Gud, en gåta

GUD - en gåta

Är Gud livsgrunden, alla medvetandecentras övercentrum, en amoralisk intelligens eller...

N a t u r e n s G u d (W a t t s)
Religionspsykologen och filosofen Alan W. Watts skriver i sin bok Ett med naturen att det finns en djup väsensskillnad mellan kristendomens atmosfär och den naturliga världens atmosfär. "När jag betraktar träd och klippor, himlen med stjärnorna och molnen, havet eller den nakna människokroppen", skriver Watts, "finner jag mig existera i en värld, där den kristna religionen helt enkelt inte passar in." Det syns för honom omöjligt att förbinda upphovet till den kristna religionen med upphovet till det fysiska universum. Däremot står den kristna tron i samklang med den mänskliga naturen på så sätt att den svarar mot människohjärtats religiösa längtan, önskan om ett evigt liv efter döden, en evig återförening med dem vi älskat. Ja, kristendomen är den enda i grund och botten glada religionen, menar Watts, ty "den satsar djärvt på att världsordningen skall visa sig vara den bästa vi kan hoppas på och uppfordrar människan att av all makt förlita sig på föreställningen att hennes natur... är skapad efter förebilden av den yttersta verkligheten, Gud...". Skulle dessa ljusa tankar dock vara oriktiga, slipper vi att få veta det!

Alan Watts anser att kristendomen är en stads- och inomhusreligion. Den växte fram i städer som Antiokia, Korint, Efesus, Alexandria och Rom och präglades från början av stadskulturen. Bondebefolkningen befann sig närmare naturen, och hos den levde länge naturreligionen kvar. Watts skriver att så långt tillbaka han kan minnas har han endast inomhus känt någon lust att vara kristen - ute i det fria har han tyckt sig sakna samband med det som sker i kyrkan. Det kristna är överhuvud taget liksom inneslutet i ett vattentätt rum, eller en sluten helgedom, "dit ljuset från bar himmel tränger in endast genom de symboliska ädelstenarna i fönstrens målade glas".

Att kristendomen har ett arkitektoniskt, artificiellt mönster ser man tydligast i idén att Gud har skapat världen, vilken alltså är en konstprodukt, bragd utifrån av någon, vilken haft ett syfte - medan enligt t ex den kinesiska naturfilosofin, taoismen, naturen i stället har växt fram, har skapat sig själv inifrån, utan syfte, genom Tao, kraften, som genomströmmar allt.

I kristen tanke är Gud ett slags välvillig, upplyst despot, som härskar över något som existerar utom honom själv - samtidigt som man dock upplever att hela världen i verkligheten har satts i rörelse inifrån "av något som ligger så djupt inne att det också är mitt innersta, mycket varaktigare jag än mitt på ytan liggande medvetande. Min känsla av släktskap med denna värld hänför sig inte bara till dess klart sympatiska och vackra utan också till dess förskräckliga sidor".

De kristna idéerna om verkligheten representerar inte naturen, utan i stället den mänskliga längtan efter en bättre värld. Den kristna tron är människovänlig, medan naturen syns ödslig och obarmhärtig. Kristendomen erbjuder människan tron att allt vad hon i sitt hjärta kan hoppas på och längta efter, det är också sant. En "naturalistisk religion" däremot har just inget annat att erbjuda än "ett filosofiskt accepterande av det oundvikliga, en ädel men vemodig resignation inför sanningen att naturen står över gott och ont och döden är den nödvändiga motparten till livet, liksom smärtan till lusten". Och en sådan filosofi har i varje fall inte mycket att ge de olyckliga, de sjuka och de döende. Å andra sidan kan man inom en naturreligion uppleva en känsla av identitet med hela universum, att man är en del i ett stort naturligt skeende - varvid känslan av indiduell isolering kan försvinna.

Om vad liv innebär, skriver Watts att det är en sammanhängande process av födelse, varande och död. Döden tycks endast vara "ett återvändande till den inre natur från vilken vi en gång föddes". Detta betyder, anser Watts, att "vårt livs i sannaste mening inre aldrig föddes utan alltid har förblivit immanent, ungefär som livet finns i trädet, fastän frukterna växer och faller. I yttre hänseende är jag ett äpple bland många. I inre hänseende är jag trädet."

Det gäller för västerlandets människa att upptäcka naturens Gud i stället för den teologiska abstraktionens Gud och att inse att människan ingår i naturens processer, är del av ett större natursammanhang och att identifiera sig inte bara med sitt personliga jag, utan med världsalltet i en "all-känsla". Kan hon göra detta, då blir - menar Watts - hennes personliga öde inte det allt överskuggande.

D e n y t t e r s t a g r u n d e n (R o b i n s o n)
John A. T. Robinson, biskop i den anglikanska kyrkan, har allvarligt ifrågasatt det traditionella kristna gudsbeppet. I boken Honest to God, svensk översättning med titeln Gud är annorlunda, lägger han fram sina tankar.

En teist är enligt gängse språkbruk - säger Robinson - en person som tror på en Gud "därute" i universum, ett personligt väsen, skilt från sin skapelse, och en ateist är en person som inte tror att detta väsen finns till.

Antag nu att ateisterna har rätt, resonerar han, att det inte finns någon Gud "därute" - betyder det slutet på kristendomen? Är det inte snarare så man därmed avskaffar en skenbild av Gud och att kristendomen inte alls är beroende av tron på en Gud "därute"?

Gud är enligt Robinson inget personligt, övernaturligt väsen, vilket existerar för sig själv någonstans utanför sin skapelse, skilt från denna - utan Gud är grunden för allt liv, det outtömliga djup som är upprinnelsen till allt.

Om Gud finns "därute", måste hans existens vara problematisk, anser Robinson. Existensen av ett väsen som vår tanke kan föreställa sig som icke-existerande, och som på något sätt måste bevisas, kan betvivlas. Men att vi har en väsensgrund är oomtvistligt. Man kan inte ifrågasätta den yttersta verklighetens existens. Man kan endast fråga sig vad den yttersta verkligheten är - t.ex. om det som är tingens innersta kärna skall beskrivas som något personligt eller opersonligt.

Gud "därute" är ett kosmiskt sagoväsen, som vi inte längre har behov av, understryker Robinson. Världen förklaras naturvetenskapligt utan en sådan Gud. Vad skall vi då med gudsbegreppet till? Har vi användning för en Gud som ständigt skjuts allt längre och längre bort i och med att vår kunskap om världen ökar? Nej, inte för en Gud "därute" - men för Gud som den ytttersta verkligheten, den skapande grunden till allt.

Robinson vill - i likhet med Paul Tillich - att man skall ersätta talet om Gud "i höjden" med ord som beskriver "djup" och "väsensgrund". Gud finns inte "där uppe", utan i stället i djupet, mitt i tillvaron.

När man hävdar att "Gud är kärleken", innebär det att man tror att man i kärleken kommer i beröring med den mest fundamentala verkligheten i universum, att varat i sig självt ytterst bär detta kännetecken, menar Robinson.

Frågan om Gud existerar är, enligt biskopen, inte en fråga huruvida det finns ett väsen bortom den blå himlen eller någon annanstans, utan huruvida tillvarons djup har sådana egenskaper som kärlek, visdom, rättfärdighet, vilka vi betecknar som gudomliga. Att tro på Gud är att tro att den yttersta verkligheten har dessa egenskaper, som vi själva i djupet av vårt väsen känner är riktiga.

P u n k t O m e g a (T e i l h a r d)
Pierre Teilhard de Chardin, världskänd paleontolog, jesuitpater, tänkare och författare till Fenomenet människan, såg alla världens fenomen som psyko-fysiska. Han menade att eftersom världsstoffet på en punkt, nämligen hos människan, har ett inre ansikte, måste det med nödvändighet ha en dubbelsidig struktur, dvs det finns överallt en tingens inre sida som motsvarar deras yttre. Världen är inte bara materia, utan den är ande-materia. Tingens inre sida kallade Teilhard medvetande, och han avsåg därmed psykiska processer i vidaste mening, alltifrån rudimentära former till människans högsta tänkande.

Medvetande har alltid funnits, även hos materiens urformer, tänkte sig Teilhard. Och han såg medvetandets utveckling som evolutionens innebörd och mål. Ju större komplexitet hos fenomenens yttre former, desto "mera" medvetande.

Det är enligt Teilhard inte yttre krafter som styr evolutionens förlopp, inte en mekanisk anpassning till miljön och inte kampen för tillvaron, där de mest livsdugliga överlever, utan det är inre, psykiska krafter. Och utvecklingen går i en bestämd riktning, från rudimentära till högre former av medvetande.

Människan är inte evolutionens slutpunkt. Utvecklingen fortsätter mot ett supermedvetande, där människan är mer, vet mer, förmår mer än nu.

Till slut når evolutionen ett högsta medvetande - punkt Omega.

Omega är kosmos medelpunkt i rummet, och i tiden är det evolutionens början och slut. Omega är det Absoluta, drivkraften bakom fenomenen. I punkt Omega sammanstrålar till sist fenomenvärldens alla former, där samlas "mängden av vara".

Det enskilda jaget skall en gång sjunka in i Omega, som är det fulländade medvetandet, men inte upplösas där, ty där accentueras dess egen identitet.

Punkt Omega är alla medvetandecentras övercentrum. Ytterst sammanlöper alla centra i Omega - det gäller i rummet såväl som i tiden. Omega äger oinskränkt vara. Det kan inte utplånas av tidens och rummets sammanstörtande krafter. Men det är inget opersonligt eller konturlöst, utan istället det personligas fulländning, det absoluta jaget. Punkt Omega är Gud.

E n a m o r a l i s k i n t e l l i g e n s (A p e l q v i s t)
En privattänkare, Anders Apelqvist, menar att det som existerar är en opersonlig intelligens, som uttrycker sig i alla väsen och som strömmar genom mänskligheten som saven i ett träds grenar. Denna Universella Intelligens genomtränger allt, och den ger människan illusionen att äga en egen, individuell intelligens, att vara ett självständigt väsen. Våra individuella tankar och gärningar är bara yttringar av Den Universella Intelligensen. På grund av illusionen, vilken Den Universella Intelligensen använder för att utveckla sitt väsen, uppkommer en rörelse, en evolutionsprocess. Denna rörelse fortskrider på sin hänsynslösa, blodiga väg mot ett förborgat mål.

Det är en Intelligens bortom ont och gott som Apelqvist ser som universums väsen. Han säger: "Det är inte individen som skjuter, mördar, skövlar, utan det är Den Universella Anden som håller i avtryckaren, bränner på bål, härjar och plundrar - med ett enda mål: sitt eget kosmiska väsens utveckling."

Apelqvist: De blodiga krigen är blodiga endast ur det individuella medvetandets synpunkt. Men detta medvetande finns blott som illusion. Ur Den Universella Andens synpunkt existerar inga blodiga krig, inga individuella tragedier, utan endast likgiltiga, kalla rörelser hos Den Universella Intelligensen, vars väsen framträder svept i materiens klädnad, vars andliga form framträder som materiens myriader former, vars medvetande uttrycker sig, speglar sig genom artitekturen, matematiken, konsten, dikten. Materien är Andens yttre, förverkligade form, det mot världen vända ansiktet - dess inre ögon är riktade mot dess eget, från världen bortvända väsen. Då det i verkligheten endast existerar ett Väsen, som fördelar sig i alla individer som saven i ett träds grenar, så finns det inga verkliga katastrofer, inga förluster i människoliv, utan endast yttringar av det Högre Väsendet, som är evolutionära akter hos Den Universella Intelligensen, nödvändiga för Andens/världens successiva utveckling.

För Den Universella Intelligensen är allt gott, menar Anders Apelqvist, även det som för det individuella medvetandet ter sig som det högsta onda. Ont, gott, rätt, brott, heder, omoral, moral är endast illusioner varmed Den Universella Intelligensen driver den kosmiska Evolutionen, utbredandet av sitt eget Universella Väsende, vidare.

Evolutionen framskrider mot ett fjärran, förborgat mål, för vars uppnående Den Universella Anden använder alla medel, även de hänsynslösaste, råaste, mest omänskligt brutala, ty för Den Universella Intelligensen, denna likgiltiga, isiga, grymma kraft, är även de lumpnaste gärningar, de vidrigaste brott, de hemskaste blodbad en upphöjd yttring, blott tjänande till att förverkliga dess framväxande principer. För Den Universella Intelligensen, detta grymma väsen, är varje ogärning blott en Rörelse hos materien, syftande till det helas bästa, gagnande evolutionen och dess hemlighetsfulla, fjärran mål.

A l l t ä r m e d v e t a n d e (W i k m a n)
Leo Wikman, f.d. major i finska armén, företräder mentalismen, åsikten att tillvarons innersta natur är rent medvetande. Tankesubstansen är "råvaran till allt skapat", alltings gemensamma grund. Den är underlaget för hela universum, inklusive människan.

Tankesubstansen, säger Leo Wikman, är vår föreningslänk med vår Skapare, men den förenar oss också med andra människor, med djur och växter och allt det vi kallar materia. Vi ser att allt som finns i grund och botten är manifestationer av denna tankesubstans. Upanishaderna säger att tankesubstansen är existensen själv. Den är vad vi kallar liv.

Människan använder sig av tankesubstansens makt, när hon skapar tankebilder, exempelvis dagdrömmar. Mentalismen tar för givet att Gud gör likadant. Gud drömmer fram vårt universum.

Händelserna i vår värld är inget annat än Gud i kontemplation. Han isolerar skenbart från sig själv dessa separata uttryck, dessa individuella varelser som kallas människor, och återkallar dem till sig, då de lärt sig att de inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli annat än Guds tankar, som tagit denna form. De återvänder hem, då de strävar efter förening med Gud i Nirvana. Detta är mentalismens innersta kärna.

Wikman understryker mentalismens stora betydelse:

Ju mer en människa kan frigöra sig från sitt ego, sitt eget jag, från identifikationen med sina önskningar, känslor och föreställningar - och frigöra sig från upplevelsen att "jag är här och världen är därute", desto sannare, objektivare och mer osjälvisk blir hon. Därigenom upplever hon sig också vara evig. Rädslan för döden försvinner, när hon ser sig som en del av livets kraft.

S l u m p e n ä r v å r m o d e r (M o n o d)
Den franske biokemisten Jacques Monod fick 1965 nobelpriset tillsammans med sina landsmän genetikern François Jacob och mikrobiologen André Lwoff för upptäckter rörande genetisk styrning av enzym- och virussyntes. 1970 utkom Monod med boken Le hasard et la nécessité, 1972 i svensk översättning med titeln Slump och nödvändighet, där han på grundval av modernt biologiskt vetande bestrider existensen av en Gud eller skapande princip.

Monods budskap är att hela världen är ett verk av slumpen - i förening med nödvändighet som slumpen skapar. Ingenting tyder på verksamheten av någon högre, skapande intelligens. Levande varelser är biokemiska maskiner: det är helt igenom fråga om spontana kemiska reaktioner och inget annat. Organismernas uppbyggnad, fortplantning och alla ändamålsenliga reaktioner på bakterie- och virusangrepp, skador m m har en mekanisk kemisk styrning. Det rör sig om lagbundna reaktioner, som ytterst är slumpens frukter, men de överförs från en individ till dess avkomma genom en automatisk ärftlighets- och konstansmekanism, som bevarar de egenskaper som uppkommit, om de visat sig så ändamålsenliga att individen kunnat fortleva och föröka sig. "Slumpen infångas, bevaras och reproduceras genom konstansmaskineriet och förvandlas så till ordning, regel och nödvändighet." Utvecklingen, alltså förbättringarna och nyskapelserna i biosfären, beror på slumpvisa förändringar, mutationer, i organismernas arvsmassa, dvs störningar i den genetiska koden, varvid icke ändamålsenliga variationer bortfaller genom naturlig selektion. Evolutionens "uppåtstigande tendens" är en oundviklig följd av de fortplantningsmeknismer som blivit rådande. Allt detta förklarar Monod i detalj. Han beskriver också ingående kroppens biokemi: ett underbart samspel mellan en mångfald olika delar, till synes i detalj planerat på det mest effektiva sätt - men enligt Monod nu och från början bara mekaniska, kemiska reaktioner.

Man finner i detaljernas samspel ingen punkt, där ett gudomligt ingipande kan förutsättas, förklarar Jacques Monod. Men vad säger att den ytterligt komplexa, levande helheten är slumpens verk? Är helheten endast summan av sina delar? Eller finns det en planritning, eller ett organiserande kraftfält, som allt följer? Monod har stött på dessa tankar bl a i Beyond reductionism av Koestler och Smythies. Men han avfärdar dem med förakt. "Organicisterna" och "holisterna" visar endast sin djupa okunnighet om den vetenskapliga metoden, menar han.

Det enda man får göra, hävdar Monod med eftertryck, är att iaktta skeenden och strukturer. I den mån man tolkar detta som uttryck för övermänskliga och övernaturliga principer, överger man "objektivitetspostulatet", vetenskapens a prioristiska krav objektivitet, att ta en sak för vad den är och inget mer. Om man tolkar in en medveten plan i universums uppbyggnad, så grundar man detta uteslutande på vår ännu så länge bristande kunskap om de fullständiga mekaniska förloppen.

G u d i n o m o s s (H ö r m a n d e r)
Oskar Hörmander har i en liten skrift hävdat att Gud är inom oss som tankar, föreställningar i vårt medvetande. Religionens Gud ses i allmänhet som en utanför människan existerande verklighet, som väljer ut henne och hos henne skapar en tro, vilket är en omöjlighet enligt den naturvetenskapliga världsbilden, menar Hörmander. "Men", fortsätter han, "även om en människa accepterar vetenskapen, kan hon välja att leva i gemenskap med en god makt, som hon kallar Gud. Det är då människan själv som väljer, inte Gud. Hon väljer Gud för att kunna leva. Av egen fri vilja ställer hon en god makt, som hon kallar Gud, i centrum."

Det kan invändas att en sådan Gud inte existerar. Han finns inte som en levande personlighet ute i världsrymden eller långt borta i en fjärran himmel. Det är sant. Men likafullt existerar han. Han existerar på just det sätt det gudomliga alltid har existerat: i en människas inre."

"Det väsentliga i en sådan form av religion är att människan i sitt inre accepterar en medelpunkt som hon kallar Gud...men hela tiden är hon medveten om att detta är hennes självskapade värld. Utanför den finns en annan värld som styrs av obevekliga naturlagar. I den världen existerar ingen Gud, men den kommer henne inte mycket vid. Hon lever i sin egen självskapade tillvaro, och i den finns Gud som en alldeles självklar del av hennes existens."

Hörmander menar att Gud alltid har existerat på det sättet och endast på det sättet, och han anser att "många religiösa människor i vår tid är medvetna om att Gud är en makt i deras inre och ingenting mer". "Människorna måste få bygga upp sitt viljeliv kring en medelpunkt som är en utstrålning av all god vilja i världen. De måste få känna denna medelpunkt som en del av sitt eget väsen med en möjlighet till omedelbar kontakt, när svårigheterna tornar upp sig."

Det kommer även i fortsättningen att finnas människor som tänker på Gud som en fysisk realitet; de flyttar över en psykisk upplevelse på ett fysiskt plan i det de sätter sig över de fundamentala sanningar som naturvetenskapen har nått fram till, skriver Hörmander. Och han understryker att kyrkorna måste vara öppna inte bara för dessa, utan även för människor som uppfattar Gud endast som en inre medelpunkt i dem själva. Religionen blir en värdefull existensform även för dem som har kvar det iskalla rymdperspektivet.

Litteratur:

Anders Apelqvist: Den universella anden (Sökaren nr 3, 1975).

Oskar Hörmander: Gud är inom oss (Sökaren nr 3, 1975).

Jacques Monod: Slump och nödvändighet (Aldus 1972).

John A. T. Robinson: Gud är annorlunda (Gummessons 1964).

Pierre Teilhard de Chardin: Fenomenet människan (Bonniers 1961).

Alan W. Watts: Ett med naturen (Forum 1974).

K. L. Wikman: Själens revolution (Nybloms 1965).

Gud

Till sidan 1!

www.sokaren.se/INDEX107.HTML