Annika Sandström:
Lidandet och det onödvändiga dödandet
Människans dominans över djuren är ett av de största hindren för ekologisk balans och för djurs och människors individuella harmoni.
Alla levande deltagare i naturens kretslopp måste livnära sig på varandra. Ur jorden växer livet, och allt som ingår naturligt i kretsloppet, levande varelser och materia, återgår till jord vid död och nedbrytning. Så är det essentiella kretsloppet inrättat. Liv och död är varandras förutsättningar.
Men att individers död är en förutsättning för livet innebär inte att dödandet kan ske urskillningslöst. Att döda är bara berättigat när det är nödvändigt för överlevandet. Det visar alla andra arters agerande. Människan är den enda art som dödar av andra skäl. Av föreställningsskäl dödar hon både individer inom den egna arten och inom andra arter.
Människor väljer till exempel hellre att döda människor som har andra föreställningar (ex. teorier, idéer, trosuppfattningar) än att tvingas inse att de egna föreställningarna inte är enarådande. Exemplen är otaliga: religionskrig, politiska krig, etniska utrensningar, rasistmord med mera. Allt detta dödande för något som bara existerar i människors föreställningsvärld.
Människan har också den föreställningen att hon har bestämmanderätt över vilka som ska dö av de individer och arter som står i vägen för den egna konsumtionen, märkvärdigheten, bekvämligheten och utbredningen.
Det är nödvändigt för människan att döda växter för att överleva, men inte att döda djur. Hon kan leva gott och näringsriktigt på vegetabilier. Människans fysik talar för att vegetabilier är hennes naturliga föda: hon har lång tarmkanal för en långsam matsmältningsprocess, som hos växtätare, och hennes tänder saknar likhet med rovdjurens tänder. Dessutom har många sjukdomar sin grund i den animaliska kosten.
Människan har också förmåga till medkänsla och därför finns hos henne ett motstånd mot att orsaka lidande och onödvändig död. Om man bejakar denna medkänsla känner man ett mindre motstånd mot att dra upp en rot ur jorden än att skjuta ett rådjur. Till skillnad från växter har ju djuren ett nervsystem som via kommunikation med hjärnan möjliggör stress- och smärtkänslor.
Människan har utvidgat sin möjlighet att döda genom utvecklandet av tekniska hjälpmedel, såsom skjutvapen. Med dessa förenklas dödandet betydligt. Inga närkamper behövs, ingen ögonkontakt med det liv man är på väg att utsläcka. Risken att själv bli skadad är minimal och det ställs inga större krav på fysisk styrka, snabbhet eller uthållighet. Man känner ingen livfylld kropp under händerna. Det fysiska avståndet till den varelse man dödar underlättar negligerandet av det psykologiska motståndet. Överlägsenheten i makt och dominans jämfört med den obeväpnade är övertydlig.
Ett vanligt argument för dagens jakt på djur är att människan jagat sedan urminnes tider. Det är mycket som våra förfäder ägnat sig åt, till exempel röveri, misshandel, mord och krig och som i så fall får anses lika berättigat att utöva idag.
Om människor bosätter sig i områden där den enda möjligheten att få tillgång till protein är att döda djur, kan man tycka att jakten är berättigad, eftersom den bedrivs av överlevnadsskäl. Men faktum är att människor väyer att bo i sådana geografiska protein.
Idag vet vi hur man odlar växter som innehåller protein, såsom baljväxter och spannmål. I stora delar av världen finns även möjligheten att importera grödor som inte går att odla i det egna landet.
Det finns idag inga naturliga skäl för den moderna människan att bedriva jakt, bara egoistiska och ekonomiska.
Ett populärt argument för jakt är att den är nödvändig för att reglera antalet individer inom en art. Men i områden utan mänsklig påverkan på artantalet, exempelvis vissa nationalparker, finns en naturlig balans mellan rovdjur och bytesdjur. Den enda "balans" som uppnås med jakten är att de djurarter som människor vill ska finnas uppgår till ett visst antal, så att jägarna har ett lämpligt antal individer att skjuta ihjäl och att ekonomiska intressen skyddas, till exempel trädplantager och tamdjur.
Ett av de tydligaste exemplen på människans egoism och hänsynslösa arrogans är att vi, som kan välja vår föda, inte avstår från dödandet till förmån för de arter som inte kan välja, när deras bytesdjur håller på att utrotas av oss människor. Istället utökar vi dödandet till att gälla även dessa s.k. konkurrenter, såsom säl och skarv. Till skillnad från den civiliserade människans valfrihet har djuren bara en enda överlevnadsmöjlighet: att äta de växt- eller djurarter som evolutionen anpassat dem till och som de har tillgång till i sin omgivning!
Jägaren förfasar sig över att vargen dödat hans jakthund, trots att detta beror på att han själv utnyttjat hundens jaktinstinkt för sina egna syften och släppt ut den oskyddad i områden där vargar finns.
Fårfarmaren förfasar sig över att vargen dödat hans lamm som han själv stängslat in så att de inte kan komma undan och som han själv någon tid senare ska sända i döden, inte för att det är nödvändigt för överlevandet utan för den ekonomiska vinstens skull. Människor har betydligt större valmöjligheter när det gäller försörjningssätt än vad vargar har.
Människor godkänner sitt eget onödvändiga dödande och förfasar sig över rovdjurens nödvändiga dödande!
Det är inte människans uppgift att bestämma vilka arter som ska finnas eller hur många individer som ska finnas inom varje art. Människans ansvar är att inte störa harmonin i kretsloppet. Det ansvaret tar vi genom att begränsa oss själva, såväl i antal och utbredning som i egoism.
Faktum är att människan är den enda art vars utbredning behöver begränsas av oss. Alla andra arter begränsas av livets harmonisträvanden, eftersom de lever ett liv anpassat till omgivningen.
Vi utnyttjar djur till arbete, nöje och föda. Deras lidande och otillfredställelse bortser vi ifrån, antingen genom att förneka att de finns eller genom att övertyga oss själva om att utnyttjandet är en nödvändighet.
För att rättfärdiga vårt dominerande och utnyttjande bortser vi ifrån det faktum att djur är levande varelser genom att betrakta dem som produktionsenheter. Makabert är det när vi kallar oss djurens vänner och "gullar' med dem, exempelvis lammet i fårhagen eller kalven i kätten och samtidigt orsakar dem det lidande det innebär att onaturligt tidigt skiljas från sina mödrar, hållas fastkedjade, vara instängda och berövade möjligheten att tillgodose sina grundläggande behov. Vi gläder oss åt lammets eller kalvens sprittande livsenergi och bestämmer samtidigt att denna livsglädje ska begränsas till några få månader.
Att den plastinpackade lammkotletten i affären förutsätter att någon driver fårfarm, göder lammet till "rätt" vikt, tar det från tackan och dödar det mitt i dess sprittande livsglädje, skär ut stycken ur den lilla kroppen, plastar in och distribuerar till affären, det blundar vi för. Att just det lamm, eller något annat lika bedårande, som köparen av kotletten gladdes åt att se i en fårhage, kanske klappade den mjuka ulliga kroppen och log med en känsla av ömsinthet åt det ljusa "barnsliga" bräkandet, blivit till plastinpackad mat, det bortser vi ifrån. Att kalven med de vackra ögonen och det förtroliga slickandet av våra händer måste offra sitt liv för att kalvfilén ska finnas i köttdisken, vet vi men inser det inte.
Grisen som "julskinkeätaren" kliade, kallade "Nasse" och grymtade tillsammans med ska bara leva fram till jul för då "måste" skinkan finnas på julbordet. Kon, som kan bli fjorton år gammal, orkar bara leva i fyra för att hon tvingas överproducera mjölk eftersom människor "måste" ha sina mjölkprodukter. Den lilla duniga kycklingen ska gödas snabbt för att bli en fryst färdigrätt åt människor.
Dessa levande varelsers hela existens är baserad på att de ska utnyttjas av människan. Vi har avlat fram dem för att tillgodose våra förmodade behov.
Barn brukar ha känslan att det är fel att äta upp kompisen "Nasse" och därför protestera mot dödandet - till dess en vuxen förklarar att så här måste det gå till i livet, för människor måste ju ha något - dvs kött - att äta. Med den lögnen lotsas barnet in i de vuxnas föreställningsvärld.
Det finns många ohållbara ursäkter för att köpa den där köttbiten eller ostbiten i butiken. En av de vanligaste är att man själv inte deltagit i plågandet eller dödandet. Man tror sig fri från ansvar för att man inte handgripligen deltagit i själva uppfödandet eller slakten.
Om vi använder animalier tar vi del av misshandeln och misskötseln av djuren. Köttbiten vi äter kan komma från en kalv som blev slagen eller sparkad under sin livstid. Laxkanapén eller kaviaren kan komma från fiskar som lidit av ständiga infektioner under sitt liv i trånga bassänger eller burar. Mjölken i chokladkakan kan komma från en ko som lidit av en sprängande smärta i sina juver varje dag i fyra år på grund av den påtvingade höga mjölkbildningen. Lanolinet i hudkrämen kan komma från ett får som lämnats med sina könsorgan bortklippta efter ackord-klippningen av ullen. Gelatinet i godiset, i vinet eller i filmen till kameran kan komma från svålen på en gris som levde sitt liv instängd i en lada hopträngd med andra i ett totalt mörker plågad av lungskador på grund av ammoniakångor. Keratinet i schampot kan komma från ett horn på en tjur som stod fastkedjad i ett bås under hela sitt liv. Dunet i kudden kan komma från sex stycken gäss som plockats levande fem gånger före slakt och som upplyfta i huvudet med benen sammanknutna fått sina ben och vingar avbrutna under avslitandet av fjädrarna på ackord och som under sina sista tre veckor blev tvångsmatade för att deras sjukligt förstorade levrar skulle kunna användas till gåsleverpastej. Vi vet att allt detta och mycket annat lidande förekommer inom dagens djuruppfödning.
Även om all svår misskötsel av djur skulle upphöra, går det inte att hålla djur i fångenskap och samtidigt tillgodose deras naturliga behov. Behovet av frihet (som finns i generna även hos tamdjur) kan inte tillgodoses när vi stänger in djuren i burar, hus, hagar eller begränsar dem genom tvång, koppel, löplinor, kättingar med mera. Om behovet av frihet inte fanns skulle vi inte behöva stänga in dem. De kan inte heller tillfredsställa sina behov när de känner dem, utan först om och när det passar oss människor. Deras sätt att leva, i flock eller ensamhet, hannar, honor och ungar tillsammans eller åtskilda i det naturliga mönster som finns nedärvt från deras vilda artfränder, kan inte förenas med ett liv i fångenskap så att det passar med människans utnyttjande.
Den enda acceptabla samlevnaden mellan människa och djur är en relation byggd på att människor respekterar och tillgodoser just den aktuella artens samtliga behov och på ömsesidig förtrolighet, det vill säga en vänskap då djuren har möjlighet att ge sig av om de vill, en relation baserad på ovillkorlig kärlek, inte på utnyttjande. I en sådan relation äger man inte djuren utan lever tillsammans med dem och de väljer själva om de vill leva med människor eller inte.
Djurhållningen har också negativa effekter i form av påverkan på miljön. Det bildas ett överskott av kväve som läcker ut i vattendrag och orsakar försurning. Växthuseffekten ökar genom bildning av metangas från gödseln, transporterna av foder och av levande och döda djur samt nedhuggningen av skog för att utvidga betesmarken. Omvägen för människans mat via djuren innebär ett behov av tio gånger så mycket mark för att få fram animaliskt protein jämfört med att odla fram motsvarande mängd vegetabiliskt protein, som kan ätas direkt av människan. Omvägen innebär också en mycket högre vatten- och energiförbrukning samt en ökad kemikalietillförsel, såsom hormoner och antibiotika.
När vi äter kött eller använder andra produkter från vilda djur, bidrar vi till det lidande som drabbar dessa djur genom jakten i form av plågor och död, miljöförgiftning av blyhagel, påverkan på olika arters överlevnadsförmåga och därmed på den ekologiska balansen. När vi äter skaldjur är vi delaktiga i att humrar, kräftor, krabbor och räkor, som alla har utvecklade känselorgan och nervsystem, kokas levande. Om vi äter fisk eller använder produkter från fiskar är vi medansvariga för det lidande fiskar får utstå från själva infångandet och till den slutliga kvävningsdöden eller annan brutal avlivningsmetod. Fiskars upplevelse av smärta liknar sannolikt däggdjurens smärtupplevelse. Om vi köper kommersiellt fångad fisk är vi dessutom ansvariga för utfiskningen av haven, utrotandet av fiskarter, trålandets skada på havsbottnarna och för alla de vattenlevande djur som skadas eller dör på grund av de kvarlämnade fiskeredskapen.
Vi är dessutom ansvariga för den disharmoni som uppstår inom oss själva när vi väljer att handla utifrån föreställningen att vi har rätt att utnyttja djuren och inte utifrån den sanning som kommer till uttryck inom oss om vi är lyhörda. Om vi deltar i det som känns orätt väljer vi bort den befrielse, livsglädje och rofylldhet som har sin grund i att inte vara delaktig i störandet av den ekologiska balansen, plågandet och det onödvändiga dödandet.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX125.HTML
