra sig kring människan som sin medelpunkt. Den betydelsen är traditionell, men inte riktig när det gäller vår nyckel till den forntida visdomen. Ordet antropocentriskt har i det sammanhanget en annan betydelse, som visserligen kan vara svår att förstå, men som är väsentlig för en rätt tolkning av Den Hemliga Lärans förkunnelser. Betydelsen kan beskrivas på följande sätt: En människa tänker, och hon tänker med sina egna tankar, utifrån det som finns i henne själv. Hon kan inte tänka i en annan människas medvetande. Hennes tankar följer därför ovillkorligen hennes egen naturs inriktningar och rörelser. De springer fram ur hennes inre som ur en källa. Det är i den betydelsen vi skall använda ordet antropocentriskt i samband med forntidens religiösa och filosofiska tänkande.

Ordet kommer från grekiskans anthropos, som betyder "människa" i allmän bemärkelse, och har alltså här innebörden att forntidens folk såg sin religiösa filosofi och sina filosofiska system såsom framsprungna ur människans eget inre. De hade en liknande syn på naturfenomenen, och denna syn grundade sig på jordens skenbara ställning som solsystemets centrum, en ställning som kan ges åt varje planet. Vi har kvarlevor av detta synsätt i våra nutida språk, och talar om solens "uppgång" och "nedgång" osv.

När de forntida tänkarna med sin antropocentriska syn på visdomen delade med sig av denna, hade de klart för sig att de måste använda vanligt mänskligt språk och mänskliga liknelser och bilder för att återge de tankar som sprang fram inom dem. Bara då kunde de ta emot något av den vördnad och erkänsla, som de såsom vishetslärare väl förtjänade. Här har vi den antropocentriska idéns anknytning till ordet urgrund - ett ord som kan användas både som en abstraktion och i en konkret materiell betydelse.

Det är uppenbart att H P Blavatsky inte använder ordet urgrund i en materiell betydelse. Det hon vill säga är att denna Urgrund bortom tankens räckvidd måste vara allt det som övergår det mänskliga förståndet och som vi därför bara kan kalla Alltet - ett ord som visserligen bara uttrycker vår okunnighet, men ändå anger det faktum att denna obeskrivliga Urgrund är Allt. Från den har vi ursprungligen utgått, och till den är vi på väg tillbaka på vår färd genom evigheten. Också alla tankar har utgått från den, dock inte på befallning av ett tänkande väsen, hur stort detta än må vara. Enligt den forntida filosofin kan vi likna de första tecknen till liv i detta Allt vid livsgrodden i ett ägg. Hur förunderligt är det inte att en sådan grodd, som kemiskt sett består av några få materiella grundämnen, under rätta förhållanden frambringar en levande varelse!

Många är de religioner som på olika sätt befattat sig med denna Urgrund. Låt oss först ta den judiska som exempel, eftersom det är från den som de kristna lärorna till stor del vuxit fram. Att de flesta av oss är födda i ett kristet land och därför väl bekanta med någon kristen kyrkas läror, kan då vara ett skäl till att börja här. I Septuaginta, en grekisk översättning av Gamla Testamentet heter det: "I begynnelsen", dvs "I Urgrunden", "skapade Gud världen, och världen var formlös och tom, och Guds ande svävade över vattnen". Här har vi verkligen någonting märkligt. Läran i den citerade meningen är visserligen filosofiskt sett inte alls bra uttryckt, men innehåller den esoteriska förkunnelse som framläggs i Den Hemliga Läran: "I begynnelsen" - "I Urgrunden" - "I Alltet". Vidare sägs att "Gud" (Elohim på hebreiska) skapade jorden och att jorden var formlös och tom. Vad betyder tom? Låt mig konstatera att ordet här betyder mer än "öde". Det betyder "ogripbar", "immateriell". Vi skulle i sammanhanget tala om en astral värld, en andlig värld.

"Och Elohims ande svävade över vattnen". Vilka vatten? Var fanns de vatten över vilka "Elohim" eller "Gudarna" svävade? Varför svävade de över "vatten"? Jo, vatten är en term som i de forntida religionerna användes för att beteckna rymden, rymdens vatten. Det handlar här om en immateriell värld, frambragt ur Alltet av makter som ni kan kalla gudar om ni vill. Valet av ord betyder ingenting. Och det handlar om anden, dessa maktväsens energi, som rör sig över eller inom denna ogripbara och immateriella glob eller värld.

Vänder vi oss så mot Bortre Orienten och ser på de vediska sanskrittexterna, de äldsta och mest vördade av Indiens religiösa och filosofiska verk, finner vi följande i översättning:

Varken Något ting eller Ingenting existerade...

Tänk över innebörden i den här meningen. Det fanns inte något ting som existerade, men inte heller var förhållandet det att ingenting existerade.

...den ljusa skyn där borta fanns inte, och inte fanns himlens vidsträckta tak. Vad täckte allt, vad skyddade, vad dolde? Var det vattnens outgrundliga djup?

Ännu en hänsyftning på rymdens vatten.

Det fanns ingen död - men inte heller något odödligt, det fanns ingen gräns mellan dag och natt. Det Enda andades utan andetag, av sig själv, något annat än Det har sedan inte funnits. Det var mörkt, och i början var allt höljt i storslaget dunkel - en ocean utan ljus. Fröet som ännu ligger täckt av sitt hölje vecklar av den intensiva hettan ut en väsenssida.

De här raderna är ett mycket fint försök att på vardagligt men ändå vackert språk gestalta tankar, vilkas djupsinniga innebörd vi kan försöka få grepp om - även om det aldrig lyckas helt. Ändå förnimmer vi, liksom genom ett inre medvetande, existensen och verkligheten av Det som vi vet finns, men som inte kan beskrivas med ord.

Här sägs att "Det" inte är ett "ting" och inte heller "ingenting". Vårt antropocentriska synsätt hindrar oss från att ge Det en saklig benämning, men samtidigt säger Veda att livsfröet framträdde i detta Det, sådant Det då var. Detta Det är fortfarande detsamma som då, inget har lagts till och inget har dragits ifrån. Såvitt vi kan se är Det alltid detsamma, fast det förändras ständigt. Total orörlighet betyder död. I Det existerar ingen död. Det vi kallar rörelse är liv, fast den sortens liv existerar inte i Det. Med Det kan vi varken förknippa rörelse eller orörlighet. Med vårt antropocentriska synsätt kan vi inte likna Det vid något annat än absolut rum, innehållande vad vi uppfattar som evig oupphörlig rörelse. Men detta konstaterande är bara ord, ett öppet erkännande av det mänskliga sinnets oförmåga att nå Det. Och ändå är vårt konstaterande ett storslaget och stolt uttryck för att den mänskliga anden kan höja sig mot, och till och med få en antydan om, det outsägbara.

På sidan 32 i första delen av Den Hemliga Läran säger H P Blavatsky: "Det är det ALL-ENA LIVET, evigt, osynligt och dock överallt närvarande, utan början och slut och dock periodiskt i sina regelbundna manifestationer..."

Kan vi då i vårt inre bilda oss en föreställning om oändligheten hos detta rumsliga Allt och vårt universum av otaliga galaxer, det senare så att säga hängande i Alltet i en tråd av ande? Ja, det kan vi, och när vi läser "periodiskt i sina regelbundna manifestationer", så skall vi tolka detta i linje med vårt väsens antropocentriska sätt att fungera.

Alltet själv manifesterar sig aldrig. Det är "Det Omanifesterade". Men det är ändå ursprunget till all manifestation. Vad kan vi då likna Det vid? Vilka bilder och uttryck använde man i gamla tider för att förklara hur det manifesterade utgick ur det omanifesterade - det materiella ur det immateriella, livet ur icke-livet, personligheten ur det opersonliga, varande och varelse ur icke-varande och icke-varelse? Jo, man till exempel liknade världsurgrunden vid solen. Solen sänder ut oräkneliga ljusstrålar, och det antas i sammanhanget att detta fortgår i evighet och i alla riktningar, liksom att ljusstrålarna är delar av den som sänder ut dem. I forntidens filosofi var solen själv dock bara den materiella manifestationen på vårt plan av en hierarki som i sin tur hade sina rötter i någonting högre än den själv osv. Hur beskrivs då i Veda denna världsurgrund, detta outsägliga? Den beskrivs inte alls. Begreppet omges av mörker och tystnad och kallas helt enkelt för Tat. Den svenska översättningen är "Det", inte "Gud" eller "Den Strålande". Urgrunden begränsas inte med något adjektiv, den kallas bara Det.

En annan bild var världsträdet. Den var ännu mer utbredd och återfinns i de hinduiska skrifterna, bland de gamla amerikanska Maya-, Inka- och Tolteksymbolerna, i det gamla Europa och bevarad till våra dagar i den skandinaviska Eddan. Hur framställdes då världsträdet? Det beskrevs såsom växande uppifrån nedåt, med sina rötter i Det. Stammen med de olikartade grenarna, kvistarna, löven och blommorna som sträckte sig nedåt i alla riktningar representerade det manifesterade och sig manifesterande livet, de oräkneliga former i vilka den kosmiska floden, varandets andliga flod, flyter fram.

Tänk er den yttersta spetsen på ett löv som sitter längst ut på en kvist. Spetsen får sitt liv från lövet, som får sitt från kvisten. Kvisten får sitt liv från en gren, som får sitt från en grövre gren. Denna får sitt liv från en ännu grövre gren, som får sitt från stammen. Stammen får sitt liv från roten osv. Varför gå vidare i kedjan? Vi kan fortsätta hur länge som helst. Men våra förfäder, med sin djupa religiösa tro, sade helt enkelt Det när de åsyftade det som översteg människans fattningsförmåga. När H P Blavatsky alltså skriver "periodiskt i sina regelbundna manifestationer", måste vi tänka i en liknande bana. Hon menar att Det aldrig manifesterar sig, men att allt liv utgår från Det. Vad är det vidare för tillstånd som åsyftas i meningen "mellan vilka perioder icke-varats dunkla mysterium råder"? Är det ett tillstånd av mörker eller utplåning? Är det frågan om ett olösligt mysterium? Nej, så får man inte uppfatta orden. De används här antropocentriskt enligt den forntida regel som säger, att människan inte kan använda andra termer på ett för henne själv och omgivningen begripligt sätt än de som följer hennes eget väsens psykologiska lagar. Följaktligen, och vi läser vidare:

...mellan vilka perioder icke-varats [för oss] dunkla mysterium råder; det [för oss] omedvetna men likväl absoluta medvetandet, den [för oss] ofattbara men likväl enda självexisterande verkligheten - i sanning "ett kaos för känslan, ett kosmos för förståndet". Dess enda, absoluta attribut, som är DET SJÄLV, evig [för oss] oavlåtlig rörelse, kallas på esoteriskt språk "den stora andningen", vilken just är den ständiga rörelse som råder i världsalltet, i betydelsen av det obegränsade, alltid och överallt befintliga RUMMET.

III

Vid våra två senaste sammankomster studerade vi de tre grundläggande huvudsatserna i H P Blavatskys Den Hemliga Läran. Dessa säger oss att det inom människan finns ett föreningsband med det outsägbara, en förbindelselänk som sträcker sig från Det till det inre medvetandet. Denna länk - så säger läran sådan den fortplantats till oss - är varandets själva hjärta. Länken utgår från den översinnliga Urgrund, det obeskrivbara mysterium, som H P Blavatsky i den första av de tre huvudsatserna betecknar såsom stående över mänsklig fattningsförmåga. Genom att bli ett med denna länk kan vi nå längre än med det vanliga mänskliga intellektet och (även om det är genom att sträva uppåt, ut, hän mot) nå fram till detta outsägbara, som - fastän det ligger bortom det mänskliga tänkandets räckvidd och inte kan uttryckas i ord - är det fördoldaste av det fördolda, livets liv, sanningens sanning, Alltet.

Det sagda illustrerar följande ord av Katherine Tingley:

Att rikta tänkandet mot det otänkbara är förandligande. Man kan inte göra detta om man inte är benägen att antingen tänka mer eller känna mer - om man inte öppnar sig för sitt inre medvetande. Och när detta inre medvetande är väckt finner själen sig vara närmare de gränslösa lagarna, närmare Det, närmare det stora centrum som inte kan beskrivas med ord.

Genom att sträva hän mot detta inre, mot det innersta inom oss, kan vi få ett visst begrepp om alltings obegränsade Urgrund, även om vi inte kan fatta vad denna är. I den eviga fortvaron är det från denna Urgrund som allting på nytt utgår och börjar manifestera sig efter varje universell eller kosmisk pralaya. Dessa upprinnelser resulterar i de former av liv och tillvaro som andra och tredje huvudsatserna hänsyftar på.

Vår innersta länk med det outsägbara kallades i det forntida Indien för "jaget", en term som ofta felaktigt översatts med "själen". Sanskrittermen är atman och används inom psykologin om människan. Länkens övre ände - om man nu kan säga så - kallades paramatman, som betyder "det högsta jaget" eller "det bestående jaget". För dem som studerat denna underbara filosofi säger de här orden klart och tydligt en del om vad människan är till sin art och natur, och de säger också något om den källa ur vilken hon sprungit fram i denna fortvaro utan början och slut. Människan är ett barn av såväl himmel som jord. I sig själv innefattar hon dem båda.

Efter att ha granskat den första huvudsatsen, övergår vi till den andra och den tredje. Det kan då vara lämpligt att först illustrera hur vi använder vissa ord. Låt oss därför ta upp The Song Celestial av Edwin Arnold. Det är en mycket fint utförd översättning till engelsk vers av Bhagavad-Gita, som är en episod eller ett mellanspel ur Mahabharata, det större av Indiens två stora epos. Liksom andra hinduiska skrifter har Bhagavad-Gita en avhandling om religiösa, filosofiska och mystiska ämnen inmängd i texten. I andra boken av The Song Celestial finner vi följande:

...Den själ som inte rörs, som med starkt och orubbligt lugn möter sorg och glädje lika, den lever det liv som är odödligt. Det som är, kan aldrig upphöra att vara, det som inte är, kommer inte att bestå. Att förstå denna dubbla sanning är förbehållet dem som skiljer det bestående från det tillfälliga, det verkliga från skuggan. Inse att det Liv är oförgängligt, som genomströmmar och livar allt. Ingenstans, med inga medel, kan det på något sätt minskas, hejdas eller förändras. Men de tillfälliga former, som Livet besjälar med odödlig, evig ande, de förgås...

Anden har aldrig fötts,