Kapitel 19

De sju ädelstenarna och de sju initiationsstadierna.

Dessa portar leder den sökande över vattnen fram till "den andra stranden". Till varje port finns en gyllene nyckel som öppnar dess ingångsdörr, och dessa nycklar är:

1. DANA, den odödliga barmhärtighetens och kärlekens nyckel.

2. SHILA, den nyckel som är harmoni i ord och handling, som skapar jämvikt mellan orsak och verkan och inte mer lämnar rum för karmisk verksamhet.

3. KSHANTI, det milda tålamodet som av intet kan rubbas.

4. VIRAGA, likgiltighet för njutning och för smärta, illusionen övervunnen, sanningen allena förnummen.

5. VIRYA, den oförfärade handlingskraft som kämpar sig fram till den överjordiska SANNINGEN, upp ur de jordiska lögnernas dy.

6. DHYANA, som när dess gyllene port en gång blivit öppnad leder narjolen [helig man, adept] fram till det eviga SATS [varats, verklighetens] rike och dess oavlåtliga betraktande.

7. PRAJNA, nyckeln till det som gör en man till en gud, danande honom till en bodhisattva, en son av dhyanierna.

Dessa är de gyllene nycklarna till de sju portarna. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 70-71)

Den text som vi i kväll skall ägna huvuddelen av vår uppmärksamhet återfinns på sidan 224 i första delen av Den Hemliga Läran. Den handlar om "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet", och vi har redan läst den vid två tidigare sammankomster. Men eftersom vårt studium även skall omfatta ett stycke på sidan 444 i samma del, läser jag detta i stället. Det är ur § XII, som har rubriken "De skapande gudarnas teogoni".

För att fullt förstå den grundidé på vilken alla forntida världsförklaringar vilar, erfordras studium och jämförande undersökning av forntidens alla stora religioner. Endast därigenom kan denna grundidé klarläggas. Den exakta vetenskapen skulle - om den vid sina försök att spåra naturens verkningar till deras yttersta och ursprungliga källor kunde nå en sådan höjd - kalla denna idé för krafternas hierarki. Den ursprungliga, andliga och filosofiska uppfattningen var en. Men i den mån systemen mer och mer för varje tidsålder började återspegla egenheterna hos folken, och i den mån dessa söndrades och ordnade sig i bestämda grupper av mindre folk eller stammar som var och en i sin utveckling följde sin egen bana, så undanskymdes grundidén så småningom av den mänskliga inbillningskraftens alltför yppiga växt. Under det man i många länder ägnade naturens krafter eller rättare sagt dess intelligenta makter gudomliga ärebetygelser till vilka de knappast var berättigade, fann man på andra håll - såsom numera i Europa och i övriga civiliserade områden - själva tanken att dessa krafter skulle vara utrustade med intelligens alldeles orimlig och betecknade densamma såsom ovetenskaplig.

Har vi någonsin funderat över varför de läror vi studerat de senaste månaderna alltid hållits så hemliga? Det finns tre eller rättare sagt två huvudskäl till detta, ty det tredje är en följd av det andra. Det första skälet är att dessa läror sedan urminnes tider betraktats som den ädla och sublima belöningen till dem, som med liv och själ oåterkalleligen gett sig själva till våra lärare och det jordiska-celesta samfund dessa representerar. Detta är det mindre tungt vägande skälet för tystnaden. Det tyngre skälet är att lärorna till sin natur är så djupa och subtila. Våra stackars sinnen av materia har så svårt att förstå dem att de med största säkerhet blir missförstådda utan föregående träning och skolning. Det krävs bokstavligen år av studier och träning för att försätta sinnet i ett sådant tillstånd att det kan ta emot dessa storslagna läror, vilka vi studerat med åtminstone ett visst mått av intelligent förståelse. Vad skulle följden bli om de utan vidare gavs ut? Intuitiva men i övrigt otränade sinnen skulle tillbe våra lärare, mästarna, som gudar. Och framträdde mästarna offentligt och levde öppet bland människorna, skulle dåraktiga människor förfölja dem och försöka ta livet av dem såsom varande "djävlar". En tredje grupp, skeptikerna, skulle förlöjliga såväl lärarna själva som deras heliga budskap.

Reglerna om hemlighållande baseras på naturlig lag och på en ingående förståelse av människosinnets sätt att fungera. Lärorna formulerades i tidernas gryning av gigantiska intellekt och av gudalika sinnen. Den som efter studium och noggrann prövning kan anse dem vara spekulationer och teorier måste sannerligen vara blind och förstockad. Vilken komplimang gavs inte åt H P Blavatsky av dem som i sin blinda okunnighet sade att hon hade uppfunnit dem! Tänk på vad detta skulle innebära, och vilken underbar kvinna hon enligt detta sätt att se måste ha varit! Sanningen var uppenbarligen en helt annan. Påstod hon någonsin att hon uppfunnit eller formulerat lärorna? Nej, från allra första stund sade hon: "Jag är bara en röst som talar för dem som sänt mig."

Dessa förbehåll för hemlighållande, försiktighet och klokhet är inte en för den transhimalayiska skolan (till vilken vi hör) ensam gällande och i övrigt okänd regel. Den var i gamla tider en oföränderlig regel i alla stora mysterieskolor. Till och med i den senaste av de exoteriska trosformerna, i den kristna religionen, finner man samma sak avfattad i hårda ordalag. Orden är inom parentes sagt så hårda som de överhuvudtaget kan vara, nästan grymma i den högdragna förbehållsamhet de ger uttryck åt. Ändå är orden inte hårda om man förstår dem rätt. Jag syftar här på vissa ord av den mystiske Jesus i bergspredikan. Man skall lägga märke till att denna predikan inleds med förklaringen att Jesus gick upp på ett berg för att undfly folkmassan som trängde sig på honom, och att han där samlade sina lärjungar och gav dem denna så kallade bergspredikan, som uppenbarligen är en mysterielära. Vi skall i kväll peka på mera av sådan dold innebörd. Men här är orden:

Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matteus 7:6-8)

Det är ytterst osannolikt att den verklige Jesus, den medelpunkt kring vilken legenderna om mysteriegestalten Jesus samlades, någonsin använde ett språk som detta. Men språket uttrycker esotericismens anda och är ett sannskyldigt eko av Främre Orientens esoteriska metoder, i det att den bokstavliga betydelsen lämnas utan avseende. Språket speglar den mycket stora betänksamhet och försiktighet som alltid omgav utgivandet av någon del av de forntida mysterielärorna. Så har det varit sedan urminnes tider.

Och så en annan sak. För den som förrådde mysterierna var straffet under senare tid döden. Dock har logen eller en lärare aldrig någonsin, under några omständigheter, utövat våld eller uttryckt ovilja mot förrädaren, den trolöse, hur stort brottet än varit. Dennes straff bestod i att han helt och hållet lämnades åt sig själv. Den inre påföljden blev att den odödlige väktaren, det högre Jaget inom honom, drog sig tillbaka, detta högre Jag som han medvetet och framgångsrikt frammanat för inträde i mysterierna, och som i de högre initiationsgraderna bokstavligt talat skådades ansikte mot ansikte. Den snara och automatiska påföljden var inre död genom själens förlust. Förrädaren förlorade sin själ. Låt mig i förbigående vidare säga att praktiskt taget alla samhälleliga inrättningar, bland annat bestraffningsförfarandet, i forntiden baserades på det som ägde rum i mysterieskolorna. Ett exempel på detta är den romerska korsfästelsen som togs direkt från en initiationsceremoni, "den mystiska döden". Den togs från denna ceremoni och gjordes av staten under senare, degenererade tider till ett instrument för legaliserat mord. Ett annat exempel som också hämtades från den mystiska dödens ceremoni var "bägaren", i Indien somadrycken. I Grekland finner vi Sokrates som dömdes att tömma en bägare med odörtsgift, och vi har Jesus som bad att "kalken" skulle gå ifrån honom. Och vi skulle kunna peka på åtskilliga andra, mycket varierande exempel.

Detsamma var förhållandet i Egypten och i andra länder när perioderna av andlig blomstring hade efterträtts av de perioder av andligt avtynande som Platon berättar om. När dessa perioder inträdde världen över påtog sig staten att i sitt eget namn bestraffa förrådandet av mysterierna, vilka då hade blivit föga mer än en samhällsinstitution, en del av det religiösa etablissemanget. Vi känner till två eller tre exempel bara vad Aten i Grekland beträffar. Ett av dem var Sokrates, 4:e till 5:e århundradet f Kr, som omedvetet förrådde några av mysteriernas hemligheter. Och fastän han inte gjort sig skyldig till någon medveten försyndelse, dödade man motvilligt den store mannen. Ett annat exempel var filosofen och skalden Diagoras, 5:e århundradet f Kr, som anklagades för gudsförnekelse, för så kallad ateism, och därför flydde från Aten. Ett tredje var dramatikern och skalden Aischylos. 5:e århundradet f Kr, som måste fly till Italien för att undkomma döden. Han anklagades på samma grunder för vad som kallades vanhelgande eller gudlöshet.

Vi kan också nämna ett exempel av helt annat slag, nämligen bruket att världsliga härskare bär kronor eller diadem. Det är ett bruk som formellt föreskrivs vid kröningen av en kung, en ceremoni som tagits från mysterierna. Några av de tidigast burna kronorna hade utstående taggar och påminner om Jesu törnekrona. De kunde också ha det grekiska diademets form, vilket i Grekland motsvarade det centrala, västra och nordvästra Europas krona. Som vi nyss antydde, så var denna en symbol för en av ceremonierna på ett av initiationsstadierna. Ceremonin i fråga uttrycker vad som inträffar när den som undergår prövning är i ett tillstånd av vad hinduerna kallar samadhi och hans huvud omges av en gloria eller aura, vilken strålar ut från hjärnan som taggarna på de tidiga kronorna. I detta tillstånd omges även kroppen av ett skimmer eller en aura, som dock är mycket svagare.

Vi skall så gå närmare in på vårt huvudämne. Alltsedan vi för omkring ett år sedan började med dessa sammankomster har vi studerat de sju så kallade ädelstenarna. Vi studerar nu vissa aspekter av den sjunde eller högsta, särskilt vad gäller dess förhållande till det underbara väsendet, det väsen som också kallas den store invigaren, den ensamme väktaren, det tysta vittnet osv. Förra veckan fäste vi uppmärksamheten på vissa analogier mellan vårt eget mänskliga liv och det underbara väsendets. Vi talade till exempel om de oändligt små liv, de atomiska små varelser, som lever i och på de kosmoi eller universa av vilka vår egen fysiska kropp består, och vi sade att vårt personliga jag är det suveräna Jaget för denna skara av nästan oräkneliga atomer. Det är jaget som håller samman detta väldiga kosmos av oändligt små delar och likt en förborgad eld genomtränger och sträcker sig igenom allt i detsamma. Vi påpekade också att var och en av dessa atomer, som själv är ett universum, det oaktat hade sin egen fullständiga hierarki, sin egen serie på tio grader eller steg, räknat från dess egen spets, dess egen parabrahman och mulaprakriti, ner till dess egen "absoluta materia".

På samma sätt kan vårt eget universella kosmos betraktas som en förkroppsligad själ eller rättare sagt ett förkroppsligat jag, sammansatt av nästan oräkneliga kosmiska atomer eller sol- och planetkroppar, och levande med otaliga medvandrare på ytan av Det Gränslösa. Genom detta studium av Jaget börjar vi få ett något så när intelligent begrepp om hur en på sätt och vis kan bli många, och ändå förbli en. Vi kallar denne en för "en" bara därför att han år toppen eller JAGET i den största hierarki vi kan föreställa oss. Men bakom dess gränser finns det oräkneliga andra sådana en, och bakom alla dessa finns det otaliga skaror av ännu större väsen osv i det oändliga. Den bästa bilden av Det Gränslösa, i vilket alla dessa lever, rör sig och är till, är den urgamla symbolen noll - obegränsad gränslöshet.

Denna symbol är märklig även i det avseendet att den så uttrycksfullt och vackert belyser läran om tomheten, den tomma rymden, inom buddhismen kallad sunyata, som betyder "det tomma". Det är faktiskt förvånande hur våra västerländska lärde missförstår och därför förvränger dessa ting. De är sådana bokstavstolkare att de kan ta ett ord och driva detta till fullkomlig död. De tar tankens form, dess kropp, och ser föga eller ingenting av själen bakom denna. Om den mystiska innebörden i den förunderliga tanken "tom rymd" tycks de inte ha något begrepp.

Kommer ni ihåg att vi vid en tidigare sammankomst talade om en medeltida mystiker, Bernhard av Clairvaux, som sade att det tillstånd som den som studerar mystik bör sträva efter är att tömma sig själv, att kasta ut allt som är egoistiskt eller begränsande, allt som är trångt och ändligt? Ett sådant sinnestillstånd låter så att säga det oändligas fria vindar blåsa igenom en!

Låt oss fundera ett ögonblick på detta. Tomheten är en symbol för Det Gränslösa. Den är således allting därför att den inte är något ting. "Ingen-ting", om man så vill. Inte "ingenting" i den kristna teologiska betydelsen, utan inget ting, ingen manifestation. Tomheten är inte ett medvetande, ty den är fullständigt medvetande, vilket är omedvetenhet i varje personlig och begränsad betydelse. Medvetande är en mänsklig term. Ändå är den inte medvetslöshet, ty den är ren omedvetenhet om varje personlig eller begränsad betydelse, och medvetslöshet är en mänsklig term. Den är både den begränsade och den obegränsade tiden, och den är evigheten. Den är allting och därför inget ting. Ger man den en benämning, begränsar man den. Den är det som ÄR och VAR och som i den absoluta evigheten alltid skall VARA. Och eftersom den inte är något ändligt, eftersom den inte är ett ting, eftersom den inte är en eller två eller tre utan bortom all uppräkning, eftersom den är bortom varje mänsklig tanke och varje form och jämförelse och uttryck, kallas den tomhet, det som människosinnet når när det öppnar sig så mycket det kan för en abstraktion. Och denna tomhet är på samma gång absolut fullhet.

Men vi måste gå vidare. Vid varje sammankomst under senare tid har vi sysslat med mycket svåra ämnen. Om vi förstått det som sagts rätt, har varje sammankomst inneburit ett stort steg framåt på den esoteriska vägen. I kväll skall vi vara mer precisa i det vi säger.

De sju ädelstenarna representerar alltså i läromässig form de sju initiationsstadierna. Det har sagts oss att det finns tio initiationsstadier eller grader, vilket betyder att det finns tre ädelstenar utöver de sju nämnda. Men vi behöver inte bry oss om dessa tre, de står fullständigt över vår fattningsförmåga. Det sägs att de kommer varelser till del som har nått så långt framom oss att de inte längre kan kallas mänskliga, fastän de på grund av förfluten evolutionär karma tillhör vår planetkedja.

Varje initiationsstadium eller grad över det tredje av de sju utmärks av något mer än undervisning. De första tre initiationerna eller initiationsgraderna består av undervisning. Med den fjärde graden börjar en annan metod. Vad innebär då denna?

En av ockultismens grundläggande läror är att ingenting som inte erfares, upplevs, kan bli verkligt känt. Detta vet vi faktiskt allesammans, eftersom det är en allmän erfarenhet. En av de så kallade lagarna i vår tillvaro, en av vår mänskliga naturs fundamentala betingelser, är att man måste bli och vara det man vill lära känna ordentligt, det man vill tränga in i och fullständigt förstå. Man kan inte vandra Vägen innan man blivit och är den Vägen. För vissa utvalda andar, för vissa utvalda själar som visat sig värdiga, är de olika initiationsetapperna därför ett slags forceringsprocess, ett "påskyndande" eller en utvecklingsprocess som gör det möjligt för dem att genom direkterfarenhet, genom individuell erfarenhet, genomgå och förstå de tillvarons fördolda hemligheter som de långsamma evolutionära utvecklingsprocesserna skulle ha bibringat dem först under loppet av tidsåldrar. Det är faktiskt fråga om ett eggande eller uppväckande av människan till inre kunskap och förmåga. Dessa initiationens olika skeden eller grader utmärks först av förberedande reningar. Sedan kommer "döden", en mystisk död. Kroppen och de lägre principerna paralyseras så att säga, och själen frigöres för en tid. I viss utsträckning leds och styrs och hjälps den frigjorda inre människan av invigarna när hon övergår till andra sfärer och till andra plan och lär känna dessas natur genom att bli dem. Att bli ett ting är det enda sätt på vilket kunskap om detta rotar sig i själen, i egot.

En initiand är en som genomgår initiation, och kom ihåg att initiation betyder "början". En initiand är en "nybörjare", medan en initierad person, en invigd, är en som redan påbörjat en uppgift. Observera också att med adept menas en som är "kunnig". I vår vanliga omgivning är alltså kemister, läkare, teologer, mekaniker, ingenjörer, språklärare och astronomer "adepter", personer som är kunniga, var och en i sitt yrke. De här två orden har i princip samma betydelse i den esoteriska skolan. En adept är en som är kunnig i den esoteriska visdomen, i lärorna om tillvaron, och en initiand är en som börjar tillägna sig dessa. Att säga att ni och jag är nybörjare, dvs initiander, är att konstatera ett uppenbart faktum. Ordet är också lämpligt på så sätt att det inte säger någonting bestämt om grad eller stadium, det är ett generellt ord. Man kan alltså med rätta ställa frågan: "börja vad och var?" Jag kan befinna mig på initiationsstegens lägsta spole och ni på den högsta, men alla är vi ändå vid början, ty framåtskridandet är utan slut.

Låt oss för egen del undersöka alla dessa och andra liknande påståenden. Vi har blivit uppmanade att noga pröva och genomlysa allt som sägs oss, att väcka oss själva till att förstå saker och ting, att leva livet, att vara det, att bli det, ty sådan är de förflutna tidsåldrarnas uråldriga lära.

I det avsnitt i Den Hemliga Läran som vi pekat på i kväll och som utgör vårt nuvarande huvudtema, talar H P Blavatsky inte bara om "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet" utan också om de arhater (ett sanskritord som betyder "de värdiga") som tillhör det sjunde steget i den andliga-psykologiska hierarkin. Dessa står bara ett steg från sin hierarkis ursprungsväsen, som är det underbara väsen vi nu studerar, och vilket alltså befinner sig på det åttonde planet av de tio som utgör denna hierarki. Det finns ett ännu större och underbarare väsen på det nionde planet, och på det tionde har vi det högsta av dem alla, hela hierarkins topp.

Vi går ytterligare ett stycke framåt. Vi har fått veta vari en del av den underbara upplevelse består, som initianden får genomgå vid initiationen i femte graden. Initianden, som ju befinner sig under prövning på den mystiska vägen, möter efter vederbörlig förberedelse och rening av det lägre jaget och den inneboende själen sitt högre Jag, sin egen inre gud, ansikte mot ansikte för "ett försvinnande ögonblick". Ve honom, om det finns någonting inom honom som inte kan bestå provet! De varningar som ges oss med avseende på detta prov är i sanning allvarliga. Den odödlige väktaren vet allt och godtar inga ursäkter. Den som misslyckas får visserligen en ny chans i ett kommande liv, men inte heller då kan någon oädel metall godtas i denna fruktansvärda smältdegel. Den inre naturen måste vara äkta som det renaste guld. Där får inte finnas någonting oäkta, någonting som är svagt och kan brytas sönder eller svika när provet kommer. Man måste alltså vara fullt redo att inta sin plats i väktarmuren. Och där kan ingen vekling stå.

Vi har också fått veta att initianden i den sjätte graden i stället för sitt eget högre Jag får möta något annat. Men det är något som vi i kväll skall förbigå med tystnad. I sjunde graden äger samma förlopp rum såsom en del av den mystiska döden och aspiranten blir - här kan vi inte säga "möter ansikte mot ansikte" - för ett försvinnande ögonblick den underbare väktaren själv. Antingen återvänder han till människorna såsom en___ eller försvinner han och ses inte mer. I det förra fallet vet han, därför att han har blivit.

Vi har i kväll talat om den kristna myten. Vi valde den benämningen med avsikt, för det är verkligen fråga om en myt. Hela berättelsen om Jesus, sådan den ges i de så kallade evangelierna, är en mysterieberättelse. Det har aldrig funnits en människa eller varelse som evangeliernas Jesus. Kom ihåg vad en myt är. Det är en berättelse eller allegori som innehåller hemlig sanning. I det här fallet är det en mysterieberättelse som delvis framläggs i symboler och allegorier och är försedd med okunniga utbroderingar av senare datum, men som ändå i stort sett ger ett slags bild av det som ägde rum i Mindre Asiens mysterier. Berättandets form och stil berodde i alla sådana här fall på de nationella sedvänjor som var i bruk vid firandet av mysterierna, liksom på sinnelaget hos folken bland vilka det ena eller andra initiationssystemet var förhärskande. Men evangeliernas Jesus är bara en mysteriegestalt, en sammansatt gestalt som är byggd på mystisk förkunnelse. Dock fanns det utan tvekan vid den tiden en ung syrisk initierad, kring vilken dessa olika legender och berättelser grupperades, sedan de mer eller mindre kompletta tagits från Mindre Asiens och i synnerhet från Alexandrias mysterieskolor. Den alexandrinska mystiken är huvudkällan till den teologiska kristendomen. Det är i Alexandria som denna har sin upprinnelse. Den syriske invigde, förmodligen en ung judisk rabbin, hette kanske verkligen Yeshua, Iesous på grekiska och Jesus på latin. Det hebreiska ordet yeshua betyder "frälsare", och senare tiders kristna tog naturligtvis fasta på det namnet - eller gav de det åt sin religions förmodade stiftare. Och de vävde en mystisk saga kring hans namn, med vilken de symboliserade hans "frälsar"mission på jorden. Alla känner vi till den kristna myten. Men vet alla att denna från början till slut, sådan den ges i evangelierna, inte är något annat än en mer eller mindre suddig och förvanskad och illa sammanställd återgivning av stora verkliga mysterier? Från berättelsen om de vise männen och stjärnan till den mystiska döden genom korsfästning och uppstigandet ur graven på tredje dagen är den en illa hopkommen återgivning av några mysterier från de initiationsceremonier, som de tidigaste kristna säkerligen hade en viss kännedom om (se till exempel hos Origenes och Clemens av Alexandria). Med sina många ofullständigheter visar den kristna berättelsen klart att den bara är en efter faktiska initiationstilldragelser dåligt uppbyggd allegori eller myt.

Greken Apollonios från Tyana hade förmodligen samma ädla karaktär som syriern Yeshua eller Jesus. Vi kan läsa om Apollonios från Tyana underverk och om hans gärningar och liv i den mystiska "levnadsteckning" som skrevs av Filostratos. Men Apollonios är en historisk person, vilket Jesus inte är, och berättelsen om honom är mycket intressant. Vi läser bland annat om hans "försvinnande" inför Domitianus, när han stod inför rätta inför denne excentriske och stränge härskare. Varför sägs Jesus ha blivit "korsfäst"? Ty han blev inte verkligt korsfäst. Det är som jag sade fråga om en mysterieberättelse, men inte nödvändigtvis om en judisk eller grekisk sådan. Varje folk hade sina egna mysterier, som till stor del liknade varandra men skilde sig i detaljer. I dem alla förekom dock alltid "den mystiska döden". Där fanns alltid ett "nedstigande till Hades" eller "helvetet", och där fanns alltid "uppståndelsen", vanligen efter "tre dagar", och där fanns " förklaringen" vid prövningens slut.

Mycket av det som förekom i mysterierna fördes över till statens samhälleliga funktioner, och mysterierna gav därför förebilderna till många institutioner i forna tiders samhällsliv. Kungen och hans ministrar eller tjänare såsom statens ämbetsmän är ett exempel på detta. De efterbildar läraren och dennes lärjungar eller ämbetsmän. Detta är ett (av två) skäl till att våra förfäder skrev om de gudomliga dynastier som fanns i gamla tider. Idén om "kungarnas gudomliga rätt", som under senare tidsperioder blev så missförstådd och missbrukad, har också sitt ursprung i detta samband med mysterierna. Ja, till och med de forntida folkens kalendrar hämtades från mysterierna. Ursprungligen var dessa kalendrar grundade på verkliga astrologiska fakta, verklig kunskap om tidsskedena, men senare blev de missförstådda och felaktigt använda.

Har ni till exempel tänkt på att de kristna åminnelsedagarna långfredagen och den tre dagar senare infallande helgdagen praktiskt taget är samma sak som vintersolståndet den 21-22 december och den tre dagar senare infallande juldagen? I båda fallen har dagarna sitt ursprun