Kenneth Ring:
Lektioner från ljuset
Vad vi kan lära oss av nära döden-upplevelsen
Översättning: GÖRAN GRIP
I över tjugo år har vi fått höra berättelser om nära-dödenupplevelsen (NDUn). Många människor som varit nära att dö har återvänt till livet och berättat för oss om transcendentala upplevelser fyllda av ljus och kärlek. Vid det här laget har de här reseberättelserna blivit välbekanta för många av oss, och de har bidragit till att förändra vår syn på själva döden i positiv riktning. På sista tiden har jag och andra NDU-forskare börjat intressera oss för vad de som inte haft en nära-dödenupplevelse kan lära sig av dem som haft en när det gäller det dagliga livet. Hur har alla de här underbara berättelserna påverkat vårt sätt att leva? Och hur kan vi dra nytta av den här kunskapen om nära-dödenupplevelsen för att lära oss leva i en större medvetenhet om oss själva och få större andliga insikter?
För att svara på de frågorna kommer jag att använda mig av en del av materialet i min senaste bok, Lessons from the Light, som är ett försök att vaska fram den visdom som finns i NDUn på ett sådant sätt att läsaren kan tillämpa den i sitt eget liv. I den här artikeln kommer jag att begränsa mig till ett enda av inslagen i nära-dödenupplevelsen, det som brukar kallas återblicken på livet.
Under återblicken på livet ser upplevaren tillbaka på hela sitt liv och upplever praktiskt taget varenda händelse som har inträffat, in i minsta detalj. Ofta upplever han det som en ändlös ström av holografiska bilder samtidigt som han upplever att tiden står stilla. Men vad många människor med enbart ytlig kunskap om detta brukar missa är att man inte betraktar de olika scenerna ur sitt liv bara som en passiv åskådare. I själva verket är man tillbaka i alltsammans igen, och man upplever det som hände som om det utspelade sig en gång till. Enkelt uttryckt lever man om sitt liv på nytt - ens minnesbilder har på något sätt omvandlats till levande återskapelser av det som hände en i livet.
Låt oss granska en enda episod ur en återblick på livet för att ge dem av oss som inte haft en nära-dödenupplevelse en uppfattning om vad den här typen av upplevelser kan lära oss. Jag känner mannen som hade den här upplevelsen mycket väl. Han har det osannolika namnet Tom Sawyer, samma namn som romanhjälten i Mark Twains bok. Låt mig presentera min vän Tom för er genom att berätta lite om hans bakgrund.
När Tom var ung var han mycket hetlevrad. En dag när han körde sin trimmade lastbil genom stan gick en fotgängare ut i gatan rakt framför kylaren och var mycket nära att bli överkörd. Men Tom blev inte lättad över att inte ha kört på honom utan blev arg över att han hade varit nära att förstöra den fina bilen som han var oerhört stolt över. De började gräla och snart blev det slagsmål som slutade med att Tom slog honom medvetslös och lämnade honom där på gatan. Men när han en stund senare hade lugnat ner sig lite fick han dåligt samvete och ringde till polisen och berättade alltsammans. Han slapp undan med en varning.
Många år senare blev Tom i sin nära-dödenupplevelse tvungen att återuppleva den här scenen, och precis som många andra som har beskrivit återblicken på sitt liv för mig, berättade han att han upplevde händelserna ur ett dubbelt perspektiv. En del av honom, berättade han, satt uppflugen på en hög byggnad och såg hela slagsmålet uppifrån samtidigt som en annan del av honom var med om slagsmålet igen. Men den här gången, under återblicken på livet, upplevde han att han var fotgängaren, och han kände vartenda slag han hade gett den här mannen - sammanlagt trettiotvå stycken, sa han - innan mannen förlorade medvetandet och föll ihop på trottoaren.
Detta ombyte av roller, där Tom direkt fick ta emot alla de slag han hade gett fotgängaren, är inte unikt för Tom. I själva verket upptäckte jag medan jag gjorde undersökningarna för min bok att detta var ganska vanligt, och att de som upplevde det här empatiska rollbytet fick lära sig sin livsläxa med hela kraften av de fysiska slag de själva utdelat.
För att du ska få en uppfattning om hur kraftfull och genomgripande dessa empatiska livsåterblickar brukar vara ska jag citera ytterligare några av de berättelser jag valt ut för min bok.
"TJONG! Inifrån mig strålade starka färger som projicerades framför oss [hon befann sig tillsammans med en grupp människor vars ansikten utstrålade villkorslös kärlek], som en teater som svävade i luften. Det var en tredimensionell, total bild av mitt liv, varenda detalj i mitt liv. Allt som jag någonsin hade sagt eller gjort, eller ens tänkt, fanns rakt framför oss så att allesamman kunde uppleva det. Jag tänkte om varenda tanke, återupplevde varenda känsla just som den hade inträffat, och alltihop på en och samma gång. Och jag kände också på vilket vis mina handlingar, eller till och med bara mina tankar, hade påverkat andra människor. När jag hade kritiserat någon, fick jag uppleva hur jag gjorde samma sak en gång till. Och sen fick jag uppleva hur det kändes för den andre att få ta emot den kritiken. Sen återvände jag till mina egna känslor för att kunna reagera på det drama som jag just hade bevittnat och upplevt, till exempel med skam eller samvetskval över vad jag gjort. Massor av handlingar eller tankar som orsakats av min egen elakhet, ovänlighet eller ilska fick mig att känna den smärta hos andra människor som jag hade framkallat hos dem. Jag upplevde detta även i de fall där jag hade valt att ignorera känslorna hos den jag sårat. Och jag kände deras smärta lika länge som de själva hade känt den. Eftersom jag befann mig i en annan dimension, där det inte går att mäta tid så som vi upplever tiden på jorden, kunde jag veta allt det här och uppleva det på en och samma gång, på ett enda ögonblick. Och jag hade förmåga att fatta all den här informationen.
[Under återblicken på livet] minns jag en speciell händelse ... när jag som barn tog ifrån min lillasyster hennes påskägg för att där låg en leksak som jag ville ha. Men under återblicken på livet kände jag hennes känslor av besvikelse och förlust och övergivenhet. Tänk vad vi gör mot andra människor när vi handlar kärlekslöst! ... Allt man har gjort upplever man under återblicken på livet, och man bedömer det, [och] när jag var där gick det inte att dölja någonting. Jag var de människor jag sårat, och jag var de människor jag hade hjälpt att må bra ... Varje dag i livet är det en utmaning att veta att när jag dör kommer jag att vara tvungen att bevittna varenda en av mina handlingar igen, men den gången kommer jag att få känna hur jag har påverkat andra. Det får mig verkligen att hejda mig och tänka efter.
Den visade mig sen varenda händelse i mitt tjugotvååriga liv, i ett slags omedelbar, tredimensionell, total återblick ... Ljuset visade mig varenda sekund under alla de där åren, in i minsta detalj, och det tog bara ett ögonblick. När jag fick se och återuppleva alla de där händelserna i mitt liv, förändrades allting. Det var en möjlighet att se och känna all den kärlek jag hade gett och fått och - ännu viktigare - all den smärta jag hade förorsakat. Jag såg inte bara vad jag själv hade varit med om utan också känslorna och tankarna hos alla de människor som jag någonsin hade mött. Att betrakta mig själv genom deras ögon var en upplevelse som stämde mig till ödmjukhet.
Jag hade inte en återblick utan ett återupplevande. För mig var det ett totalt återupplevande av varenda tanke jag någonsin hade tänkt, vartenda ord jag någonsin hade sagt och varenda handling jag någonsin hade gjort; plus effekterna av varje tanke, ord och handling på varenda en av dem som jag någonsin kommit i kontakt med, oberoende av om jag kände dem eller ej ... Inte en enda detalj saknades. Inte minsta felsägning eller sluddrighet saknades. Inget enda misstag och ingen enda olyckshändelse förbigicks. Om det finns ett helvete, så anser jag att detta var helvetet."
Läs långsamt och eftertänksamt! Jag har använt sådana här citat i min undervisning och i mina workshopar och vet att de kan vara mäktiga att ta till sig i ett enda svep. I de grupper där jag har presenterat dem har jag sett många människor bli djupt eftertänksamma när de funderat över dessa iakttagelser och senare, när vi har diskuterat dem, har några av dem till och med börjat gråta. Om man känner så här efter att enbart ha läst dem, tänk då hur det måste ha känts för nära-dödenupplevaren själv!
Men det är inte tillräckligt att bara konstatera att de här kommentarerna brukar framkalla djupa tankar och starka känslor hos läsarna. För att få klart för sig hur djup deras påverkan är och, ännu viktigare, hur du ska kunna göra dem meningsfulla i ditt eget liv, kan du göra en enkel men mycket informativ övning hemma. Här är den.
Lägg framför dig ett tomt ark papper, eller om du för dagbok, ta fram den nu. Eller gå och sätt dig vid skrivmaskinen eller datorn. Börja med att skriva ner följande mening och fortsätt sen att skriva i en kvart:
När jag funderar på de här kommentarerna och sätter dem i relation till mitt eget liv så ...
Jag kan försäkra dig att om du gör den här övningen och, ännu hellre, om du berättar om den för andra, så kan den leda till en mycket tillfredsställande eller rent av avslöjande upplevelse, som kan hjälpa dig att se hur sådana episoder kan få betydelse för ditt eget liv, vilket jag ska visa om ett ögonblick.
Naturligtvis kommer var och en som funderar över de här kommentarerna att få sina egna insikter, men kanske kan det vara meningsfullt att här försöka beskriva några av de viktigaste följderna som de har lett till i mitt eget arbete med det här materialet.
Den tydligaste - och viktigaste - insikten som man på ett eller annat sätt ger uttryck för är att denna övning tvingar en att betrakta den gyllene regeln på ett helt nytt sätt. De flesta av oss är vana vid att betrakta den enbart som ett rättesnöre för moralisk handling - "Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem". Men i ljuset av kommentarerna kring återblicken på livet är den gyllene regeln mycket mer än så - den beskriver hur det verkligen ligger till. Med andra ord, om dessa berättelser verkligen avslöjar för oss vad vi kommer att uppleva i dödsögonblicket, innebär det att allt vi har gjort mot andra människor får vi uppleva som om det gjordes mot oss själva. När man betraktar välbekanta uppmaningar som "Du skall älska din nästa som dig själv", från den här utgångspunkten förstår man att man under återblicken på livet verkligen är sin egen nästa som man blivit uppmanad att älska. Och detta är inte bara en intellektuell övertygelse eller ens en religiös lärosats - det är ett obestridligt faktum baserat på ens egen levande erfarenhet, något man vet för att man själv varit med om det.
Denna insikt blir en självklarhet för de NDUare som upplevt en återblick på livet, och ibland får den dem att betrakta denna universella religiösa befallning med en mycket djupare uppfattning om varför den måste vara sann. Eller som en NDUare uttryckte det:
"Oberoende av vad jag gjorde mot någon annan människa - oberoende av vad det var för en handling, god eller dålig - så verkade den handlingen inte bara mot mig utan också mot andra i min närhet. Jag visste att varenda handling var sin egen reaktion. Allt vi gör för eller emot varandra, gör vi för eller emot oss själva. Jag förstod helt och fullt vad Jesus menade när han sa: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig.' "
Ett annat sätt att uttrycka samma sak vore att säga att återblicken på livet visar att det ur psykologisk och andlig synvinkel bara finns en enda människa i hela universum - och den människan är du själv. Varenda handling, varenda tanke, varenda känsla riktad mot någon annan oberoende av om du känner den människan eller ej - kommer du senare själv att få uppleva. Allting du sänder ut återvänder - på samma sätt som Tom Sawyer kände vart och ett av de trettiotvå slag han ondsint hade utdelat till sitt svagare offer. Minns vad en av dem jag citerar här ovan sa som en kärnfull sammanfattning av vad han lärt sig av sin livsåterblick: "Jag var de människor som jag sårat, och jag var de människor jag hade hjälpt att må bra." Nästa gång du står mitt uppe i ett gräl kanske du hejdar dig mitt i en mening när du inser att en dag kommer alla de tillmälen du utslungar att reflekteras tillbaka till dig själv från livets skoningslösa spegel.
Jag vet ingenting om dig, men när jag själv funderar över vad livsåterblicken innebär tänker jag på rättvisa på ett nytt sätt också. Vad skulle kunna vara en perfektare form av rättvisa än detta - allting man gör återvänder till en själv. Det är inte att vi blir belönade för våra goda handlingar eller bestraffade för våra onda; utan det är på ett mycket enkelt sätt så att vi får tillbaka det vi har gett ut, och exakt så som vi har gett ut det. Den osjälviska kärlek man gett till sitt barn är den kärlek man upplever att man får tillbaka. Och på samma sätt, ett obetänksamt ord som sårat någons känslor träffar en själv. Perfekt, utan utrymme för fel. Vilken Salomo skulle ha kunnat tänka ut någonting mera rättvist!
Dessa reflexioner kan i sin tur få en att tänka om när det gäller en annan aspekt av nära-dödenupplevelsen, en aspekt som många människor tycks ha svårigheter med. Väldigt ofta när jag föreläst om nära-dödenupplevelsen är det någon som frågar om alla människor kommer att få möta ljusvarelsen och få ta emot den villkorslösa kärlek som ljuset ger till dem som kommer i dess närhet. Bakom den frågan finns oftast en annan: att vissa människor inte borde vara förtjänta av denna upplevelse - våldtäktsmän, till exempel, eller andra som har levt ett moraliskt förkastligt liv (eller som vissa fundamentalister anser, människor som inte är "frälsta").
Det svar jag har hört många nära-dödenupplevare ge på den här frågan är oförbehållsamt: Alla människor, svarar de, kommer till det här ljuset. Ljuset är villkorslöst och har inga favoriter. Detta svar leder ofelbart till upprörda reaktioner från publiken, och förr eller senare är det någon som spelar ut trumfkortet. Med klentrogen röst frågar någon: "Till och med Hitler?"
Jag minns det svar som en nära-dödenupplevare gav på den här frågan, en nära-dödenupplevare som hade blivit utsatt för incest och fysisk misshandel av sin far. Under sin nära-dödenupplevelse ställde hon en telepatisk fråga till ljuset: "Kommer alla människor hit?" Svaret var "Ja". Sen ställde hon den fråga som för de flesta är den mest otänkbara: "Till och med Hitler?" "Ja." Och därefter ställde hon den fråga som för just henne var ännu mer otänkbar: "Till och med min far?" Återigen "Ja".
Men när hon berättade om sitt möte med ljuset nämnde hon också den andra sidan av myntet - återblicken på livet. Tänk på vad vi redan har hört: "Massor av handlingar eller tankar som orsakats av min egen elakhet, ovänlighet eller ilska, fick mig att känna den smärta hos andra människor som jag hade framkallat hos dem. Jag upplevde detta även i de fall jag hade valt att ignorera känslorna hos den jag sårat. Och jag kände deras smärta lika länge som de själva hade känt den." En annan person sammanfattade vad jag hört många nära-dödenupplevare säga: att vara tvungen att återuppleva vad hon gjort mot andra och vad hon tänkt och känt om dem var rena helvetet för henne. Och en fånge som jag hittills inte citerat och som hade en lång kriminell karriär bakom sig, berättade något vars betydelse man på tal om Hitlers grymheter inte kan förbise: "Tydligen utelämnades ingenting i denna mardröm av skador, men det hemskaste av alltihop var att jag själv upplevde varenda smärta jag hade tillfogat andra, efter hand som skriftrullen rullade ut sig."
Återigen perfekt rättvisa. Kan du nu föreställa dig hur Hitler måste ha upplevt sin återblick på livet? Man kan undra om han inte fortfarande är mitt uppe i den!
Sådana här tankar kanske tillfredsställer vårt behov av rättvisa, i synnerhet gentemot grymma historiska personer, men samtidigt väcker de oro hos oss. För uppenbarligen är det ingen av oss som levt ett felfritt liv; vi har alla gjort saker som vi skäms djupt över, och nu måste vi leva i vetskapen att skuggan av dessa handlingar kommer att jaga oss som en ond ande. Dessutom har vi utfört handlingar vars konsekvenser vi varit omedvetna om, men vars effekter vi kommer att vara tvungna att själva uppleva under återblicken på livet. Sådana tankar dök kanske upp medan du satt och skrev, och de brukar vara mycket oroväckande för att inte säga skrämmande för många av oss. Till och med att tänka på dem just nu är en börda som alla skulle vilja slippa ifrån, och samtidigt tycks det inte finnas något ärligt sätt att skaka dem av sig.
Men det finns trots allt ett sätt att hantera det här problemet som hotar att trycka ner oss i stövlarna med dystra föraningar av olycksbådande proportioner. Och det är ett sätt som kan komma som en överraskning som nästan är för bra för att vara sann. För det är ett obestridligt faktum att rättvisan under återblicken på livet alltid mildras av ett slags nåd som gör det möjligt för de flesta av oss att återuppleva vårt liv utan vånda och samvetskval.
Det finns ingen fördömelse - du blir inte dömd.
Du är tillsammans med en varelse som älskar dig villkorslöst.
Du möts av total medkänsla.
Du är redan förlåten.
Du ombeds bara att granska ditt liv, och att förstå det.
Återblicken på livet är det pris du betalar för att få komma till ljuset, men ljuset hjälper dig genom den med den allra största och mest ömsinta medkänsla och kärlek, och ibland till och med med humor. Du blir inte straffad; du blir visad, så att du kan lära dig.
Jag väljer ett enda citat bland många tänkbara för att illustrera välviljan i den här processen. En man som hade haft en svår pärs när han gjorde återblicken på livet sa:
"Jag är övertygad om att hela återblicken på livet skulle ha varit känslomässigt förödande ... om det inte hade varit för det faktum att min vän [ljusvarelsen] och min väns vänner älskade mig medan vi tittade på alltsammans. Jag kunde känna den kärleken. Varenda gång jag blev lite upprörd stängde de av den en liten stund och bara älskade mig. Deras kärlek var handgriplig. Jag kunde känna den på min kropp, jag kunde känna den inom mig; deras kärlek gick rakt igenom mig. Deras kärlek var terapi, för min livsåterblick bröt ner mig hela tiden. Det var eländigt att titta på den, eländigt ... den gjorde mig illamående. Men rätt genom alltsammans fanns deras kärlek."
Låt mig avsluta med att citera ett brev som jag fått av en vän som heter Judy för att visa hur kunskap om dessa upplevelser faktiskt kan påverka hur man lever sitt liv. Judy kände redan till det man kan lära sig av dessa livsåterblickar och hade funderat över det. I sitt brev beskriver hon följande händelse för mig:
"En kväll träffade jag en vän och två nya bekantskaper på en restaurang. Vi satt vid ett bord på ett sådant sätt att vi inte kunde tala allesammans med varandra samtidigt - och ljudnivån på restaurangen var så hög att det inte skulle ha gått i alla fall. En kvinna som heter Michelle satt längst ut till vänster; min vän Jim satt omedelbart till höger om henne; jag satt till höger om Jim och en annan kvinna, Kathleen, satt längst ut till höger vid bordet.
Jim och jag ville gärna tala med Michelle för vi var båda mycket intresserade av hennes arbete och visste att vi inte skulle kunna träffa henne på mycket länge eftersom hon skulle resa till Europa för en längre vistelse där. Men eftersom det var omöjligt för oss alla fyra att prata med varandra gav jag till slut upp mina försök att haka på, särskilt eftersom jag blev medveten om att Kathleen verkade vara lite utanför. Det skulle ändå ha varit svårt för henne att delta eftersom Michelle, som är en riktig 'underhållare' som alltid håller igång, snabbt tog över samtalet. Och det hade redan blivit tydligt att Michelle och Kathleen inte gillade varandra.
Men i vilket fall som helst visade Kathleen tecken på att vilja dra sig undan, och kanske också på ovilja, och det blev allt tydligare för mig att hon kände sig utanför. Senare berättade Jim för mig att han var vagt medveten om detta men att han just då kände sig förhindrat att göra någonting åt det."
Men Judy, som redan var mycket medveten om vad återblicken på livet innebär, fick plötsligt en ingivelse som förändrade hela situationen.
"Jag kände mig frustrerad över att inte kunna tala mer med Michelle och att i stället vara tvungen att prata med någon som inte gjorde några ansträngningar att engagera sig och som höll avståndet. Men det är inte lätt för mig att välja att vara ytligt social, som en ren förpliktelse, så detta var en svår situation för mig. Plötsligt fick jag tanken: Hur skulle det kännas att se den här scenen i min återblick på livet?" Omedelbart kände jag Kathleens smärta, och den var så stark att den sände rysningar genom hela min kropp. Jag såg inte i och för sig min egen livsåterblick men jag kände Kathleens liv inom mig, nästan som om jag själv upplevde det, särskilt den oerhörda utstötning som hon hade upplevt under en stor del av sitt liv (och som hon senare bekräftade för mig) och hur avvisande hon själv hade blivit för att skydda sig mot ännu mer smärta."
När den här insikten hade slagit ner i Judy som en blixt berättar hon att
"... empati och medkänsla snabbt kom upp till ytan åtföljda av en äkta och stark känsla av omsorg om Kathleen. Utan tvekan och utan falskhet vände jag - inte bara ansiktet utan hela kroppen - mot henne och gav henne ett mycket varmt leende och började åter att prata med henne (samtidigt som jag visste att det inte egentligen skulle behövas några ord). Hon reagerade som om hon hade fått en stor kärleksfull kram, och snart var vi fördjupade i vårt eget samtal.
Detta ledde till att kvällen trots allt blev lyckad, och dessutom växte det mellan Kathleen och mig fram en varm och äkta tillgivenhet, som sen dess har mognat till vänskap. Och jag har ända sen dess känt en oföränderlig och villkorslös empati för henne, som om jag under ett kort ögonblick hade fått se igenom alla de hindrande slöjorna rakt in i en annan människas hjärta och därigenom med full kraft fått uppleva den totala förståelse som man får när man verkligen befinner sig i en annan människas ställe. 'Att verkligen känna någon är att älska henne', minns jag att jag läst någonstans, och jag kan försäkra att den sanningen gick upp för mig den kvällen."
Allt detta hände enbart för att Judy medvetet använde sin kunskap om återblicken på livet för att uppträda så som hon skulle vilja se sig själv i sin egen återblick på livet. Detta exempel illustrerar temat i den här artikeln och i min bok: lärdomen i återblicken på livet är tillgänglig för alla människor oberoende av om de haft en nära-dödenupplevelse eller ej. Det enda som behövs är att minnas vad man lärt sig och att handla i enlighet med det.
© Kenneth Ring 1998.
Kenneth Ring är amerikansk professor emeritus i psykologi.
Nära döden-upplevelser
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX124.HTML
