Uri Geller föddes i Tel Aviv, Israel, den 20 december 1946. Enligt vad han själv berättar upptäckte han som barn att han hade paranormala krafter. Han kunde exempelvis med tanken flytta visarna på ett armbandsur, och han hade telepatisk förmåga. URI GELLER
äkta paranormala fenomen eller trick?
Han började på scenen visa upp vad han kunde göra. Det blev succé. 1971 upptäcktes han i Israel av den amerikanske läkaren och parapsykologen Andrija Puharich, vilken följande år tog honom till Amerika i tron att den unge israelen kunde åstadkomma vad parapsykologerna länge hade sökt efter: upprepbara fenomen.
Geller beskrevs, när han blev känd, som en intelligent och charmerande men enkel grabb, mest intresserad av snabba bilar och flickor. Han ville inte i första hand vara en vetenskaplig försöksperson, utan ville bli berömd och tjäna massor med pengar. Detta innebär att han aldrig blev verkligt värdefull för de parapsykologiska forskarna. Men flera experiment gjordes med honom på Stanford Research Institute, SRI, i Kalifornien.
Martin Ebon skriver i förordet till sin bok "The Amazing Uri Geller":
"Andrija Puharich har medicinsk utbildning, har utövat läkaryrket, och han har uppfunnit hjälpmedel för hörselskadade. Han är en tredimensionell mänsklig varelse, en man med flera ex-fruar, älskarinnor och talrika barn. /.../ Som kontrast är Uri Geller enkelt tvådimensionell. Hans 'drive' och egocentricitet är av samma slag som hos en rockstjärna./.../ Vad han än pratar om, rör det sig omkring honom själv och hans förmågor."
Medan endast ett fåtal vetenskapliga undersökningar har gjorts av Gellers förmågor, så har en lång rad iakttagelser gjorts. Ett typiskt exempel kan vara följande som berättas i "The Amazing Uri Geller" av journalisten Donald Singleton vid Daily News i New York: "Uri Geller och jag sitter bredvid varandra i ett flygplan. Han frågar om jag har någon nyckel på mig. Det har jag inte, eftersom jag lämnat min stora nyckelknippa hemma. Han frågar om jag har något annat metallföremål. Det har jag, nämligen en nagelklippare. Geller tar nagelklipparen i handen och granskar den. Han slår upp den lilla nagelfilen på verktyget och säger åt mig att hålla filen mellan fingrarna. Han stryker lätt över den med ett finger. Efter några sekunder böjer sig filen uppåt. Efter ytterligare några sekunder bryts den och går av."
Geller har många gånger uppträtt i TV. Något klart bevis för att han fuskat har aldrig visats upp. Men illusionisten Randi säger sig ha observerat fusk på film. Även andra personer uppger att de med egna ögon sett Geller fuska. I "The Amazing Uri Geller" berättar Charles Reynolds att han och Randi såg Geller böja en gaffel med händerna, medan folk riktade sin uppmärksamhet åt annat håll. De båda männen såg också hur Geller i smyg böjde en nyckel mot ett bord, medan han lutade sig framåt över bordet.
Bilden av Uri Geller är motsägelsefull. Några beskriver honom som äkta, andra som en fuskmakare. F d astronauten dr Edgar D. Mitchell, som genom sitt Institute of Noetic Sciences delvis bekostat undersökningarna av Gellers förmågor vid SRI och deltog i en del experiment, säger att Geller nog visar upp en blandning av äkta och falska fenomen. Han tar ibland till trick, bland annat under scenframträdanden, när folk betalat för att se honom.
Ett problem med rapporter i tidningar och böcker om Uri Gellers prestationer är att man inte vet om skribenten ger alla viktiga fakta. Ibland utesluts betydelsefulla detaljer, eftersom skribenten inte tänker på att de kan vara avgörande för en bedömning av Geller. Paul Uccusic berättar i "The Amazing Uri Geller": "Uri börjar med ett andra experiment. 'Tänk på någon enkel figur, teckna ned den på ett papper och försök sända bilden till mig telepatiskt!' En av reportrarna accepterar utmaningen, koncentrerar sig kort, och tjugo sekunder senare ritar Uri ett hus på ett papper. Reportern avslöjar vad han har ritat - det är faktiskt ett hus av samma typ som Uri har på sitt papper." Fantastiskt! Men är det ett trick? Har Geller "1äst" på pennans rörelser vad reportern ritat? Redogörelsen ger inget besked om detta varit möjligt. Men när illusionisten James Randi en gång var närvarande vid en demonstration som Uri Geller gjorde, misstänkte han att Uri använde sig av "pennläsningstricket". När Randi höll pennan så att Uri inte kunde se dess rörelser, misslyckades Uri. Varför? Blev han medveten om att Randi - som han inte kände igen - inte trodde på honom, och blev han därav hämmad i sitt arbete, eller hade han verkligen använt sig av "pennläsning"?
Uri Geller böjer en sked i Medborgarhuset 1978. Hur gick det egentligen till?
Uccusic berättar om ett annat fall: En TV-show börjar med ett telepatiexperiment. Några reportrar sitter i ett rum cirka 100 meter från inspelningsstudion. De kan följa inspelningen på en monitor, men Geller kan inte se dem. De som befinner sig i studion, har förbindelse med reportrarnas rum endast genom telefon. En kvinnlig journalist gör en teckning, som ingen annan ser; den placeras inuti tre förseglade kuvert, som läggs i varandra. Hon koncentrerar sig, försöker att telepatiskt sända teckningen till Geller. Efter fem minuter avbryter Geller sin koncentration och säger att han uttryckligen bett om en enkel teckning, men det som han förnimmer är något ganska komplicerat. Det kan vara ett träd, säger han, enkelt vid stammen, men komplicerat upptill bland grenarna. Han ritar med några streck ett träd med grenar och löv. Den kvinnliga journalisten hämtas från rummet. Inför TV-kameran öppnar hon sina tre kuvert, som ligger inuti varandra, och visar upp det hon ritat. Det är ett träd, likadant som det Uri har ritat! Kan detta vara ett trick? Finns det någon viktig detalj i redogörelsen som saknas och som kan ge lösningen? Eller var fenomenet precis så äkta som det verkar i Paul Uccusics beskrivning?
Targ och Puthoff
1972 gjorde två forskare vid Stanford Research Institute, SRI, i Menlo Park, Kalifornien laboratorieexperiment med Uri Geller. De hoppades kunna skaka det vetenskapliga etablissemanget med nya upptäckter, men det visade sig att Uri Geller inte kunde åstadkomma fenomen på beställning. Det upprepbara experimentet uppnåddes inte. Men resultaten av de regelrätta försök som gjordes var ändå så goda att forskarna, Russell Targ och Harold Puthoff, blev övertygade om fenomenens äkthet och publicerade en vetenskaplig rapport den 18 oktober 1974 i Nature, en av världens mest ansedda naturvetenskapliga tidskrifter.
Geller har förklarat i en intervju i tidskriften Psychic, som återges i "The Amazing Uri Geller" att på SRI skulle han försöka åstadkomma paranormala fenomen under förhållanden som han inte var van vid. Han fick till exempel inte röra vid de föremål som han skulle påverka med tanken. Därför kunde han aldrig inför kameran böja något på SRI.
Han berättar för Psychic bland annat att han aldrig någonsin lyckats böja något föremål, när han varit ensam. Han måste ha människor omkring sig. "Kanske tar jag på något sätt energi från dem", menar han. "Inför stora församlingar, låt oss säga mer än tre hundra personer, kan jag demonstrera nästan hela min förmåga. Ingen säger då åt mig vad jag skall göra, så som man gör under laboratorieexperiment. Jag sätter bara igång och gör vad jag vill göra, eftersom jag vet att folk har kommit dit för att få se någonting, och det är positivt för mig. Dessutom brukar hälften av publiken vara kvinnor, och det är viktigt för mig, eftersom jag tycker om att ha dem i närheten; de är alltid bra på något sätt, de är sällan negativa."
Forskarna på SRI fann ingen möjlighet att på ett vetenskapligt sätt testa det kanske mest uppseendeväckande hos Geller, hans förmåga att som det synes med tankens makt böja metallföremål. Under strikt kontroll inträffade ingen paranormal böjning. Dock meddelade forskarna att de iakttagit sådana fenomen under informella förhållanden, d v s utan riktig vetenskaplig kontroll.
I redogörelsen i Nature redovisades undersökningar av klärvoajans. Targ och Puthoff hade gjort omsorgsfullt uttänkta experiment och vidtagit alla tänkbara åtgärder för att omöjliggöra fusk från Gellers sida. De ansåg att resultaten av försöken tydde på existensen av ett eller flera sätt att varsebli vid sidan av de kända, normala perceptionsvägarna.
Vad som testades var bland annat det som Geller så många gånger, mer eller mindre framgångsrikt, visat upp under sina shower, förmågan att efterlikna teckningar som andra gjort, utan att han själv kunnat se teckningarna.
Till en början testade man Gellers förmåga att återge enkla konturteckningar som hade placerats i ogenomskinliga, förseglade kuvert, som han inte fick tillåtelse att vidröra. Dessa tester klarade Geller bra, men eftersom varje teckning var känd av åtminstone en experimentator i rummet, var det omöjligt att avgöra om det var fråga om direkt förnimmelse av teckningen eller någon process, paranormal eller ej, där experimentatorerna på något sätt var involverade.
Därefter gjordes mer utstuderade försök under vilka alla normala informationskanaler, tydliga eller subliminala, ansågs eliminerade. Geller var under dessa experiment skild från de teckningar han skulle återge, och även skild från alla som hade någon kännedom om dem. Han befann sig under försöken i ett slutet rum, väl isolerat från yttervärlden genom dubbla stålväggar; det var elektriskt avskärmat, och Geller hade ingen förbindelse, varken ögon- eller ljudkontakt, med experimentatorerna och de teckningar han skulle återge. Den teckning som skulle tjänstgöra som "målbild", bestämdes och utfördes av en experimentator, medan Geller var inne i det slutna rummet. Geller visste inte vem som gjorde målbilden; inte heller visste han på vilket sätt bilden bestämdes. De föremål som tecknades valdes enligt olika metoder; en av dem var att slumpvis öppna en ordbok och sedan rita det första ord man påträffade som det kunde göras en teckning av. Vid andra tillfällen gjordes målbilden i ordning av någon person utanför experimentgruppen, medan Geller befann sig i det slutna rummet; bilden var då okänd för både Geller och experimentatorerna. Även dator användes för att välja ut målbilderna. Man varierade också några gånger experimenten så att den person som tecknade målbilden befann sig inne i det slutna rummet, medan Geller var utanför.
I första delen av dessa experiment gjordes under sju dagar 13 olika teckningar, som Geller skulle återge med papper och penna. Sedan Geller gjort en teckning - för vilket han behövde från några få minuter till en halvtimme - lämnade han över den till en experimentator, innan han fått se målbilden. I de 13 delexperimenten avstod Geller i tre fall från att försöka återge teckningen. I övrigt åstadkom han teckningar som ägde större eller mindre likhet med målbilden, så som visas i flera reproduktioner i Nature. Likheterna är i flera fall häpnadsväckande. Två oberoende bedömare skulle efteråt para ihop rätt målbild med rätt Gellerteckning. Båda två lyckades göra detta utan något fel. Likheterna mellan målbild och Gellerteckning var alltså påfallande.
Man gjorde också försök där Geller gissade på tärningar i en låda av stål. Varken experimentatorerna eller Geller visste vilken sida av tärningen som var uppåtvänd. Lådan skakades om ordentligt, och den rätta "lösningen" blev uppenbar först sedan lådan öppnats. Experimentet utfördes tio gånger, varvid Geller skrev ned sin lösning på ett papper. Två gånger avstod han från att gissa. Åtta gånger gissade han rätt - tre 2:or, en 4:a, två 5:or och två 6:or - ingen gång fel. Utsikten att lyckas med detta av en slump är ungefär en på 106.
SRI
I svenska massmedia skrev eller uttalade sig en del personer nedsättande om Stanford Research Institute, där Targ och Puthoff var verksamma. Det sades bland annat att SRI inte hade något med det berömda Stanforduniversitetet att göra, att SRI forskade mot penningersättning, att Uri Geller själv hade bekostat undersökningarna av sin förmåga, att undersökningarna var undermåliga o s v.
Följande upplysningar gavs till Sökaren av PR-avdelningen vid SRI 1974:
Stanford Research Institute i Menlo Park, Kalifornien, är ett institut som utför kontraktsforskning inom många olika vetenskapsområden på uppdrag av klienter inom affärsvärlden, industrin och administrationen i Förenta staterna och 65 andra länder. SRI grundades 1946 och har omkring 2.800 anställda. Länge var institutet knutet till Stanforduniversitetet, men 1970 blev det självständigt.
SRI International, som är det nuvarande namnet, drivs inte med vinstsyfte. Det är en "nonprofit corporation". Gellerexperimenten bekostades inte av Geller själv utan delvis av förre astronauten dr Edgar Mitchell, som var den som satte Geller i förbindelse med SRI.
Russell Targ framhåller att experimenten utfördes på forskarnas villkor, inte på Gellers. De gjordes så fusksäkra som möjligt. Om experimentatorerna i efterhand drog slutsatsen att försökspersonen möjligen kunnat uppnå sina resultat i ett visst experiment genom trick, uteslöts det experimentet, fastän ingenting tydde på att trick förekommit.
När så var möjligt, gjordes försöken på dubbel-blind-basis, d v s varken experimentatorerna eller försökspersonen visste det riktiga svaret i förväg.
En del av arbetet filmades.
Utöver de experiment med teckningar och tärningar som redovisas i rapporten i Nature, gjordes bland annat följande experiment.
Tio likadana filmförvaringsburkar av aluminium placerades i slumpvis ordning på ett bord av en assistent, som i övrigt inte hade något med dessa experiment att göra. Assistenten lade ett föremål i en av burkarna. Därefter satte han locket på samtliga burkar och lämnade rummet. Så kom experimentatorerna och Uri Geller in i rummet. Ingen av dem visste nu vilken burk som innehöll föremålet. Geller rörde en hand över burkarna eller tittade endast på dem. Han sorterade så bort dem som han var övertygad om var tomma, och en experimentator flyttade därefter undan dessa. När endast två eller tre var kvar, pekade Geller ut den burk som han trodde innehöll föremålet. Försöket gjordes tolv gånger, samtliga med lyckat resultat. Sannolikheten för att lyckas av en slump är ungefär en på trillionen. Två gånger avstod Geller från att gissa. Det var olika föremål som användes i experimentet. Geller hade ingen svårighet att identifiera burken med vatten, med små magneter och med kullager av stål. När han avstod från att gissa var föremålen en bit socker och ett metallkullager, inlindat i papper.
Lurade Geller forskarna?
I en ledare skrev tidskriften Nature, som publicerade Puthoffs och Targs redogörelse, att rapporten måste vålla en hel del uppståndelse i den vetenskapliga världen på grund av slutsatsen att det finns människor som kan läsa tankar och se dolda ting. För en del personer - reflekterades i ledaren - bekräftar resultaten vad de tidigare trodde, andra kommer att avvisa alltsammans som varande utanför vetenskapens lagar och därför med nödvändighet oacceptabelt, men några få, som ännu inte tagit ställning men som kanske är fler än man inser, är beredda att underkasta varje välgjord undersökning av det paranormala en kritisk granskning.
Nature menade att SRI-forskarnas redogörelse inte var ett gott arbete, men trots bristerna ansågs uppsatsen, som skrivits av två kvalificerade forskare, värd en kritisk uppmärksamhet, som kanske kunde stimulera till diskussion och forskning.
Tre rådgivare som Nature anlitade, ansåg att uppsatsen i dess ursprungliga form var svag, både med tanke på försökens uppläggning och den skriftliga presentationen. Beskrivningen av hur försöken utförts var otillfredsställande. Forskarna hade inte tagit tillräcklig hänsyn till etablerade metoder inom den experimentella psykologin; de hade använt en naiv och onödigt kontroversiell metod för slumpmässigt val av målbilder - att öppna en ordbok på måfå; säkerhetsanordningarna mot fusk var vagt beskrivna. Rådgivarna tyckte att undersökningarna mest var att betrakta som en serie inledande studier än som färdiga experiment.
En av rådgivarna avrådde från publicering, en tillstyrkte och en ställde sig tveksam. Deras kritik, som ovan kort refererats, gällde uppsatsen i dess ursprungliga form; rapporten infördes sedan något förändrad i tidskriften. Nature bestämde sig alltså för att publicera. Det sades i ledaren att den kanske viktigaste frågan var huruvida vetenskapen ännu har utvecklat kompetens för att ta itu med påståenden om paranormala ting. Det gällde därför nu, ansåg man, att höja kvaliteten på forskningen så att betydande framsteg på området kunde göras.
Hanlon
Inte oväntat dök flera skeptiker upp med offentlig kritik av Targs och Puthoffs arbete. I tidningen New Scientist 17 oktober 1974 fick en vetenskaplig skribent, den brittiske fysikern dr Joseph Hanlon, i en 16 sidor lång artikel utveckla sina tvivel på SRI-forskarnas undersökningar.
Dr Hanlon hade en tid uppriktigt studerat parapsykologin i tron att forskarna inom det området kanske kunde komma att göra intressanta vetenskapliga genombrott. Han var först imponerad av Geller, men blev snart desillusionerad. Den bild han fick av Geller var bilden av en fuskmakare.
Hanlon gjorde i New Scientist bland annat gällande att Geller kunde ha använt en miniatyrradiomottagare dold på kroppen, och på det sättet fått informationer om de "målbilder" som han skulle återge. Till sin hjälp skulle han då haft en annan bedragare. En sådan person kunde Hanlon också peka ut: Uris vän och ständige följeslagare Shipi Strang.
Men skulle verkligen Uri Geller ha kunnat åstadkomma ett så sofistikerat fusk? Hanlon påpekar att en av Uris vänner, dr Andrija Puharich, är expert på medicinsk elektronisk apparatur och uppfinnare med 56 patent. Han har bland annat konstruerat en sinnrik radiomottagare som är så liten att den kan gömmas i en tand! Den är inte hörbar för utomstående, eftersom den stimulerar nerverna direkt. Detta ger upphov till misstanken att någon apparat, konstruerad av Puharich, kom till användning vid experimenten på SRI. Hanlon påstår inte direkt att det var så, men det är den förklaring han tror på. Han anser det mer sannolikt att Geller fuskat än att han är i besittning av äkta psi-förmåga.
Har nu radiokommunikation verkligen använts? Hanlon vet ingenting om var Strang befann sig vid de olika experimenttillfällena. Men av forskarrapporten framgår att han inte kan ha varit närvarande överallt, där målbilderna (som Geller skulle återge) tecknades. I ett lyckat experiment satt den som tecknade målbilden inne i det visuellt, akustiskt och elektriskt isolerade rummet, och där var naturligtvis inte Shipi Strang närvarande. Vid ett annat lyckat experiment befann sig tecknaren i ett rum på 475 meters avstånd, och man kan knappast tänka sig att Shipi Strang begett sig dit för att titta - om han varit allestädes närvarande, måste det ju ha väckt misstankar.
Shipi Strang kan inte varje gång ha varit i tillfälle att se målbilden. Men Hanlon skriver att det ibland kan ha gått till så att experimentatorerna på Gellers uppmaning högt beskrivit bilden (Geller ansågs ju inget kunna höra, där han satt i det isolerade rummet) varvid en hemlig radio tagit upp informationer och sänt dem till Geller. Men om man läser forskarnas rapport, finner man följande upplysning. "Målbilden diskuterades aldrig av experimentatorerna, sedan den hade tecknats ned och bragts i närheten av det isolerade rummet."
Vid flera lyckade experiment befann sig Geller inne i det avskärmade rummet. Men Hanlon är inte övertygad om att forskarna hade lyckats med den elektriska avskärmningen, utan påstår, med stöd av en expert, att visst skulle det gå att få radiokontakt med Geller inne i det rummet.
Joseph Hanlon har själv studerat Geller på nära håll vid ett par tillfällen. En gång böjde Uri en nyckel. "Jag kan inte påstå", skriver Hanlon, "att jag såg Uri böja min nyckel med icke-paranormala medel. Men jag kan erbjuda en förklaring som jag finner mer plausibel än hittills okända mentala krafter". Hanlon hävdar att "nycklar är förvånande lätta att böja, särskilt för en person som i likhet med Geller har starka händer. Men få av oss försöker någonsin göra det, och vi antar att det är svårt".
Hanlon har sett den film som gjorts om arbetet med Geller på SRI. Han beskriver bland annat ett lyckat test, där Geller återgav teckningar som han inte sett. Femton enkla teckningar gjordes och förseglades i kuvert, vilka i sin tur inneslöts i förseglade ytterkuvert. Kuverten låstes in i kassaskåp och valdes ut på måfå för varje experiment. En forskare öppnade sedan ett kuvert utanför experimentrummet, tittade på bilden, förseglade återigen kuvertet och gick in i experimentrummet. Medan han tänkte på bilden, tecknade Uri den. Varje teckning syntes mycket lik förebilden, säger Hanlon - men, anser han, den låg kanske närmare en verbal beskrivning av bilden än bilden själv.
Geller visas också på filmen påverka instrument på paranormal väg.
Men Hanlon säger att alla verkligt dramatiska händelser som filmen berättar om, skedde utanför kameran och att filmen tycks visa de svagaste exemplen av varje testtyp.
Hanlon tecknar en bild av ärliga men tämligen okritiska forskare. Men de är inte alldeles okritiska. Hanlon omtalar att Targ sagt sig vara övertygad om att Geller skulle fuska, om han gavs tillfälle till det. Något säkert tecken på fusk från Gellers sida kan Hanlon inte visa upp. Men han nämner att åtminstone fem observatörer säger sig ha iakttagit fusk vid olika framträdanden av Geller. Hans slutsats är: Forskarna Targ och Puthoff var ingen match för illusionisten Geller. Han lurade dem!
Dr Puthoffs svar
Dr Hanlons resonemang rönte stor uppmärksamhet. Många tyckte att han lät övertygande. Men en kritisk läsare kunde se att det på väsentliga punkter rörde sig om rena spekulationer. Om Hanlon besvärat sig med att kolla vissa saker med forskarna, hade stora delar av hans utläggning inte behövt göras.
Sökaren tillskrev SRI-forskarna och bad dem svara på några frågor rörande Hanlons kritik. Svar kom från dr Harold Puthoff. Frågorna och svaren återges i det följande, i något redigerat skick.
Dr Joseph Hanlon skriver att den tärning ni använde i experiment där Uri Geller skulle gissa på läget av tärning, dold i låda, kan ha varit en specialtärning som sände ut radiosignaler om vilken av dess sidor som var vänd uppåt. Är detta möjligt?
- Vi hade före våra experiment konsulterat illusionister, så vi var väl medvetna om att en sådan möjlighet fanns. Därför använde vi en egen, genomskinlig tärning, så att vi kunde vara säkra på att den inte innehöll någon elektronisk apparat. Tärningen var märkt med ett SRI-kodnummer och kontrollerades före och efter varje experiment. Uri Geller fick inte röra vid den.
Kan Geller ha haft, dold på sin kropp, en miniatyrradiomottagare - konstruerad av dr Puharich - vilken överförde upplysningar till honom, när han befann sig inne i det slutna rummet?
- Vi var medvetna om en sådan möjlighet. Därför utförde vi våra experiment så att om en dold radiomottagare fanns, skulle den inte vara till någon nytta. Alla tänkbara medhjälpare till Geller hölls borta från den plats där målbilden utfördes - dessutom rådde tystnad där. En mottagare på Uris kropp skulle alltså inte ha varit till någon hjälp.
Undersöktes Uri Gellers person med tanke på dolda elektroniska hjälpmedel?
- Ja, vi kontrollerade detta med magnetometrar samt visuellt. Men med tanke på de sofistikerade moderna elektroniska apparater som finns, insåg vi att det skulle vara svårt att hitta en dold miniatyrutrustning, så det var viktigare att vi alltid utförde experimenten så att eventuella elektroniska hjälpmedel inte skulle vara till någon nytta.
Dr Hanlon skriver att en ständigt närvarande Shipi Strang kan ha varit Gellers medbrottsling. Var Strang närvarande vid experimenten? Assisterade han er i några av undersökningarna?
- I de flesta av våra experiment med Geller var varken Shipi Strang eller någon annan potentiell medbrottsling närvarande. I de få experiment där han var närvarande, fick han, som en försiktighetsåtgärd, vara i Gellers närhet. Vi sökte på alla sätt skydda oss mot eventuell dold kommunikation mellan Geller och någon person som befann sig i närheten av målbilden (som Geller skulle återge) under det experimenten pågick.
Diskuterade ni målbilderna högt så att en radio kunde ha överfört upplysningar till Uri Geller - utan Shipi Strangs närvaro?
- Nej, det var tyst medan experimenten pågick.
Ni kunde inte bekräfta Gellers påstådda förmåga att med tanken böja metallföremål. Varför inte? Tror ni att det är fråga om verkliga fenomen eller trick?
- Dessa fenomen uppträdde inte under sträng vetenskaplig kontroll, d v s metallen böjde sig inte, så vi saknar grund för ett omdöme.
Dr Hanlon skriver att det rådde "cirkusatmosfär" under alla era experiment med Geller. Hur kommenterar ni det?
- Hanlons spekulation att det rådde en cirkusatmosfär under experimenten stämmer inte med fakta. Filmerna visar motsatsen.
Anser ni att Hanlons kritik är relevant på någon punkt?
- Hanlon gör kommentarer rörande våra vetenskapliga experiment, vilka han saknar egen kännedom om. Hans artikel i New Scientist är ytterst relevant som ett socialt dokument, i det den utgör ett bra exempel på hur en människa psykologiskt kan reagera på data som det är svårt för henne att assimilera i den nu socialt accepterade synen på verkligheten.
Har ni svarat era kritiker offentligt?
- Vi är inte intresserade av att underblåsa en kontrovers, så våra svar till kritikerna har i allmänhet begränsats till att ge upplysningar om faktiska förhållanden, där det funnits en legitim önskan till klarläggande. Den 7 november 1974 hade vi en replik till dr Hanlon införd i New Scientist.
Randi
James Randi är en välkänd amerikansk illusionist. 1975 utkom han med en bok, "The Magic of Uri Geller", där han använder sin kunnighet som yrkesman för att visa att Uri Geller uteslutande begagnar sig av trick. Hans kritik av Gellerundersökningarna vid Stanford Research Institute utgörs av en rad spekulationer om deras utförande. Randis grundantagande, som nästan allt vilar på, är att Gellers vän Shipi Strang hela tiden varit närvarande och Geller behjälplig med fusk. Samarbetet mellan de båda bedragarna har enligt Randi skett med hjälp av elektronisk utrustning och i övrigt med viftningar och andra tecken under den röra som han, liksom Hanlon, påstår rådde under försöken. Förre astronauten dr Edgar Mitchell, som var närvarande, säger att "Gellers alla nycker uppfylldes av forskarna". Randi tar fasta på det uttalandet och spekulerar bland annat i att Uri ibland under ESP-experimenten fick tillåtelse att lämna det isolerade rummet - t ex för toalettbesök - och då kunnat få tecken från Shipi.
Randi avslöjar sällan hur Geller enligt hans mening bär sig åt - han bara förklarar att det rör sig om trick. Följande gjorde Uri på tidningen Times redaktion - med Randi närvarande i en journalists skepnad. Geller bad en man välja en siffra mellan 1 och 10. Sju, sa mannen. Och, minsann, Uri visade upp en sjua som han i förväg klottrat ned på sitt block! Hade alltså Uri vetat vilken siffra mannen skulle nämna, eller hade han fått honom att välja just den siffra han ville? Ingetdera, påstår Randi. Det rörde sig om ett trick. Men hur det i så fall gjordes ger Randi ingen förklaring till. Läsaren får själv fundera. Hade Uri ett förråd av siffror i blocket och lyckades ta fram den rätta, eller skrev han i smyg en sjua, sedan han fått reda på vilken siffra mannen valt?
Det är så att när Randi redogör för trick - egna eller Gellers - så beskriver han illusionen, alltså vad som synes ske, inte vad som verkligen sker. Men ett av Gellers "trick" på Times redaktion avslöjas. När israelen böjde en nyckel, gick det så till, säger Randi, att han helt enkelt höll den mot bordsskivan och tryckte till. Detta observerade både Randi och en annan närvarande illusionist, vilken uppträdde som fotograf.
Randi visar upp en rad indicier för att Geller har varit och fortfarande är en illusionist, d v s att han använder trollkarlsknep vid sina framträdanden. Men boken innehåller inget avslöjande. Där finns till exempel ingen bild som tydligt visar fusk - trots att Geller många gånger uppträtt framför närgångna TV-kameror. Uri berättar i sin självbiografi "My story" att Danmarks TV anlitade en illusionist för att försöka avslöja honom. Denne instruerade producenten att alltid ha en kamera riktad mot hans händer men inget fusk kom till synes. Illusionisten, Leo Leslie, blev i stället övertygad om att Geller var äkta och skrev en bok om honom.
Randi har låtit översätta en artikel från en israelisk veckotidning, där det finns citat från personer som känner eller känt Geller väl och som bland annat påstår att han vid uppträdanden haft en medhjälpare i salongen, vilken signalerat till honom. Någon författare till artikeln anges inte, men där finns uttalanden som tillskrivs Uris far, hans andra hustru och väninnan Hannah Strang, som alla säger att Uri har en verklig övernaturlig kraft men att han också använder trick. I artikeln avslöjar också några namngivna vänner till Uri att de varit hans medhjälpare vid illusionistföreställningar. Uri medger i självbiografin att han använde en del trick under tiden i Israel - lurad därtill av sin manager.
Så här kunde det gå till: någon skriver på en tavla, som Geller inte ser, namnet på en färg, t ex blå. Gellers medhjälpare ger ett överenskommet tecken, t ex rynkar på näsan, och Geller ser detta, även om han har en bindel för ögonen, och svarar rätt.
Randi har med trick kunnat upprepa åtskilligt av vad Geller gör. Han förbluffade till exempel parapsykologen Ted Bastin och några vänner till denne genom att bryta en sked på precis samma sätt som de tidigare sett Geller göra. Bastins fru höll den i båda ändarna mellan tumme och pekfinger. Randi strök lätt över den - och inom tio sekunder hade skeden gått av! Man kan gissa att illusionisten i smyg behandlat den med något ämne som gjort den spröd eller också i förväg böjt den intill bristningsgränsen. Han "tvättade" skeden med några droppar vatten före försöket!
Många har grundat sin uppfattning av Uri Geller på de undersökningar som gjordes 1972 och 1973 vid det högt ansedda Stanford Research Institute i Kalifornien, där - för att citera Randi - "mer än 2.500 topprankade vetenskapsmän är verksamma". Men, säger James Randi, de proven var värdelösa. De var för slappt utformade, och forskarna var inte observanta på trick, utan blev lurade.
På SRI kunde Geller bland annat riktigt ange vilken sida som var vänd uppåt på en speltärning i en tillsluten låda av stål, vilken skakats så att ingen visste tärningens läge. Försöket gjordes 10 gånger, och Geller gissade rätt 8 gånger - 2 gånger avstod han. Forskarna, Puthoff och Targ, säger i sin rapport att Geller inte fick vidröra lådan, sedan den skakats, men Randi tror dem inte, utan skriver att Geller förmodligen kunnat kika in i lådan genom att lyfta på locket! Randi stöder sig på det förhållandet att en av forskarna, Targ, är mycket närsynt (han har starka glasögon).
Bättre är Randi i kritiken av experiment där Geller kunde gissa vilken av tio likadana burkar som inte var tom. (Dessa experiment togs inte med i den slutliga rapporten, som publicerades i Nature.) Randi har visat att han med trick kan göra samma sak. I boken avslöjar han inte hur det går till, men antyder att man skall observera vissa små egenskaper hos den burk som innehåller något. Man kan gissa att den burken, som är litet tyngre än de andra, står stadigare på ett bord - och det gäller då att få litet vibration på bordet med hjälp av en hand eller fot och så iaktta skakningsskillnader hos burkarna. Att Randi kan göra tricket bevisar ju inte att Geller fuskat med dessa prov - men det tycks finnas en möjlighet att han gjort det. Enligt Randi har Geller också helt misslyckats med detta inslag vid ett offentligt framträdande, när Randi hade anlitats som rådgivare så att provet anordnades på sådant sätt att Geller inte kunde klara det (genom att det lades en skakningsdämpande duk på bordet?).
Det positiva resultatet av ESP-proven med gissning på teckningar kan Randi inte säkert förklara. Han saknar tillräckliga upplysningar om omständigheterna. Under de flesta av dessa prov befann sig Geller inne i ett väl isolerat rum - det hade dubbla stålväggar och var elektriskt avskärmat; inte heller ljud eller ljus kunde tränga in där. Randi tror inte att rummet verkligen var helt elektrisk avskärmat, men han har inte fått tillåtelse att kontrollera detta på platsen - hans framställning därom har mötts med tystnad. Det fanns bland annat en ljudlinje, som användes för meddelanden inifrån rummet, och denna kan, säger Randi, också ha använts för radiosignaler i motsatt riktning, om inte skydd mot detta säkerställts.
Vid ett av de lyckade proven med teckningar befann sig den person som valde och ritade målbilden, vilken Geller skulle försöka uppfatta, inne i "buren", medan Geller höll till alldeles utanför. Naturligtvis fanns då ingen tänkbar medhjälpare till Geller med i buren - ingen kunde sända någon signal till honom. Ändå lyckades han mycket väl återge målbilden, som var en teckning av solsystemet, och även Randi erkänner att "tricket fungerade bra". Det är hans enda kommentar till det experimentet. Man frågar: vilket trick? Det kan Randi inte svara på. Han vet inte. Han är endast säker på att det måste röra sig om ett trick. Randis idé att Geller samarbetat med den (enligt forskarna vid ett fåtal tillfällen men enligt Randi ständigt) närvarande Shipi Strang med hjälp av bland annat elektronisk apparatur är ju inte tillämplig här, eftersom målbilden tecknades av en person inne i buren. Både Geller och (ev.) Strang befann sig utanför.
Enligt forskarna fick Geller alltid lämna ifrån sig sin teckning, innan målbilden visades för honom. Men Randi tror att Geller i den allmänna röra, som han anser rådde under försöken, mycket väl kan ha kommit åt att komplettera en del teckningar, sedan han kommit ut ur det isolerade rummet och sett målbilden. Edgar Mitchell har sagt - enligt Randi: "Jag var där praktiskt taget hela tiden. Jag är medarbetare i allt detta arbete ... Uppriktigt sagt, Russ och Hal hade ett problem - de var så angelägna att ha Geller där att de uppfyllde alla hans nycker, och om han hotade att ge sig iväg, gav de efter och gjorde vad han önskade. De förlorade naturligtvis kontrollen över situationen, och den blev bara värre och värre och värre ..."
James Randi påpekar också att det skall ha funnits en liten defekt i isoleringen av rummet och att det talades öppet om den saken. När man en gång drog in en kabel för EEG-test, gjordes ett hål i stålväggen. Kring kabeln tätade man sedan med gasväv. (Rummet byggdes ursprungligen för andra ändamål än ESP-prov.) Randi skriver att efter Gellers mycket fina träff med druvklasen fann man spår av gasväv på golvet. Han har per brev frågat SRI om hålet i väggen, men har inte fått något svar. Randis hypotes är att Shipi Strang genom hålet kunnat stoppa in en exakt teckning av målbilden/druvklasen! Randi tror inte att hålet kommit till användning vid något mer tillfälle. Men, säger han, druvklasen är alldeles för bra. Där måste finnas en exceptionell förklaring.
Under tre experiment ritade en dator en enkel teckning/målbild. Datorrummet låg 54 meter från den plats där Geller befann sig. Randi säger att det rådde kaos i datorrummet och att Shipi Strang mycket väl kan ha varit där och kikat och sedan fått över ett meddelande till sin vän Uri. Mot detta antagande står forskarnas uppgift att Strang hölls borta från den plats där målbilden tillkom.
Om filmen som gjordes under Stanfordexperimenten säger Randi, som lyckats skaffa sig en kopia av dess senare hälft, att arrangemangen var skrattretande. Han förstår inte hur SRI-forskarna kunde undgå att upptäcka Gellers enkla trick. Ett exempel: Uri fick en kompassnål att röra sig, medan han förde sina händer fram och tillbaka över den. Forskarna försäkrade att Uris händer noga hade undersökts före experimentet: man hade förvissat sig om att där inte fanns någon dold magnet. Men Randi iakttog att kompassnålen rörde sig endast när Uris huvud var i närheten av kompassen och då i takt med huvudrörelserna. Han förklarar att Uri naturligtvis hade en magnet i munnen!
Stanford-filmen visar också försök med paranormal skedböjning. Geller koncentrerar sig för allt vad han är värd, men ingenting händer. Fast ibland släpper kameran honom ur sikte en stund för att ta in något annat motiv, eller vid byte av film - och vips sker något! När Geller åter kommer i bild, ser man en böjd sked. Det "underbara" har alltså skett utanför kameran - när ingen tittat på. Randi skrattar så han ramlar av stolen.
(Stanfordforskarna har, som nämnt, meddelat att de vid strängt kontrollerade försök inte kunnat konstatera någon metallböjning.)
Fallet Geller är inte klart och entydigt. Det finns bland annat psykologiska aspekter på det, som Randi missar.
Anmärkningsvärt är att Geller i ett avseende skiljer sig från "andra" illusionister. Medan de andra alltid lyckas bra under sina framträdanden, eftersom de har knep som de väl behärskar, har Geller svårigheter på scenen. Deras shower går snabbt och är underhållande. Gellers föreställningar löper ofta trögt och är tråkiga ur underhållningssynpunkt: många misslyckanden, ofta lång tids väntan innan något händer. Randi säger att detta bara är ett spel av Geller. Men så tråkigt långdragna som Gellers framträdanden ofta är och så många misslyckade försök som förekommer, så förefaller det från psykologisk synpunkt föga sannolikt att detta är uttänkt - det gör mera intryck av verkliga ansträngningar att klara uppgifterna.
Man kan formulera en fråga så här: Varför skulle en illusionist Geller, som är så duktig att han kan lura en rad vetenskapsmän, samtidigt vara så dålig (som han ofta är) att han har stora svårigheter med enkla estradknep? Randi säger sig beundra honom, men samtidigt småler han åt Gellers "enkla uppvisningar", så dåliga att han, Randi, naturligtvis skulle göra de där tricken på helt annat sätt. Bilden av Uri Geller stämmer inte väl med illusionisthypotesen. Den stämmer bättre med tanken att Geller verkligen är en psykiker, ty sådana är ojämna i sina prestationer.
Här ett litet avsnitt ur Randis bok, där han berättar om en uppvisning för några vetenskapsmän:
"Senare, på dr Wilkins kontor en trappa upp, bad jag en medlem av kommittén att välja vilket som helst ord från vilken som helst sida i en bok som han själv fick ta ut från kontorets bokhyllor. Han öppnade boken, sedan jag gått över till rummets andra sida och ställt mig med ryggen mot väggen. Sedan han bestämt sig för ett ord, lade han igen boken och behöll ordet i minnet. Jag tog en bit papper från skrivbordet och, i allas åsyn, skrev jag ned ett ord. Det var 'intended' - exakt det ord som han endast hade tittat på! Ingenting hade skrivits ned, förseglats i kuvert eller något sådant. Han hade valt ut boken bland hundratals böcker i hyllorna, och jag hade träffat mannen för första gången en timme tidigare."
Tricket är naturligtvis detta: Randi låtsas skriva ned ett ord, sedan "försökspersonen" sagt att han bestämt sig för ett ord men tills vidare behåller det i minnet. När därpå försökspersonen avslöjar sitt ord, då skriver Randi i smyg ned det och byter ut den meningslösa lappen mot den nyskrivna med det rätta ordet. När alla tittar på den person som yppar sitt ord, då får Randi tillfälle till sitt lilla trick. Det som skrivits, sedan illusionisten verkligen fått reda på ordet, lyckas han lura publiken tro är vad han först skrev.
Ett liknande trick lyckades Randi med i ett TV-program, där han lurade den kände kolumnisten A. Spragett, som trodde på Uri Geller. Denne hade tagit med sig ett förseglat kuvert med en teckning i. Randi skulle göra samma teckning, innan han sett vad som fanns i kuvertet. Han ritade, och la fram sitt papper, upp och ned. Så tog Spragett upp sin teckning och visade den för publiken och för TV-kamerorna. Just då (får vi anta) ritade Randi i smyg, när ingen såg på honom, utan alla tittade på Spragett, medan denne viftade med sin teckning - även TV-kamerorna riktades mot Spragett, naturligtvis. Den teckning som Randi gjort, sedan han fått se vad Spragett ritat, lyckades han snabbt visa upp i stället för den första, meningslösa teckningen, vilken smögs undan.
För att förhindra Randis triumf skulle Spragett förstås ha lagt fram sitt kuvert på bordet vid sidan av Randis upp och nedvända papper, som (felaktigt) troddes innehålla samma teckning som Spragett gjort, och bett någon utomstående samtidigt ta upp och jämföra båda två. Då hade triumfen blivit Spragetts i stället och illusionisten fått erfara nederlagets nesa.
Gellers självbiografi
1975 utkom boken "My story", där Uri Geller berättar om sig själv. Den bild av honom som där träder läsaren till mötes, skiljer sig naturligtvis mycket från illusionisten Randis Geller-porträtt. Hos Randi är Gellers väg kantad av okritiska, godtrogna människor, "gelleriterna", bland andra vetenskapsmän, som han lurar med ibland skickliga trick och ibland med de allra enklaste knep - och på avstånd observerar en intelligent elit, med bland andra Randi själv i spetsen, hela det beklämmande skådespelet. I "My story" tecknas i stället ett självporträtt av en ärlig och uppriktig ung man, som rakt på sak berättar om alla märkliga ting som sker genom honom. Och hans väg kantas av människor som genom egna, klara erfarenheter av "Gellereffekten" blir övertygade, bland andra ett antal objektiva och samvetsgranna vetenskapsmän - och i periferin finns de fördomsfulla, okunniga människorna, till exempel illusionisterna och tidningen Times redaktion, som lägger dumma hinder i hans väg.
Hos Randi genomskådar illusionisterna Geller - i hans egen bok möter vi ett par trollkarlar som tror på honom. En av dem säger: "Vilken illusionist som helst, värd namnet, kan utföra samma saker som Uri, men det är då fråga om trick. Uri måste vara äkta."
En metallurg, dr Chilton, har undersökt sex metallföremål som Geller böjt, och han redovisar att han inte funnit några som helst tecken på behandling av kemikalier eller hetta - inte heller upptäckte han något annat som kunde ge besked om hur föremålen blivit böjda. Brotten var helt normala.
Med tanke på spekulationen att Geller kan ha haft någon elektronisk apparat i sina tänder - framförd av dr Hanlon - hänvisar Geller till ett uttalande av en tandläkare i New York, John K. Lind, som undersökte honom 1974: "Jag kan intyga att vid klinisk och radiografisk undersökning av Uri Gellers mun, tänder och käkar har inte några främmande föremål påträffats, såsom transistorer, metallföremål eller dylikt."
Targ och Puthoff svarar Randi
Som svar på en del av Randis kritik har SRI-forskarna sänt ut några blad med korrigeringar av oriktiga uppgifter hos Randi. I 124 punkter tillbakavisar de kritiken.
En viktig del av Randis resonemang är antagandet att Gellers vän Shipi Strang var närvarande och kunde hjälpa till med trick. Puthoff och Targ genmäler till detta att varken Shipi Strang eller någon annan tänkbar medarbetare till Geller hade tilllåtelse att vistas inom "the target area", d v s det område där "målbilden", som Geller skulle gissa på, fanns. Ingen potentiell medarbetare till Geller kunde på förhand eller under experimenten känna till målbilden. Illusionister, som forskarna rådfrågat, hade rått dem till denna försiktighet.
Randi påstår att SRI-forskarna inte hade konsulterat en trollkonstnär förrän efter försöken. De båda forskarna genmäler att den ene av dem, Targ, själv är en erfaren arnatörillusionist sedan 20 år samt att man dessutom hela tiden rådfrågade en illusionist som specialiserat sig på att avslöja falska poltergeistfall. (Denne vill vara anonym.)
Det gjordes vid SRI experiment med en kompassnål, som Geller fick att röra sig. Randi förklarar i sin bok att Geller naturligtvis hade en magnet i munnen. Forskarna replikerar att de ju i filmen förklarar att de vid tillbakablick anser detta experiment otillfredsställande. De hade nämligen funnit att de effekter som Geller åstadkom, kunde frambringas med hjälp av ett litet metallstycke, så litet att det inte kunde upptäckas med magnetometer. Därför ansåg de att detta experiment inte var tillräckligt säkert, även om de inte hade något bevis för att Geller fuskade.
Randi spekulerar att Geller under några försök fått lämna det isolerade rummet - till exempel för naturbehov - och då passat på att fuska, med hjälp av sin närvarande vän Shipi, som kunnat ge tecken. Forskarna svarar att Geller aldrig fick tilllåtelse att lämna sin plats under försöken.
Randi pastår att det rådde oordning under experimenten. Han åberopar ett uttalande av Edgar Mitchell, som sagt att forskarna tillmötesgick alla Gellers nycker. Forskarna svarar att Mitchell inte befann sig på SRI under något av de experiment som har rapporterats i artikeln i Nature, utan endast under tidiga förberedande försök, när man arbetade med att få fram tillfredsställande experimentanordningar.
Beträffande Randis spekulation att Geller kunde kika in i en låda med en tärning, som skakats - varpå Geller gissade på tärningens läge - svarar forskarna att film och videotape visar att Geller inte öppnade locket och kikade in i lådan. De upplyser också att illusionister, som studerat filmen och videotapen, inte kunnat upptäcka något trick.
En journalist på Times har påstått att Gellers tio gissningar på tärningen i lådan (där han hade rätt åtta gånger) var en del av en längre experimentserie med hundratals försök; forskarna valde för publicering ut ett lyckat set. Puthoff och Targ genmäler att de tio gissningarna var samtliga som gjordes av denna typ av experiment.
Harold Puthoff och Russell Targ slutar med att säga att de noga har studerat James Randis bok och funnit att i vartenda fall, där Randi spekulerat i brister i försöksanordningarna, är spekulationerna felaktiga. Detta fakum, menar de, utgör ytterligare ett stöd för existensen av de fenomen som observerats.
Randi omvänder vetenskapsman
Paul Langdon berättar i "The Amazing Uri Geller" hur Randi omvände en Gellerentusiast. Läkaren Andrew Weil, med examen från Harvard Medical School, var fullt övertygad om att Geller var äkta. Så visade Randi några trick för dr Weil och avslöjade sedan hur han gått till väga. Randi böjde till synes en spik mitt framför ögonen på Weil - och sedan utförde han tricket långsamt och tydligt, och då insåg Weil att han varit naiv. Randi hade använt två spikar; den ena, som var böjd i förväg, dolde han ända till slutet av tricket, då han lät den ersätta den raka spiken.
Weil upplyste att han "aldrig någonsin tidigare varit med om att ändra sig från fullständig övertygelse till fullständigt tvivel på så kort tid". Inte heller, sa han, "har jag någonsin tidigare så i grunden tvivlat på mina sinnesintryck". Weil insåg att man i hög grad ser det man förväntar sig att se, men man ser inte det oväntade.
Paul Langdon är dock inte helt imponerad av Weils omvändelse. Det är en sak, menar han, att lyckas med ett trick inför en storögd dr Weil och en helt annan att göra om Gellers prestationer under samma förutsättningar som denne arbetar: vid ett restaurangbord, i ett flygplan, i en bil, inför tio, tjugo, hundra eller tusen människor och framför TVkameror.
Flera forskare: Uri Geller är äkta!
Sedan Uri Geller blev världskänd 1972 har han studerats av flera vetenskapsmän. Boken "The Geller Papers", redigerad av Charles Panati, innehåller uppsatser av vetenskapsmän, illusionister och andra fackmän, som alla anser att fenomen av Gellertyp måste tas på allvar. Många av vetenskapsmännen har riskerat sitt anseende genom att ägna sig åt Gellerstudier och tillkännage att de inte kan finna någon logisk förklaring till fenomenen. Fyra illusionister medverkar i boken; trots sin kännedom om alla slags trollkarlstrick har de observerat sådant som de inte kunnat förklara.
Flera av de uppsatser som är införda i boken har sänts till ansedda vetenskapliga tidskrifter, men endast Puthoffs och Targs redogörelse för experiment med Geller vid Stanford Research Institute, SRI, har publicerats, nämligen i Nature 18 oktober, 1972.
Fjorton av uppsatserna i "The Geller Papers" har skrivits av naturvetenskapsmän, matematiker och ingenjörer, tre av parapsykologer, fyra av illusionister, en av en fotograf och en av en tandläkare, vilken bl a röntgenfotograferade Gellers tänder utan att finna spår av främmande föremål, som kunnat användas som sofistikerade hjälpmedel; Geller hade utmärkta tänder, endast tre små hål, och det hade aldrig borrats i dem.
Bland det mest anmärkningsvärda i "The Geller Papers" torde vara Eldon Byrds uppsats, som beskriver hur Uri Geller deformerade en tråd av den ovanliga metallegeringen nitinol, vilken består av ca 55 procent nickel och 45 procent titan. Nitinol har ett "minne" så att om ett föremål därav deformeras, återtar det alltid efter upphettning raskt den form det fick vid framställningen. Geller lyckades paranormalt böja raka nitinoltrådar genom att lätt stryka över dem - och efter upphettning återtog de inte sin ursprungliga, raka form. Alla försök att få trådarna permanent raka igen misslyckades. Gellers behandling förefaller ha suddat ut deras minne.
Dr Wilbur Franklin vid Kent State University studerade med hjälp av ett elektronmikroskop med mycket stor förstoringsförmåga brottytorna på föremål som paranormalt böjts av Geller. Han fann bland annat att en platinaring hade två brott så nära varandra att man med blotta ögat bara kunde upptäcka ett enda; men de två brotten var av helt olika typ, vilket var mycket överraskande. Dr Franklin anser att detta visar att brotten måste ha uppkommit genom paranormal påverkan, ty det skulle vara ytterligt svårt att med normala medel på ett laboratorium få två olika slags brott så nära varandra.
Dr Thelma Moss vid UCLA har med kirlianfotografering visat att mental energi synes utgå från Uri Gellers fingrar, när han försöker påverka ett föremål. Dr Moss har också i sitt laboratorium haft besök av flera personer, bland andra barn, som visat sig kunna böja metallföremål genom att stryka över dem.
Hos ingenjören Ronald Hawke vid Lawrence Livermore Laboratory skulle Geller försöka förändra eller utplåna det magnetiska mönstret på fyra datakort. Det går inte att påverka kortens programmering genom att gnida dem. Men när två av korten sattes i datorn, sedan Geller behandlat dem, stöttes de omedelbart bort, vilket innebar att programmeringen inte längre var meningsfull. En senare undersökning visade att det magnetiska mönstret hade förändrats.
Hos biofysikern dr Thomas P. Coohill vid Western Kentucky University lyckades Uri Geller återge enkla teckningar, som han aldrig sett, böja metallföremål och påverka en kompassnål. Fastän dr Coohills experiment inte anordnades med sådan noggrannhet att de är bevisande, blev han själv övertygad om att Geller är äkta och ingen illusionist. Ett starkt intryck gjorde det att han såg en sked böjas i sin egen hand. Och två dagar efter Gellers besök började en sockersked att böja sig, vilket den fortsatte med i femton minuter.
Parapsykologen William Cox gjorde experiment med Geller utan att denne hade vetskap om att Cox är kunnig illusionist. De informella försöken, som gjordes i Gellers lägenhet i New York, gav goda möjligheter till fusk. Men Geller begagnade sig inte av de chanserna. Cox hade med sig några nyinköpta nycklar, en spegel och en klocka som han med en aluminiumremsa i urverket gjort tillfälligt obrukbar (men som Geller ändå fick igång). En av nycklarna var gjord av tjockt stål. Det fordrades 18 kilos tryck för att böja den. Cox placerade den på glasskivan av ett bord med ett av sina fingrar på nyckelhuvudet; med sin andra hand höll han en spegel under bordet så att han kunde se nyckeln underifrån. Geller strök lätt över nyckelns mitt. Efter ungefär en minut hade den böjt sig uppåt i cirka 12 graders vinkel. Cox höll hela tiden ett finger på nyckeln och kände inte att Geller utövade något tryck på den. Cox blev övertygad om att det inte var några illusionistkonster som han såg.
De två professionella illusionisterna Artur Zorka och Abb Dickson blev övertygade om att Geller inte använde trick, sedan de utifrån sina kunskaper som magiker gjort noga kontrollerade experiment med tanke på att omöjliggöra trick. Testrummet hade inga fönster eller speglar, endast en dörr, vilken låstes; och endast Geller och de båda illusionisterna var närvarande. "Jag blev verkligt förbluffad av vad som hände", skriver Zorka i ett uttalande. Bland annat exploderade i Gellers hand ett nylonförstärkt handtag på en gaffel, tillhörig Zorka, och bitar flög omkring i rummet. Geller hade inte varit beredd på dessa tester och hade inte kunnat göra några förberedelser. Inte förrän efteråt visste Geller att Zorka och Dickson var illusionister. Om han vetat detta under experimenten, hade det kanske varit omöjligt för honom att få några resultat, eftersom han har svårt att arbeta inför illusionister, då dessa i allmänhet har en negativ inställning till honom så att den rätta, förtroendefulla atmosfären saknas. Bland det som Zorka och Dickson inte kunde förklara var att Geller kunde återge en teckning som Zorka endast hade tänkt på och inte ritat på papper. I sin uppsats, som är en officiell rapport till det amerikanska illusionistsällskapet, skriver Zorka och Dickson att det är deras gemensamma uppfattning att fastän de som illusionister kan upprepa vart och ett av Gellers testresultat genom att använda trick som de har kännedom om, finns det enligt vad de känner till inte några trick som kan ha använts för att åstadkomma iakttagna effekter under sådana förhållanden som rådde under försöken.
Illusionisten Leo Leslie i Köpenhamn, specialist på att avslöja bedrägliga medier, anlitades som rådgivare av den danska televisionen, när Geller skulle uppträda i ett program. Han gav instruktioner att ingen ur Gellers sällskap fick vara med i studiolokalen och att en kamera alltid skulle vara riktad mot Gellers händer. Ändå syntes Geller visa upp telepati och psykokinesi. Efter TV-programmet fick Lesilie möjlighet att göra några egna experiment med Geller, vilken kunde återge en teckning som Leslie gjort i hemlighet. Och en nyckel som Geller försökte böja, började krökas först när Leslie tagit den i sin hand. Ingen av Gellers vänner var närvarande i rummet under dessa försök. Leslie förklarade att såvitt han kunde förstå användes inga kända illusionisttrick. En psykolog, som stod i närheten av Geller och iakttog varje hans rörelse, berättade att Geller ritade en blomma redan innan Leslie hade satt pennan på papperet för att rita det föremål som han hade valt (en blomma) och som sedan Geller skulle försöka återge.
Den kanadensiske forskaren dr A.R.G. Owen skriver i sin uppsats att han la märke till att Geller vid ett TV-framträdande bland flera nycklar valde två av ovanligt utseende (som för övrigt tillhörde dr Owen) och böjde en av dem inför kamerorna. Ifall Geller varit en illusionist och velat omärkligt byta nycklarna mot sådana som han haft preparerade i förväg och gömda exempelvis i en ärm, då skulle han ha valt nycklar av vanlig typ. "Fenomenen var", skriver dr Owen, "paranormala och fullständigt äkta."
Dr E. Alan Price vid sydafrikanska parapsykologiska institutet uppmanade i massmedia folk med egdna upplevelser av "Geller-effekten" att rapportera till honom. Många hörde av sig och berättade att de själva, eller deras barn, kunnat upprepa Gellers fenomen eller iakttagit sådana i sin närhet. Efter viss utsortering återstod 137 rapporter som bedömdes som trovärdiga. Flera av rapportörerna var personer med ansvarsfulla poster i samhället.
Helt naturligt finns det gränser för vilka bedrägerier illusionister kan lyckas med, även om deras skicklighet att luras ibland är helt förbluffande. Man kan undra om inte några av dem också använder ESP. Enligt uppgift i "The Amazing Uri Geller" (s. 147) har den kände illusionisten Kreskin medgett att tio procent av vad han gör på scenen faktiskt är äkta ESP. Det kan vara ett uttalande som avser att skapa ett skimmer av verklig mystik kring honom, men säkert är inte detta.
SM
Litteratur:
Martin Ebon (red.): The Amazing Uri Geller (A Signet Book, New American Library, 1975).
Uri Geller: My story (Praeger Publishers, New York, 1975).
Charles Panati (red.): The Geller Papers. Scientific observations on the paranormal powers of Uri Geller (Houghton Mifflin Company, Boston, 1976).
The Amazing Randi: The Magic of Uri Geller.
Parapsykologi
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX123.HTML