Erland Lagerroth:



Vilka är de verkliga förvillarna?




Erland Lagerroth En notis under Namn och nytt i DN den 12 januari 1999 meddelar att föreningen Vetenskap och Folkbildning har utsett Erland Lagerroth till "årets förvillare".

Tursamt för mig uppmärksammades notisen av redaktören för Sökaren Sven Magnusson, som informerade mig om min upphöjelse. Tursamt därför att annars hade jag aldrig fått veta om saken. Föreningen har nämligen inte underrättat mig om sitt val - den anser tydligen inte utmärkelsen vara av den vikt att den utvalde behöver underrättas.

Notisen i DN framhåller visserligen att valet inte ska ses som en utmärkelse, men det håller jag inte med om. Föreningen med det till synes oproblematiska namnet "Vetenskap och Folkbildning" har utmärkt mig som den främste förvillaren under året. Min verksamhet har fått sådana proportioner att den måste brännmärkas av de rätt-tänkande.

Föreningen har därtill haft vänligheten att ytterligare synliggöra min verksamhet genom att rikta uppmärksamheten på två av mina skrifter: boken "Världen och vetandet sjunger på nytt" från 1994 och artikeln "Från kaos till kosmos och tillbaka igen. Om två sorters vetenskap" i tidskriften Tvärsnitt nr 2, 1998. Jag tackar för hjälpen!

Vad är det då för en förening som anser sig kallad och kompetent att utdela sådana domar (man utser också "årets folkbildare")? Notisen i DN vet besked: "Föreningen grundades år 1982 och har, som den beskriver sig själv, tagit som sin uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. I synnerhet ägnar man sig åt att i en fri opionionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor vilka kan avgöras vetenskapligt."

Men beskedet är kanske inte så entydigt. Att "i en fri opinionsbildning bekämpa /.../ felaktiga föreställningar" - det låter lite konstigt. Var ligger friheten, om det redan är fastslaget vilka föreställningar som är felaktiga? Mer besked om föreningen och dess verksamhet - mycket mer - kan man få genom att på Internet söka på "Vetenskap och Folkbildning". Här presenteras föreningen, dess styrelse och dess tidskrift Folkvett. Och här listas årets folkbildare och årets förvillare sedan 1987 och ges "länkar av intressse för skeptiker" (skepticism är ett nyckelord).

Det enda som inte ges är en definition av nyckelbegreppet i föreningens verksamhet och idealbildning: vetenskap. Vad vetenskap innebär är tydligen en självklarhet, liksom att denna vetenskap är något entydigt gott, något som måste försvaras mot alla "felaktiga föreställningar".

Det är fråga om vetenskaplig fundamentalism.

Jag vill här gärna rikta uppmärksamheten på vad språkprofessorn Sven Öhman skriver i sin bok "Svindlande perspektiv. En kritik av populärvetenskapen" (1993).

Vetenskapens vanliga vardag, forskarmajoritetens tillvaro, är gråmelerad, dominerad av rutinsysslor, mest befolkad av rätt så ordinära människor, i allmänhet kompetenta var och en på sitt område, visserligen, men vanligtvis varken särskilt geniala, modiga eller beslutsamma. Man sköter sin undervisning och sin forskning, i allmänhet utan större åthävor. Skriver Öhman.

Det är nog, dessvärre, en ganska sann bild, och mindre sann blir inte fortsättningen. Forskarna är yrkesmänniskor, betonas det, var och en utövar ett hantverk. "Inför okända, revolutionerande idéer intar de därför alldeles automatiskt en skeptisk hållning. Innan man ger sig in på någonting, vill man först se att det är genomförbart."

Man frågar sig då hur dessa gråmelerade skeptiker någonsin skall kunna få se att något "är genomförbart". Tydligen måste någon mindre skeptisk, mer modig och färgstark person ge sig i kast med det okända för att därmed söka vidga vetenskapens gränser.

Hur skall nu den försiktiga forskaren kunna avgöra, om något nytt inom vetenskapen till äventyrs är värt att satsa på? Jo, framhåller Öhman, om det en dag står klart att någon faktiskt har lyckats göra ett genombrott med helt nya idéer - så väl att etablerade auktoriteter börjar tala varmt om saken i uppmärksammade plenarföredrag - då kan attityderna vända. Man ser då kanske en öppning för egna framgångar i föregångsmannens spår. Man är villig att ta chansen, när risken inte ter sig alltför stor.

En tydligare lojalitetsförklaring till etablissemanget och auktoriteter och ett mer aningslöst accepterande av fegheten vet jag mig aldrig ha läst i en seriös framställning. Vi är nära "Hamiltons slutsats", sådan denna har räddats undan glömskan av Sven Lindqvist i hans bok "Hamiltons slutsats": "Om man tar i beaktande de avseenden, som i avseende på jordegendomen bör tagas i beaktande, så finner man att det är alldeles bäst, precis som det nu är." För att inte tala om John Chronschoughs världsvisa ord: "Intet är lyckligare för en menniska än att allt ifrån begynnelsen lära sig att i allt vörda och lyda sin öfverhet."

Av ett sådant vetenskapssamhälle kan man inte vänta sig några stora nyheter och framsteg, väl däremot så mycket mer av vad som har kallats "den intellektuella-institutionella trögheten i den akademiska verksamheten".

Det är föreningen Vetenskap och Folkbildning med dess okritiska fixering vid vetenskapsideal från 1600-talet, vilka lett till dagens kris för mänskligheten, biosfären och Jorden, som är den store förvillaren, den som förvillar folkbildningen. Ljusets riddarvakt - de rätt-tänkande inom vetenskapen - slår i verkligheten vakt om mörkret.



"De dummaste prästerna hittar flest kättare, påpekade redan Linné. Vetenskapskyrkan har präster som Sven Ove Hansson i föreningen Vetenskap och Folkbildning."

E v a   M o b e r g   i Ordfront Magasin, nr 6, 1998.




Engelsk text

Erland Lagerroths hemsida

Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX112.HTML