Kapitel 45

Universums fysiologi, psykologi och pneumatologi. Det universella solsystemets tio och tolv plan. Mellanliggande kritiska plan. All manifesterad tillvaro är en graderad oavbruten följd av med varandra förbundna och sammanflätade hierarkier, var och en med sin egen början och sitt eget slut. Shishtaer och överskottet av liv.

"Solen är solvärldens (systemets) hjärta, och dess hjärna är dold bakom (den synliga) solen. Därifrån utstrålar förnimmelse till varje nervcentrum i den stora kroppen, därifrån svallar livsfluidets vågor till varje artär och ven... Planeterna är dess lemmar och pulsar.. " (Kommentar)

Under den manvantariska solperioden eller sollivet försiggår sålunda en regelbunden cirkulation av livsfluidum genom vårt system, vars hjärta solen är - liknande blodcirkulationen i människokroppen - i det att solen lika rytmiskt som människohjärtat sammandrar sig vid varje pulsslag. Men i stället för en omloppstid som kan räknas i sekunder, behöver solens blod tio år för att cirkulera och ett helt år för att genomgå dess hjärtförmak och hjärtkammare, innan det spolar in i lungorna och därifrån återvänder till systemets stora artärer och vener.

Världsalltet (vår värld i detta fall) andas, liksom människan och varje levande varelse, växt och även mineral på jorden andas, ja liksom vår jord själv andas med ett andetag var tjugofjärde timma. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 567-568)

Rummet är den verkliga världen, under det att vår värld är konstlad. Det är i hela sin oändlighet den enda Enheten: såväl i sina bottenlösa djup som på sin illusoriska yta - en yta, beströdd med oräkneliga världar, system och hägrande sfärer. Den österländske ockultisten, som i grunden är en objektiv idealist, vet emellertid att i den verkliga världen, som är en enhet av krafter, "äger ett samband rum mellan all materia i plenum", som Leibniz skulle uttrycka sig. Detta framställs symboliskt i den pythagoréiska triangeln. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 647-648)

Intelligenserna är utan begynnelse.

Sfären har en aktiv själ.

Himlen har varken sprickor eller fogar. (Desatir )

De stjärnor som rör sig tungt är många, och var och en har ett intellekt, en själ och en kropp.

På liknande sätt har varje bestämt åtskild del av himlen och planeterna sitt intellekt och sin själ. (Desatir)

Universums fysiologi, som vi har studerat under våra senaste sammankomster, skall förstås i sitt förhållande till universums psykologi. Samtidigt skall vi komma ihåg att bakom det kosmiska livets psykologiska sida finns universums pneumatologi. På sina respektive områden ger dessa upphov till de tre nödvändiga vehikler, genom vilka och i vilka, från vilka och tillbaka till vilka, det universella livet spelar, strömmar och är till. Dessa tre är på så sätt ursprunget till och motsvarar i människan hennes tre huvuddelar - kropp, själ och ande. Universums fysiologi omfattar summan av alla dess förkroppsligade väsen, dess vehikelväsen. Universums psykologi omfattar de olika hierarkier av andliga varelser som verkar i dessa skaror av kroppar, och universums pneumatologi omfattar alla de gudomliga varelser som står bakom och styr och inspirerar de mellanliggande klasserna. Nu är lärorna om den tredje och sista avdelningen som vi alla vet ytterligt svåra, och hittills har vi bara kunnat anspela på dem. Våra studier har varit ett försök att förstå något av de kosmiska rymdernas psykologi och fysiologi.

En - kanske en av de viktigaste - av den universella naturens funktioner eller verksamheter är den som betecknas med ordet "evolution". Vi använder detta ord i dess strängt etymologiska betydelse, vilken innebär uppvecklandet eller upprullandet eller utvikandet av det som är eller har varit sammanpressat i ursprungsfröet eller roten. Vi använder inte ordet evolution på det sätt som det missbrukas inom den biologiska vetenskapen. Biologerna förkunnar inte evolution, de förkunnar vad fransmännen mycket riktigt kallar transformisme, och skillnaden mellan de båda begreppen är ofantlig. Eftersom vi längre fram skall gripa oss an med detta ämne mera i detalj, [föreläsningar som hölls 1927-29 och senare publicerades i boken Man in Evolution] skall vi nu bara fästa uppmärksamheten på den stora betydelseskillnaden, så att ingen tror att orden evolution och utveckling har sin nutida biologiska innebörd när vi använder dem som de används inom ockultismen. Vi använder ordet evolution i dess strängt etymologiska betydelse - uppvecklandet, upprullandet, utgåendet av de krafter som i enlighet med karman ligger latenta i fröet till den varelse, vilken det nu kan vara, som träder in i en cykel av aktiv tillvaro.

När det gäller den kosmiska evolutionen, så illustrerades denna viktiga grundprincip mycket bra av vad de gamla stoikerna förkunnade om evolverandet eller utvecklandet av fornfolkens fyra (eller fem) element, såsom dessa element förstods på den tiden. De förkunnade att det femte elementet, den femte essensen eller kvintessensen, som kallas eter - och är vår akasha - i sitt sköte bär fröna till de fyra lägre elementen före dessas manifestation eller evolverande. Stoikerna förkunnade också att när tiden är inne för dessa fyra att evolvera, när gudomen Zeus åter vill sända ut världarna i manifestation efter en period av vila, så är elementet eld det första som framträder. Det växer fram ur etern (eller akashan), det evolverar, utvecklar sig ur denna. Det är inte fråga om eld såsom vi förstår ordet, utan om eldens frö eller ande så att säga, den ursprungliga och elementala kosmiska energi av vilken elden på detta vårt låga plan är en svag manifestation. När sedan elden har genomfört sitt cykliska evolutionsförlopp, utgår luften ur elden på samma sätt som elden utgick ur eterns eller akashans sköte. Luften växer fram ur eldens sköte, vilket i sig innehåller detta element luft. Elden innehåller inte bara sin egen swabhava, sin eldkaraktär eller eldegenskap, utan också det karaktäristiska hos sin förälder etern, akashan. Som nästa i ordningen framväxer, utvecklas, utgår ur luften elementet vatten. Inte vårt vatten, vilket vore orimligt, utan det vi kan kalla vattnets frö eller ande, det som på vårt plan representeras av vatten eller vätska. Och detta bär i sitt sköte något av sin förälder luftens egenskaper eller karaktäristika, liksom av eldens och eterns. Det innehåller också sina föregångares energier, möjligheter och krafter, vilka givetvis dock är svagare i vatten än i sina egna respektive regioner. Varje föregåendes egenskaper och kapaciteter blir svagare allteftersom evolutionen fortskrider, dvs når längre ner i "materia". Ur vatten, ur dess sköte, evolverar eller utgår sedan fröet till elementet jord. När cykeln så börjar vända, när utvecklandet av dessa element, när byggandet av glober etc har nått sitt slut och Zeus vill kalla dem alla tillbaka till sin famn, då börjar det motsatta förloppet, och vatten upptar åter i sig sitt barn, elementet jord. Elementet jord börjar övergå till flytande form och återgå till elementet vatten. När tiden är inne börjar elementet vatten i sin tur att förgasa sina partiklar och övergå till elementet luft, att församlas igen i sin förälder luftens sköte. Luften börjar därefter att "föreldiga" sin natur och övergå till sin förälder eldens sköte. Slutligen eteriserar elden sin natur och återgår till sin förälders, till den femte essensens eller eterns sköte. Den kosmiska evolutionscykeln är avslutad och en ny viloperiod inträder.

Vi utvidgar antalet element till åtminstone sju. Och vi belyser den i kosmos inneboende utvecklingsprincipen genom att använda ordet evolution på det sätt vi ovan gjort. De gamla indiska tänkarna kallade evolutionsförloppet för "utandningen av Brahma". Efter det att utandningen fullbordats, följer inandningen, insamlandet, involutionen, av Brahma. Precis samma illustration som vi nyss tog från den stoiska filosofin finner man i den forntida indiska litteraturen, i upanishaderna och i all synnerhet i puranaerna.

På just det här sättet, med vederbörliga ändringar för omständigheter och varelser, evolveras globerna i vår planetkedja. Glob A genomlöper sin livscykel och evolverar sedan glob B, som i sin tur genomlöper sin livscykel och sedan evolverar glob C, som genomlöper sin livscykel och evolverar glob D, vår jord. Glob D genomlöper sin livscykel och evolverar glob E, varefter globerna F och G evolveras på samma sätt. Dessa globevolveringar är det ämne vi nu studerar.

De frågor som framställts har varit mig till mycket stor hjälp. De har till exempel visat att vi inte sagt tillräckligt mycket om kosmos plan och kosmos principer, och om de olika sätt och olika energier genom vilka vår planetkedjas tolv glober är samordnade. Låt oss alltså belysa detta med en bild.

Här har vi de sju kosmiska planen representerade av raka linjer, och ovanför dem en triangel som får representera de pneumatologiska eller gudomliga eller överandliga tre plan, om vilka det är onödigt att tala nu. Ty även om vi sade något om dem, är det tveksamt om detta för närvarande skulle vara till någon hjälp. Lärorna om dessa plan är alltför abstrakta. Nedanför triangeln följer de tre högre av de sju manifesterade planen, och dessa innehåller vår planetkedjas fem dolda glober. Nedanför dem följer de fyra lägre av de sju manifesterade kosmiska planen, innehållande våra sju manifesterade glober eller vad H P Blavatsky i Den Hemliga Läran vanligen kallar vår jords planetkedja. Vi har liksom tidigare betecknat de här globerna med bokstäverna A-G. Vart och ett av dessa sju kosmiska manifesterade plan eller världar är själv en sjufald, dvs indelad i sju underplan eller världar. Detta faktum skall ingå som ett mycket viktigt inslag i våra kommande studier.

Som ni ser så befinner sig de tolv globerna på sju plan. Ni ser också att bilden bara visar sju manifesterade kosmiska plan och därtill en triangel som representerar tre gudomliga plan, alltså sammanlagt tio. Varför visar vi då inte tolv kosmiska plan eller världar? Vi har ritat bilden på det här sittet för att genom ett skenbart utelämnande av någonting fästa uppmärksamheten på ett faktum som vi vill betona. Ni kommer kanske ihåg att den romerske skalden Martianus Capella talar om solen "vars heliga huvud är omgivet av två gånger sex strålar". Dessa två gånger sex strålar runt solgudens huvud representerar de två gånger sex krafterna eller de två gånger sex globerna i den andliga solen. Vår synliga fysiska sol är bara solens kropp. Det finns sju manifesterade solar, men det finns faktiskt tio och två polära "länkar". Vi ser bara en enda sol, den lägsta. Den solen befinner sig icke desto mindre på vårt högsta fysiska plan. Men det är, som sagoberättaren säger, en annan historia!

Dessa solens tolv energier representerar och är logos tolv energier. Logos är den manifesterade solguden. Såsom varande tolv energier måste de ha sina egna hem att leva i, sina egna lämpliga verksamhetssfärer. De måste ha passande materior eller substanser att verka i. Ett faktum är, att de själva är sina egna boningar! De bygger sina egna hus med en del av sig själva, liksom snigeln bygger sitt eget skal. Ändå förblir de fristående, är i huset, övervakar det, men är inte av detsamma, liksom människans ande och själ förblir fristående från hennes kropp, är i den men ändå över den, och i sann mening inte av densamma.

Dessa tolv energier representerar och är därför det universella solsystemets tolv plan, även om det bara finns tio plan i en hierarki. Hur förhåller det sig då med de extra två, det elfte och det tolfte? Jo, all manifesterad tillvaro är ett kontinuum. Detta betyder att det universella livet utbreder sig ändlöst i alla riktningar, inåt och utåt brukar vi säga, utan avbrott i kontinuiteten men graderat i oräkneliga delar eller steg eller plan eller världar. Och detta kontinuum är så att säga uppbrutet i hierarkier som manifesterar sig i sju, tio eller tolv avdelningar eller delar. De lägsta sju av dessa utgör den manifesterade delen av varje hierarki, den del som är uppbyggd nedanför ett visst materialitetsplan, och dessa sju är rupa-världarna eller formens världar. De tre högre av dessa sju är faktiskt för oss, för vår uppfattningsförmåga, relativt arupa eller "formlösa". De verkligt arupa eller så kallat "formlösa" eller gudomliga världarna är de tre högsta ovanför dessa manifesterade sju, vilket alltså gör tio världar eller plan eller grader.

Varje hierarki har naturligtvis sin början och sitt slut, sitt zenit och sitt nadir, sin topp och sin bas, sitt högsta och sitt lägsta, det första och det tionde nedåt räknat. Men vad är det som förbinder detta första och detta tionde med de andra hierarkierna, med resten av detta kontinuum? Vad är en hierarki? Det är en individualiserad varelse. Denna varelse är sammansatt av skaror av mindre och lägre varelser, liksom människans kropp är en varelse och ändå sammansatt av skaror av celler. Och dessa celler är återigen varelser som i sin tur är sammansatta av molekyler och atomer. Och atomerna är i sin tur sammansatta ting. Men alla lever de tillsammans och fungerar tillsammans, var och en av dem tillhörande en hierarki inom andra hierarkier, och alla sammanflätade med och stående i relation till varandra. Men var och en av dessa hierarkier har icke desto mindre sin egen topp och sin egen nedre pol, sitt huvud och sin fot, sin början och sitt slut.

Det som förbinder en hierarki, låt oss säga vid dess topp eller början, med resten av kontinuumet, är ett mellanliggande eller "kritiskt" plan som har del i naturen både i hierarkin nedanför och i hierarkin ovanför sig själv i det kontinuum av vilket det naturligtvis är en del. Med sin fot är hierarkin på ett extra eller tolfte plan - ett annat mellanliggande eller "kritiskt" plan - förbunden med det högsta planet i den hierarki som befinner sig alldeles under den. Vi har på det sättet en hierarki som alltid består av tio grader eller stadier eller plan eller energier. Sju är manifesterade och tre är dolda eller ockulta eller mystiska - det spelar ingen roll vilket ord vi använder här. Och dessa tio principer eller plan som bildar en hierarki är förbundna med de överordnade världarna och med de underordnade världarna genom två extra eller mellanliggande plan, ett nedanför och ett ovanför.

Vi tar så upp vårt huvudämne vid den punkt där vi lämnade det förra gången. Då ställdes den mycket intressanta frågan: "Utgör vår planetkedja jordens sju principer?" Svaret blev: "Nej, ty var och en av de sju globerna är själv en särskild och separat planet, och är själv en sjufald." Men planetkedjan utgör en hierarki av glober. Kom ihåg att vi med hierarki inte avser någon speciell företeelse, utan varje möjlig samling varelser som är tio till antalet och utgör en enhet. Vid en föregående sammankomst betonade vi mycket starkt skillnaderna mellan en, monad, enhet och förening. Skillnaderna underströks för att förekomma frågor vid studiet av ämnen som vårt nuvarande. Om vi inte har dessa grundläggande begrepp klara för oss, blir vi säkerligen förvirrade. En förening är en mer eller mindre fast eller lös samling av olikartade varelser. En enhet, som vi använder ordet, är en förening i vilken banden är så fasta, att den inte fungerar som en samling utan som en enda varelse, som en individ. En hierarki är en enhet. En monad är roten till en hierarki, en ren och bestående individ, liksom det karaktäristiska livscentrat i ett frö ur vilket ett träd växer fram. Trädet fungerar som en enhet, men ser man på dess individuella löv och grenar och rötter, och betraktar dem som enbart en samling, då är trädet bara en förening. Betraktat som en varelse, som en hierarki av lägre liv, mindre liv, är det en enhet. Och det andliga centrum eller frö ur vilket det växer fram, dess inneboende karaktäristiska swabhava, dess särskilda livsfrö, är monaden. En är den yttersta, rena, enkla form av kosmisk tillvaro som vi kallar gudomlig, och om vilken de gamla teologerna sjöng: I den finns det inte skuggan av förändring, ingen manifestation och inga skillnader. Den är rent varande, i motsats till differentierad substans. Den är denna en, i vilken det inte finns några motsatser eller kontraster. Den är rent varande, ren sällhet, rent medvetande - det som upanishaderna kallar sat-chit-ananda, varande-medvetande-sällhet.

Eftersom planetkedjan är en enhet eller hierarki, fungerar den som en enskild varelse, och är en enskild varelse. Den är sammansatt eftersom den bildar en enhet, men den utgör en enskild företeelse. Varför? Därför att den är begåvad med en själ och en ande som flödar fram ur dess skapande monad. Med andra ord så är dess medvetande monadiskt.

På sidan 187 i Den Hemliga Läran I läser vi följande:

...Det synes då vara en självklar sak att de klot som överskuggar vår jord måste befinna sig på andra och högre plan. De är kort sagt såsom klot SAMHÖRIGA (in coadunition) med, men inte av SAMMA MATERIALITET (consubstantiality) som vår jord, och tillhör således ett helt annat medvetandetillstånd.

Samhörighet, samordning i en enhet, innebär inte att den på detta sätt uppbyggda varelsen är en enskild (icke-sammansatt) varelse i den mening folk i allmänhet lägger i ordet varelse. Då skulle dess delar inte vara förbundna till en samverkansenhet. Den samordnade varelsen är en enhet eller hierarki på samma sätt som människans kropp är en enhet och en hierarki när vi betraktar kroppen som det vehikel, genom vilket människans inneboende monadiska själ verkar under det att den styr och övervakar de skaror av mindre liv, av vilka kroppen är uppbyggd.

Vi tar så upp den metod eller process genom vilken vår planetkedjas sju manifesterade glober evolveras eller "föds". När dallringen från de inkommande livsvågorna - som består av tio klasser och kommer från den månglob A som var men nu inte längre är - efter den långa pralayiska vilan inleder den nya jordmanvantaran, börjar dessa livsvågor att differentiera på glob A:s plan i den blivande jordplanetkedjan. De samlar magnetiskt eller gravitationellt till sig de skaror av livsatomer som tillhör det planet och som hänger i rymden, och som har vandrat omkring under de högre principernas långa pralayiska vila. Livsatomerna har vandrat in i och ut ur andra varelser på det planet. Och här har vi den verkliga innebörden i den forntida läran om transmigration. De livsatomer som en människa kastar ifrån sig under livet, som bildar hennes kropp under varje ögonblick av hennes liv, som hon lämnar bakom sig vid sin död, de transmigrerar under hennes vila i devachan i enlighet med sina respektive naturer. De går in i och besjälar djuren, växtvärlden, mineralvärlden och elementalvärlden - de tre elementala världarna eller naturrikena. På liknande sätt transmigrerar hennes mellanliggande principers livsatomer. Men när hon återvänder för att inkarnera och passerar igenom de olika planen ner i fysisk inkarnation, formar hon sig först klädnader av ljus, vilka består av hennes tidigare livsatomer på de högre planen. Hon samlar alltså åter till sig samma livsatomer som hon kastade av sig när hon passerade genom dessa respektive plan på sin väg "uppåt". På varje plan under sin färd ner i inkarnation gör hon samma sak. När hon når jorden samlar hon till sig detta plans livsatomer igen, inte bara genom den magnetiska dragning som omedvetet för henne själv verkar under hennes liv före födelsen, utan i ännu högre grad efter denna. På samma sätt gör planeterna, de olika planetkedjornas olika glober. Allteftersom livsvågorna flödar ner genom de fyra lägre kosmiska planen, samlar de för varje glob i tur och ordning till sig de livsatomer som tillhörde de respektive forna mångloberna på de fyra lägre planen. Dessa livsatomer hjälper nu till att bygga upp de nya "fysiska" globerna eller kropparna i den framväxande nya planetkedjan. Denna danas och gestaltas av de inkommande livsvågorna eller sju principerna från var och en av den förutvarande månens glober. I denna nya kedja skall livsvågorna verka i den nya manvantaran.

Av vad består var och en av globerna i vår och andra planetkedjor? Den består av dessa livsatomer plus de inneboende vitala energierna, livsvågorna. Tillsammans bygger dessa faktiskt upp globen och är globen. På samma sätt bygger också människan upp sin kropp inifrån. Det finns hemligheter, till och med i näringsprocessen, som våra vetenskapsmän ännu inte uppdagat. Som vi så ofta sagt vid tidigare tillfällen, så bygger människan upp sin egen kropp ur sig själv. Först avsöndrar hon och sedan utsöndrar hon sina olika vehikler på sina olika tillvaroplan. Hon utsöndrar sin egen kropp, och sina kroppar eller vehikler, ur de avsöndringar som kommer inifrån henne själv. Och på precis samma sätt byggs globerna i vår kedja upp.

Vi har vid andra sammankomster i all korthet behandlat de tre elementala naturrikena vad beträffar deras arbete med danandet av glob A i vår kedja. Låt oss återgå till det ämnet. Elementalriket nr 1 har avslutat sitt arbete på det som nu är den första grunden till glob A. Den globen har därför börjat ta form. Den är danad till en sjundedel (eller tiondel), danad i den utsträckning som ligger inom det första elementalrikets förmåga. Detta första elementalrike har nu genomfört sina sju arbetsperioder, evolutionsperioder, och går då in i fördunkling - ett uttryck som lanserades av A P Sinnett. Ett vida bättre ord är slummer eller sömn, ty ordet fördunkling gör faktiskt innebörden otydlig. En människa är inte fördunklad när hon sover. Kroppen kan på sätt och vis vara det, men det är faktiskt bättre att uttrycka det verkliga tillståndet med lämpligare ord. Det är fråga om ett tillstånd av sömn eller latens - av slummer, rättare sagt.

Men vad händer nu? I samma ögonblick som elementalriket nr 1 slumrar in, börjar elementalriket nr 2 sitt arbete på den grund som just lagts åt det av elementalriket nr 1. Under tiden övergår det senares överskott av liv till glob B och lägger där den första grunden till glob B, liksom det gjorde till glob A. Vad menar vi då med "överskott av liv", och vad är det vidare som lämnas kvar såsom shishtan eller återstoden av elementalriket nr 1 och nu slumrar på glob A? (En del av livsvågornas aktiva liv går ju vidare och danar början till glob B.) Som uttrycket "överskott av liv" används här, är överskottet av liv det vi syftade på för en stund sedan, när vi talade om uppvecklandet av de element som före manifestationen är involverade, invecklade, i varandra. Detta överskott av liv som innehålls eller är involverat i elementalriket nr 1 på glob A är de 42 principerna hos de övriga sex av de sju manifesterade globerna. I det första elementalriket ligger detta överskott av liv inhöljt, insvept, involverat och slumrande så att säga, och ännu inte berett att manifestera sig. Ty det är inte lämpat och anpassat för glob A och omtalas därför såsom sovande, vilande i skötet av elementalriket nr 1, men riktigare uttryckt överskuggande det och fyllande det med liv, med de 42 "eldarna". Efter hand som detta överskott av liv vecklas upp eller evolveras går sovande sfärer, sovande energier eller möjligheter (som faktiskt är de 42 överskuggande eldarna), ner till planet nedanför som överskott av liv. Detta gående "nedåt" beror på den gravitationella attraktionen eller dragningen från det lägre planet, som känns av dessa sfärers lägre swabhava eller inneboende karaktäristika. Så snart de så att säga kommer i beröring med sina egna riken, börjar de sovande eldarna hos de livsvågor som naturenligt tillhör dessa riken att vakna upp. De livsvågor som är lämpade för och tillhör det planet börjar arbeta, och elementalriket nr 1 på glob B börjar sin livscykel.

Vi återvänder till glob A. När elementalriket nr 2 har slutfört sitt arbete på