8. Om reinkarnation
Varken vetenskapen eller religionen kan ge
tillfredsställande svar på frågorna om hur och varför människan blivit den
sammansatta varelse hon är. Denne odödlige tänkare, utrustad med omfattande
krafter och möjligheter genom sin samhörighet med alla de förborgade sidor av
naturen av vilka hon är danad, utgör det främsta resultatet av en väldig och
tyst utveckling. Hon frågar varför naturen finns till, vad som är målet för vår
dramatiska tillvaro och hur detta mål kan uppnås. Men på dessa frågor har vare
sig vetenskapen eller religionen några förnuftiga svar. Vetenskapen gör inte
ens några försök att svara, utan säger sig ha en tillräckligt stor uppgift i
utforskandet av naturens företeelser sådana de är. Religionen däremot svarar,
men med ologiska och meningslösa förklaringar. Ty enligt religionen är naturen
ett mysterium, och ändamålet med livet och dess prövningar får sökas i godtycket
hos en outgrundlig Gud. En skolad och tänkande sökare inser att den dogmatiska
religionens förklaringar är uppställda av människor, även om de utges för att
vara uppenbarade av Gud.
Varför finns då världen till, och varför är den odödliga och tänkande människan
här? Det är för att själen skall samla erfarenheter och vinna andlig frihet,
och för att all den manifesterade materian skall lyftas upp till ett tillstånd
av medvetet gudaskap. Målet är att såväl själen som hela materiamassan genom
transformation och fullkomnande skall nå självmedvetande. Ingenting är eller
blir därvid undantaget. Människan skall nå den alltomfattande kunskapen, och
naturrikena under henne skall avancera uppåt steg för steg tills även de når
dit. Detta är utveckling mot fullkomning, utveckling som ger ett storslaget
framtidsperspektiv. Den gör människan till en gud, och ger allting i naturen
möjlighet att en dag nå lika långt. Det ligger styrka och ädelhet i denna
utveckling, ty den förringar ingen och ställer ingen i skuggan, eftersom det
inte finns någon bland oss som är så moraliskt fördärvad att han inte kan höja
sig. Vetenskapen med sitt materialistiska synsätt på tillvaron befattar sig
bara med ena hälften av utvecklingen, medan den religiösa föreställningen om
densamma är en blandning av nonsens och fruktan. Vår tids religioner predikar
fruktan för en allsmäktig Gud, samtidigt som de sprider föreställningen att
denne Gud inte bryr sig om någon annan planet än jorden och inte ens förmår
styra livet här på ett tillfredsställande sätt. Teosofin däremot, ser universum
som en stor sammanhängande helhet.
Om vi anser utvecklingen ha två sidor, en fysisk och en andlig, måste vi
inse att den bara kan genomföras med hjälp av reinkarnation. Reinkarnationen
påvisas faktiskt av vetenskapen, när denna förklarar hur jordens och alla dess
fysiska tings materia har utvecklats. Materian, säger vetenskapen, befann sig
en gång i ett antingen gasformigt eller flytande tillstånd. Den svalnade och
genomgick förändringar, och av den förändrade och utvecklade materian
gestaltades så den stora mångfalden av ting och varelser. Detta är fysisk
transformation, övergång från en form till en annan. Jordens totala
materiamassa har därvid hela tiden varit densamma, med ett litet tillskott av
kosmiskt stoft. Men den har förändrats gång på gång, dvs blivit fysiskt
omgestaltad och återförkroppsligad. Det är inte språkligt korrekt att säga
reinkarnerad, eftersom detta ord betyder "åter ingå i kött".
Återförkroppsligad är ett bättre ord, och gäller för både materian och
människan i det att båda gång på gång byter gestalt. Om materians framtid säger
teosofin, att materian skall höjas till människans utvecklingsnivå när hon
själv gått vidare. När människan nått sin slutliga frigörelse från materian,
lämnar hon inte kvar några rester efter sig som på ett eller annat sätt måste
tas om hand eller förstöras på någon naturens egen soptipp. Allting förändras
och arbetar sig upp till högre livsnivåer, ty det finns ingen död oorganisk
materia. Varje atom är levande, och besitter anlag till självmedvetande.
Allting kommer därför att undergå förändring. Den materia som nu ingår i
människans organvävnader ingick tidigare först i mineraler och sedan i växter,
och blev då så förfinad att den kan tjänstgöra som byggnadsmaterial i
människokroppen. I en avlägsen framtid kommer den nuvarande växtmaterian att ha
höjt sig till djurriket, och den materia som vi nu använder i våra
kroppsvävnader har genom sin utveckling förvandlats till självmedvetet tänkande
varelser. På samma sätt fortgår utvecklingen ända tills den nuvarande minerala
materian har nått människoskap och inträtt på tänkarnas plan. Detta framtida
skedes minerala materia kommer då att utgöras av element som nu utvecklas på
ännu lägre nivåer på planeter i andra system av världar.
Detta utvecklingsperspektiv kan förefalla osannolikt för våra dagars människor,
som ända från barndomen blivit så vana vid att kallas svaga, onda, dåraktiga
och syndfulla att de inte vågar sätta tro till sanningen om sig själva. Men för
dem som studerar de gamla teosofiska lärorna är detta utvecklingsperspektiv
vare sig osannolikt eller orimligt, utan logiskt och storslaget. Och när man i
Västerlandet väl har frigjort sig från den mosaiska kronologin och den mosaiska
uppfattningen om naturen och människan, kommer det att bli allmänt accepterat.
Reinkarnationsläran gäller alltså inte bara för människan. Den gäller för allt
och alla i hela universum. Men eftersom vi människor är mest intresserade av
oss själva, skall vi nu se lite närmare på människans reinkarnation.
Reinkarnationsläran är den äldsta av alla läror, och omfattas i vår tid av en majoritet
av jordens befolkning. I Österlandet är den allmänt accepterad, och den lärdes
också i det gamla Grekland. Många kineser tror liksom sina förfäder på den, den
omfattades av antikens judar och har ännu inte försvunnit ur judendomen, och
även Jesus, kallad kristendomens grundare, trodde på den och förkunnade den.
Den var känd och erkänd inom den tidiga kristna kyrkan, och förkunnades av de
främsta bland kyrkofäderna.
Troende kristna bör tänka på att Jesus var jude och ansåg sin mission gälla det
judiska folket, något som framgår av Matteusevangeliet 15:24 där han säger
"Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels
folk". Han måste ha varit väl förtrogen med de läror judarna omfattade,
och de trodde alla på reinkarnationsläran. Moses, Adam, Noa, Seth och andra
ansågs ha återvänt till jorden, och på Jesu tid väntade man på den gamle
profeten Elias återkomst. Jesus förnekade aldrig reinkarnationsläran. Tvärtom
bestyrkte han den vid flera tillfällen, t ex när han sade att Johannes döparen
faktiskt var den Elias som man väntade på. Om detta kan man läsa i
Matteusevangeliets 11:e och 17:e kapitel.
I dessa kapitel framstår det som uppenbart att Jesus hyllade reinkarnationsläran. Och i Romarbrevets 9:e kapitel talar Paulus om Esau och Jakob som om dessa fanns till redan innan de föddes. Senare omfattades och förkunnades reinkarnationsläran av kyrkofäder som Origenes och Synesius. I Ordspråksbokens 8:e kapitel säger Salomo att han var med när jorden danades, och att hans håg stod till jordens beboeliga trakter och människor långt innan han föddes som Salomo. Och i Uppenbarelseboken 3:12 säger Johannes att han i en uppenbarelse hörde Guds röst, eller rösten av någon som förde Guds talan, säga att den som segrar skall bli till en pelare i Guds tempel, "och han skall aldrig mer lämna det", dvs aldrig mer behöva reinkarnera. Ända fram till kyrkomötet i Konstantinopel, dvs under 500 år, förkunnades reinkarnationsläran i den kristna kyrkan. Men vid detta möte uttalades en förkastelsedom över vissa inslag i kyrkans förkunnelse, och denna förkastelsedom har av många ansetts gälla reinkarnationen. Fast om detta domslut står i strid med Jesu egna ord, är det givetvis utan tyngd. Och det står i strid med hans ord! Därmed säger alltså kyrkan faktiskt att Jesus inte var tillräckligt upplyst för att, som kyrkan gjorde, ta avstånd från denna lära. Men kristendomen är en judisk religion, och reinkarnationsläran ingår i densamma som ett arvegods från judendomen och som en lära förkunnad av Jesus och de tidiga kyrkofäderna. Kyrkomötets förkastelsedom och avlägsnandet av reinkarnationsläran från förkunnelsen har förvanskat kristendomen, och fått de kristna att i nationellt avseende följa den mosaiska vedergällningslagen i stället för Jesu och kärlekens lag. Det är bara reinkarnationsläran som kan ge svar på livets problem. I den och karmaläran ligger den kraft som kan förmå oss att i praktiken omsätta de sedebud vi hyllar i teorin. Teosofin måste därför försöka återuppliva reinkarnationsläran i varje religion som förlorat den. Den kan kallas kristendomens förlorade sträng.
Vem eller vad är det då som reinkarnerar? Det är inte den fysiska kroppen, ty den dör och upplöses. Vem skulle förresten vilja vara bunden vid sin nuvarande kropp för alltid, utlämnad som den är åt sjukdomar etc. Det är inte heller astralkroppen, ty även den har sin begränsade livslängd och måste upplösas när den fysiska är borta. Och det är inte begären, även om de har en mycket lång tillvaro och framträder liv efter liv tills vi ryckt upp dem med rötterna, något som reinkarnationen ger oss ständigt nya tillfällen att göra.
Som tidigare sagts så sammansmälter begärsprincipen efter döden med astralkroppen till ett slags skenvarelse, som har en kort tillvaro medan den upplöses. När separationen mellan den döda kroppen, astralkroppen och begärsprincipen är fullständig - livsprincipen har då börjat ingå i andra former - inträder treenigheten manas-buddhi-atman, den verkliga människan, omedelbart i ett annat tillstånd. Och när detta tillstånd, som kallas devachan eller himlen, är tillända, dras treenigheten tillbaka till jorden för att reinkarnera. Treenigheten utgör den odödliga delen av oss. Den och ingenting annat är vårt verkliga jag, ett faktum som man bör lägga noga på minnet, ty på förståelsen av detta faktum vilar förståelsen av hela läran. Men västerlänningen har då att frigöra sig från det långvariga inflytande som den materialistiska vetenskapen och den materiabundna religionen har utövat på honom. Båda har tillmätt den fysiska kroppen alltför stor betydelse. Vetenskapen sysslar endast med det materiella och religionen förkunnar den fysiska kroppens uppståndelse, en ologisk förkunnelse som står i strid med såväl det sunda förnuftet som med logik och fakta. Denna förkunnelse har dock utan tvivel uppkommit genom förvanskning av den gamla reinkarnationsläran, ty den grundar sig på Jobs ord om att han sett sin förlossare i köttet och på Pauli ord om uppståndelsen av en oförgänglig kropp. Men Job var egyptier och menade med förlossare den mästare som invigt honom i mysterierna, och Jesus och Paulus syftade uteslutande på den andliga kroppen.
Trots att återförkroppsligandet följer en naturlag som gäller för allt och alla, är manas-buddhi-atman ännu inte fullständigt inkarnerad i nutidens människosläkte. Treenigheten har visserligen tagit kroppen i besittning och brukar den genom manas, den lägsta av de tre, men buddhi-atman överskuggar än så länge bara kroppen från ovan och utgör dess "Gud i himlen". Detta symboliserades i den gamla judiska läran om "den himmelska människan" som står med huvudet i himlen och fötterna i helvetet. Huvudet - atman och buddhi - befinner sig ännu i himlen, och fötterna - manas - vandrar i helvetet som är kroppen och det fysiska livet. Av det skälet är människan ännu inte fullt medveten, och det krävs många reinkarnationer för att fullborda hela treenighetens inkarnation i kroppen. När den har fullbordats har människorna blivit gudalika, och under treenighetens herravälde kommer hela materiamassan att fullkomnas och beredas för nästa utvecklingssteg. Detta är den verkliga innebörden i bibeluttrycket "Ordet blev människa". Hos några individer, t ex hos Buddha och Jesus, tog sig ordets människoblivande sådana uttryck att de betraktats som inkarnerade gudar. Till läran om treenighetens ofullständiga inkarnation kan man också hänföra föreställningen om korsfästelsen. Manas korsfästs för att höja rövaren till paradiset.
Det är för att treenigheten ännu inte är fullt inkarnerad i människosläktet som jordelivet rymmer så många mysterier. Vi ställs dagligen inför dem i vår forskning, men förmår inte lösa dem. Läkaren vet t ex inte vad liv egentligen är och varför kroppen beter sig som den gör, därför att den andliga delen fortfarande är höljd i dimma. Eftersom medvetandet inte kan studeras på sina högsta nivåer är vetenskapsmannen förbryllad och förvirrad av alla de fenomen som hypnotismen och andra sällsamma företeelser bringar i hans väg, och talar därför om "det undermedvetna", "den latenta personligheten" o d. Och prästen kan inte sprida något ljus i mörkret, ty han förnekar människans gudomliga natur och skyller mörkret på arvsynden. Därtill får han oss att uppfatta Gud såsom oförmögen att styra sin skapelse och att rätta till eventuella misstag i denna. Men den urgamla visdomsläran löser gåtan, och framställer Gud och naturen i deras harmoniska sammanhang.
Reinkarnation innebär inte att vi efter döden ingår i djurkroppar, som några österländska folk tror. "En gång människa, alltid människa" är Den Stora Logens lära, även om man ibland kan tycka att det vore rätt åt vissa människor om de återföddes i djurkroppar. Men naturen handlar inte efter tycke utan efter lag, och vi människor har inte förmågan att se om någon är helt igenom djurisk till sin karaktär. När utvecklingen väl har fört manas, den odödlige tänkaren, till hennes nuvarande nivå, kan den inte sända henne tillbaka till de manaslösa djurens.
Den som verkligen studerar reinkarnationsläran ser att tron på återfödelse i
djurriket har sina rötter i bokstavstolkning. Ty en del av Manus lagar verkar
förkunna själens vandring genom fyrfotadjurs, insekters och andra djurs
kroppar. Villfarelsen har delvis sin förklaring i det förhållandet att
urkunderna ifråga beskriver själva reinkarnationsförloppet, dvs de fysiska
processer som egot har att genomgå vid övergången från okroppslig till
kroppslig tillvaro, och de vägar som leder från det osynliga till det synliga
planet. Ytterligare förklaring har vi i det faktum att om vårt ego påverkar den
materia det tar in i sin kropp och astralkropp med djuriska och neddragande i
stället för förädlande och upphöjande intryck, så kan denna materia inte stanna
kvar på den mänskliga nivån utan tvingas tillbaka till djurriket. All materia
som egot samlar på sig präglas av förbindelse med egot, och får den då en
djurisk prägel återföds den under människans nivå. Detta faktum i naturens
kemiska laboratorium kan lätt missförstås. Men har manas, tänkaren, själv en
gång börjat manifestera sig i mänsklig gestalt, återvänder den inte till
lägre former. Den varken vill eller kan. Ty liksom hjärtklaffarna stänger vägen
bakåt för blodet i människans blodomlopp, så är i universums stora
cirkulationssystein dörren bakåt stängd för tänkaren. Han kan alltså inte
återfödas i naturriken under det mänskliga.