Kapitel 34

Rummets rymder. Den hemliga läran förenar: Allmängiltiga nycklar. Lärorna om tomheten och fullheten i jämförelse med varandra.

Vid behandlingen av detta ämne i Den Hemliga Läran citerar madame Blavatsky följande ur den gamla Dzyans bok: "En härskara av ljusets söner står i varje hörn, lipikerna i mitthjulet".

De fyra "hörnen" är de fyra väderstrecken, och "mitthjulet" är rummets medelpunkt. Denna medelpunkt finns överallt, ty eftersom rummet är obegränsat måste dess medelpunkt finnas överallt där ett förnimmande medvetande finns. Och i samma arbete citerar madame Blavatsky den ockulta katekesen:

"Vad är det som evigt är? Rummet, det eviga Anupadaka. Vad är det som evigt var? Livsgrodden i Roten. Vad är det som evigt kommer och går? Den stora Andningen. Det ges alltså tre eviga? Nej, de tre är ett. Det som evigt är, är ett. Det som evigt var, är ett. Och det som evigt är och blir, är också ett. Och detta är Rummet."

I detta föräldralösa och eviga rum finns i centrum hjulet där lipikerna står, de lipiker om vilka jag inte kan tala. I de fyra hörnen står dhyan-chohanerna. Deras vilja förverkligas bland människorna på jorden av adepterna, mahatmerna. Sfärernas harmoni är Lagens röst, och den rösten åtlyds av såväl dhyan-chohanen som mahatman. De gör det frivilligt, ty de är lagen. Av människor och andra varelser hörsammas rösten därför att de är bundna med obevekliga kedjor av denna lag, som de inte förstår. (W Q Judge, Echoes from the Orient, s 15)

Du skall lära förstå tomheten i det skenbart fulla och fullheten i det skenbart tomma. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 77-78)

Vi inleder kvällens studium med att återigen läsa det avsnitt på sidorna 541 och 542 i Den Hemliga Läran II som vi läste förra gången:

Den hemliga läran betonar som ett självklart faktum att såväl den kollektiva som den individuella mänskligheten, tillika med hela den manifesterade naturen, är vehiklet för (a) den enda universella principens andning i dennas första differentiering, samt för (b) de otaliga "andningar" som utgår från denna enda ANDNING i dess andra och följande differentieringar, i den mån naturen och dess många människosläkten fortskrider nedåt mot de i materialitet alltjämt tillväxande planen. Den första andningen besjälar de högre hierarkierna, den andra - de lägre på de alltjämt nedåtgående planen.

Här har vi i ett kort sammandrag inte bara konturteckningen av läran om hierarkier utan också konturteckningen av hela kosmos uppbyggnad, vilken senare i mindre skala är uppbyggnaden av mikrokosmen eller människan.

Förra gången berörde vi frågan om rummets natur och om vad rummet är och inte är. Vi försökte visa att rummet enligt människors vanliga sätt att se är ett förvaringsrum eller en behållare, dvs med andra ord en plats. Rum används nästan synonymt med plats. Men så får man inte enligt de esoteriska lärorna se på rummet. I dessa visas att rummet är den gränslösa serien av hierarkier, som inte bara uppfyller utan är det gränslösa Alltet utan början och slut. Rummet är som de gamla grekerna sade en oändlig fullhet, ändlöst och begynnelselöst, och de kallade det pleroma eller fullheten. Ett enda alltomfattande liv, ett enda hjärta så att säga, pulserar genom det hela.

Vi talade också - och lägg noga märke till detta - om rummets rymder, om rummets inre, om de inre delarna, som står i samma förhållande till det [yttre] rummet som människans inre principer står till hennes yttre vehikel.

I kväll skall vi göra vad som kan tyckas vara en helomvändning. Efter att vid tidigare sammankomster ha visat hur rummet uppfattades inom vissa grenar av den forntida visdomen, till exempel bland stoikerna och brahmanerna, skall vi nu helt kort visa hur man ser på det i vår esoteriska skola, och då särskilt hur anhängarna till Gautama Buddhas esoteriska läror ser på det.

Vi skall nu visa att tidsåldrarnas hemliga lära framför allt är förenande, och att vi börjar ta till oss och förstå en serie läror som ger oss nycklarna till gångna tiders stora religioner. Dessa nycklar är allmängiltiga när de används rätt, och det beror uteslutande på den enskilde individens inre förmögenheter, hur mycket han kan tillägna sig genom att vrida om en nyckel en eller två eller tre eller kanske till och med sju gånger.

I nordbuddhismen finns en lära som kallas läran om tomheten, läran om det tomma. Denna väljer vi för att belysa de esoteriska lärorna om rummet. Den fanns i gångna tider också i andra skolor, till exempel i dem som åskådliggjordes av de grekiska atomisterna Demokritos, Leukippos och Epikuros, och av den romerske skalden Lucretius. Den omtalas till och med av några av de stoiska filosoferna, som annars förkunnade läran om fullheten. Vi har här exempel på något som vi bör ta lärdom av, nämligen att sådant som i Den Hemliga Läran och på andra ställen i våra skrifter kan synas vara motsägelser, i själva verket inte är motsägelser, även om det kan vara fråga om paradoxer. En paradox är en utsaga som förefaller att vara eller innehålla en motsägelse, fast någon verklig motsägelse inte föreligger.

Det ord som i de buddhistiska sanskriturkunderna används för att beteckna denna tomhet är sunyata. Sunya betyder "tom". Ta är i sanskrit samma grammatikaliska ändelse som het i svenskan (evighet, enhet, storhet osv), och sunyata skall därför översättas med "tomhet".

De buddhistiska filosoferna förkunnar att den obegränsade tomheten är varandets enda verklighet, dess enda fundamentala företeelse så att säga. Det är från den som ett kosmos, som världarna, utgår när tiden är inne. Och det är till den som de återvänder när deras manifestationscykel är avslutad. Läran om tomheten är av vida andligare natur än läran om fullheten. Den är också svårare att förstå, därför att våra europeiska sinnen inte är tränade i det tänkande som fordras för att förstå begrepp som detta. Vi kan mycket lättare och snabbare förstå tingens fullhet än föreställningen att den kosmiska tillvarons alla otaliga manifestationer utgår ur den gränslösa och fullständiga tomheten, och att de efter att ha fullbordat sin levnadscykel sjunker tillbaka i tomheten igen. Med andra ord så är det lättare för våra europeiska sinnen att förstå det mystiska och religiösa än det verkligt filosofiska och verkligt vetenskapliga. Ändå förkunnades läran om tomheten av det största intellekt, den väldigaste andliga förmåga, som mänskligheten har kännedom om genom sin skrivna eller oskrivna historias annaler. Jag syftar på honom vi kallar Herren Buddha, Gautama Shakyamuni.

Detta betyder inte att vi är buddhister, men de läror som Buddha förkunnade är också våra när vi tillämpar vår nyckel på dem. Som ni vet så förkunnade Buddha två slags läror, nämligen ögats lära som troget bevarats av den södra skolan på Ceylon, i Burma, i Siam etc, och den som kallas hjärtats lära, dvs den dolda läran, mysterieläran. De båda lärorna kallas så därför att ögat kan se yttre eller synliga ting, medan hjärtat inte kan ses. Men i hjärtat flödar enligt denna gamla tanke livets källor. Hjärtats lära är den esoteriska visdomen, förkunnelsens osynliga del, dess kärna eller hjärta, det som inte ges ut åt alla.

Praktiskt taget alla Västerlandets religioner och filosofier, även under grekisk och romersk tid, har föredragit att åskådliggöra sina lärosatser mot bakgrunden av läran om fullheten, eller med denna lära som grundval. Man utgår alltså från att universum är omätligt fullt och att den fullheten utgörs av otaliga mångfalder av varelser. Den läran är sann - detta upprepar vi med eftertryck - men ännu sannare är samtidigt läran om tomheten. Det föreligger här ingen motsägelse, vilket skall visas.

Vad menar vi då, när vi talar om tomheten? Läran om tomheten innebär, eller kan rättare sagt belysas av, två saker. Vad ser vi när vi blickar ut i det man brukar kalla den oändliga rymden? Vi ser vad som för oss är tomhet. Men denna så kallade eter (eterrymderna) är, även enligt de teorier som nyligen lagts fram av nutida vetenskapmän, hårdare än stål och tätare än vår tätaste materia. Och de hårda och täta materiella ämnen som vi känner till här på jorden, de hårda klipporna, de hårda metallerna etc, är likt flytande skum, likt skumlika bubblor, håligheter så att säga, som flyter i och på den kosmiska tomhetens ofantliga vidder.

Det andra sättet att nalkas vårt ämne är följande. Vad är då det som inte är materia? Ande. Kan man stoppa ande i en behållare? Kan ande omslutas eller mätas? Nej. Varför inte? Därför att den inte kan inneslutas i ordets vanliga bemärkelse. Ande är för oss tomhet. Men det är den som uppfyller de väldiga eterrymderna. Det som får oss att dåraktigt tro att det vi ser är det verkliga, och att eterrymderna är overkliga eller tomma, är ingenting annat än den svaghet hos våra sinnen och vårt förstånd som tvingar oss att leva i det yttre.

Tomheten är alltså det gränslösa Alltets högre plan, det som för oss är tomt och därför framställdes såsom sådant av de forntida filosoferna. Dessa undervisade de vanliga människorna och använde därför enkelt språk för att människorna lättare skulle förstå, precis som i fråga om det mycket missförstådda geocentriska systemet, vilket blivit så förlöjligat av vår tids självsäkra naturfilosofer. Och ändå, är det inte sant att varje punkt i rummet är dettas medelpunkt? Den uppfattningen är allmän bland tänkande människor. Till och med den ganska ortodoxe franske filosofen Pascal säger med ett gammalt grekiskt uttryck, att rummet eller oändligheten har sin medelpunkt överallt men sin omkrets ingenstans.

Fornfolken betraktade alltså helt naturligt vår jord som rummets medelpunkt, och så kan också invånarna på Venus, Mars, Jupiter, månen, solen eller någon annan kropp i rummet betrakta sin respektive himlakropp. Fornfolken talade och förkunnade antropocentriskt, dvs utifrån den mänskliga uppfattningens ståndpunkt.

Och på samma sätt - detta är en tanke i förbigående - visste våra egna forntida esoteriska filosofer mycket väl vad de sade när de talade om en planet, till exempel om Venus eller Mars, som en "konstellation". De sade inte detta av okunnighet. Varför talade de om en planet som en konstellation, då ju en konstellation enligt gängse astronomisk terminologi är en samling eller anhopning av himlakroppar? Därför att var och en av de synliga planeterna bara är en av sju. Sex av de sju är osynliga för våra fysiska ögon, men alla sju bildar en planetkedja. En sådan planetkedja är sammansatt av sju påtagliga och åtskilda klotformiga kroppar, som för den klarsynte betraktaren bildar en verklig konstellation. Var och en av dessa sju glober har fjorton olika lokaer (eller rättare sagt sju lokaer och sju talaer) eller "världar" förknippade med sig, vilket för samtliga sju glober gör 49 världar eller plan eller lokaer och 49 talaer. Som vi antydde vid de senaste två eller tre sammankomsterna, när vi talade om livsvågen som kommer ner och färdas genom naturens sju element, så danar och bygger livsvågen i vart och ett av de sju elementen sin lämpliga boning. Var och en av dessa sju glober eller sfärer är uppbyggd för utvecklingen av en av människans sju principer. Var och en av de sju globerna har dessutom sina egna sju underprinciper eller underelement, liksom människans inre natur i var och en av hennes sju huvudprinciper har byggt motsvarande upadhier eller vehikler som sina egna sju underprinciper, alltså 49. Och eftersom varje princip är tvåpolig, finns det sammanlagt 49x2=98 betingelser eller tillstånd. Varje princip i kosmos eller människan måste få möjlighet att manifestera sig i sitt eget "hem" eller element, i sin egen vibrationsmiljö, i sin egen speciella magnetiska sfär. En rätt förståelse av allt detta kan bara nås genom att följa den hierarkiska utvecklingsbana, som hör samman med de gigantiska intellekt och andar som styr vårt kosmos.

Läran om tomheten är alltså faktiskt identisk med läran om fullheten. Men som vi redan sagt så är den förra andligare än den senare och behandlar kosmos övre eller överordnade natur, rummets sig i det oändliga allt längre inåt sträckande rymder. Läran om fullheten däremot, handlar om de olika kosmoi i manifestation. Samma tanke, precis samma idé, ligger dock bakom båda lärorna.

Detta öppnar vägen för ytterligare en kort förklaring av det vi pekade på under de senaste två sammankomsterna. Några av er har kanske trott att det finns en stor skillnad mellan människans principer och hennes element, och mellan rummets principer och dess element. Skillnaden är dock inte stor, och går inte heller på djupet. Men den finns. Fundamentalt sett är elementen och principerna ett. Som vi tidigare sagt så är energi och materia i grund och botten ett. Ande och substans är i grund och botten ett. Ande kan kallas eteriserad materia, och materia kan kallas kristalliserad ande. Det senare sättet att uttrycka saken är dock det bättre. Man får skilja på en energi och dess materiella vehikel, dess materiella jag så att säga.

Kosmos sju huvudelement är de sju kosmiska huvudenergiernas vehikler, och dessa sju huvudenergier är kosmos principer. De sju huvudelement i vilka dessa verkar är alltså de kosmiska principernas vehikler. Principerna utgör tillvarons energi-medvetandesida, och elementen är dess materia-prakritisida. Där har vi den enda skillnaden. Det finns alltså ingen stor skillnad mellan dem, det är närmast en tillstånds- eller betingelseskillnad. En energi, hur andlig den än må vara, är materia för en ännu högre energi. Det vi tycker vara tät materia är energi för en materia som är lägre än den själv. Förklaringen till denna paradox har vi i relationerna mellan vart och ett av tillvarons plan, hur de påverkar och påverkas i den stora kosmiska tomheten - fullheten.

Vi vill vidare framhålla, att när man talar om principer och element på det sätt vi nu gör - till exempel om människans sju principer och element - så är läran som den ges ovan exakt i varje detalj. Det man särskilt skall komma ihåg är att dessa uttryck, "människans sju principer" och "kosmos sju principer", är generaliserande uttryck. Man kan inte dela till exempel människan i sju naturligt åtskilda delar och stoppa varje del i en särskild behållare. Och varför inte? Därför att vi måste tänka oss dessa sju principer ungefär som vi tänker oss medvetande och kraft och materia och energi och element etc. Dessa är generaliserande termer och betecknar det gränslösa Alltets medvetandesubstans, dess materia-energi, i vilken människan lever, rör sig och är till. Stora snillen har i gångna tider analyserat denna materia-energi eller ande-substans och visat att den i manifestation består av sju till synes åtskilda delar, vilka dock i grunden är ett - det alltomfattande och gränslösa enhetliga livet. Delarna är för det första Jaget, sedan Jagets vehikel, vehiklet eller reservoaren av rent opersonlig individualitet. Därefter för det tredje den personliga och begränsade tankeförmågan, egoskapet. Sedan den kosmiska respektive mänskliga principen för "hat och kärlek" eller "attraktion och repulsion", kallad kama. För det femte vitaliteten eller livsprincipen, som härleder sig direkt från den första principen. Slutligen har vi som nummer sex och sju de astrala och fysiska kropparna eller vehiklerna.

Som ni ser så är dessa varandets allmänna principer. Men när vi från esoteriska utgångspunkter börjar analysera människan mera i detalj, skall vi finna att vi måste vara mycket noggrannare vid valet av termer. Annars får vi inte en rätt uppfattning om vad människan verkligen är, om hur hon är uppbyggd, om hennes förhållande till andra varelser i kosmos, om varför hon evolverar som hon gör, och om hennes slutliga bestämmelse. De viktigaste frågorna rörande naturens andesida, liksom psykologins viktigaste frågor och den psyko-fysiska evolutionens stora problem är alla förenade med den tanke som vi här har givit uttryck åt.

Tiden är så begränsad vid våra sammankomster att vi inte kan göra mer än att den ena gången ta upp ett ämne i all korthet, för att kommande gånger behandla det mera utförligt. Men ni skall ha klart för er att detta är ett bra sätt. Så gjorde man alltid i de forntida skolorna. Där undervisade man aldrig efter vår nutida beprisade metod, som består i att vända och vrida på ett ämne tills allt liv har lämnat det, och elevernas hjärnor är uttröttade och tänkandet har stelnat i schabloner. Denna hjärnförståndsmetod har inte något som helst inspirationselement i sig. Den lamslår den tänkande varelsen. Den forntida undervisningen däremot gavs i form av lämpliga antydningar. En vink eller hänsyftning fick lärjungen att tänka själv och kom hans sinne att fånga in inspirationens heliga flamma, så att han kunde lysa upp sitt inre tempel med de tankar som hans egen gudomliga monad ingav honom. Liknelser, vinkar, antydningar, var lärarens metod. En framförd tanke togs alltid upp igen vid ett senare tillfälle, dörren öppnades något mer och isisslöjan lyftes ytterligare ett litet stycke. Det var på det sättet som läraren lämnade sin hjälp.

Vi har alltså sett att elementen och principerna i grund och botten är ett, att de är en tvåfald bara när de manifesterar sig. Vi har sett att naturens och människans principer är naturens och människans energi-medvetandesida, och att elementen i kosmos och i människan är naturens och människans materia-prakritisida. Men kom alltid ihåg att energi och materia, ande och substans, medvetandet och dess vehikel eller upadhi, i grund och botten är ett. En kraft eller en andlig energi är kompakt materia för en energi som är gudomligare än den själv, och vårt plans kompakta materia är en virvlande energicyklon för den materia som är lägre än den själv. Detta är ett faktum som våra vetenskapsmän börjar förstå. Det framgår av deras lära om de virvlande elektronerna, de små kropparna som snurrar i det molekylära aggregat man kallar fysisk atom - ett solsystem i miniatyr. Vi har här en sann och inspirerad tanke.

Kom ihåg att sunyata, som kallas läran om tomheten, hänför sig till tillvarons andliga sida. Kom också ihåg att läran om pleroma, läran om fullheten, hänför sig till tillvarons materia-prakritisida, till manifestationens sida, som försvinner när den stora manvantaran är slut.

Glöm inte heller vad vi redan sagt flera gånger i kväll, nämligen att när vi talar om substans eller om ande, om energi eller om materia, om purusha eller om prakriti för att använda de brahmanska sankhyatermerna, är det bara för att ge uttryck åt det vi har lärt om kosmos genom våra olika inre förmögenheter och yttre sinnen. I grund och botten är de respektive paren ett. Ande och substans eller materia är ett, och när tiden för den universella pralayan är inne, sjunker båda tillbaka igen i den obegränsade gudomens ofantliga gränslösa tomhet. Kom ihåg det gamla mystiska talesätt som säger att lärjungen bör lära sig förstå innebörden i orden "fullheten i det skenbart tomma, och tomheten i det skenbart fulla".

Detta materians "skenbart fulla" är verkligen sunya, tomhet, till största delen hål så att säga. Sunya är den gamla brahmanska läran om maya. Denna återfinns i Vedanta, som kallas "Vedas avslutning" därför att den gör anspråk på att vara fulländningen av eller slutet på de vediska versernas esoteriska lära. Maya betyder "illusion", dock inte i betydelsen av att det manifesterade kosmos inte existerar. Detta existerar, annars kunde det inte vara eller tillhandahålla en illusion. Illusionen består i att inte förstå det på rätt sätt. Om materia eller substans (eller natur, prakriti) inte existerade, kunde man lika gärna säga att ande inte existerar, ty de båda är i grund och botten ett. Sanningen är den att materian inte är det substantiella obegränsade element, verklighetens väsen, som vårt västerländska sinne - outbildat och otränat i de här idéerna - tror den vara, bara därför att den förefaller oss solid och därför "verklig". Den är illusion därför att den är vilseledande. Som buddhisterna säger (följande samma tankegång som den brahmanska Adwaita-Vedanta) är sunyata faktiskt läran om tomheten, om det manifesterade universums elementala innehållslöshet, och är följaktligen läran om maya, illusion. Illusorisk betyder här overklig.

Till och med våra nutida naturfilosofer, fysikerna och kemisterna, börjar förstå att detta så kallade påtagliga universum till största delen är tornhet. Hittills har de inte kunnat komma underfund med vad materia verkligen är. Som den vanligen definieras är den ett påfund av den vetenskapliga fantasin. Allt vad vetenskapen vet om den ar helt enkelt vad vetenskapsrännens intuition och de vetenskapliga slutledningarna givit vid handen. Bakom det skenbara, bakom det som framträder, finns det någonting om vilket man säger: "Vi lär allt mer ont det. Vad det verkligen är, vet vi inte!"

Vi har under de senaste sammankomsterna talat om gudar, monader, själar, atomer och kroppar, och dessa är fortfarande föremål för våra studier. Låt mig som avslutning för i kväll påpeka att detta ämne inte på långt när är färdigbehandlat. Vi har nätt och jämnt påbörjat studiet av det. När vi använder ordet gudar, använder vi ett ord som är oss välbekant. Ordet är bra och riktigt, och vi har ingen anledning att undvika det. Men det är inte ett ord som används i vårt esoteriska system. Våra esoteriska tibetanska läror använder i stället uttrycket dhyani-buddhaer, och den lägre sidan av det gudaplan till vilket dessa hör innehas av dhyani-chohanerna. Dhyani, ett sanskritord som upptagits i den tibetanska terminologin, betyder "meditation" eller "begrundande". Därför betyder det förra uttrycket meditationens eller begrundandets buddhaer, och det senare betyder begrundandets eller meditationens herrar. Uttrycket dhyani-chohaner används dock ofta som gemensam beteckning för båda klasserna. I det mystiska grekiska systemet kallas dessa gudar, dessa dhyani-buddhaer, för logoi. Det grekiska ordet logos betyder "ord". Det har också en avledd betydelse som uppges vara "förnuft". Varför? Därför att de grekiska filosoferna insåg att människan måste använda ord när hon tänker tankar som hon vill uttrycka och överföra till andra. Ordet bär tanken från ett sinne till ett annat. Det är förklaringen till att logos, som betyder "ord", upptogs i det filosofiska språket och i det religiösa språket (och senare i kristendomen), för att beteckna den förmåga eller energi eller varelse som bär den gudomliga tanken över till lägre plan. Tanken bärs över från planet ovanför eller bakom den, från intellektet eller sinnet bakom den, från medvetandet bakom den, till lägre plan. I vårt fall innehas detta andra eller lägre plan av monaderna.

Till slut vill jag från den grekiska originaltexten översätta de fem första verserna av det kristna evangelium som tillskrivs Johannes, den lärjunge som Jesus sägs ha varit särskilt fäst vid. Han har kallats "'teologen", förmodligen därför att han var den ende av de fyra författarna till de fyra accepterade evangelierna som skrev någonting, som vad stilen eller ämnet beträffar liknar de nyplatonska eller nypythagoréiska skolornas upphöjda teologiska läror - en oavsiktlig komplimang till dessa skolor. De här kvasihedniska lärorna återfinns bara i början av Johannesevangeliet. De lyder som följer - och jag önskar att jag hade tid att ge en utförlig förklaring till dem i stället för den korta kommentar jag måste inskränka mig till i kväll:

1. I begynnelsen var logos, och logos var vänt mot gud, och logos var gud.

2. Det [logos] var i begynnelsen vänt mot gud.

Jag gör en egen översättning. Den "auktoriserade" bibelöversättningen är en litterär fars som är gjord för att passa de kristna skrifttolkarnas monoteistiska förhandsinställningar.

3. Alla ting blev till genom det...

Det grekiska ordet egeneto, som här översätts med "blev till", kan också översättas med "kom in i tillvaron". Jag fortsätter:

3. Alla ting blev till genom det, och utan det blev inget enda ting till [kom inget enda ting in i tillvaron].

4. Det som blev till i det var liv, och livet var människornas ljus.