EN PARADIGMISK SYN
PÅ VETENSKAPSPROCESSEN



Bokomslag Professor Thomas. S. Kuhn vid Princetonuniversitetet i USA har skrivit en bok med titeln The Structure of Scientific Revolutions (1962, svensk översättning av Örjan Björkhem 1979) där han gör gällande att vetenskapen inte är kumulativ, inte fungerar så att fakta läggs till fakta i en oavbruten harmonisk process, utan i stället uppbygger sig på nytt med varje revolution inom sitt eget område.

I vetenskapsprocessen finns, enligt Kuhn, två alternerande faser: normal vetenskap och extraordinär vetenskap. Normal vetenskap är den välbekanta typ av forskning som grundar sig på accepterade, förklarande modeller. Inom fysiken har t. ex. de aristoteliska, newtonska och einsteinska modellerna haft sin tid. Kuhn kallar dessa modeller paradigm. Extraordinär vetenskap är vad som sker i övergångsstadiet mellan ett gammalt och ett nytt paradigm.

Varje vetenskapsområdes historia kan skisseras sålunda:




  • En för-paradigmisk period av förvirring.

  • Begynnelsen av mogen vetenskap, då ett förhärskande paradigm framkommer ur primitiva teorier.

  • En period av normal vetenskap, då paradigmet utforskas och utvecklas.

  • En krisperiod, då oförklarliga anomalier kommer till synes i ökande antal.

  • Ett nytt paradigm framkommer.

  • Revolutionär strid mellan det gamla och det nya.

  • Seger för ena sidan och återgång till normal vetenskap.

    Under den för-paradigmiska perioden sker samlandet av fakta sannolikt slumpvis, tillfälligt och ytligt i brist på en klar vetenskaplig teori, och resultatet blir ett moras av data, där sant och falskt blandas och mycket lämnas oförklarat. Konkurrerande skolor uppstår.

    Det första framgångsrika paradigmet gör slut på den nödvändighet som forskarna känt att börja från början, att bygga upp från grunden. På paradigmets basis företas nu mera exakta och systematiska forskningar, specialisering och teoretiserande.

    Paradigmet anger vilka problem som är värda att behandlas och vilka som är metafysiska eller omöjliga. "Ett paradigm är ett kriterium på att man väljer problem som, eftersom paradigmet tas för givet, kan antas ha lösningar. I hög grad är dessa problem de enda som det vetenskapliga samfundet vill erkänna som vetenskapliga eller uppmuntra sina medlemmar att syssla med. Andra problem, inklusive många som tidigare varit standard, tillbakavisas som metafysiska, såsom ett annat vetenskapsområdes angelägenhet eller ibland som bara alltför problematiska för att vara värda att man ägnar tid åt dem."

    Normal vetenskap syftar inte till att upptäcka fakta av helt nytt slag. Ändå är denna vetenskap en mycket framgångsrik process inte enbart i att uppnå sina egna syften utan också för att den leder till specialisering så att esoteriska experiment upprepas med en exakthet som gör att anomalier upptäcks, vilket leder till paradigmets eget slutliga fall.

    Upptäckter av anomalier vilka står i motsättning till läroböckernas meningar, sker sällan plötsligt och är i allmänhet ett verk av mer än en person. Detta beror på att de involverar både experimentella fakta och begreppsmässig assimilation.

    Ett paradigms sammanbrott kan sällan skönjas under dess egen tid. Anomalier kan, och måste, uppfattas som problem som kan lösas i enlighet med det förhärskande paradigmets grundidéer. "Att förkasta ett paradigm utan att på samma gång sätta ett annan i stället, är att förkasta själva vetenskapen. En sådan handling kastar ingen skugga över paradigmet utan endast över forskaren." Alltså överges aldrig ett paradigm förrän ett nytt tagit dess plats.

    När vetenskapsmännen ställs inför en anomali, väntar de till dess den klart ifrågasätter paradigmets kärna, eller till dess anomalin har praktisk betydelse, eller helt enkelt tills det har gått en tillräckligt lång tid.

    När kris uppstår, blir paradigmets konturer otydligare, en upplösning sker, och "extraordinär forskning" företas då, vilken försöker isolera det gamla paradigmets sammanbrott, förstora anomalin och ge den struktur. Forskare vänder sig till normalt förbisedd filosofi och gör "tankeexperiment".

    Till slut framkommer det nya paradigmet, eller åtminstone en glimt av det, spontant, vanligen plötsligt, ofta om natten, hos en människa vars intellekt är intensivt fördjupat i krisen - och nästan alltid är det en ung människa eller en nykomling inom området.

    Vetenskapliga revolutioner är "icke-kumulativa episoder i utvecklingen, när ett äldre paradigm helt eller delvis ersätts av ett nytt med det gamla oförenligt paradigm".

    Accepterandet av det nya fordrar att begreppen inom området förändras från grunden.

    Företrädarna för kunkurrerande paradigm talar förbi varandra, eftersom de inte är eniga om vad problemet gäller, hur en lösning skall se ut, och därför att paradigm med nödvändighet är ofullständiga. "Varje grupp använder sitt eget paradigm för att argumentera till det paradigmets försvar."

    Ibland är övergången från ett paradigm till ett annat snabb och lätt; men vanligen sker den långsamt och under smärta. Som Max Planck sorgset anmärkte i sin självbiografi: "En ny vetenskaplig sanning triumferar inte genom att övertyga sina opponenter och få dem att se ljuset, utan snarare genom att dess opponenter slutligen dör och en ny generation växer upp som är välbekant med den nya sanningen."

    Ett fåtal omvänder sig förstås, men flertalet avsäger sig inte de åsikter som de förfäktat för att följa vad som allmänt anses vara ett irrsken.

    En paradigmförändring kan ske inom vida eller snäva gränser. Men för dem som den berör, innebär den någonting liknande en politisk revolution. Först sprider sig en känsla av de existerande institutionernas otillräcklighet. Främlingskap inför det accepterade leder till ökande anslutning till ett nytt paradigm, följd av en polarisation av åsikterna, och en strid till döds. Revolutioner, vare sig det är fråga om politiska eller vetenskapliga, förändrar institutioner på ett sätt som institutioner förbjuder.

    Vetenskapernas historia skrivs så att revolutioner blir osynliga vid tillbakablick. "Läroböcker och den historiska tradition de inbegriper måste skrivas om efter varje vetenskaplig revolution." Syftet med läroböcker är att lära ut det rådande paradigmet. Därför skriver vetenskapsmän systematiskt om sin historia. Vetenskapens heroer ihågkommes, men deras verk glöms eller revideras. "När det förkastar ett gammalt paradigm, förnekar ett vetenskapligt samfund på samma gång ... de flesta böcker och artiklar i vilka paradigmen har fått uttryck."

    Sålunda åstadkommes att vetenskapen ser ut att vara kumulativ och att det senaste paradigmet verkar vara ett bättre närmande till den slutliga sanningen. Den paradigmiska synen säger oss att vetenskapen i stället är icketeleologisk: den utvecklas från, inte mot.


    Källa: En artikel av R. A. McConnell i Journal of the American Society for Psychical Research (1968 eller tidigare.)


    Citaten ovan är från Kuhn.


    Psi-fenomenen diskuteras inte av Kuhn. Men det är självklart att hans arbete har stor relevans för parapsykologin.


    Anm. T. S. Kuhns bok, The Structure of Scientific Revolutions, är Vol. II, No. 2 av The International Encyclopedia of Unified Science (1962) University of Chicago Press.


    SM


    Till sidan 1!


    www.sokaren.se/INDEX129.HTML