Kapitel 31

Uppbyggandet av kosmos. Samma fundamentala lag överallt i livet och tillvaron: En ändlös utvecklingsstege. Analoga förlopp vid kosmisk och psykologisk utveckling. Livets flod.

Och när det gäller själens kretslopp, under vilket den är införlivad med en djup flod och häftigt förd framåt, får vi med floden inte bara förstå den mänskliga kroppen utan allt det skapade (av vilket vi i det yttre är omgivna) i dess snabba och skiftande flöden. Följaktligen, säger Proklos, kallar Platon i Staten hela den skapade naturen för Lethes flod, vilken enligt Empedokles innehåller både Lethe och Ates äng, materians uppslukande käftar och den Ijushatande världen, som den kallas av gudarna, samt de slingrande strömmar i vilka många enligt oraklen dras ner. Men under själens kretslopp ges uttryck för tankeförmågan och omdömesförmågan. Den förras energier hämmas genom själens förening med kroppen, och den senare slits i stycken under det oförnuftiga livet. (Thomas Taylor, Introduction to the Timaeus)

Då han därför begrundade saken fann han, att bland de företeelser som till sin natur är synliga skulle ingen, om den såsom helhet betraktad saknade intelligens, någonsin kunna bli vackrare än den, vilken såsom helhet betraktad är utrustad med intellekt. Samtidigt upptäckte han att intellektet inte kunde ansluta sig till en varelse utan själens förmedling. När han skapade universum placerade han därför intellektet i själen och själen i kroppen, så att universum helt naturligt skulle bli det vackraste och bästa. Av den anledningen måste vi kalla världen [eller universum] för en besjälad varelse, utrustad med intellekt och alstrad genom det gudomligas kloka förutseende. (Platon, Timaios )

Vid slutet av förra sammankomsten tog vi upp könsfrågan för att förbinda den med det generella utvecklingsschema som vi senare skall studera mera i detalj. Vi ville också visa att genom hela universum av varelser sträcker sig en enda generell plan.

Ni vet ju att det på denna planet, i denna rund på glob D, finns sammanlagt sju raser, och att var och en av dessa har sin egen kontinent, följer sin egen utvecklingsbana och har kroppar - dvs de enskilda individerna i rasen har kroppar - som är samordnade med och harmonierar med de fysiska omgivningar i vilka de lever. Vad beträffar frågan om delningen av den mänskliga rasströmmen (dvs den senare delen av den tredje rotrasen) i den sexuella mänsklighet som utvecklats till våra dagars män och kvinnor, så skall vi vid det här tillfället framhålla att det vi kallar kön bara är en övergående fas i släktets evolution, och strängt taget inte är det normala för mänskligheten på glob D i vår planetkedja. Detta fortplantningssätt kopierades faktiskt från djuren, vilka "åtskiljdes" före "människan". Uppdelningen i kön är alltså en övergående fas i släktets evolution och har ingen ytterligare betydelse, och eftersom vi faktiskt redan har tagit de första stegen uppför den lysande bågen, skall vi allteftersom tidsskedena avlöser varandra finna att vi växer ur vårt nuvarande fysiologiska tillstånd som män och kvinnor. Det är faktiskt på det sättet att den atlantidiska och atlantis-lemuriska karman har legat så tung över oss, den femte rotrasen, att vi faktiskt är försenade. Vi har nu, vid mitten av den femte rotrasen, inte nått det stadium i den fysiska kroppens utveckling som vi annars skulle ha nått.

Lärorna säger oss dock att könsuppdelningen i män och kvinnor skall börja försvinna i slutet av vår femte rotras, för att vid mitten av den sjätte rotrasen (den nästkommande) helt ha upphört. Släktet kommer att utgöras av varelser som i fysiologiskt avseende är vare sig män eller kvinnor, och som vi nyss antydde så skulle de första exemplen på partenogenetisk fortplantning redan ha visat sig, om vi inte vore försenade på grund av den tunga bördan av atlantidisk karma som vi bär på eller rättare sagt arbetar av.

Vid mitten av den sjätte rotrasen kommer mänskligheten - som då inte längre utgörs av män och kvinnor - att fortplanta sig, att evolvera eller ge liv åt sin art medelst en process som liknar den som tillämpades under den tredje rotrasens tidigare del. Det var en process som i den esoteriska visdomen kallas "att skapa söner genom passiv yoga", dvs genom meditation och genom omedveten vilja. Viljan blir dock i den följande sjunde rotrasen medveten. Den sjätte rotrasens människor kommer att alstra barn genom meditation och vilja. Under den sjunde rotrasen, den sista på denna glob i denna fjärde rund, en ras som skulle förefalla oss som nu lever underbar, kommer människorna att reproducera sin art på i princip samma sätt, men genom medvetet utövad vilja och meditation. Och de kommer att göra det ännu mer opersonligt och mer eteriskt än den sjätte rasen. Den sjätte rasen kommer att fortplanta sig ungefär som när blommorna växer ut från plantorna, nästan omedvetet så att säga, alltså genom "passiv yoga". Det är inte så mycket fråga om mental omedvetenhet, utan om att fysiologiskt vara nästan omedveten om någon fortplantnings- eller skapelseakt. Den sjunde rasen kommer att "skapa" sin avkomma genom medveten och fullt aktiv föreställningskraft, en kraft som på sanskrit kallas kriyashakti. Det är svårt att finna ord som förklarar något som för oss i den femte rotrasen knappast existerar, och därför är hypotetiskt eller overkligt.

Huvudsaken är dock att man förstår att vår nuvarande fysiologiska könsuppdelning är en övergående utvecklingsfas och att varje missbruk av sexualiteten, av vad slag det än må vara och vad världen än må tänka om det, strider mot den evolutionära "lagen". Man skall också ha klart för sig att det nuvarande fortplantningssättet visserligen är det som naturen utvecklat i detta tidsskede, men att den ursprungliga mänskligheten skulle kunna ha följt ett annat förfaringssätt. Till och med den hebreiska bibeln hänsyftar på detta ämne på ett ställe som ni alla säkert känner till. Vi som tillhör den femte rotrasen befinner oss nu på den stigande bågen, och de som har kunskap bör som pionjärer för naturens kommande skeden åtminstone försöka att leda släktet mot ett ädlare levnadssätt.

Vårt huvudämne för i kväll är uppbyggandet av kosmos, uppbyggandet av världar och uppbyggandet av människan. Överallt i den väldiga manifesterade tillvaron pågår naturens fundamentala verksamheter. Människorna kallar i dag dessa verksamheter för naturlagar, eftersom de inte förstår hur verksamheterna uppkommer. Människorna förmänskligar naturen (som bara är ett samlingsnamn) och använder ordet lag (som bara är ett ord från det mänskliga samhällslivet) för att beteckna tillvarons grundläggande rörelser. Men det finns naturverksamheter, och dessa fundamentala naturverksamheter är faktiskt livsströmmarna i det innersta andliga väsen som styr vår hierarki, liksom livsströmmarna i människan är det som styr de astrala och fysiska atomer som utgör hennes kropp.

Kom ihåg att rummet inte är ett tomrum, och inte bara en behållare. Om det förhöll sig på det sättet så skulle det finnas en behållare för den behållaren osv i oändlighet. Rummet är alltings oändliga fullhet, det gränslösa Alltet, utan början och utan slut. Rummet är en enda ofantlig organism. Det är en enhet. Allting är hopflätat och sammanbundet med allting annat, och genom allting strömmar ett enda alltomfattande liv. I Alltet klappar ett enda hjärta. Den här tanken är så viktig för den rätta förståelsen av vår filosofi att jag måste upprepa den. Ingenting skiljs åt av tomrum. Det finns inte någonstans någon absolut åtskillnad. Det finns inget verkligt vakuum. Allting är fullt, allting är fyllt av varelser. Och dessa varelser som uppfyller det gränslösa Alltet är rummet själv. När vi därför talar om rummet, menar vi inte bara den enorma gränslösa utsträckningen av ett tillvaroplan utan i synnerhet de osynliga sfärerna, de inre planen som så att säga går uppåt och inåt och inåt och inåt i det oändliga, samt de som på samma sätt sträcker sig utåt.

Vi skall vidare föreställa oss att det är genom gudarnas, monadernas, själarnas och atomernas verksamhet och samverkan som en värld i början av sin manvantara växer fram från och genom rummets osynliga djup, och så att säga utbreder sig, kastar sig, projicerar sig framåt på sin färd nedför materians och manifestationens skuggiga båge. Och på vad sätt? Inte genom ett något eller en någon som fanns till före den själv, utan genom att själv skapa sig sin egen värld, veckla ut sitt eget kosmos, som sålunda blir dess klädnad eller kropp.

När vi talar om gudarna får ni inte tänka på mänskliga former, ty vi avser de arupa, de formlösa varelserna. Vi avser varelser av ren intelligens och förståelse, rena andar, formlösa i den bemärkelsen vi menar med form. Genom denna opersonliga (och får vi säga naturnödvändiga?) energi, i varje fall till följd av de bakomliggande karmiska impulserna, projicerar gudarna ur sig själva lägre kroppar, underordnade kroppar, som är monaderna. Och monaderna gör precis på samma sätt och projicerar själarna, vilka på samma sätt projicerar atomerna. Den ene uppkommer ur den andre. Genom alla strömmar det gränslösa Jaget, de övre rikenas gränslösa själ. Men var och en av dessa atomer, var och en av dessa själar, var och en av dessa monader, var och en av dessa gudar, är sin egen hierarki, den överordnade del, huvudet, fröet, ur vilken dess egen efterföljande hierarki utgår. Hjul inom hjul, liv inom liv, medvetanden inom medvetanden, varelser inom varelser - en ofantlig och ändlös sammangyttring av hopflätade, sinsemellan förbundna och i varandra levande ting. Försök att få grepp om denna tanke! Den är den uråldriga visdomens själva grundval. Alla de teologiska problem som hämmat och förvirrat människornas sinnen löses genom dessa enkla grundsanningar från den uråldriga visdomsreligionen. Tänk över dem för er själva och dra era egna slutsatser.

Låt oss nu göra en kort beskrivning av en hierarkis, ett solsystems, evolutionära bana. Samma "lag", samma fundamentala naturverksamhet, upprepas i allt som sker när det gäller ett solsystem, och är också det som försiggår när det gäller ett universum, en sol, en planet och de varelser som bebor den planeten. Antag alltså att vi föreställer oss en gud, en gudomlig sjuprincipig varelse, som efter sin pralayiska sömn börjar bli aktiv. Den för med sig de karmiska fröna, impulserna från den föregående maha-manvantaran, vilka vart och ett har sin karmiska swabhava, sin karmiska karaktär eller väsensnatur. Dessa frön börjar omedelbart sin verksamhet när livsvågen väcker de sovande sfärer, vilka alla innefattas i den väldiga varelse som vi här kallar en gud. Vi avser inte precis det hinduerna kallar för en deva, utan en gud. Men inte kristendomens Gud. Vi avser en gud, en av de högre intelligenser som var och en är överhuvudet för en hierarki. Dessa hierarkier är oräkneliga till antalet och "uppfyller rummet". De är faktiskt rummet själv.

När man försöker bilda sig en uppfattning i dessa invecklade ämnen, måste man hålla fast flera idéer samtidigt. Att samtidigt hålla fast mer än en föreställning i sinnet, är en av hemligheterna när det gäller att förstå den uråldriga visdomen. Det är vårt skydd mot mentala sidoinflytanden, och det är lätt. Låt mig som exempel ta en man som kör bil. På samma gång som han ger akt på vägen och på andra fordon kan han planera utförandet av en arbetsuppgift, och dessutom samtala med passagerarna. När vi fäster tankarna vid vårt föreliggande ämne skall vi därför hålla kvar i sinnet allt det vi hittills talat om i kväll.

Den gud vi talar om är alltså sjuprincipig, och varje princip har sin egen uppgift att utföra vid uppbyggandet av dess kosmos. Var och en av dem verkar i enlighet med karmiska impulser som har sitt ursprung i de föregående manvantaraerna, särskilt i den senaste. Och var och en av dessa gudar går in i manifestation i enlighet med de linjer som dragits upp för den av dess eget föregående medvetande och dess egen verksamhet i forna skeden av manvantarisk aktivitet. När varelsefröna, de oräkneliga monaderna eller gudomliga själarna - gudomliga frön som utgör klädnaden för var och en av de sju principerna - träder in i aktiv tillvaro, när alla dessa principer blir aktiva, griper sig därför var och en av dem an med sin egen särskilda verksamhet i de gudomliga rikena. Det sker så att säga en arbetsfördelning. Först sänder den högsta principen ur sig själv ut en skara av lägre varelser, underordnade varelser, och dessa finner sitt hemvist och sitt verksamhetsfält på planet närmast "nedanför", som är den andra pricipens plan. Den andra principen börjar då sin egen särskilda verksamhet och gör på samma sätt. Två av de sju principerna och tillvarosfärerna är nu i verksamhet, och så fortsätter det nedåt tills vi når prithivi-tattwa, den lägsta i den gudomliga serien.

När astronomen blickar ut i eterrymderna och ser de stjärnlika moln, de töckenartade anhopningar, som i vissa fall (inte i alla, ty alla dessa nebulosor är inte av samma slag) är ämnade att utgöra början till världar, så ser han i fråga om dessa senare det som dittills ägt rum av hierarkiernas materiella manifestation. Han ser det som åstadkommits av de sju undergraderna av den lägsta eller sjunde principen hos en gudomlig varelse, som besjälar ett i övrigt osynligt livscentrum. Detta genomsyras av gudens vitala väsen, som är den hierarkins fundamentala liv, fundamentala impuls eller vad vi kallar lag, dess naturs fundamentala verksamhet, dess fundamentala karaktär, dess swabhava. På det sättet skapar det vitala väsendet sin egen boning - en sol, en planet, som så att säga kretsar ner i synlig evolution. Men observera att varje hierarkis överhuvud behåller sin egen plats, sina egna förmögenheter och sin egen natur. Dess avkomma däremot förtätas eller kondenseras och utformar alltså sina klädnader på de många tillvaroplanen. Var och en av dessa klädnader är en skara av levande varelser, atomer, själar - beteckningarna betyder föga om vi bara förstår tanken. Vi måste använda analogier från vårt vanliga ordförråd, ty vi har ännu inte utvecklat ord som på ett adekvat sätt kan förklara dessa andliga företeelser. Kom därför ihåg att ord som dessa är användbara för olika tillvarosfärer - med vederbörlig hänsyn tagen till omständigheterna.

När denna förtätning och förgrovning av texturen - som sker genom att varje varelse ur sig själv emanerar andra lägre (underordnade) varelser - når sin lägsta grad, då har vi en sol och planeter. Låt oss ta vår egen planet som exempel. När en sådan planet, driven av den karmiska impuls som innebor i den, vid mitten av sin fjärde rund har nått sin lägsta evolutionspunkt (som vi på vår planet redan passerat), då börjar reaktionen, omsvängningen av den kosmiska verksamheten, och livsströmmarna börjar dra sig inåt för att i fortsättningen följa den lysande bågen "uppåt". Men de lämnar inte helt och hållet sina klädnader bakom sig. Liksom dessa sändes ut, dras de nu in igen. Detta är en konturteckning av förloppet vid andens evolution och materians involution, precis som projektions- eller utsändandeprocesserna innebar andens involution och materians evolution på den nedåtgående eller skuggiga bågen. På detta sätt byggs ett kosmos.

Så en annan tanke. Var och en av gudarna, var och en av monaderna, var och en av själarna, var och en av atomerna, är en outtömlig reservoar för medvetande, för energi och för materia. Vi tar det atmiska (eller sjunde eller högsta) av den gud vi valt som exempel. Ett sådant atmiskt plan, en sådan atmisk sfär, är ett layacentrum. Ett layacentrum är ett nirvanskt centrum. Det är den del, den plats eller snarare det tillstånd av tillvaro där substansen är enhetlig, där olikheten har upphört eller ännu inte börjat. När ett sådant layacentrum börjar sin verksamhet för att evolvera, sänder det oavbrutet ur sig själv ut skaror och mängder av underordnade varelser, utan att dess egen inre styrka på något sätt avtar. Det är som sagt en outtömlig reservoar, ett skapande centrum, precis som solen - det här är en av de finaste analogier vi har - som under manvantaran oavlåtligt ur sig själv sänder ut praktiskt taget obegränsade mängder av solstrålar och även varelser. Var och en av dessa varelser har sin framtida cykliska väg att vandra. Från att ursprungligen vara en omedveten gudagnista skall den utveckla sig till en självmedveten gud, och utföra samma kosmiska arbete som dess egen store upphovsman utförde eller utför.

När vi själva ännu inte var människor utan bara outvecklade strålar, tillhörde vi den andliga tillvarons lägre riken. Därifrån fortsatte vi vår evolutionära färd fram till självmedvetet människoskap. Och det är vår bestämmelse att på den framtida planet - jordens avkomma - som skall följa på vår nuvarande glob uppnå en utvecklingsnivå som är högre än det nuvarande människoskapets. De lägre liv som nu följer oss i spåren på den evolutionära färden - djur, växter, mineraler - kommer då att i sin tur genomgå det mänskliga stadiet. Liv och tillvaro bildar en ändlös kedja, en ändlös utvecklingsstege. Men när människoskap uppnåtts, medför detta moraliskt ansvar. I varje ögonblick ligger vägarna framför oss - högerhandsvägen uppför den lysande bågen och vänsterhandsvägen nedför skuggornas båge.

Vi skall snart sluta kvällens sammankomst, men innan dess måste vi se på följande uppställning:

Här har vi sex kolumner som presenterar analoga fall av kosmisk och psykologisk utveckling. Först har vi vad vi kan kalla den esoteriska linjen. Till vänster om den har vi placerat siffrorna 1-10 som representerar den fullständiga hierarkin på tio stadier eller grader. Nästa kolumn återger de brahmanska tattwaerna. Tattwa är ett sanskritord som kan översättas med "element" i betydelsen av den reella "verklighet" bakom det förnimbara skenet på vilken frömedvetandet verkar, det i det inre arbetande medvetandets hölje eller bärare. I nästa kolumn har vi så elementen, såsom de vanligen uppfattades överallt i forna tider. Därefter kommer det mystiska grekiska systemet, sådant det i allmänhet återfinns i de nyplatonska och nypythagoréiska filosofierna. Slutligen har vi indelningen av de varelser som utgör den evolverande livsvågen eller livsströmmen i två allmänna grupper, dhyani-chohaner och pitrier.

1. Den esoteriska linjens swabhavat, ett sanskritord som betyder "det självevolverande" eller "det självutvecklande", ibland också översatt med "det självexisterande", motsvaras i nästa kolumn av adi-tattwa. Adi är ett sanskritord som betyder "ursprunglig". Motsvarigheten bland elementen är Det Första. Vi har inget ord för detta element. Våra förfäder hänvisade till det på olika sätt. Vi kallar det helt enkelt för Det Första, eftersom det är fröet ur vilket de övriga går in i nedstigandeprocessen, dvs evolutionsförloppets förtätning och förgrovning. Det mystiska grekiska systemet har som motsvarighet första logos.

2. På planet nedanför har vi adi-buddhi, "ursprunglig buddhi". Om vi ändrar lite på tankegången och följer en något annorlunda hierarki säger vi adi-buddha, vilket innebär en individualisering av hierarkin genom att vi då är inne på utvecklandet av medkänslans hierarki. När vi talar om adi-buddhi syftar vi snarare på principernas verksamhet än på de varelser som förkroppsligar dessa principer. Den motsvarande tattwan är anupapadakatattwa, ett annat sanskritord som betyder "föräldralös", det som inte kommer efter en individualiserad stamfader och därför är utan förälder. Detta betyder inte att det inte har något ursprung, utan att det själv är det ursprungliga frö till individualitet som i denna speciella hierarki först manifesterar sig i densamma. Det är som när manas inträder i människan och ger hennes självmedvetande och individualitet, något som hon inte får av sina föräldrar. Bland elementen kan vi kalla det ande. Det mystiska grekiska systemet kallar det andra logos.

3. Det tredje planet är gudarna och motsvaras i människan givetvis av manasaputraerna, förnuftets söner. Dess tattwa är akasha-tattwa. Akasha betyder "strålande", "skinande", "lysande". Låt mig här inom parentes påpeka att akashas rätta motsvarighet strängt taget är swabhavat. Tabellens uppställning är emellertid ett försök att visa vilka intelligenser och aktiviteter som motsvarar varandra i de olika individuella hierarkier som framställs, och därför motsvarar akasha-tattwa här den esoteriska linjens gudar. Motsvarigheten bland elementen är eter, men inte vetenskapens eter. Den senare är bara en av eterns lägre principer. Det mystiska grekiska systemet har också gudar, och de utgör det tredje logos. I brahmansk filosofi kallas detta plan för mahat, ett ord som betyder "stor". Mahat är en teknisk term i det brahmanska systemet och är manas fader-moder. Det är manasaputraernas "moder" eller det element ur vilket de uppkommer, det element som de andas och vars barn de är.

4. Monaderna motsvarar taijasa-tattwa som betyder "det lysande", "det strålande", "det flammande", "det gnistrande". Bland elementen är det eld. Det mystiska grekiska systemet har daimonerna som motsvarighet, vilka av de kristna har gjorts till demoner eller djävlar. Daimoner är helt enkelt andliga varelser av en viss klass, men ämnet är alltför invecklat för att vi skall kunna gå in på det i kväll. Jag kan bara säga att daimonerna tillhör medvetandets hierarki och inte den skuggiga bågens. Sokrates hänsyftade ju ofta på sin daimon och menade då sin "skyddsängel". Han sade: "Min daimon sade aldrig åt mig vad jag skulle göra, utan alltid vad jag skulle avhålla mig från att göra." Den var så att säga det som man numera kallar "samvetet".

Dessa fyra klasser grupperas under rubriken dhyani-chohaner, meditationens chohaner, meditationens herrar. De följande tre klasserna tillhör pitrierna, varelser av lägre grad, som i Den Hemliga Läran kallas "fäder" därför att de särskilt är våra lägre principers verkliga stamfäder, under det att dhyani-chohanerna i ett synnerligen betydelsefullt avseende faktiskt är våra egna jag. Vi utgick från dem. Vi var de monader, de atomer, de själar som projicerades, utsändes, emanerades av dhyanierna.

5. Det femte steget nedåt räknat omfattar i den här särskilda tabellen vad som enligt den esoteriska linjen kallas själar. Den brahmanska tattwan är vayu-tattwa. Vayu betyder "luftig", "förtunnad". Elementet är luft, och det mystiska grekiska systemet har heroerna. Dessa är den högsta klassen av pitrier.

6. Det sjätte steget är atomerna. Som tidigare påpekats avses här inte vetenskapens atomer utan det vi kan kalla de astrala monaderna, av vilka den fysiska världens atomer är emanationerna, projektionerna. De astrala atomerna ikläder sig den fysiska världen som är deras klädnad-avkomma. Den brahmanska tattwan är apas-tattwa och elementet är vatten. Det mystiska grekiska systemet har människor.

7. Det sjunde steget är kropparna, som bara är vehikler och motsvarar prithivi-tattwa. Prithivi är sanskrit och betyder "utsträckning", dvs vidsträckt, rymlig. Det är vanligt att tala om prakriti som "materia", men prithivi är faktiskt det ord som bättre svarar mot det vi kallar materia. Prakriti är snarare "naturen" och andens levande klädnad. Elementet är jord och det mystiska grekiska systemet visar i denna varelsehierarki djur.

De tre senaste klasserna är pitrierna. Och nedanför alla sju kommer den elementala världen i tre plan. Vi kan i förbigående nämna ett av dessa elementala plan, en av dessa världar, eftersom det planet är det "inre rike" som har sin plats eller boning i centrum av varje glob.

Mänsklighetens evolution är beroende av och följer de respektive elementens, dvs den mänskliga livsvågen