Kapitel 18

Adepternas andliga-psykologiska hierarki. Det underbara väsendet, buddhaer, nirmanakayer, dhyan-chohaner.

Då talade den välsignade och sade:

"Vasettha, du skall veta att en Tathagata (då och då) föds in i världen, en fullt upplyst, välsignad och värdig, överflödande av visdom och godhet, lycklig, med kunskap om världen, oöverträffad som vägvisare för vilsegående dödliga, en lärare för gudar och människor, en helig buddha. Av egen förmåga förstår han fullständigt detta universum och ser det så att säga ansikte mot ansikte - världen nedanför med alla dess andar och världarna ovanför, Maras och Brahmas världar - och han förstår och ser alla varelser, samanaer och brahmaner, gudar och människor, och han gör sedan sin kunskap känd för andra. Sanningen, underbar i sin upprinnelse, i sitt framåtskridande och i sin fullkomning, förkunnar han både till bokstaven och andemeningen. Det högre livet i all dess renhet och all dess fulländning gör han känt." (Tevijja Sutta)

Kvällens studium inleder vi med att ännu en gång läsa det avsnitt på sidan 224 i Den Hemliga Läran I, som vi läste vid vår förra sammankomst.

"Eldtöcknets" arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta "ursprungsväsen" bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening - "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet". Detta "underbara väsen" nedsteg, sägs det, från en "hög region" under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.

I kväll skall vi i vissa avseenden ta ett steg framåt och gå vida längre än vi förut gjort vid ett liknande tillfälle. Våra studier under de två senaste sammankomsterna har haft till främsta uppgift att belysa några av de förberedande begrepp, som har samband med den märkliga läran om det underbara väsendet.

Vi börjar med att konstatera att denna läras nyckelord är banyan. Ni vet nog alla vad ett banyanträd är. Det är ett i Indien välbekant träd som kallas Ficus bengalensis, det bengaliska fikonträdet, därför att det är besläktat med fikonträdet. Det växer fort och når snart en betydande storlek. Från dess grenar hänger det ner luftrötter, som när de når marken slår rot där. Den luftrot som rotat sig blir en ny trädstam och sänder i sin tur ut grenar, vilka sänder ut nya luftrötter som slår rot och blir trädstammar osv. Det är en mycket vacker bild som valts för det här ämnet.

Det underbara väsendet är ett andligt banyanträd. Att säga att han är vårt högre Jag skulle vara att använda ett vilseledande uttryck. Det skulle vara att förgripa sig på fakta. Men ändå är han i en bemärkelse vårt högre Jag, vår paramatman. Från honom utgår vi andligen, och när livsvågen under cyklernas lopp har genomlöpt sina runder på denna planetkedja skall vi dras tillbaka in i det hierarkiska banyanträdet. Vad denna planet och särskilt då dess tänkande varelser beträffar, så är han faktiskt vår "fader i himlen". Det underbara väsen som här avses får dock inte förväxlas med sin lägre kopia, den främste invigaren, det stora offret, överhuvudet för adepternas andliga-psykologiska hierarki, som är det närmast föreliggande objektet för vårt nuvarande studium.

Vi har tidigare påpekat att människans och då särskilt hennes psykologiska naturs utvecklingsförlopp är en miniatyrkopia av de makrokosmiska världarnas utveckling. Det är också en miniatyrkopia av utvecklingen av olika högre andliga väsen som utgör de styrande intelligenserna i kosmos, liksom av utvecklingen av deras vehikler i universum. När tiden är inne för manifestation, för utsändandet av en livsvåg, så påbörjar, genomlöper och avslutar denna först sitt evolutionsförlopp på det första "planet" på sin nedåt- och framåtgående färd. När livsvågen därefter lämnar det planet och övergår till ett lägre, så kvarlämnar den på det plan eller den sfär dit den först trängde in vehikler av olika slag, vilka förblir mer eller mindre aktiva fastän livsvågens huvudstyrka gått vidare. Och så fortgår det genom och i manifestationens alla sju plan eller sfärer - först i den andliga världen, sedan i den psykiska, därefter i den astrala och slutligen i den fysiska. Där nås gränsen för evolutionsvågens aktiva impuls eller energi i just den manvantaran, den gräns som är vad vi kallar absolut materia för denna särskilda livsvåg. Fyra plan alltså, nedåt räknat. Ytterligare tre plan uppåt fullbordar den manvantariska cykeln.

Kom ihåg att våra läror inte medger några "absolutheter" i vanlig bemärkelse, ty alla sådana är faktiskt relativa. Det absoluta Jaget, vår fader i himlen, är bara det absoluta för vår hierarki, dess krona, dess topp, dess förnämsta prydnad eller, när vi betraktar det som de manifesterade varelsernas begynnelse, dessas rot eller frö. Och eftersom hela naturen arbetar i tvåpoliga faser, så är "absolut materia" det största djup till vilket en andlig impuls kan nå i just den manvantariska cykeln. Nedanför den materian finns det andra fullständiga hierarkier, och över vår hierarkiska (inte individuella) fader i himlen befinner sig det lägsta planet av en annan men högre hierarki, en av de oräkneliga hierarkier som i förening utgör det alltomfattande kosmos.

Vid vår förra sammankost talade vi om den försiktighet vi bör iaktta när vi talar om den vi kallar en. Skälet till denna försiktighet är att det finns oräkneliga mängder av sådana en, en tyst förutsättning för det vi sagt i kväll och vid andra tillfällen.

Allteftersom monaden stiger ner i materian, eller rättare sagt när dess stråle - en av de oräkneliga strålar som utgår från densamma - drivs ner i materian, utsöndrar den från sig själv och avsätter sedan på vart och ett av de sju plan den genomlöper sina olika vehikler. Alla dessa är överskuggade av Jaget, vilket är ett och detsamma i er och i mig, i växter och djur, i allt som finns och tillhör den hierarkin. Det är hierarkins enhetliga Jag, dess överordnade Jag eller paramatman. Det upplyser och följer varje individuell monad och dennas alla skaror av strålar. Varje sådan monad är ett andligt frö från den föregående manvantaran som manifesterar sig såsom monad i den innevarande manvantaran. Och denna monad sänder genom sina strålar ut alla sina vehikler från sig själv genom att utsöndra och sedan avsätta dem. Det första av dessa vehikler är det andliga egot, reflexen eller miniatyrkopian av monaden själv, men individualiserat genom den manvantariska evolutionen och såsom vehikel "bärande" den monadiska strålen. Den senare kan inte kontakta de lägre planen direkt, ty den är det monadiska väsendet själv, som är en ännu högre stråle av Det Gränslösa, det av en oändlig mångfald i förening bestående gränslösa.

Nästa vehikel är den andliga själen, bäraren av det andliga egot. På sitt eget högre plan är detta vehikel så att säga ett knippe eller en pelare av ljus. På liknande sätt förhåller det sig med de olika egona och deras respektive vehikelsjälar på de lägre planen. Alla blir de allt tätare efter hand som de materiaplan på vilka den monadiska strålen tränger in alltmer förtätas och förgrovas, ända till den sista "själen". Den sista själen är den fysiska kroppen, det allmänna vehiklet eller bäraren av dem alla. Ordet själ används här som allmän beteckning för alla bärare av ett egocentrum eller ego.

När vi kallar det hierarkiska underbara väsendet för vårt högsta Jag menar vi att han är den odödliga gudomliga delen av vår natur och varelse, det ursprungsfrö ur vilket vi växer fram och utvecklas till sammansatta varelser. Vi kan från en sida sett betrakta honom som ett knippe av gudomligt ljus som under en manvantara delar upp sig i otaliga individer eller varelser (monader och monadiska strålar), för att då pralayan bryter in åter dra sig tillbaka in i sig själv, men nu berikad och förädlad genom den individualiserande erfarenhet hans otaliga skaror av manifesterade monader och monadiska strålar vunnit, ty dessa senare är nu självmedvetna gudar efter att ha börjat som icke självmedvetna gudagnistor. De individuella medvetandena av högst varierande slag tilltar i kraft och prakt och självkännedom genom det liv och de liv han (och de) genomlever. Sålunda härleder sig den underbara läran från honom.

Och lyssna nu noga! I våras påpekade vi att det enda syftet med all manvantarisk evolution är att höja det dödliga till odödlighet. Och vi illustrerade denna idé med Katherine Tingleys vackra ord: "att jag från att vara förgänglig må bli oförgänglig, att jag från mörker må gå fram i ljus". Detta är den kosmiska evolutionens syfte och mål. Har ni och jag nu nått ett sådant tillstånd? Nej, det har vi inte. Vår odödlighet som människor är inte uppnådd, eller rättare sagt, den är villkorlig och kommer att förbli sådan till dess vi "höjt det förgängliga till att vara oförgängligt".

Vad beträffar problemet med att förstå idéer som dessa, vill jag säga följande. Ingen bör känna sig missmodig inför den skenbara förbistring som uppkommer när vi använder uttryck som andlig, gudomlig, det underbara väsendet, denne en, hierarki osv i olika sammanhang som tycks skilja sig från varandra. Faktum är att en sådan användning av uttrycken är ofrånkomlig. Inget europeiskt språk har utvecklat termer och uttryck som lämpar sig för dessa majestätiska och (för oss) ofta invecklade läror, och en föreläsare får därför göra så gott han kan. Men som sagt, det behöver inte uppstå någon förbistring alls, och med tiden kommer det inte heller att finnas någon sådan om den studerande ständigt håller följande fakta i minnet. Den kosmiska byggnaden eller naturen är genomgående uppförd på ett systematiskt sätt med motsvarigheter och upprepningar. Därför kan samma beskrivande ord med rätta användas för olika företeelser som har karaktär av motsvarighet eller upprepning, ty det finns inga absolutheter någonstans och allting står i strikta relationer till allting annat. De enda skillnaderna ligger i nivån på den evolutionära utvecklingen och i den relativa och olika utsträckning som anden respektive materian manifesterar sig. Det gudomliga i en hierarki är faktiskt grövsta materia i en annan, mycket högre hierarki. Men inom båda tillämpas reglerna för upprepning mycket noga, ty kosmos eller naturen följer en enda allmängiltig kurs och en enda lag. Och det har en enda allmängiltig och genomgående upprepad verksamhetsordning, som tillämpas lika strängt och fullständigt på ett kosmos som på en atom, ett kosmos i smått.

Det underbara väsendet i vår egen planetariska andliga-psykologiska hierarki av adepter etc är följaktligen en motsvarighet i mindre format till den kosmiska en i solsystemets etc alltomfattande kosmiska hierarki.

Om vi alltid har denna princip i minnet, kommer förbistringen efter hand att blekna bort i upplysningens bländande ljus. Det är väl värt ett försök.

Några av er tycker kanske att det är märkligt att vi vid våra två senaste sammankomster angav de förlorade själarna som motsatser till buddhaerna, det underbara väsendets avkomlingar. Men de förra är givetvis buddhaernas motsatta eller nedre pol, och de är liksom buddhaerna ytterst sällsynt förekommande. På vårt nuvarande utvecklingsstadium, där dessa förlorade själar förekommer, är höjandet av det dödliga till odödlighet, av det förgängliga till oförgänglighet, lika sällsynt.

Låt oss gå lite djupare in på detta. Vad är det som är "förlorat"? Det är själen. Vad är då själen? Som jag förut sagt är den - i den betydelse vi använder ordet - ett vehikel som på de högre planen manifesterar sig som ett knippe eller en pelare av ljus. På de lägre planen är den en mer eller mindre fysiskt materiell kropp, beroende på ifrågavarande plans andlighet eller materialitet. Dessa själar är alla levande, mer (eller mindre) medvetna, kännande varelser. De är levande sammansatta väsen, vart och ett uppbyggt av oräkneliga mängder av lägre varelser, liksom vår kropp är uppbyggd av ett nästan oändligt antal atomiska kosmoi, ytterst små världar, minimala universa.

En sådan själ går förlorad, förintas, när den förlorat kontakten eller rättare sagt föreningen med det som ger den odödlighet - eller löftet därom. Ty om och när alla impulser eller strävanden i riktning mot den inneboende gudomligheten och en närmare förening med denna har tonat bort eller upphört, finns det ingenting som håller själen samman. Som vi redan sagt är denna helt och hållet ett sammansatt ting, och den upplöses nu, den faller sönder, precis som den fysiska kroppen förintas i elden eller jorden. Vad händer då med den odödliga monaden som besjälade den? Dess levnadsbana i det vehiklet har avbrutits med våld. Naturens gång och bestämmelse har i detta särskilda fall blivit störd och avbruten. Men allt andligt gods från monadens föregående liv i andra vehikler finns kvar, och efter en viss tidsperiod sänder monaden ut en ny stråle, ett nytt ego, fast den förlorade själens blad förblir oskrivet så att säga. Den förlorade själen existerar inte längre, den är helt utplånad. Detta är verkligen någonting förfärligt, inte bara i andligt avseende utan för den högre själen, det andliga egot själv (studera bilden några sidor längre fram).

När däremot andlighetens blomma någon gång under många, många generationer slår ut i en själ och det dödliga höjs till odödlighet, då har vi det motsatta fallet. Då föds en mästare, en medvetet odödlig, som för alltid är förbunden med sitt högre individuella Jag. Liksom det ena fallet utgör naturförloppets ena pol, så utgör det andra fallet den andra polen.

När en själ har gått förlorad finns det inte längre någon smärta och någon sorg för den. Den har slocknat, och försvinner som en skugga som glider över en vägg och sedan är borta.

Lyssna nu noga. Den moderna vetenskapen säger oss i sina på de senaste upptäckterna byggda hypoteser att varje fysisk atom har en central kärna som kallas proton. Runt denna kretsar andra partikelkroppar som kallas elektroner, precis som planeterna och många kometer i solsystemet kretsar runt solen. Vi skall använda dessa fakta som illustration till vårt ämne, därför att denna uppfattning till sin struktur är mycket lik den uråldriga visdomens. Nästa idé att gripa tag i är att volym och storlek i sig inte är något bevis eller kriterium på storhet, vare sig det är fråga om andlig storhet eller fysisk styrka. Faktum är att varje atom i det manifesterade universum är en bärare av liv. Våra kroppar är sammansatta och uppbyggda av oräkneliga skaror av sådana atomer, var och en av dem ett kosmos eller solsystem i miniatyr, var och en av dem bärande sina skaror av oändligt små astrala-psykiska och till och med andliga väsen. Över alla dessa och beroende av dem står vår egen personlighets, vårt personliga egos, härskande liv, förmögenheter och karaktäristika. Detta vårt ego är paramatman, det andliga Jaget, fadern i himlen för dessa oändligt små väsen och genomtränger dem alla, styr dem alla, ger dem alla sammanbindande och inneboende liv. Till vår inre natur behöver vi inte ovillkorligen vara större än vart och ett av alla dessa oräkneliga små väsen som lever, rör sig och är till i någon av atomerna i vår kropp. Det kan finnas väsen bland dessa som är mycket längre komna än vi, hur paradoxalt detta än kan låta. Och därför säger jag ännu en gång: "Bryt upp era stelnade tankebanor och släpp in ljuset!" Måste en sak ovillkorligen vara osann bara för att den förefaller märklig och ny? Hur vågar ni eller jag eller någon annan säga: "Det här eller det där är den enda sanningen, så måste det vara?" Vad är det som här är kriteriet på sanning? Vad är det egentligen som är sanning när man mäter med sådana mått?

Låt oss gå ett steg längre, och därvid ta vår kropp som exempel. Dess organ - hjärtat, levern, hjärnan osv - mottar vart och ett från människans härskande personliga ego vissa särskilda energistrålar. Och vart och ett av dem är ett kosmiskt universum eller alltomfattande kosmos för de skaror av atomiska småväsen som bygger upp det. Har ni i detta sammanhang någonsin tänkt på att vårt solsystem i jämförelse med det universella kosmos är ett sådant atomiskt småväsen, uppbyggt av sin proton solen och sina elektroner planeterna, var och en bärande sina skaror av liv. Har det någonsin fallit er in att planeten utgör en del av vehiklet eller kroppen hos en ofantligt stor varelse, som befinner sig helt bortom vår föreställningssfär? Gud? Men varför Gud? Vad är det som säger att en sådan titanisk varelse är bättre än ni eller jag, något som Gud ju anses vara? Enbart utsträckning eller omfång, enbart materiell storlek, är definitivt inte kriterium på någonting. Vår bild må vara sann eller inte, men vad det här är frågan om är att liksom vår kropp hålls samman av de energier som flödar genom den och kommer från oss, utsöndrade av oss, så är det den vi kallar en i det universella kosmos (och i varje annan lägre hierarki) som sänder ut och styr de många. Det universella kosmiska underbara väsendet är sålunda vårt högsta Jag, ett förhållande som inte på något sätt motsäger det faktum att var och en av oss har sitt eget monadiska högre Jag, en gnista av det förra, som i sin tur är bestämt att i kommande manvantaraer bli det högsta Jaget i ett kosmos. Djupsinniga, sublima tanke! Det underbara väsen av ringare omfattning och storhet som är ursprungsväsendet i vår egen planetariska andliga-psykologiska hierarki av adepter, och som så att säga är en miniatyr av det kosmiska underbara väsendet, är det väsen som omtalas på det ställe i Den Hemliga Läran som nu är föremål för vårt studium.

Under denna och de två föregående sammankomsterna har vi med avsikt talat om det hierarkiska underbara väsendet som om det vore en varelse, ty om vi generaliserar begreppet så är det en varelse. Men denna varelse manifesterar sig i tre former eller på tre plan, och för tydlighetens skull och för att det är lämpligt skall vi här använda oss av de buddhistiska och tibetanska uttrycken, såsom dessa återges på sanskrit. Det underbara väsendets högsta aspekt eller under-varelse kallas adi-buddha. Adi betyder "ursprunglig" (eller det högsta). Denna adi-buddha befinner sig i dharmakaya-tillståndet. Ordet dharmakaya är sammansatt av två sanskritord som betyder "fortvarokropp", men ibland översätts med "lagens kropp". Båda översättningarna är mycket otillfredsställande, men det är synnerligen svårt att översätta så ytterligt mystiska termer som denna. En rent ordboksmässig översättning missar helt den esoteriska innebörden, och det är just av den anledningen som västerländska lärde ibland gör sådana löjliga misstag. Det första ordet kommer av roten dhri som betyder "vidmakthålla", "befordra", "bära", och följaktligen "fortsätta att vara". Även mänskliga lagar är verkande krafter som antas vidmakthålla, befordra, bära civilisationen. Det andra elementet kaya betyder "kropp", och det substantiv som sålunda bildas kan översättas med "lagens kropp", fast detta uttryck inte alls återger idén. Dharmakaya är en hög andlig varelses andliga kropp eller tillstånd, där känslan av själsskap och jagskap har övergått i en universell (hierarkisk) förnimmelse och bara finns kvar som frö, dvs latent, om ens så mycket. Den är rent medvetande, ren sällhet, ren intelligens, frigjord från allt personifierande tänkande.

Den andra aspekten eller under-varelsen kallas dhyani-buddha, "kontemplations-buddha", ett stort steg nedåt från den förre räknat, vad ren icke-personlig andlighet beträffar. Han bärs av sin sambhogakaya. Detta av två sanskritord sammansatta substantiv betyder "åtnjutandekropp", eller bättre uttryckt "delaktighetskropp", därför att buddhan i sambhogakaya-tillståndet fortfarande är delaktig i, fortfarande bibehåller, sitt medvetande som individ, sitt egoskap och sin själ, även om han står alltför högt över materiella eller personliga angelägenheter för att bry sig om eller blanda sig i dem, och därför skulle vara vanmäktig här på vår materiella jord. Som H P Blavatsky en gång sade, så skulle en gud från de celesta sfärerna som uteslutande lever i sin egen natur, utan en materiell kropp att manifestera sig i inom de materiella sfärerna, vara absolut vanmäktig där.

Den tredje och lägsta, men i ett visst avseende ändå högsta aspekten eller under-varelsen (högst på grund av den oerhörda frivilliga självförsakelse som dess inkarnation i mänskligt kött och blod innebär) är manusha-buddhan, "den mänskliga buddhan". Han kallas så därför att han fötts i en mänsklig kropp för att av medkänsla arbeta bland människorna. När manusha-buddhan vill eller behöver så lever och verkar han i en nirmanakaya, en "formkropp", om vilket det finns en förunderlig lära som skall förklaras senare.

Dhyani-buddhaerna är en av de tio klasser av varelser som kom till vår glob från den föregående planetmanvantaran. De tio klasserna är: tre elementalriken, mineralriket, växtriket, djurriket. Jag stannar här ett ögonblick för att göra ett påpekande, nämligen att vi inte skall kalla djurriket för det animala riket. Med animal menar vi varje varelse som har en anima eller "levande själ". Människan är i det avseendet en animal, men hon är inget djur. Hennes vitala-astrala-fysiska kropp är ett djur, och hon verkar i och med hjälp av en mänsklig själ genom en djur- eller vital själ, upplyst av en andlig själ. Vi hoppas att senare i kväll få tid att belysa detta lite närmare.

Efter djurriket kommer manusha-riket eller människoriket, och därefter tre klasser av dhyan-chohaner. Människan är i sin högre natur en embryonisk dhyan-chohan, en embryonisk meditationens herre. Om hon framgångsrikt fullföljer sin utvecklingsbana är det hennes bestämmelse att slå ut i blom som en meditationens herre, som ett andligt planetväsen, en planetande. Detta sker vid slutet av den sjunde runden, när denna planetmanvantariska kalpa, denna Brahmas dag med sina sju runder av vardera sju skeden, är slut. Men det finns som sagt tre klasser av dhyan-chohaner, av vilka var och en som ni vet i sin tur är indelade i sju. Sedan den lägsta av de tre klasserna indelats i sju, är den fjärde av dessa sju den dhyan-chohan som är vår "Gud i himlen" under den innevarande fjärde runden. Hans andliga ursprung är den fjärde rundens adi-buddha. Själv är han en dhyani-buddha.

Låt oss försöka klarlägga detta lite närmare. På varje planet eller glob av de sju glober som utgör planetkedjan evolverar eller snarare framträder, när livsvågen berör globen i en rund (och det hela sker på liknande sätt i alla sju runderna), en buddha, eller kanske vi hellre skall säga en maha-buddha. En sådan framträder vid början av en globs återuppvaknande till liv och en annan när livsvågen lämnar planeten efter att ha fullbordat sin rund där. På samma sätt framträder för varje ras under en globrund en annan buddha som kallas rasbuddha, och så att säga är en stråle från planetens maha-buddha. Vid mitten av rasen, eller när dess mittpunkt närmar sig, överskuggar rasbuddhan i sin tur ett rent och ädelt utvalt mänskligt redskap med andlig kapacitet. Detta redskap blir den buddha som förbereder den andliga vägen för den följande rotrasens store rasbuddha, vilken framträder strax innan den föregående rotrasen når sitt slut. En sådan buddha var Herren Sakyamuni, Gautama Buddha, vilken enligt våra lärare nu lever på jorden som en nirmanakaya. Som vi sade för en stund sedan, så är nirmanakayan det lägsta av de tre mystiska vehiklerna. Den förekommer i sju grader eller typer, av vilka den lägsta är det fall där varelsen, den andliga varelsen, har kvar alla sina mänskliga principer utom den fysiska kroppen