Kapitel 20

Den mänskliga psykologins högre sida. Initiationen och mysterierna: avatarer, buddhaer och bodhisattvaer. Deras förhållande till glober, runder och raser.

"För att frälsa de goda och nedgöra det onda" föddes i sanning, var och en i sin tidsålder, de personligheter vilka är kända som Gautama, Shankara, Jesus och ett fåtal andra. De föddes som det blivit sagt: "Jag föds i varje yuga". Och de föddes alla genom samma kraft.

Det ligger ett stort mysterium i sådana inkarnationer, och de står utanför och bortom de allmänna återfödelsernas cykel. Återfödelserna kan indelas i tre klasser: (1) de gudomliga inkarnationer som kallas avatarer, (2) nirmanakayaer, dvs de adepter som avstår från nirvana för att hjälpa mänskligheten, och (3) den för alla naturliga följden av återfödelser, den gemensamma lagen. Avataran är en skengestalt. Han kan sägas vara en speciell illusion inom den naturliga illusion som råder på de plan vilka står under inflytande av denna kraft, av maya. Adepten återföds medvetet när han så vill och behagar*, medan individerna i den stora massan omedvetet följer den tvåfaldiga evolutionens stora lag.

Vad är en avatara? Innan denna term används bör den vara fullt förstådd. Avataran är ett nedstigande av den manifesterade gudomligheten - vare sig det sker under typbeteckningen Shiva, Vishnu eller Adi-buddha - i en illusorisk form av individualitet. Han är en skengestalt som för människorna på detta illusoriska plan är objektiv, fast han i verkligheten inte är det. Denna illusoriska gestalt, som vare sig har ett förflutet eller en framtid eftersom den inte inkarnerat tidigare och inte heller kommer att göra det framdeles, har ingenting att göra med karman, vilken därför inte har något inflytande på den.

* En verkligt initierad adept bibehåller sitt adeptskap även om han inkarnerar otaliga gånger i vår illusoriska värld. Den drivande kraft som ligger till grund för en serie sådana inkarnationer är inte karma i dess vanliga betydelse, utan en ännu outgrundligare kraft. Under loppet av sina liv förlorar adepten inte sitt adeptskap, även om han inte i detta kan höja sig till en högre grad. (H P Blavatsky, "The Doctrine of Avataras", "The Secret Doctrine III", s 364)

När vi i kväll kastar oss direkt in i vårt ämne, skall vi tänka på vad vi tidigare sagt om naturen hos det underbara väsen som H P Blavatsky skriver om i första delen av Den Hemliga Läran. Vi skall också tänka på att "det mänskliga banyanträdet" är de nyckelord, med vilkas hjälp vi kan få en viss uppfattning om hur detta underbara väsen genom mysteriernas och initiationernas cykler verkar bland människorna, och då särskilt inom den psykologiska hierarkin.

På sidan 444 i samma del talar H P Blavatsky under rubriken "De skapande gudarnas teogoni" också om krafternas hierarki. Hon beskriver där hur dessa krafter ursprungligen uppfattades på rätt sätt, nämligen såsom i naturen verkande intelligenser och medvetanden. Men även om krafterna betraktades på detta sätt, gav varje folk dem under tidsskedenas lopp olika namn och utvecklade olika filosofiska synsätt på det vi kan kalla för det kosmiska maskineriet. Dessa synsätt skilde sig med avseende på stil och form i någon mån från varandra, och H P Blavatsky säger att de gestaltade de olika mysterieskolorna. Samothrake och Eleusis i Grekland var exempel på sådana skolor, och det fanns liknande skolor i andra länder.

Hittills har vi talat om det underbara väsendet i mer eller mindre allmänna ordalag, men i kväll skall vi försöka vara mer detaljerade och verkligen fråga oss vem och vad detta underbara väsen är.

Att besvara den frågan är dock utomordentligt svårt på grund av den subtila naturen hos de ämnen, som tillsammans uppenbarar sanningen om det underbara väsendet. Vi kan inte förstå vem och vad detta väsen är utan att förstå något av mysterieskolornas initiationer, och för att förstå dessa måste vi förstå något av den mänskliga psykologins högre sida. Och för att kunna förstå den senare måste vi först förstå de andra lärorna vi studerat, läran om hierarkier, läran om swabhava osv.

Ni skall ha klart för er att de sju ädelstenarna, de sju visdomsskatterna, i kortfattad form innehåller all den kunskap, dvs de nyckelläror, som människan kan få del av i denna kalpa. De innehåller allt som människan har vetat, nu vet, och kan veta i denna kalpa. De sju ädelstenarna är faktiskt en i filosofiska grundsatser avfattad kort sammanfattning av all för människan uppnåelig kunskap, och det beror på var och en själv, hur mycket han skall förstå av den.

Ni har säkert lagt märke till att ingen av de här ädelstenarna kan förstås till alla delar om den betraktas för sig själv. Ädelstenarna kompletterar och förklarar varandra. Var och en av dem förklaras av de övriga sex. Var och en av dem förklarar de övriga sex och kompletterar dem. Tro inte för ett ögonblick att de är separata och särskilda kunskapsområden i den materialistiska bemärkelsen. Det finns bara en kunskap, en sanning, liksom det bara finns ett liv och ett yttersta vara. Men de sju olika ädelstenarna är så att säga olika fasetter av denna sanning. De är olika pelare i den gudomliga visdomens tempel.

Som ni säkert kommer ihåg, så nämnde vi förra gången två huvudskäl till att våra lärare har hållit dessa och andra läror så hemliga, och vi sade också varför straffen för förrådandet av kunskapen var så stora. För det första så utgör de läror vi studerat, och många andra läror som härleds från dessa, den storslagna belöningen för dem som visat sig värdiga dem, och värdiga att gå längre in bakom livets beslöjande förhängen. För det andra - och detta är det viktigare skälet - kan dessa läror inte förstås av ett otränat sinne. Om de gavs ut, skulle de helt enkelt inte bli förstådda. De större själarna skulle givetvis förstå mer än de mindre, men på grund av människosinnets ännu så länge ofullkomliga andliga utveckling i den innevarande fjärde runden, kan människan helt enkelt inte förstå dessa läror utan åtminstone ett visst mått av träning. Resultatet av ett otillåtet avslöjande skulle bli att lärorna förföll, dessa läror som under människosläktets tidiga utvecklingsskeden gavs åt människorna av gudarna.

Detta påstående är inte tomt prat. Delar av lärorna har blivit förrådda vid olika tillfällen, och detta har alltid resulterat i vad vi kallar svart magi. Det är den naturliga följden av att lärorna och de sanningsprinciper de innehåller vantolkas och missbrukas. Till och med den dag som är finner vi män och kvinnor, som utan att veta någonting alls om dessa hemliga läror reser runt och tar betalt för undervisning om vad de kallar andliga realiteter, och utger sig för att veta allting om himmel och jord. Ni skall ha klart för er att ingen verkligt andlig lärare någonsin tar emot pengar eller annan ersättning för andliga sanningar.

Vi vet alla vad H P Blavatsky sade om detta. "Jag skulle hellre svälta i rännstenen än ta ett enda öre för att meddela andliga sanningar." Där har vi ett av de kännetecken, på vilka man kan skilja den verklige läraren från den falske. Där har vi ett av de sätt på vilka en lära kan förfalla. Våra lärare vill inte ha dessa lysande läror missförstådda och vanställda, och kanske få se ett stort antal människosjälar vilseledas och föras in på den väg som bär nedåt.

I Grekland, som vi tar som exempel, hade man två grupper av mysterier - de mindre och de större mysterierna. De mindre, i Attika, högtidlighölls på våren. De större högtidlighölls i Eleusis vid tiden för höstdagjämningen i september. De mindre bestod först av inre och yttre rening av själ och sinne, dock främst av inre, eftersom det är den verkliga reningen. Till denna kom så dramatiseringar av det som senare skulle äga rum i verkligheten i de större mysterierna. Dessa dramatiseringar framställde i bildlig form det som de större mysterierna hade att ge aspiranterna.

Mysterierna i Samothrake, också en grekisk institution och liksom de attiska senare en statsinstitution, var förmodligen Greklands äldsta. Men fastän dessa båda mysterieskolor förkunnade samma grundläggande fakta och samma slutgiltiga sanningar, undervisade de inte om samma saker. Mysterierna i Samothrake var vad vi i dag skulle kalla vetenskapliga. De sysslade med kabeirois natur och funktioner. Dessa tillhör den klass av andliga varelser som kallas uppbyggare, den lägre sjufalden. I Eleusis - eleusis betyder "advent" eller "det kommande", och eleusinia betyder "ting som skall komma" - meddelades de mer teologiska och mystiska lärorna, särskilt de som handlar om vad som händer människan efter döden. Härav namnet Eleusis på den plats där mysterierna högtidlighölls och namnet Eleusinia, dvs det som skall bli eller komma, på mysterierna själva.

Varje land hade sitt eget mystiska sätt att tala i och om de olika mysterierna, och när det gäller Grekland, Syrien och Palestina var de tekniska termerna mycket lika varandra. Så till exempel kallades i Syrien de oinvigda för svin och hundar, och förrädare kallades vargar. De av er som är bevandrade i Nya Testamentet känner säkert till de ställen där det talas om svin och hundar, och jag tror också om vargar. Rävar var benämningen på dem som utan rättighet sökte tränga sig in i mysterierna. Alla dessa benämningar togs av den anledningen att människan kan liknas vid de här djuren när hon uppträder orättmätigt. Räven är listig, vargen sägs vara djärv och grym och sakna samvete, och svin och hundar har alltid haft dåligt rykte i Orienten.

Men även om dessa termer ingick i nämnda länders dåtida mysteriespråk, så är det inte den sortens språk som används i vår skola. Som jag sade vid vår förra sammankomst, så tror jag inte att Jesus någonsin kallade dem som inte var initierade i de samtida mysterierna för "svin och hundar". Gjorde han det, kan vi ta för givet att han inte tillhörde vår skola. Men eftersom han nu faktiskt tillhörde den, måste vi dra slutsatsen att den sortens språk härstammade från hans lärjungar, förmodligen från sådana som bodde i Alexandria, där evangelierna med all säkerhet författades och nedskrevs i den form vi nu känner dem.

Och nu går vi över till huvudämnet för vårt studium, till den tanke som står i centrum för vår uppmärksamhet. Öppna era hjärtan på vid gavel, och töm för en stund era sinnen på alla tankar som är själviska och ovärdiga den atmosfär vi nu träder in i. Vid vår förra sammankomst tog vi upp fyra tekniska termer för att med deras hjälp belysa det här stora ämnet, men vi talade kring ämnet snarare än om det. Det var fyra termer som används inom den transhimalayiska buddhismen, och vi valde dem för att de för det första används av H P Blavatsky och för det andra återfinns i de österländska esoteriska urkunder som tillhör vår skola. Tre av dem var (1) adi-buddha, "den ursprungliga visdomen" eller vad grekerna kallar logos, (2) dhyani-buddha, "meditationens eller begrundandets buddha", av vilka det finns sju, och (3) manushya, "den mänskliga buddhan". Men de tre är alla förbundna med varandra: adi-buddhan såsom logos, dhyani-buddhan såsom den kausale buddhan, och manushya-buddhan såsom ombudet på vårt plan för den celesta hierarkin. Dessa buddhaer tillhör den celesta hierarkin, jämförda med den kosmiska hierarkin eller uppbyggarna. Det fjärde ordet var bodhisattva.

Vi har förut talat om planetandar och då använt ordet i en allmän betydelse, såsom synonymt med dhyan-chohaner eller meditationens herrar. I kväll skall vi gå ett steg vidare. Planetandarna är uppbyggarna av den astrala-materiella världen. De hämtar sin plan, sitt högre liv och sin visdom (med undantag för den som de själva vunnit) från den celesta hierarkin, den övre sjufalden. Och denna celesta hierarki utgår från adi-buddhan, ursprungsbuddhan eller logos.

För varje rund i vår sjufaldiga planetcykel (denna kalpa eller Brahmas dag, som omfattar alla sju runderna) finns det en övervakande dhyani-buddha, en begrundandets buddha, en kausal buddha. Allt som sker på alla de sju globerna i vår planetkedja står under uppsikt eller kontroll av den rundens särskilda dhyan-chohan. Vår innevarande rund, den fjärde i ordningen, står under uppsikt av den dhyani-buddha som tillhör den celesta hierarkins fjärde grad. För varje glob i planetkedjan finns det en vad buddhisterna kallar bodhisattva. Bodhisattva är ett sanskritord som betyder "den vars väsen är visdom".

Bodhisattvan är en tankefödd son så att säga av rundens dhyani-buddha. Det finns en dhyani-bodhisattva för denna glob, liksom för var och en av de tre glober som föregår den på den nedåtgående bågen. Det finns också en bodhisattva för var och en av de tre glober som följer på denna glob längs den stigande bågen. Dhyani-bodhisattvan är det andliga överhuvudet för varje globs andliga-psykologiska hierarki. Tag vår glob som exempel. Vår dhyani-bodhisattva är det underbara väsendet, den store invigaren, vår globs tyste väktare. I ett avseende är han en emanation från den dhyani-buddha som övervakar hela runden, men han är inte bara en utsöndring från eller förlängning av dhyani-buddhan. Varje bodhisattva är själv en varelse. Han är liksom en stråle från dhyani-buddhan.

Under sin evolution på vår jord (och på motsvarande sätt också på de sex andra globerna) genomlöper livsvågen sju skeden som kallas rotraser. Varje rotras bebådas av en manushya-buddha, en mänsklig buddha, som är "son" till globens bodhisattva på samma sätt som denne är "son" till rundens dhyani-buddha. Vidare är var och en av de sju rotraserna så att säga delad på mitten. När hälften av rasens cykel är genomlöpt inträffar dess raskatastrof, ty naturen arbetar på det sättet. Men före katastrofen framträder en annan mänsklig buddha eller manushya-buddha av lägre grad.

Är det underbara väsendet en människa? Ja, det är han. Är han mer än en människa? Ja, det är han. Är han en sjufaldig varelse? Ja, det är han. Hur överförs då det underbara väsendets inflytande till hans representanter, de mänskliga buddhaerna och de mänskliga bodhisattvaerna?

Låt oss innan vi går vidare kasta en blick på ett näraliggande, psykologiskt ämne. Innan vi åtminstone dragit upp konturerna till detta, kan vi inte förstå vad som längre fram dyker upp i det studium vi nu håller på med. Människan är som ni vet sjufaldig. Hon kan också indelas i en trefald: en andlig människa, en mellanliggande eller i hög grad eterisk människa och en astral-fysisk människa. Med andra ord och i "psykologiska" termer: (1) gudomlig människa, (2) andlig människa och (3) personlig människa. Vad är då en avatara? En avatara antas i allmänhet vara en guds nedstigande i en mänsklig gestalt. Denna idé är exoterisk. Den är inte felaktig, men missvisande när den bara formuleras på det här sättet utan någon närmare förklaring.

Som ni vet så säger Krishna i Bhagavad-Gita:"...sålunda låter jag mig födas från tidsålder till tidsålder för att understödja det goda, nedgöra det onda och säkerställa rättfärdigheten." Krishna representerar här logos, eller kanske rättare sagt en stråle från logos. Logos - eller dess stråle eller inflytande - skulle på vårt plan vara helt hjälplöst och oförmöget att verka. Det skulle inte ha möjlighet att kommunicera med oss och vår sfär, ty logosstrålen saknar ett mellanliggande och fullt medvetet vehikel, dvs den saknar den mellanliggande eller i hög grad eteriska mekanism, det andliga-mänskliga i oss, som i den vanliga människan bara är aktivt i mycket liten utsträckning. En avatara blir till när en direkt stråle från logos inträder i och till fullo inspirerar och upplyser en mänsklig varelse genom förmedling av en bodhisattva, som har inkarnerat i denna mänskliga varelse och därmed tillhandahåller ett lämpligt och färdigt och fullt medvetet mellanliggande vehikel. Denna "mänskliga varelse" har inget eget karmiskt ego. Jagskapet, egot, den mellanliggande delen, den i hög grad eteriska och fullt medvetna förmedlaren, det andliga-mänskliga elementet, tillhandahålles av den inkarnerande bodhisattvan. En buddhas (nirmanakayas) högt utvecklade personprinciper (inte buddhans högsta element ty detta befinner sig i nirvana, utan hans lysande och rena andliga-personliga element, det andliga-personliga egot) inträder alltså i den ytterligt rena mänskliga varelsens kropp före eller strax efter dess födelse, och tillhandahåller på så sätt det mellanliggande vehikel som är lämpligt för logosstrålens inkarnation. Detta är en avatara.

Ett barn föds. Detta barn har en inre psyko-astral natur av transparent renhet och skönhet, och det attraherar på ett ni kan kalla magnetiskt sätt- i själva verket andligt - en stråle från logos. Dess eget högre Jag är naturligvis fullt aktivt, och logosstrålen - som är DET SJÄLV - manifesterar sig i detsamma. Dessutom inträder en bodhisattva i denna kropp för att därigenom tillhandahålla egoelementet, och han gör det i enlighet med de förhållanden som råder när en avatara behövs på jorden. Vi har alltså följande förunderliga företeelse: En ren mänsklig kropp med dess prana och astrala modellkropp, men utan ett verkligt karmiskt ego, inkarnerar. En bodhisattva tillhandahåller ett egoelement av mycket större renhet än som kan förekomma hos vanliga människor, ett egoelement som utvecklats till den nivå som erfordras för logosstrålens eller den atmiska strålens inkarnation. Logosstrålen och barnets högre Jag är faktiskt ett. Men detta livsmysterium är något ytterst sällsynt.

Låt oss se på en annan sida av samma psykologiska tema och ta upp fallet Herren Buddha. Lägg märke till att vi här talar om Herren Buddha, fastän vi talar om denne store man under hans personliga namn Siddharta och som den vise Gautama eller Gautama Shakyamuni. Gautama var hans familjenamn, Shakya hans släktnamn, och Shakyamuni - den vise Shakya - var den titel man gav honom senare i livet. När Shakyamuni inträdde i nirvana vid åttio års ålder sade man exoteriskt att han "dog". Våra läror visar dock att han levde till hundra års ålder innan han övergav sin fysiska kropp och blev kvar på jorden som en nirmanakaya. Vi vet alla vad en nirmanakaya är. Det är en fullständig människa, så när som på den fysiska kroppen. Men är detta hela det märkliga mysteriet? Nej, det är det inte. De högre delarna av buddhan var i nirvana, men det andliga-personliga egot stannade kvar på jorden som en aktiv varelse, som en nirmanakaya, en kraft för andligt gott, överskuggat av det nirvanska elementet. Och observera att denna nirmanakaya är en mänsklig bodhisattva. Läran säger att denna bodhisattva, Gautama Buddhas egoelement, liksom fallet var med föregående buddhaer är en andlig-mänsklig stråle från globens dhyani-bodhisattva.

Ni märker hur ytterligt svårt det är att lägga fram de här subtila och i hög grad andliga begreppen för sinnen som är otränade i vår metafysik. De kräver faktiskt år av djuplodande tänkande. Men låt oss se på ännu en sida av det här ämnet. Vem var Jesus? Vad var Jesus? Vem var Apollonios från Tyana, och vad var han? Läran säger att båda var inkarnationer av en nirmanakaya, och att båda hade samma gåtfulla samband med buddhan Gautamas bodhisattva. Apollonios var inte en avatara, vilket däremot Jesus var. Det finns näraliggande psykologiska likheter mellan dessa båda märkliga historiska fall, men de utgör inte identiska mysterier. Låt oss i förbigående notera att en buddha i mystiskt avseende står högre än en avatara. Skälen till detta skall vi lägga fram vid ett senare tillfälle.

Vi går vidare. Ni har alla läst om buddha-inkarnationerna i Tibet. Vi talar nu i exoteriska termer av det slag man finner hos Sven Hedin och andra europeiska forskningsresande. Några av dem har sett dessa så kallade inkarnationer av Buddha. Men ni skall ha fullkomligt klart för er att vår skola inte är lamaistisk. Vår skola representerar världens arkaiska esoteriska visdom, även om det visserligen är sant att den esoteriska sidan av tibetansk lamaism, om den rätt förstås, är det som kommer vår skola läromässigt närmast. Med alla de fel tibetanerna må ha, med alla de missförhållanden vi västerlänningar anser råda bland dem i det ena eller andra avseendet, så är dock den esoteriska läran i Tibet den som står vår skolas lära närmast av alla.

Men hur uppkom denna mycket sällsamma och intressanta lära om Buddhas fortlöpande reinkarnationer i de tibetanska Tashi lama och Dalai lama, och i åtskilliga andra inom den buddhistiska hierarkin i olika tibetanska kloster? Den uppkom ur den moderlära vi nu håller på att studera. Ni kommer kanske ihåg att H P Blavatsky på det ställe i Den Hemliga Läran som vi just nu sysslar med talar om en händelse som ägde rum före könens åtskiljande i den tredje rotrasen, när ett visst "andligt väsen" inkarnerade i människor. Och hon säger att detta inte gav upphov till en ras, men till en efter det underbara väsendet följande succession av höga andliga varelser. Det är faktiskt fråga om ett överförande av detta ursprungliga underbara väsens inre jag, hans ego, den eteriska människan. Detta underbara väsen kom till människosläktet från högre sfärer för att med början i den tredje rotrasen upplysa och rädda det. Tidsåldrarna igenom intill våra dagar har detta överförande pågått, med mänskliga kroppar och sinnen som vehikler. H P Blavatsky talar om detta underbara väsen såsom varande en människa och ändå inte en människa, och säger att ett otal legender om honom är i omlopp i Österlandet. I alla tider har det förekommit gåtfulla anspelningar på den högste mästaren, den store, våra lärares överhuvud, den tyste väktaren, den store invigaren osv. Den tibetanska lamaismen hämtade läran om Buddhas fortlöpande reinkarnationer från dessa. Ämnet är intressant, och kanske kommer vi längre fram att ta upp det till närmare studium. I kväll kan vi dock inte sysselsätta oss mer med den tibetanska lamaismen.

Det är emellertid nödvändigt att förstå, att det i ett avseende är stor skillnad mellan överförandet av ett egoelement, som i den tibetanska buddhaserien, och de sällsynta inkarnationer som kallas avatarer, även om de båda företeelserna i ett annat avseende är mycket lika varandra. De är mycket lika såtillvida att det i båda fallen är en människa som valts till uphadi (eller vehikel) för det högre väsendets manifestation. Och i båda fallen är den psyko-eteriska uphadin en bodhisattva. När det gäller avataran är bodhisattvan en manushya-buddhas upphöjda personliga människa. I den lamaistiska successionen är det bodhisattviska inslaget så att säga av mindre intensitet. Det är snarare fråga om ett bodhisattviskt inflytande än om en bodhisattvas fullständiga inkarnation, som i avataran.

De som forskar i buddhism och i Västerlandet ger ut böcker i ämnet, framlägger i dessa böcker läror som de visse