Kapitel 16

Atma-vidya: Hur en blir många. "Förlorade själar" och "själlösa varelser". Människan, en sammansatt varelse. Ingen bestående princip i människan.

Egyptiernas lära om principerna, som sträcker sig från höjden ända ner till de lägsta bland företeelserna, börjar sålunda därför med en enda princip och går ner till en mångfald som styrs av denna enda. Och överallt står en obegränsad natur under herraväldet av en viss begränsad utsträckning och av den högsta och enda orsaken till alla ting. (Iamblichos, On The Mysteries, 8,3)

Men vid slutet av den mindre cykeln, efter fullbordandet av alla de sju runderna, väntar oss ingen annan barmhärtighet än det mått av goda gärningar, av förtjänst, vilket i den vedergällande rättvisans vågskålar uppväger måttet av onda gärningar och brister. Ont, ohjälpligt ont, måste det ego vara som inte ger någon som helst avkastning från sin femte princip och måste tillintetgöras, måste försvinna i den åttonde sfären. En skärv, inkasserad från det personliga egot, är nog för att rädda det från detta hemska öde. Dock inte efter fullbordandet av den stora cykeln: Antingen ett långt nirvana av sällhet (även om detta enligt era omogna föreställningar är omedvetet) och därefter liv som en dhyan-chohan under en hel manvantara, eller "avitchi-nirvana" och en manvantara av lidande och fasa som en ___ Ni får inte höra ordet, och inte heller får jag uttala eller skriva det. Men "dessa" har ingenting att göra med de dödliga som går igenom de sju sfärerna. En framtida planetandes samlade karma är lika härlig som en ___ samlade karma är förskräcklig. Nog. Jag har redan sagt för mycket. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 171)

Vi återupptar i kväll våra studier där vi avbröt dem i somras och läser till att börja med några avsnitt på sidorna 224-226 i Den Hemliga Läran I:

Det finns fyra grader av initiation eller invigning omtalade i exoteriska arbeten... Ytterligare tre högre grader måste erövras av en arhat innan han når toppen på arhatskapets stege... "Eldtöcknets" arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta "ursprungsväsen" bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening - "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet". Detta "underbara väsen" nedsteg, sägs det, från en "hög region" under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.

...Denna avkomma var inte en ras. Den utgjordes först av ett underbart väsen, kallat "Invigaren", som efterföljdes av en grupp halvt gudomliga, halvt mänskliga väsen. Enligt den arkaiska skapelseberättelsen "reserverade" för vissa ändamål, är dessa de väsen i vilka de högsta dhyanierna...sägs ha inkarnerat för att bilda en plantskola för blivande mänskliga adepter på denna jord och under den nuvarande cykeln. Dessa "söner av vilja och yoga", vilka så att säga föddes på obefläckat sätt, uppges ha förblivit helt och hållet skilda från det övriga människosläktet.

Det nyss omtalade "VÄSENDET", som måste förbli namnlöst, är det träd vars grenar utgörs av alla stora historiskt kända vise och hierofanter... Såsom objektiv människa är han den hemlighetsfulla (för den oinvigde alltid osynliga) och ändå alltid närvarande höga personlighet, om vilken så många legender finns i Österlandet, särskilt bland ockultister och den heliga vetenskapens idkare. Det är han som ändrar gestalt och dock alltid förblir densamme. Det är vidare han som utövar den högsta andliga ledningen av de initierade adepterna i hela världen. Han är som sagt den "namnlöse" som har så många namn, men vars namn och verkliga natur ändå är okända. Han är "Invigaren" framför alla andra och har kallats "DET STORA OFFRET". Ty sittande på tröskeln till LJUSET, skådar han in däri från mörkrets område, vars gränser han inte vill överskrida. Inte heller skall han lämna sin post förrän på denna livscykels sista dag. Varför förblir den enslige väktaren på sin självvalda post? Varför sitter han vid den ursprungliga visdomens källa, ur vilken han inte längre dricker, eftersom inget återstår för honom att lära som han inte redan vet - inget, varken på denna jord eller i dess himmel? Därför att de ensamma trötta pilgrimerna, under vandringen tillbaka till sitt hem, aldrig intill sista ögonblicket kan vara säkra på att inte gå vilse i denna illusionens och materians gränslösa öken som kallas jordelivet. Därför att han så gärna vill visa varje fånge, som lyckats befria sig från köttets och illusionens bojor, vägen till det frihetens och ljusets rike från vilket han själv är en frivillig landsflyktig. Kort sagt, därför att han offrat sig själv för mänsklighetens skull, fastän kanske bara några få utvalda skall njuta frukten av DET STORA OFFRET.

Vi har nu läst ett av de sublimaste avsnitten i denna underbara bok, och jag hoppas kunna kommentera och om möjligt belysa de ämnen som nämns i detta avsnitt. Jag kan inte göra detta rakt på sak, ty området är alltför djupsinnigt och vi har inte bedrivit tillräckligt med förberedande studier. Men jag kan i någon mån göra det indirekt. Det är nödvändigt att göra så till en viss grad, ty det här storslagna ämnet är den sjunde (nedifrån räknat) av de sju ädelstenarna. Som ni minns sades dessa sju ädelstenar vara följande. Den första och lägsta är återfödelse eller rättare sagt återförkroppsligande, eller kanske ännu bättre föryngring. På sanskrit kallas den punarjanman och på grekiska palingenesis. Båda orden representerar praktiskt taget samma tanke. I vardera ordet betyder det första elementet "åter" eller "på nytt" och det andra "alstring" eller "födelse", "tillblivelse".

Den andra ädelstenen nedifrån räknat är den lära eller det faktum i naturen som kallas karma, läran om följderna. Den tredje ädelstenen är läran om hierarkier, vilka på sanskrit kallas lokaer. Den fjärde är läran om swabhava, åt vilken vi ägnat en del tid under tidigare sammankomster. Det sanskritordet har två allmänna filosofiska betydelser. För det första betyder det "självavelse", "självalstring", "självblivande" i den meningen att det inte är någon rent mekanisk eller själlös verksamhet i naturen som kastar oss in i tillvaron. Vi frambringar oss själva i och av och genom naturen, av vars medvetna krafter vi utgör en del. Och vi är våra egna barn. För det andra har swabhava den innebörden att varje varelse och varje enhet som existerar är resultatet av vad den verkligen är i sin egen högre natur. Den bringar i dagen det som den innerst inne är, ingenting annat. Så till exempel är och förblir en särskild ras den rasen, så länge som den särskilda ras-swabhavan finns kvar i rasfröet och manifesterar sig på det sättet osv. På samma sätt förhåller det sig med en människa, ett träd, en stjärna, en gud, eller vad det nu kan vara.

Den femte ädelstenen nedifrån räknat är läran om evolutionen, som vi redan helt kort studerat i dess teosofiska utformning. Denna esoteriska lära är inte en lära om transformism, vilket däremot strängt taget är den korrekta benämningen på Darwins materialistiska lära liksom på fransmannen Lamarcks, från vilken Darwin utan tvivel hämtade idén. Den esoteriska läran är snarare liktydig med den teosofiska idén om att veckla upp, att bringa i dagen. Denna lära med dess tvillinglära om involutionen kommer till uttryck i två sanskritord. Det första är pravritti, som betyder "uppvecklandet" av andevarelser i materia eller av materialiv i andevarelser, vilket det nu må vara fråga om. Det andra ordet är nivritti, som betyder "invecklandet" av andevarelser i materia eller av materialiv i andevarelser, vilket det nu må vara fråga om.

Om den sjätte och den sjunde ädelstenen har vi hittills sagt mycket lite, men till det sagda skall vi nu försöka foga ytterligare några tankar. Den sjätte ädelstenen är en lära som också den kommer till uttryck i två sammansatta ord av motsatt innebörd. Det ena är amrita-yana, ett sanskritord som betyder "odödlighetsvehikel", "överbringare eller bärare (eller snarare väg) till odödlighet", och som har avseende på den individuella människan. Det andra ordet är pratyeka-yana, ett sanskritord som med en omskrivning betyder "vägen man vandrar för sin egen räkning". Det går inte att översätta detta sammansatta sanskritord med ett enda svenskt. Varken begreppet eller ordet existerar i svenskan. Man kommer antagligen närmast med den teosofiska tanke som ligger dold i ordet personlighet. Individualitetens gåtfulla förhållande till personligheten innefattas i dessa två ledord eller tekniska termer. Och från dem grenar ett helt läro- och tankeområde av ockultismens underbara filosofi, den hemliga läran, ut sig. Nära förbundna med denna ädelsten - liksom med den sjunde - är den uråldriga visdomens läror om de olika klasserna av monader, om dessas ursprung, sätt att komma och skälen till deras ankomst.

Vi skall inte nu gå närmare in på dessa djupa ämnen, ty vi skall längre fram komma tillbaka till dem gång på gång, och efter hand skall de bli bättre belysta och förklarade.

Den sjunde och sista ädelstenen kallas atma-vidya, "kunskapen om Jaget". Detta sammansatta ord är liksom de andra bara ett ledord, men bakom det finns en lära som sannerligen är sublim. Ni kommer kanske ihåg att jag på tal om denna ädelsten sade att jag visste mycket lite eller nästan ingenting om den. Detta gav kanske upphov till en missuppfattning, ty det är givetvis klart att varje allvarlig och hängiven studerande i vår esoteriska skola kan förstå åtminstone vissa delar av denna gåtfulla lära, åtminstone något. Hans förmåga att fatta beror på graden av hans inre upplysning, hans trofasthet mot lärarna, hans lojalitet mot skolans grundsatser och hans förmåga att i någon mån förstå och tränga till djupet av dess läror.

Men medan detta - i proportion till vars och ens förmåga - gäller de studerande i vår esoteriska skola, så kan andra som står högre än vi förstå mera. Lärarna förstår naturligtvis mer av atma-vidya än vi. Men i dag finns det antagligen inte tio människor på jorden som förstår denna lära i dess helhet. Det är en storslagen lära, som förmodligen inte ens mästarna trängt fullständigt in i. Mästarnas mästare, chohanerna som de kallas, vet mer om den än mästarna. Chohan är ett tibetanskt ord som betyder "herre" i bemärkelsen uppfostrare eller lärare. Men denna förunderliga läras huvudsakliga och egentliga innebörd, som genomtränger den i dess helhet och är dess grundton, kan formuleras i följande ord: HUR EN BLIR MÅNGA. Och detta problem är det svåraste som den mänskliga anden någonsin har försökt lösa.

Ta till exempel monaden som analogi. Det är fel att säga att monaden "nedstiger" i materian, även om vi ständigt säger så för att det är ett bekvämt sätt att uttrycka saken. Och ser man det så, får väl uttryckssättet gå an. Men när vi börjar studera fakta, ser och förstår vi faktiskt mycket snart att monaden inte "nedstiger" i materian. Och fastän det på samma sätt är lämpligt och bekvämt att säga att "en blir många", så blir denne en aldrig många. Denne en förblir i evighet sig själv, toppen i hierarkin, dess ursprungsväsen, som är "det underbara väsendet", den högste invigaren, på vilket plan han än är placerad. Men de många flödar fram ur honom, och han är deras suveräna Jag, deras paramatman.

Detta är det övergripande temat i kvällens föreläsning. Eftersom vi nu inte har tid att göra en fullständig sammanfattning av den gångna vårens och vinterns studier, så skall vi i kväll friska upp minnet med en kort återblick på några läror vi tidigare behandlat. Vi vänder då först tillbaka till läran om swabhava och jämför dess innebörd med de begrepp som innefattas i det närbesläktade uttrycket swabhavat. Man förstår i allmänhet inte den stora betydelseskillnaden mellan de båda, och de två orden har tyvärr ofta förväxlats av de studerande. Fastän såväl swabhava som swabhavat kommer från sanskritroten bhu, är de mycket olika till sin betydelse.

Båda orden är substantiv och alltså härledda från sanskritordet bhu, som betyder "bli" eller "övergå till" någonting. Den kvasipronominella förstavelsen swa betyder "själv", och substantivet betyder sålunda "självblivande", "självalstring", "självövergång" till någonting. Ändå gör som förut sagts det fundamentala eller odelade Jaget inte så. Liksom monaderna, liksom denne en, vi talat om, sänder det fundamentala Jaget ner en stråle från sig själv, som när solen sänder en stråle från sig själv in i materians mörker. Och det är denna andliga stråle som "nedstiger" i materian och i sin tur själv alstrar eller blir en självmedveten varelse. Solljuset, solen själv, förblir alltid i sitt eget tillstånd eller okränkta vara. Solen stiger aldrig ner, och blandar sig såsom varelse aldrig fullständigt med de otaliga skarorna av materialiv, med sina egna barn.

Swabhavat kallas av H P Blavatsky fader-moder. Det är ett tillstånd hos kosmisk medvetandesubstans i vilket ande och materia - som ju i grunden är ett - inte längre utgör en tvåfald som under manifestationen, utan är ett. Denna etthet är varken manifesterad materia eller manifesterad ande enbart, utan den ursprungliga ettheten, andlig akasha, i vilken materian uppgår i anden. Och när de båda faktiskt är ett, kallas de fader-moder, den så att säga förandligade anden-substansen. Lägg märke till hur vi i våra bedrövligt ofullständiga europeiska språk måste söka efter adekvata ord. Om man förstår sanskritordet, uttrycker detta idén direkt.

Dessa två substantiv, som härleds från samma rot och till sitt ursprung är nära förbundna med varandra, har inte alls samma innebörd. Swabhava är självalstringen av någonting, av en varelse, av en monad. Swabhavat är fadern-modern, den kalpiska akashiska anden-substansen, som aldrig stiger ner från sitt eget tillstånd, från sitt eget plan, men är den kvasioändliga reservoaren för varande, för medvetande, för ljus, för liv, och källan till vad vetenskapen i våra dagar löjligt nog kallar den universella naturens "krafter".

Vi skall längre fram gå närmare in på dessa mycket mystiska och djupa ämnen, men för tillfället räcker det med att komma ihåg att swabhavat är kosmisk ande-substans, reservoaren för varande och varelser. Nordbuddhisterna kallar den swabhavat eller, mera mystiskt, adi-buddhi, "ursprungs-buddhi". I de brahmanska urkunderna kallas den akasha, och i det hebreiska Gamla Testamentet de kosmiska "vattnen".

Nästa ämne som behöver belysas lite mer är den mycket allvarliga frågan om "förlorade själar" och "själlösa varelser". Jag kanske skall säga att de här ämnena tas upp i kväll för att det kommit till vår kännedom att de missförståtts av några av våra åhörare. Det är en väldig skillnad mellan "förlorade själar" och "själlösa varelser". I en förlorad själ har den "gyllene tråd" som förenar den lägre tänkande varelsen med dess högre Jag brustit fullständigt. Den har slitits helt loss från sin högre väsensgrund eller rot, sitt sanna Jag. Det är här fråga om ett hopplöst fall. Det kan inte bli tal om någon återförening för detta lägre jag, vilket i det ögonblick bristningen äger rum omedelbart börjar sjunka ner i den åttonde sfären, den så kallade dödens planet. I en själlös varelse, en själlös människa, har tråden blivit så att säga mycket tunnsliten, eller bättre uttryckt, har de andliga och osjälviska strävandena i detta och andra liv varit så få, bemödandena till förening med jagets högre del så svaga, att den andliga strålen sakta dragit sig tillbaka från den lägre delen. Strålen har dock ännu inte slitits av utan består, och till och med ett enda rent och osjälviskt bemödande kan åstadkomma en återförening. Själen är inte förlorad, men vad den mänskliga varelsen praktiskt beträffar kan denna med all rätt kallas själlös, ty den lever nästan helt och hållet i sina lägre principer. Själlösa varelser ger upphov till de fall man brukar kalla "män och kvinnor utan samvete". De tycks inte ha någon moralisk känsla, fastän deras mentala och psykiska förmögenheter fortfarande kan vara starka och livaktiga.

Dessa är de värsta fallen av själlösa mänskliga varelser. Sedan har vi de män och kvinnor som inte tycks bry sig om någonting som är gott, vackert, sant, ädelt och upphöjt. Deras begär är jordiska. Deras lidelser är starka och deras intuition svag. Sådana människor finns det mycket gott om. De är så vanliga att H P Blavatsky i sin bok Isis Unveiled säger att vi varje dag i vårt liv "armbågas med själlösa människor". Studera ansiktena på de människor ni möter på gatorna. Situationen är verkligen förskräcklig, inte bara i städerna utan överallt. Det är fullt möjligt för en karaktärssvag människa, som kanske så smått börjar ge efter för viljans begär, för sinnets lidelser och för den lägre naturens instinkter, att sakta men säkert nöta ut alla de band från den högre strålen som fäster denna vid den lägre naturen. Om dessa band i stället vore starka och aktiva, skulle de göra den mannen eller kvinnan till en gud ibland oss, till en förkroppsligad gud. Nu möter vi i stället, när det gäller de värsta fallen av själlösa människor, varelser som knappast är mer än mänskliga skal av män och kvinnor. Skalen lever visserligen, men är andligen nästan döda. De själlösa varelserna var en gång besjälade män och kvinnor, som före sitt nuvarande tillstånd hade samma möjlighet som vi andra att framgångsrikt genomföra utvecklingsförloppet. Detta är sannerligen ett allvarligt faktum som vi enligt H P Blavatsky gång på gång bör påminna om i vår förkunnelse, ty det är en varning som är till verklig hjälp. Ingen av oss är absolut säker där vi nu befinner oss, halvvägs på vår evolutionära resa. Ty ingen av oss vet vad han är i stånd till, varken i fråga om gott eller ont.

Där har ni sanningen, och den är ingen bagatell. Är det förvånande att alla våra lärare upprepade gånger har sagt oss, att varje lära som meddelas i denna skola är grundad på vad man i allmänhet kallar etiska levnadsregler och måste studeras i ljuset av dessas efterlevnad? Omsatt i praktiken är den metoden det enda som med säkerhet kan frälsa oss, ty dessa regler kommer in i början och i mitten och i slutet av våra studier.

Längre fram i våra studier skall vi följa dessa två varelseklassers öden ända till slutet, men det kan vara lämpligt att redan nu säga några ord om den förlorade själens bestämmelse. Det finns två huvudklasser av sådana själar, den lägre som inte är den värsta, och den högre som är den värsta. För att skapa bättre klarhet i detta svåra ämne måste jag gå in på en ny, men anknytande tanke, som har en nyckelställning i sammanhanget och kan uttryckas med orden människan är en sammansatt varelse. På detta faktum om människans natur vilar en underbar sanning som ligger till grund för Gautama Buddhas psykologiska lärosatser. Denna sanning lyder: det finns ingen som helst bestående princip i "människan". Förankra denna sanning ordentligt i ert sinne. Förstår ni den rätt, kommer den att rädda er från otaliga faror. "Människan" är inte sin högre natur utan det som kallas "den mänskliga naturen". Har ni insett i hur hög grad män och kvinnor lever i vad judarna kallar nefesh, dvs i sina astrala själar? I viss utsträckning är en sådan samklang med våra lägre principer nödvändig, men den astrala själen bör, för att använda de forntida filosofernas vackra liknelse, vara vårt vehikel, vår bärare. Den bör så att säga göras till en häst som bär oss på vår resa, eller till en vagn i vilken vi åker. Men det är vi som skall rida hästen. Vi, det inre Jaget, skall styra och rida vår astrala springare, men aldrig tillåta den att ta ledningen över oss.

Studera följande bild. Den kan hjälpa er att förstå detta bättre.

Som ni ser så är människans sju principer och element ordnade i tre skilda grupper. Först en alltigenom dödlig och förgänglig lägsta trefald. Sedan en psykisk, sammansatt och till största delen dödlig mellanliggande tvåfald som kallas kama-manas och är den egentliga "människan" eller "den mänskliga naturen". Slutligen en högre, odödlig och oförgänglig tvåfald som kallas atma-buddhi, monaden. Vid människans död tar denna högre tvåfald med sig allt det andliga väsensämnet, aromen, från den lägre eller mellanliggande tvåfalden och utgör sedan det högre jaget, den reinkarnerande individualiteten eller egomonaden. Människans vanliga medvetande under livet befinner sig på nuvarande utvecklingsstadium nästan helt och hållet i den lägre eller mellanliggande tvåfalden. När hon höjer sitt medvetande till att bli ett med den högre tvåfalden blir hon en mahatma, en mästare.

Denna lägre del av vår natur är sammansatt. I den finns det ingenting alls som i sig själv är bestående. Ingenting fortlever såsom en varelse. Den lägre delen är den vanliga människan sådan hon är i dag, och i henne finns det ingen som helst bestående jagprincip. Om ni fäster era tankar och känslor på sådant som tillhör den lägre naturen, kommer ni ovillkorligen att följa den och bli den, som visas av läran om swabhava. Som människan tänker, sådan är hon! De hebreiska orden i detta gamla ordspråk lyder i översättning: "Som hon tänker i sitt hjärta (nefesh), sådan är hon." Men ordet nefesh betyder egentligen något annat, som här leder till följande översättning: "Som hon tänker i sin lägre natur, det är (blir) hon." En sanskritkommentator, Yaska (Nirukta 10, 17), har i sina ordförklaringar till en viss vedisk text gjort följande anmärkning i samma ämne: Yad yad rupam kamayate devata, tat tad devata bhavati, vilket betyder "Vilken kropp (form, skepnad) som helst, som en gudomlig varelse (gudomlighet) längtar efter (vill ha, eftersträvar, ägnar sig åt att få), just den blir den gudomliga varelsen". Där har vi hela hemligheten. Vi är det vi själva gör oss till, våra egna barn. Det och ingenting annat. Är våra tankar uppåtriktade, når vi till slut gemenskap med gudomligheterna. Innan vi når dem, når vi gemenskap med de heliga lärarna, ty vi gör oss själva sådana och blir lika dem, och de i sin tur besvarar vårt anrop.

Men är våra tankar däremot nedåtriktade och vi nöter bort silvertråden eller den gyllene tråden som fäster oss vid vår högre natur, då går eller dras vi naturligtvis nedåt, allt längre nedåt, tills den gyllene kedjan eller tråden slutligen brister och själen blir en förlorad själ, en förlorad astral själ. Och dess öde är följande. Som redan sagts finns det två klasser av detta slags själar. Den första klassen är den lägre, som inte är den värsta. Den består av de mänskliga varelser på denna planet (eller vilken annan planet som helst, som besitter en mänsklighet liknande vår) vilka på grund av naturlig karaktärssvaghet och brist på andlig attraktion uppåt faller sönder efter en viss tid, lång eller kort alltefter omständigheterna. Naturens lägre del, som är sammansatt och tillfällig och temporär, följer tillvarons lagar och upplöses och försvinner slutligen, ungefär som när den mänskliga kroppen dör och förmultnar. Det är dess slut. Den förintas.

En sådan själs monad har ingenting, ingen "arom" av uppåtriktad strävan, att ta vara på från livet eller liven av detta slag. Jag säger liven, ty det är faktiskt så att förlorade själar kan reinkarnera, likaväl som andra själar. Det finns barn som föds såsom förlorade själar. Det är kanske mycket sällsynt, men det kan ske och sker också. En förlorad själs monad "reinkarnerar" i sinom tid, men episoden som förlorad själ är liksom ett oskrivet blad i dess "livens bok".

Den andra klassen, den vär