Gustaf Fröding
"SKALDEN WENNERBOM"
Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under suset.
Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.
Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.
Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här få gå, så får jag dille.
Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"
Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.
Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.
EN SYN
Helvetet såg jag öppet ligga,
stämmor hörde jag stöna och tigga
om en droppe vatten,
stämmor hörde jag stöna och stamma
hest i lågor, som vita flamma
mot den eviga natten.
Blickar såg jag kvalfullt irra
efter hopplös tröst och stirra
i förtvivlans kamp.
Anleten såg jag hemska skälva,
bröst jag såg av ångest välva
sig i kamp.
Då reste sig en av de pinade,
hans drag voro djävulens drag,
förvridna, förstörda, förtvinade,
med spår av ett stolt behag.
Det flög som ett sken över dragen,
lyst in i hans skuggade själ
och bådat ett nyfött väl.
Han sade: "Det är ju vi själva,
som slipa vårt pinostål,
som elden och marterna välva
omkring vårt eget bål,
men låtom oss själva förlåta oss,
så varda vi marterna loss,
och låtom oss alltid sträva
och låtom oss aldrig gräva
i gammal synd och skam,
men blott se fram!"
Och lågorna slocknade sakta
kring djävulens gestalt,
och skönt det var att betrakta
hur ljust det blev i allt,
hur ärkeängelns pannas valv
blev åter vitt och klart
och hur hans läpp av lycka skalv
och smålog underbart
- det gick genom allt som en salig fläkt,
och helvetet var släckt.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX154.HTML