Kärlekslärans vetenskap
och dess uttolkare
Av Olle Wedholm
Drömmen om fred har fött ett nytt tröstgivande begrepp: fredsforskning. Vi måste ta reda på orsakerna till att vi krigar med varandra. Men tyvärr har fredsforskningen redan vid sin begynnelse börjat spåra ur till konfliktforskning. Man söker redovisa alla negativa faktorer som samverkar till att utlösa krig, istället för att söka påvisa de positiva krafter i livet som är direkt freds- och harmoniskapande.
Men det har funnits en verkligt positiv fredsforskare, för vilken det gällt att påvisa de fredsskapande krafterna i tillvaron. Mannen var ryss-amerikan. Professor Pitirim Alexandrovich Sorokin föddes 1889 i staden Touria i Ryssland (och dog 1968 i USA). Tio år gammal miste han båda sina föräldrar och blev då tvingad att själv sörja för sitt uppehälle och sin skolgång. Han berättar själv om sitt liv:
"Händelserik - det är det mest framträdande draget i min livsbana. Jag har genomlevat åtskilliga kulturella miljöer: nomad- och jägarkultur i Nord-Ryssland, Rysslands och Europas bonde- och bykultur och slutligen USA:s teknokratiska kultur i jätteformat.
Efter att ha begynt livet som son till en kringvandrande hantverkare, startade jag min levnadsbana som jordbruksarbetare, fortsatte sedan som kringresande hantverkare, fabriksarbetare, kontorsman, lärare, kördirigent, revolutionär, politisk fånge, journalist, student, redaktör, medlem av Kerenskis regering, landsförvist, professor vid sovjetryska, tjeckoslovakiska och amerikanska universitet och slutligen vetenskapsman.
Mina livserfarenheter har inte varit mindre skiftande. Förutom varje människas sorger och glädjeämnen, framgångar och motgångar, har jag upplevat att bli fängslad sex gånger, tre gånger under tsartiden för revolutionär verksamhet och tre gånger under kommunisterna för kontrarevolutionär verksamhet. Och så den oförglömliga erfarenhet som en människa får, som är dömd till döden och som varje dag under sex veckor väntar på att bli hämtad till avrättning.
Jag vet vad det vill säga att vara fördömd och att bli hyllad, att bli landsförvist, att mista sina närmaste och sina vänner i den politiska kampen, och i anspråklös grad har jag också fått uppleva nåden att få utföra ett skapande arbete. Och dessa livserfarenheter har lärt mig mer än otaliga böcker som jag läst och otaliga föredrag som jag lyssnat till."
I sin bok "Blad ur en rysk dagbok" har Sorokin gjort en beskrivning av den ryska revolutionen från dag till dag, och man får däri en inblick i de inre motsättningarna; möten och kongresser under det första skedet av revolutionen ger intrycket att vara rena häxgrytor. Vid denna tid var Sorokin lärare i kriminallagstiftning vid universitetet i S:t Petersburg, han blev senare redaktör för "Folkviljan", medlem av den ryska republikens råd och av den konstitutionella församlingen.
Sorokin hörde dock till den grupp som utan framgång bekämpade Lenin, Trotsky och de andra bolsjevikledarna. Av denna anledning blev han 1918 arresterad och satt fängslad fyra månader i Peter Paulsfästningen. Efter frigivningen deltog han i den kontrarevolution som ägde rum i Arkangelsk 1918. Hans dagbok innehåller uppskakande detaljer från denna färd mot norr, genom mångmila skogar och obanade trakter i kamp med svält, köld och "de röda". Hans arbets- och koncentrationsförmåga måste nästan ha varit övermänsklig, då han under dessa förhållanden kunnat fortsätta sin vetenskapliga författarverksamhet. Hela tiden skrev han på sina böcker och förde manuskripten med sig under alla faror och strapatser.
I oktober 1918 blev han på nytt arresterad och denna gång dömd till döden tillsammans med andra kontrarevolutionärer. Det är då han sitter fängslad i sex veckor och upplever, att bolsjevikerna varje dag tidigt på morgonen kommer för att hämta hans vänner och kamrater, den ena efter den andra. Det är bara till synes en tillfällighet som gör, att han ännu efter dessa veckor är vid liv genom att en av hans forna elever kommer till fängelset som kommissarie. Denne känner igen honom som tidigare verksam revolutionär och utverkar att Lenin kallar honom till S:t Petersburg för att upprätta en sociologisk fakultet vid universitetet där. Sorokin blir därmed den första professorn i sociologi och rektor för fakulteten.
Vid denna tid, 1920-1922, offentliggör Sorokin fem böcker i sociologi och juridik, bland andra en bok om "svältens inflytande på mänskligt uppförande och den sociala organisationen". Denna bok blev 1922 förstörd av myndigheterna medan den trycktes. Strax därefter blev Sorokin arresterad på nytt och denna gång landsförvisad tillsammans med många andra framstående vetenskapsmän som Berdjajef, Lossky och andra.
Få dagar efter det att han bokstavligt hade blivit utkörd från Sovjet-Ryssland, blev han inviterad till Tjeckoslovakien av sin vän president Masaryk. En ny inbjudan från universitet i USA att föreläsa där om den ryska revolutionen förde honom dit, och 1924 blev han erbjuden en professur vid universitetet i Minnesota. Efter, som han själv säger, sex lyckliga år där blir han erbjuden ställningen som professor i sociologi vid Harvarduniversitetet och rektor för sociologiska fakulteten 1930.
Sorokins lärdom var synnerligen omfattande. Förutom en framstående sociolog var han också socialekonom, rättssociolog, religionshistoriker och socialfilosof. Det torde inte finnas någon vetenskapsman i vår tid som så ingående har behandlat krigens och revolutionernas sociologi som Sorokin. Det torde väl knappast heller finnas någon vetenskapsman som haft så stora förutsättningar för att skriva om dessa förhållanden som just han, inte minst genom sina egna erfarenheter.
"Blad ur en rysk dagbok" slutar med orden:
"Vad som än händer i framtiden, så vet jag, att jag har lärt mig tre ting som för alltid tillhör min innersta övertygelse: Att livet, även i sin hårdaste form, är den underbaraste och mest fantastiska gåva vi äger. Övertygelsen att man gjort sin plikt är en annan sak som gör livet lyckligt och ger själen en oemotståndlig kraft att hålla idealen högt. Min tredje övertygelse är den, att orätt, hat och grymhet aldrig kan vara i stånd till att skapa ett andligt, moraliskt eller materiellt framtidsrike. Det kan bara den allt givande, skapande kärleken, inte bara predikad med läpparna, utan konsekvent praktiserad."
Skapande altruism som vetenskapligt ämne
I överensstämmelse med denna sin övertygelse upprättade Sorokin 1948 Harvards forskningsinstitut för skapande altruism för att kunna mobilisera vetenskapliga krafter till att utforska hur man skall kunna göra människorna, de sociala institutionerna och kulturerna mindre egoistiska, mindre egocentriska, mer altruistiska och mer skapande. Det var hans förvissning, att utan detta kan varken framtida krig förebyggas eller framtiden tryggas för mänskligheten.
Han var fullt enig med Albert Schweitzer i att ingen civilisation är möjlig utan en utbredd "vördnad för livet" och att det inte finns någon chans för en renässans av västerlandets och mänsklighetens civilisation utan en stark förnyelse av kärlekens etik. I likhet med Schweitzer menade han också, att arbete för detta var mer angeläget än all världens vetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar.
Sorokin sökte genom sina arbeten bevisa, att alla traditionella botemedel mot krig som människorna i allmänhet sätter sin lit till, inte kan på något sätt förhindra krig, revolutioner eller ofred människorna emellan, därför att dessa medel till sin natur är negativa, och negativa krafter drar negativa krafter till sig i det oändliga! Varken FN eller en världsregering kan garantera nationell eller internationell fred, om inte dessa i sin helhet blir uppbyggda på altruistiska principer.
Harvards forskningsinstitut för skapande altruism har i första hand varit ett organ för fredsskapande forskning. Det har gett ut en rad böcker i ämnet, dels av Sorokin själv, dels under hans redaktion med kända vetenskapsmän som författare, var och en specialist på sitt område.
De två första böckerna som institutet gav ut av Sorokin, var "Humanismens förnyelse" och "Altruistisk kärlek". Den förstnämnda boken ger bl. a. anvisningar om hur man skall kunna omdana organisationer, institutioner och den moderna människan till att bli bärare av en altruistisk kulturform. Det som krävs är enligt Sorokin först och främst en förnyelse av de stora religionerna: att ta till vara det vetande som österns mystiker äger liksom också de exempel som de stora altruisterna har gett i mänsklighetens historia.
Det är Sorokins och hans medarbetares uppfattning att den skapande kärleken, som vi egentligen vet mycket lite om, potentiellt representerar en enorm kraft, om vi bara förstode att odla och bruka den i tillräcklig omfattning. Kärleken är en av de största energierna, ja, kanske den allra mäktigaste, och den innehåller oanade skapande och helande möjligheter. I praktiken innebär det att vi alla måste bli klart medvetna om, att nästakärleken är mänsklighetens förutsättning för fredlig samlevnad.
Sorokin har naturligtvis blivit starkt angripen för sina försök att göra företeelser som oegennytta, vänskap, sympati, förståelse, kärlek, hjältemod, samarbete, fred och skapande geni till föremål för vetenskaplig undersökning. Hans arbete har blivit stämplat som "teologisk förkunnelse" eller "ovetenskaplig metafysik". Men Sorokin menar, att denna kritik är typisk för den nuvarande upplösande fasen i den materialistiska kulturen. Denna har ju företrädesvis koncentrerat sig på de negativa och patologiska fenomenen som hat, aggression, förbrytelser, lastbarhet och perversitet. Forskning på sådana områden blir inte kritiserad för ovetenskaplighet. Sådan kritik får man bara, när man studerar de friska, helande och skapande sidorna av livet. Skepticismen och negativismen sitter för närvarande vid makten och det får man räkna med.
Altruistisk kärlek
Sorokins bok "Altruistisk kärlek" är en karakteristik av kristna helgon och fromma människor, cirka 4.600, och 500 amerikanska "goda grannar". Bland de resultat undersökningen kommit till är, att den genomsnittliga livslängden är längre för helgon än för deras samtida och detta trots att många av dem levde ett ohygieniskt och asketiskt liv och flera av dem, 37 procent, led martyrdöden. En av avsikterna med denna undersökning var också att få fram kontrasten mellan de biologiska, mentala och sociala dragen hos helgonen och motsvarande drag hos egoistiska och aggressiva individer och förbrytare.
Efter att ha redogjort för olika tillvägagångssätt som främjar altruismen människor emellan, började institutet också experimentera med dessa tekniker för att undersöka hur effektiva de är och vilka förbättringar av dem man kan tänka sig för att de ska kunna bli ännu effektivare. De är hämtade från de indiska yogierna, de kristna munkarna och från tekniker som tillämpas i uppfostran, i den moderna psykologin och psykiatrin. Försöksobjekten har varit grupper som varit fientligt inställda mot varandra. Resultaten har publicerats i Sorokins bok "The Ways and Power of Love", 1954.
De resultat som Sorokin här kommit till och som bygger på empiriska och vetenskapliga undersökningar är, att oegennyttig, skapande kärlek är en makt som kan förhindra aggressiva angrepp mellan individer och grupper, kan omvandla fientliga förhållanden till vänskap, att kärlek föder kärlek och hat föder hat och att altruistisk kärlek påtagligt kan påverka internationell politik och pacificera internationella konflikter.
Förutom dessa verkningar besitter den oegennyttiga och förnuftiga kärleken en livgivande kraft som är nödvändig för hälsan; altruistiska människor lever längre än egoistiska, barn, som inte får kärlek, har en tendens att bli moraliskt och socialt defekta, kärlek är ett mäktigt botemedel mot kriminella, patologiska och destruktiva tendenser som självmord, den är en mäktig kraft mot hat, fruktan, ångest och nevroser, den är det överlägsnaste medlet till moralisk förädling, den är själen i alla viktiga moraliska och religiösa värden, och ett visst mått av kärlek är absolut nödvändigt för varje samfunds existens. "Ett samfund av bara egoister kan inte bestå", säger Sorokin, ty det innebär i sina yttersta konsekvenser gangster- och krigssamhället, allas krig mot alla.
I "Formes and Techniques of Alstruistic and Spiritual Growth", 1954, finner vi detaljerade analyser av olika metoder att göra oss altruistiska. Först nämner Sorokin yogins, buddhistens och sufins gamla beprövade tekniker, vidare den ortodoxa kristendomens och munkordnarnas system (Franciscus, Ignatius Loyola m. fl.) därefter teknikerna hos moderna uppfostrare (Comenius, Pestalozzi, Montesori, Froebel och andra) och till slut behandlar han tekniker som används i nutidens uppfostran och de som olika kristna samfund använder (brödramenigheten i Paraguay, mennoniterna, herrnhutarna och kväkarna). Men yogins och buddhistens tekniker är de mest effektiva vi känner till för att behärska och förädla den mänskliga naturen, anser Sorokin.
En teknik som institutet har experimenterat med är "goda gärningar". Den består i att en av två antagonister eller också bägge medvetet svarar med en god gärning mot den andre och de förändringar som uppstår i förhållandet dem emellan registreras undan för undan. Sådana experiment har utförts vid mentalsjukhus mellan patienter och vårdare, mellan grupper av studenter vid olika universitet och mellan fångar och vaktare i vissa fängelser. Allt som allt har man prövat ett 30-tal olika former av teknik i avsikt att söka omdana individer och grupper till altruister.
Som ett led i denna analys föreligger en detaljerad beskrivning av de stora altruisternas liv, som Buddha, Jesus, Franciscus, Gandhi och andra som med sitt liv har blivit inkarnationer av oegennyttig kärlek, hur de löste den uppgiften och vilken "metod" de använde. Materialet, som samlades om dem, blev behandlat så sakligt och vetenskapligt som möjligt, och resultaten var mycket belysande.
För det första kunde man konstatera tre olika typer av altruister. "Lyckliga altruister", som sedan sin tidigaste barndom visade ett harmoniskt beteende med friktionsfria sociala anknytningar och vars intressen koncentrerade sig kring livets högsta värden. Lugnt växer de liksom självklart in i sin altruistiska verksamhet utan några katastrofer och omvändelser, som t. ex. Jesus, Albert Schweitzer, Benjamin Franklin m. fl. "Katastrofaltruister" eller "sena" altruister, vars liv är skarpt uppdelat i två perioder: en för-altruistisk som förbereder deras omvandling, och en altruistisk som följer efter en direkt omvändelse. Personligheten har då genomgått en upplösning av normer och gruppanknytningar, som har blivit påskyndade av någon katastrof, olycka, sjukdom eller död bland någon närstående o. s. v. Förvandlingsprocessen för sådana människor är i allmänhet mycket smärtsam och kan omspänna från månader till år. Under denna period går respektive individer igenom en svår kris och nödgas omorganisera sina intressen, normer och engagemang helt från grunden. När krisen är över, framstår en ny, altruistisk personlighet som växer till ytterligare resten av livet, t. ex. Buddha, Franciscus, Ignatius Loyola, Augustinus, Paulus, Simone Weil och andra. Slutligen finns också en mellantyp som visar drag från båda de föregående grupperna: Theodosius, Gandhi, Ramakrishna m. fl.
Samma undersökningar ledde till bekräftelse av lagen för polarisering, som Sorokin tidigare formulerat. Den fastslår, att motgång och olycka blir mött och bekämpat alltefter personlighetstypen. Det sker någon gång, med stora ansträngningar i positiv skapande riktning, som Beethoven efter det han blev döv och Milton efter det han blev blind, och i förvandling i altruistisk riktning, som Franciscus och Ignatius, d. v. s. positiv polarisering. Andra gånger sker det med disharmoni, brutalisering, ökad egoism, cynisk sensualism, ja självmord, d. v. s. negativ polarisering. Samma iakttagelser kan göras i krig: en del, flertalet, förråas, en annan del, ett mindretal, förädlas. Såväl det goda som det onda har en magnetisk effekt som drar likartade till sig. Därför är det så oerhört farligt att i massmedia framvisa och skapa sensation kring våld, dråp, brott, perversitet, sadism, narkotika m. m. därför att det moraliskt onda har en epidemisk karaktär och varje varelse söker den näring som stimulerar dess natur. Där allt är offentligt tillåtet upphör kultur!
Det finns mycket mer av Sorokins samlade kunskap, som det hade varit önskligt att åtminstone kunnat få ge läsaren någon hum om, men artikelförfattaren nöjer sig denna gång med det här redovisade och hänvisar intresserade till Sorokins egna skrifter. Innan sista punkten slås ned på skrivmaskinen vill jag dock nämna, att också det övermedvetna i människans personlighet har varit föremål för ingående studier vid Sorokins institut. Det har samlat och analyserat ett betydande empiriskt material för att vetenskapligt kunna dokumentera att det övermedvetna verkligen existerar och att det har en skapande funktion hos de stora och vägledande andarna i historien. Sorokin erkänner att materialet tyvärr ännu är magert, men säger att det dock är tillräckligt för att bevisa det övermedvetnas existens, denna människans högsta form av uppfinnings- och skaparförmåga. I samarbete med den rationella tanken ligger det till grund för alla de största resultaten på kulturens alla områden, från vetenskap och konst till religion och etik.
BÖCKER AV OCH OM PITIRIM A. SOROKIN:
Menskehetens gjenreisning (The Reconstruction of Humanity), Olaf Norlis Förlag, Oslo, 1953.
Kultur og Fred. Pitirim A. Sorokins sosiale og historiske filosofi, av Johanne Reutz Giermoe, Olaf Norlis Forlag, Oslo 1957.
Leaves from a Russian Diary, 1924.
Social and Cultural Dynamics, 4 band 1937-41.
Crisis of our Age, 1941.
Russia and the United States, 1944.
Society, Culture, and Personality, 1947.
Reconstruction of Humanity, 1948.
Altruistic Love. A Study of American "Good Neighbours" and Christian Saints", 1950.
Social Philosophies of an Age of Crisis, 1950.
The Ways and Power of Love, 1954.
Forms and Techniques of Altruistic and Spiritual Growth, 1954.
Att studera altruistisk kärlek
l sin bok Altruistic Love skriver harvardprofessor Pitirim A. Sorokin (d. 1968) att det funnits tider då mänskligheten framför allt behövt vetenskapliga upptäckter och tekniska uppfinningar eller estetiskt, religiöst och filosofiskt skapande. Men i dag, skriver han (1950), är ett rikligt etiskt skapande det som mänskligheten främst behöver. Vi kan klara oss och överleva, även om inga stora vetenskapliga eller tekniska framsteg görs under de närmaste hundra åren, men det måste ifrågasättas om vi kommer att överleva, ifall individers och gruppers egoism förblir oförminskad och inte överträffas av skapande kärlek, Agape och Eros, där kärleken blir en dynamisk kraft som omformar individer och sociala institutioner och verkar inspirerande på kulturen och gör världen till en varm, vänlig och vacker plats.
Under sin forskning i kärlekslärans vetenskap har professor Sorokin funnit att kärleken är en verklig, livgivande kraft för den kärleksfulle själv. Kärlek övervinner ensamhet och är det bästa medlet mot självmordstendenser. Att erfara kärlek och resultat därav är att få sann kunskap och det är någonting vackert och förskönande. Kärlek är frihet, frimodighet och skapande kraft och ett verksamt medel för att uppnå sinnesfrid och lycka. Kärlek är den bästa terapin mot hat, psykoser, olycka, elände och död.
Ett syfte med Sorokins forskning har varit att få kunskaper om den altruistiska människotypen, som vi vet mycket litet om. Sorokin och hans forskarlag har skaffat in upplysningar om altruisternas kön, ålder, hälsotillstånd, yrke, ekonomisk och social ställning, utbildning samt undersökt vad som glort dessa människor till altruister, d. v. s. osjälviska människovänner.
Den västerländska kulturen har blivit alltmer negativistisk, skriver Sorokin. l tidningar och tidskrifter ägnas förstasidorna åt hårresande mordfall, sexskandaler, perversioner och galenskaper. Sällan nämner man goda gärningar och det som verkligen är positivt. På samma sätt är det med film och teater, måleri och bildhuggarkonst, radio och TV. Sex, galenskap och brott utgör grovt räknat mellan 80 och 90 procent av det som behandlas inom de nämnda områdena. Inom andra områden är det på liknande sätt. Vi lever i en negativ andlig atmosfär, där det som är hjältemodigt, positivt, sant, gott och vackert skjuts undan som något egendomligt.
Sorokin anser att den negativa andan har manifesterat sig inom det vetenskapliga området bl. a. i de många nedvärderande tolkningarna av människan, hennes kultur och värden. Mekanistiska, reflexologiska, biologiska, materialistiska, endokrinologiska, behavioristiska etc. förklaringar dominerar. Dessa tolkningar har frånkänt människan allt gudomligt, andligt, övermateriellt, mänskligt. Människan har reducerats till en eländig materiemassa, tillfälligt ihopkommen av naturens nycker.
Professor Sorokin hävdar att det är nödvändigt att vi ägnar mycket större uppmärksamhet åt allt positivt som människor förmår.
SM
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX127.HTML