Vetenskapens verkliga natur
Forskningen arbetar på ett sätt som har få likheter med den idealiserade bild som omhuldas av läroboksförfattare, anser ett par amerikanska vetenskapsjournalister.
VETENSKAP är något mycket fint, den mänskliga kulturens kanske yppersta uttryck, ett sanningens spjut som kastas genom okunnighetens, önsketänkandets och inbillningens dimslöjor. Vetenskapen är hederlig, logisk och intelligent. Den skiljer sig från vidskepelse och illusion som dag skiljer sig från natt.
Vetenskapsmännens sätt att tänka är föredömligt, och genom deras samfällda ansträngningar kan det fastslås vad som är sant. Sedan detta skett, heter det: "Vetenskapen säger . . . ", och för det har vi andra blott att böja oss.
Vetenskapsprocessen är inte känslobetonad, men den har en passion: det objektiva sökandet efter sanning.
Så ser den prydliga, officiella bilden av vetenskapen ut, den idealbild som visas upp för studenter, för politiker och för allmänheten. Men i verkligheten är vetenskapen inte alls så utmärkt och ren, utan tvärtom ganska sjaskig. Om detta - och om fusk inom vetenskapen - berättar de amerikanska vetenskapsjournalisterna William Broad och Nicholas Wade i "Betrayers of the Truth" (Sanningens förrädare) som kom ut i USA 1982 och i Sverige 1983 på förlaget Mannerheim & Mannerheim. Den svenska titeln har dramatiserats till "Sanningens dödgrävare". Översättningen är gjord av Tönis Tönisson.
Broad och Wade menar att förståelse av hur vetenskapen verkligen arbetar kan vinnas genom ett studium av vetenskapliga bedrägerier: genom att studera vetenskapens patologi kan man nå kunskap om den vetenskapliga processens natur.
Åtskilliga bedragare
Det har varit flera uppmärksammade fall av fusk inom vetenskapen. USA har haft en rad under senare år. Broad och Wade menar att detta fusk inte bara har berott på enskilda individers bristande hederlighet, utan att fusk ganska naturligt föds ur det sätt på vilket vetenskapen idag arbetar. Det är i den vetenskapliga världen en hård kamp om forskningsanslag, utnämningar, belöningar och anseende. Många forskare känner en press på sig att åstadkomma goda resultat, och i den situationen kan fusk vara en väg ur bekymren, i synnerhet som det kan vara mycket enkelt att fuska, att litet grand bättra på erhållna värden, ja till och med att publicera helt påhittade experiment. Kontrollen är ofta obetydlig.
Är den vetenskapliga världen medveten om fusket som ett problem? Nej, vetenskapens ledande talesmän uppfattar inte detta som något allvarligt. De envisas med att se de avslöjade fallen ur individualpsykolgiskt perspektiv: bland den stora mängden vetenskapsmän som idag finns, måste några vara rötägg, men deras bedrägerier avslöjas förr eller senare, eftersom det inom vetenskapen finns självkorrigerande mekanismer. Men Broad och Wade anser att dessa mekanismer fungerar dåligt. (De avslöjade fallen av fusk är bara "toppen på isberget".) En intelligent fuskare löper mycket liten risk att bli ertappad. Idealistiskt sägs det att rapporterade forskningsresultat kontrolleras av andra forskare, som gör om undersökningarna. Om resultatet blir detsamma, får man en bekräftelse. Men Broad och Wade gör gällande att reproduktioner av försök sällan görs, eftersom detta är ett mödosamt och otacksamt arbete - ingen ära tillkommer den som upprepar en annans resultat. En stor mängd forskningsresultat kontrolleras aldrig någonsin genom upprepning. Ofta är det också svårt att göra en exakt kopia av ett försök på grund av att den publicerade redogörelsen inte är fullständig i alla detaljer. Och de originaldata som en rapport bygger på är i allmänhet inte tillgängliga för andra än forskarens närmaste medarbetare. En undersökning visade att flertalet forskare inte kunde eller inte ville lämna ifrån sig sitt originalmaterial. 37 författare till uppsatser i psykologiska facktidskrifter ombads att lämna ut de rådata som uppsatserna hade baserats på. 32 svarade. Av dem meddelade 21 att deras data hade kommit bort eller förstörts av misstag! (Fenomenet att forskares rådata så ofta är utsatta för olyckor av olika slag har ironiskt kallats "Andrea Doria-fenomenet".) Endast nio forskare ställde sina rådata till förfogande utan villkor. Sju av dem inkom i tid med materialet. Tre av dessa hade grova fel redan i den statistiska bearbetningen. Det var alltså färre än en forskare på fyra som lämnade ut sina rådata utan villkor, och nära hälften av de data som kunde analyseras visade på stora fel i redovisningen.
Kontrollen av rapporterade resultat är, som sagt, obetydlig. Dessutom kan falska resultat stå oemotsagda även när de inte kunnat upprepas. Det är vanligt att forskare misslyckas med att upprepa andras försök, och ofta publiceras aldrig sådana misslyckanden.
Dock: tiden korrigerar till slut alla fel, ty på lång sikt fungerar inga dåliga teorier.
Ett problem inom vetenskapen är den stora mängden forskare. Det har beräknats att 90 procent av alla forskare som någonsin levat, lever idag. Av dessa bidrar endast ett fåtal till vetenskapens framsteg. Det finns en oerhörd mängd vetenskaplig litteratur - exempelvis minst 8 000 medicinska tidskrifter. Det existerar ett hav av meningslösa och olästa vetenskapliga rapporter. De publiceras därför att det är status bland forskare att ha publicerat mycket. En forskares meritförteckning omfattar bland annat hans publicerade arbeten. Ju fler sådana arbeten, desto större kan chansen vara att få en högre befattning, exempelvis en professur. Blir en artikel refuserad av en tidskrift, tas den säkert in av någon annan, hur betydelselös den än är.
Även rena falsifikat kan publiceras.
Den stora mängden publicerade artiklar underlättar fusk, eftersom mycket få av alla gjorda undersökningar någonsin kontrolleras av andra forskare. Det är också möjligt att i eget namn publicera en artikel som skrivits av en annan forskare - risken att plagiatet upptäcks är liten.
Broad och Wade menar att fusk är långtifrån ovanligt inom vetenskapen. För en pressad eller äregirig forskare kan det ligga frestande nära att "låta resultaten framstå som bara aningen tydligare än de egentligen är, eller att bara välja ut de 'bästa' siffrorna vid publiceringen och bortse från sådana data som inte 'passar in' ".
Flera av dem som avslöjats har varit högt begåvade, "lovande" vetenskapsmän. Och även några av forskningens stora har fuskat eller blivit skäligen misstänkta för fusk. Men de hade trots allt rätt, och därför förlåter vi dem.
Bedrägerierna inom vetenskapen kan förklaras, anser Broad och Wade, om man förstår vilka motiv som i verkligheten ligger bakom vetenskaplig forskning. Det är inte bara en idealistisk och objektiv strävan efter vetenskaplig kunskap. Det är även, hos många, ett starkt behov av framgång och erkännande.
Inte bara logik
Vetenskapsfilosoferna beskriver vetenskapen som en rent logisk process. Detta är enligt Broad och Wade en myt. Vetenskap är i stället en verksamhet där icke-rationella element som intuition, kreativitet och personlig ärelystnad spelar en mycket stor roll. Logiskt tänkande är en betydelsefull del av vetenskapen, men inte den enda. Filosofen Feyerabend anser till och med att de icke-rationella elementen i den vetenskapliga processen är de dominerande.
Naturvetenskapen bör inte ses som rationalitetens försvarare i samhället, utan bara som en av de viktigare kulturyttringarna, anser Broad och Wade. Inte heller har vetenskapen monopol på rationalitet. Illa anstår det en vetenskapens företrädare att beskriva vetenskapsmännen som något slags förnuftets överstepräster som skall lära allmänheten hur den skall tänka.
Fördomar, brist på öppenhet finns det mycket av bland vetenskapens utövare. De klamrar sig gärna fast vid gamla idéer, vill inte överge tankar som de litar på och trivs med, även om bevisningen för att de är felaktiga är överväldigande. Vetenskapens historia är full av sorgliga exempel på att nya, banbrytande tankar först har nonchalerats eller motarbetats av ledande vetenskapsmän.
Bristande hederlighet hos vetenskapmän betyder naturligtvis inte att folk som sysslar med vetenskap har ovanligt dålig moral - lika litet som Robert Mendelsohns bok "Den vita lögnen" visar att läkare skulle vara en exceptionellt dålig yrkeskategori. Fusk finns inom alla yrken. Omutlig hederlighet finns också.
SM
Faktum är att det sätt på vilket vetenskapen egentligen arbetar, den process med vars hjälp man utökar och omstrukturerar existerande vetenskaplig kunskap, inte på något sätt kan betraktas som en rationell process.
- - -
Att säga att den vetenskapliga processen inbegriper icke-rationella element är inte samma sak som att säga att processen saknar rationalitet. Vetenskapen är både logisk och ologisk, rationell och irrationell, öppen för nya idéer och dogmatisk.
Ur "Sanningens dödgrävare"
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX116.HTML