Kapitel 42

Läran om sfärerna i dess fyra aspekter. De sju heliga planeterna och deras styresmän. Deras förhållande till vår jordkedja. Cirkulationerna i kosmos: Yttre runder och inre runder. Shishtaer. En enda universell grundlag: Som där uppe, så här nere. Ögats lära och hjärtats lära.

De mest berömda bland babylonierna, liksom Ostanes och Zoroaster, kallar med rätta stjärnesfärerna för hjordar, antingen därför att det bland materiella storheter bara är de som på ett fulländat sätt drivs runt ett centrum eller, som oraklen menar, därför att stjärnesfärerna av dem i visst avseende betraktas som föreningsbanden mellan och samlarna av fysiska orsaker, vilka de också i sina heliga avhandlingar kallar hjordar och, genom att skjuta in bokstaven gamma, änglar. Därför betraktas de stjärnor som har uppsikt över var och en av dessa hjordar som demoner, liknande änglarna, och kallas för ärkeänglar. Och de är sju till antalet. (Cory, Ancient Fragments, s 276)

"Ögats lära" är för mängden, "Hjärtats lära" för de utvalda. De förra upprepar med stolt tillförsikt: "se, jag vet". De senare, de som i ödmjukhet har inhöstat, bekänner med låg röst: "så har jag hört".

"Ögats" dharma [religion] är uttryck för det som utvärtes är, det icke-varande. "Hjärtats" dharma är uttryck för bodhi [den gudomliga visheten], det bestående, det evigt-varande. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 44, 46)

Människosläktets traditioner berättar för oss, och den uråldriga visdomens uppteckningar bekräftar traditionerna, att de läror vi studerat de senaste fyra åren har gått i arv till oss oförvanskade och i sin ursprungliga renhet, förvaltade av stora själar. Dessa traditioner, som daterar sig från mitten av den fjärde eller atlantidiska stamrasen, iklädde sig olika former när de mer eller mindre fullständigt gavs ut under olika tidevarv. De tog form i de stora världsreligionerna, och det är under dessas yttre skal som vi återfinner många, om inte alla, av den uråldriga visdomens läror. Till de religioner vi nu talar om bör vi inte räkna de mindre religionerna och kvasireligiösa kulterna, hur stor utbredning bland människorna dessa än har haft. De mindre religionerna leder nämligen ofta sitt ursprung från män som inte hade så stor insikt i den uråldriga visdomen, och som i några fall faktiskt var sina egna lärare otrogna. Och här har vi ett av de starkaste skälen till att dessa arkaiska läror alltid har hållits heliga och hemliga. Ty, som man sade till herrar Sinnett och Hume, mästarna har inte någon önskan att pracka ännu en exoterisk religion på en värld, som redan behärskas av präster och belastas med trosläror.

En källa som är förorenad redan vid sin upprinnelse, kan knappast ge det rena flöde som helar. Det bästa motgiftet mot dårskap är visdom. Det bästa motgiftet mot okunnighet är verklig kunskap. Det bästa motgiftet mot falsk och därför icke auktoriserad teosofi är visdomsreligionens arkaiska läror.

I kväll tar vi åter upp det studium vi påbörjade förra veckan. Huvudämnet var då det vi kallar läran om sfärerna. Av denna är läran om vår planetkedja, om vårt solsystems planetkedja, ett specialfall. Låt oss ta en kort återblick på det som sagts, och kanske göra ett och annat tillägg. Läran om sfärerna omfattar alla de lärosatser som handlar om ursprunget, livet och bestämmelsen vad beträffar de sfärer eller planeter och den sol som tillhör och utgör vårt universella solsystem. Med vårt "universella" solsystem menar vi alla de kroppar, kända och okända, synliga och osynliga, som rör sig runt solen, deras överhuvud. Det finns dussintals sådana planeter, de flesta osynliga för våra fysiska ögon.

Den andra aspekten av läran om sfärerna är dotterläran om planetkedjorna. Var och en av planeterna är en sjufaldig kropp som i en enhet omfattar sju glober. I fråga om de sju eller åtta eller nio planeter som är kända av astronomin, är en av de sju globerna synlig för våra ögon, därför att våra ögon genom evolutionen på denna planet har tränats att se dem. Ty detta fåtal tillhör vårt eget "plan". När vi kommer till de glober i vår planetkedja som följer på denna, så blir våra sinnen av naturen och evolutionen tränade till att uppfatta, förnimma och se, dvs till att känna till andra himlakroppar, andra planeter i vårt universella solsystem. Likadant var det med de glober vi lämnade när vi steg nedåt i planetkedjan. Enligt lärorna har alltså varje planetkedja sju glober som befinner sig på fyra plan. På vart och ett av de tre högre planen befinner sig två glober, och på det lägsta en glob. Vår jord befinner sig på vår kedjas lägsta eller fjärde plan. Läran om planetkedjan utgör nu huvudämnet för vårt studium.

Den tredje aspekten av läran om sfärerna är den som kallas fornfolkens sju heliga planeter, också den en lära som omfattar ett sjufaldigt mysterium. Dessa planeter är Saturnus, Jupiter, Mars, solen (som av uppräkningsskäl står som substitut för en intramerkuriell planet), Venus, Merkurius och vår måne, som står som substitut för en planet nära jorden, en planet som nu är döende. Fornfolkens sju heliga planeter kallades heliga av de skäl vi nämnde vid vår förra sammankomst. De är boningarna åt de sju energierna hos en av sollogos sju huvudstrålar. Denna huvudstråle är vårt speciella logos. Läran är faktiskt mycket enkel. Men eftersom det rör sig om sju involverade i sju, så verkar den mycket komplicerad, vilket den alltså faktiskt inte är. Det finns sju huvudstrålar eller energier som utgör och som besjälar solen. Och dessa sju energier är de sju solara logoi. Vart och ett av dessa sju huvudlogoi är i sin tur indelat i sju, och dessa sju understrålar av en huvudstråle, av ett logos, utgör de styresmän eller skyddsandar eller ärkeänglar för vilka de sju heliga planeterna är boningar.

Var och en av dessa sju heliga planeter hade verksam del i uppbyggandet av en av globerna i vår planetkedja. Var och en av stamraserna eller rotraserna på vilken som helst av de sju globerna, står likaledes under den evolverande livsvågens färd genom densamma under en av dessa sju heliga planeters direkta ledning och kontroll. Tänk på att vi, när vi säger "planet", inte enbart menar dennas fysiska kropp, den planet som vi ser. Den är bara boningen för den sjufaldige dhyan-chohan, den styresman, den skyddsande, den speciella solenergi som har byggt och som använder den planeten som sin boning - sitt "nervcentrum" så att säga.

Den fjärde aspekten av det universella solsystemet har avseende på den grupp som är så helig att H P Blavatsky på sidan 185 i Den Hemliga Läran I säger följande: "Beträffande Mars, Merkurius och 'de fyra andra planeterna' är deras förhållande till jorden sådant, att ingen mästare eller hög ockultist någonsin kommer att yttra sig därom [offentligt, skulle vi vilja tillägga], än mindre förklara dess natur."

Läran om sfärerna är full av märkligheter. Vi har bara dragit upp konturerna till den, och den är nära förbunden med en tvillinglära som är ännu heligare och gåtfullare, och som vi kan kalla läran om cirkulationerna i kosmos. I denna lära är det universella solsystemets energicirkulationer ett specialfall. Tänk i det här sammanhanget på att karmas verkningar och människosjälens återfödelse på jorden är specialfall i följande två läror: läran om de cirkulationer i kosmos som ger karman möjlighet att verka och läran om reinkarnation. Läran om sfärerna visar att globerna är olika uppbyggda av (eteriska och materiella) komponenter, lämpliga för de evolverande själar som förkroppsligar sig där i kroppar som svarar mot den respektive globen. Läran om cirkulationerna i kosmos är en lära som vi nalkas med stor försiktighet. Vi måste komma ihåg att det som nu sägs i detta svårtillgängliga ämne inte utgör ens en tiondel av allt som kan sägas. Läran om cirkulationerna i kosmos eller om livsenergiernas cirkulationer i det universella solsystemet handlar bland mycket annat om livsvågens färd från glob till glob i vår planetkedja. Vi får förklarat för oss hur denna färd försiggår. Läran om sfärerna säger oss till vilka glober cirkulationerna leder, på vilka glober de träder in, och i vilka tillstånd dessa glober lämnas när deras respektive livscykler är fullbordade. Detta gäller givetvis också oss här på jorden, och det gäller livsatomerna på vår glob. Vi får vidare veta hurudana människor vi skall bli på den glob som följer efter denna vår jord, och hurudana vi var på den glob som föregick den. Livsvågen fungerar på samma sätt på alla globerna i vår kedja, dvs dessa cirkulationer står i samband med varje glob och med alla.

Planeternas styresmän eller skyddsandar eller dhyan-chohaner - varje underordnat sollogos av det överordnade logos sju mindre logoi utgör den ledande skyddsanden på varje glob - är faktiskt uppbyggarna av vår planetkedja, tillsammans med det inneboende liv eller den inneboende swabhava som tillhör denna vår planetkedja. Människofröet sås, växer, blir ett embryo, och slutligen föds människan och växer upp. Det inneboende livet finns där, liksom karaktären, den inre driften, den drivande impulsen och utvecklingen av de inre förmögenheterna. Men processen försiggår i en värld av omgivande krafter, som genom verkan och återverkan (eller karma) gör djupa intryck på den. Detsamma är förhållandet med globerna och med vår planetkedja som helhet.

Vi skall i förbigående också säga att dessa sju heliga planeter tar mycket stor del i uppbyggandet av vår planetkedja. Men jorden själv är medlem av en annan grupp på sju planeter, som bygger eller medverkar vid byggandet av vissa andra planeters planetkedjor. Så nära förbundna och sammanlänkade med varandra är livsenergiernas och livsvågornas funktioner i vårt solkosmos, i vårt universella solsystem.

När vi nu kastar en blick på frågor som vi senare skall studera mera i detalj, skall ni tänka på att livsvågen i varje planetkedja - vi tar vår egen som exempel på regeln - färdas genom alla de sju globerna, från den första till den sjunde. När den på så sätt har färdats en gång genom kedjans sju glober har den fullgjort det vi kallar för en kedjerund. Rund är ett ord som Sinnett antog för det här ändamålet, och vi använder det fortfarande. Sju sådana kedjerunder utgör en livscykel för vår planetkedja. Men vad händer sedan?

Vi närmar oss nu ett annat mysterium. Det finns yttre runder och det finns inre. Den inre runden omfattar livsvågens färd från glob A till glob G (eller Z) i en planetkedja, vilken som helst. Sju sådana färder företas under en planetmanvantara. Den yttre runden däremot, omfattar den färd som en planetkedjas hela livsvåg enligt läran om solsystemets cirkulationer gör från den ena till den andra av de heliga planeterna, och detta sju gånger.

Vi återgår för ett ögonblick till runden i en planetkedja. Den inneboende egoiska energin i en människa eller annan livsenhet evolverar på vår glob åt sig själv kroppar som motsvarar dess omgivningar - yttre kroppar och inre kroppar. De högre av de inre kropparna kan vi kalla monadiska ägg. När livsvågen lämnar en av de sju globerna i en planetkedja för att övergå till nästa glob, så kvarstannar de vehikler som svarar mot och tillhör den förra globen, livsvågens egna utvecklingsprodukter på den globen, kvar som shishtaer. Shishtaer är sanskrit och betyder "återstoder", och dessa återstoder har till uppgift att tjäna som de första vehiklerna eller kropparna åt monaderna, när samma livsvåg återvänder i den följande cykeln. Efter många och långa tidsskeden finner därför den återvändande livsvågens monader dessa "sovande sfärer" eller slumrande "livsatomer" eller vehikler väntande på sig. Dessa sovande sfärer eller slumrande livsatomer svarar alla mot just den glob i planetkedjan som har utvecklat dem. Shishtaerna är alltså de redan evolverade eller individualiserade vehikler eller "livsatomer" som är rustade att ta emot den återvändande monadiska skaran.

Låt oss nu belysa läran om vår planetkedja genom att rita upp sju cirklar. Varje cirkel får representera en av denna kedjas manifesterade glober.

Livsvågen inträder på glob A, genomlöper sin livscykel där och övergår sedan till glob B. När den fullbordat sin cykel på B, övergår den till C och därefter till D, den lägsta globen av de sju. I vår egen kedja är glob D vår jord. Under cirklarna ritar vi raka linjer som får representera de fyra lägsta planen eller världarna i vårt solsystem, i vårt universella solsystem. Men det finns tre högre plan eller världar, vilket sammanlagt gör sju. Och bakom dessa tre högre plan finns det ytterligare tre, vilket sammanlagt ger det fullkomliga talet tio. Om de tre senaste och högsta planen eller världarna skall vi inte säga något mer här.

Men låt oss nu på de tre högre av de sju planen rita upp ytterligare fem glober, två glober på två av planen och en glob på det sjunde planet nedifrån räknat. Vi har då tolv glober i vår planetkedja, sju manifesterade och fem dolda. Detta är det (sollogosenergins) konstruktionssystem som vi skall studera. Inom parentes sagt så svarar enligt den forntida visdomen var och en av dessa tolv glober mot ett av zodiakens tolv tecken. Vi ser alltså att det finns sju glober i manifestation. En av dem, den fjärde och lägsta, är synlig för oss, och sex högre är dolda. Tillsammans med fem glober på de tre högsta av de sju planen blir detta tolv. Det här är bara en skiss som för närvarande ger en viss kontur av lärorna.

Nu frågar man sig givetvis vad det är som under de inre runderna färdas från glob till glob i en planetkedja, och som under de yttre runderna i tur och ordning färdas från den ena till den andra av de sju heliga planeterna. Vi har sagt att varje glob i en kedja, när livsvågen lämnar den, kvarhåller sina skaror av monadiska ägg såsom shishtaer. Vi använder här ordet monadisk i en allmän bemärkelse. Det hänför sig i alla lägen till den särskilda del av hela den mänskliga andliga-psykologiska-fysiska byggnaden, som svarar mot just den globen, som kort sagt tillhör den, och som lämnas kvar ungefär som när en resenär lämnar kvar hus och kläder när han ger sig ut på en resa. Han lämnar hus och kläder som passar för ett visst klimat med dess väderväxlingar, men allt finns kvar när han kommer tillbaka hem. Men vad är då detta yttersta, denna monad, denna högre monad, som tillhandahåller och faktiskt är det odödliga frö ur vilket allt det andra spirar upp? Det är vad H P Blavatsky kallar det andliga Jaget, den gudomliga själen, det odödliga fröet, fadern-modern, källan, upprinnelsen - ge det vilket namn ni vill - till den äggformiga kropp, det auriska ägg, som i sitt inre väsen, inte i sin gestalt, innehåller människans eller varje annan livsenhets gudomliga-andliga individualitet. Det är odödligt. Det föds inte. Det består hela solmanvantaran igenom, och går in i det högsta paranirvana först när det universella solsystemet efter sin cykliska evolution slutligen ingår i pralaya eller latens.

Tänk ett ögonblick på vad allt detta innebär. Om vi tar vår glob Jorden som exempel och oss människor som illustration till detta exempel, så innebär det att vi här evolverar, dels inifrån utåt genom vår egen inre swabhaviska drift, dels utifrån inåt genom reaktionen från naturen omkring oss, vissa personligheter och vissa karaktärer och vissa vehikler som exakt svarar mot den glob på vilken vi befinner oss. Dessa karaktärer och personligheter och vehikler passar absolut inte för någon annan glob och för något annat plan. De kan lika lite övergå till ett annat plan eller leva på en annan glob som en ros kan leva på havets botten. De hör inte dit, de hör till denna jord. De hör till denna jords materiella och psykologiska atmosfärer. De hör till denna speciella värld av energicirkulation som danar denna jord och faktiskt är denna jord. Det växer inga rosor vid nordpolen, och det finns inga glaciärer vid tropikernas havsstränder. Allting i naturen har sin egen plats och är lämpat just för den.

På var och en av de andra globerna i vår kedja finns det på samma sätt kroppar eller vehikler etc, inre kroppar och yttre kroppar, vilka i varje enskilt fall svarar mot den respektive globen, hör dit, och vilka vi danade när vi var där, och lämnade kvar när vi lämnade den globen. Eftersom det hela kosmos igenom bara finns en enda fundamental regel, en enda grundlag, så kommer människan när hon reinkarnerar tillbaka med samma andliga individualitet. Hon kommer sannerligen tillbaka med samma högre mänskliga individualitet. Men för varje gång och på varje glob evolverar hon på nytt åt sig - eftersom släktet är annorlunda, karman är annorlunda och omständigheterna är annorlunda, därför att den efterföljande evolutionen har utvecklat både henne och den omgivande globen ytterligare - personligheter, vehikler etc ur sig själv. Detta gör hon av de frö som vid varje föregående död gått in i latens i karaktären. Sålunda ingår hon i och besjälar på nytt de monadiska ägg av olika slag som tidigare lämnats kvar på de olika globerna när livsvågen lämnade dem för att gå vidare.

De av er som studerat de österländska klassikerna, ser med lätthet hur det lilla som sagts kastar ett bländande ljus över lärorna i de större av de forntida religionerna, sådana som Egyptens och Greklands, och framför allt över hinduismens och buddhismens läror. Det är inte underligt att teosofin har kallats för världens förenande filosofi. Den visar alla dessa stora forntida religioners varför och hur. Den säger oss vad de var, och vad de menade.

Man kan med en lätt men nödvändig avvikelse från ämnet fråga sig varför det talas så mycket om sjutal. Det är sju här och sju där och sju överallt. Men lever vi i ett anarkistiskt universum, i ett universum utan ordning och klart bestämda former? Eller lever vi i ett universum där varje atom behärskas av krafter, vilka i sin tur styrs av ännu högre och mer förborgade och mäktigare krafter? Uppenbarligen det senare. Och dessa högre krafter behärskas och styrs av ännu högre sådana. Detta betyder helt enkelt att det finns en enda följdriktig livsvåg som genomlöper hela tillvaron. Och eftersom denna har en enda sammanhängande och följdriktig vilja, med en enda grundläggande inriktning, måste den verka på ungefär samma sätt på universums alla plan. Härav ser ni behovet, nödvändigheten och värdet av de vackra gamla läror som förkunnar det fundamentala verkningssätt i naturen som vanligen kallas analogins lag och uttrycks i det hermetiska axiomet "Som där uppe, så här nere. Som här nere, så där uppe".

Det ursprungliga kosmiska logos har, låt oss säga, en enda riktning i vilken dess vilja flödar ut i strömmar av ljus och liv. Dessa strömmar genomgår sina olika cykler och formationer när de stiger ner i materian och sedan stiger upp igen till sin källa. Genom att göra så följer de - och kan inte göra annorlunda - de mäktiga impulser som utgår från det centrala hjärtat, denna enda vilja. Vi frestas att använda orden syfte och plan, men dessa ord är så missbrukade i kristna teologiska sammanhang att de kan ge föreställningen om en kosmisk personlig Gud, och en sådan hädelse kan vi inte godta. Det är just här som karmas verkningar kommer in. Karma är inte en lag som stiftats av något eller någon. Den är den kosmiska tillvarons inneboende natur eller egenskap att reagera på de verkningar som den utsätts för. Läran om karma är läran om konsekvenser. Kosmiskt sett har karma sitt flöde av verkan eller energi i en viss riktning, som är det kosmiska logos vilja, dess livsflöde. Och detta logoiska livsflöde, som utgår från det stora hjärtat, vårt solsystems centrala hjärta, och sålunda utgör den universella naturens konstitution eller grundläggande verkningssätt, åtlyds av allting i denna natur. Och därav kommer läran om sjutalet, ty denna är bara den fotografiska bilden så att säga i våra själar av de kosmiska verkligheterna, nämligen att sollogos är indelat i tio delar, av vilka sju är manifesterade och tre ockulta eller dolda. Allt som har detta logos att tacka för sitt liv, som är en del av detta logos, som är underkastat dess energirörelser och dess "lag", är därför också ovillkorligen uppbyggt efter en sjufaldig plan.

Med de här orden som inledning kan vi nu ta den första aspekten av läran om sfärerna, den om vår jords planetkedja, i betraktande. Som framgår av föregående bild så består vår kedja av sju manifesterade och fem dolda glober. De två högsta av de sju lägre utgör modeller för de fem nedanför. De två följande är grövre och materiellare. De två därpå följande är av ännu grövre och materiellare konstitution, och serien av plan slutar med vår jord, som är kopian här nere av den överandliga glob som utgör den första eller tolfte i hela vår planetkedja.

De av er som kan sina klassiker vet, att Platon talar om att gudomen går geometriskt tillväga i enlighet med en tolvfaldig plan. Varför har zodiaken tolv hus eller tecken? Varför fanns det tolv stora gudar - sju manifesterade och fem ockulta - i gamla tiders samtliga stora världsreligioner? I dessa gamla religioner varierade uttrycksformerna och orden, men hjärtats lära fanns där och var densamma i dem alla. Ögats lära däremot, dvs det yttre synliga, den ceremoniella ritualen och gudsdyrkan, varierade ofta i hög grad. Detta var den exoteriska delen - inte "falsk", men oförklarad. Hjärtats lära, för att använda detta forntida uttryck, betyder läran om det som är fördolt och inte ses, och är det högre uttrycket för sanningen. Och den läran är dold, den är inte synlig för det fysiska ögat. Därför kallades utflödena från människans ädlare natur, från hennes högre själ, de andliga och vackra och heliga och gudomliga utflödena, med ett gemensamt namn också för hjärtats lära.

Vid vår förra sammankomst sade vi att herrar Sinnett och Hume, och längre fram i tiden andra, hade missförstått och vantolkat mästarens läror vad beträffar de glober som utgör vår egen planetkedja. Vi hänvisade till första delen av Den Hemliga Läran och H P Blavatskys vänliga men ändå skarpa kritik av Sinnetts tro, att hans enbart vetenskapligt tränade sinne bättre förstod naturens hemligheter än hans lärare och H P Blavatsky, hans andra lärare, gjorde. På sidorna 184 och 185 kan ni läsa vad hon säger i saken. För det första säger hon att mästaren gav ett ganska svävande svar på Sinnetts fråga. Detta på grund av att frågan var mycket oklar. Sinnett tycks aldrig ha förstått att han ibland ställde frågor som helt enkelt inte fick besvaras av den som förpliktat sig till tystnad. Vad kunde då göras? Läraren hade erbjudit sig att meddela undervisning. Den tid var inne då en del av den uråldriga visdomen skulle delges världen. Några frön skulle sås ut i världens tankeliv. Ändå måste svaret ges på ett svävande sätt. Hade Sinnett ställt en klar och precis fråga i ett bestämt ämne i vilket han själv hade bestämda kunskaper, hade han utan tvekan fått ett bestämt svar, eller hade det sagts honom att hans fråga inte kunde besvaras av det skäl jag nämnde. En sådan vägran att svara förekom vid flera tillfällen. Hans fråga löd på följande sätt: "Vilka andra planeter än Merkurius, av de planeter vetenskapen känner till, tillhör vårt system av världar?" Vi har sett att "vårt system av världar" inom ockultismen kan syfta på åtminstone fyra olika ting, nämligen vårt universella solsystem, vår planetkedja, vår grupp av sju heliga planeter samt mysteriegruppen - Jorden, Merkurius, Mars och fyra andra, hemliga planeter.

Svaret kom i allmänna ordalag: "Mars och fyra andra planeter, om vilka astronomin ännu inte vet någonting". Detta svar syftar framför allt på mysteriegruppen. Varför? Därför att Sinnett strax innan hade ställt en fråga, som inte kunde besvaras på ett fullständigt sätt utan läran om denna mysteriegrupp. Det var hela saken. Och H P Blavatsky säger här: "Beträffande Mars, Merkurius och 'de fyra andra planeterna' är deras förhållande till jorden sådant, att ingen mästare eller hög ockultist någonsin kommer att yttra sig därom, än mindre förklara dess natur."

Det är uppenbart att detta uttalande inte syftar på vår planetkedja, ty H P Blavatsky hade redan sagt att Mars och Merkurius inte hör dit. Hon syftar tydligen på någon annan grupp. Hon skriver också att svaret blev "Mars etc [lärarens svar innehöll inte ordet etc] och fyra andra planeter, om vilka astronomin ingenting vet"