Nils Ferlin

Kuplett

Tillägnad Victor Arendorff, Högalid

På Arendorffs tid
då var himmelen vid
då var stjärnorna nära att se.
Det var glädje och skratt;
blev man haffad en natt
var de' ingenting särskilt me' de'.
Det var uppåt, det kan jag förkunna,
fast man bodde ibland i en tunna.
Och man frös och man svalt
men man klarade allt.
De' var ingenting särskilt me' de'.

Nu är tillvaron hård
så på gata som gård,
så på krog som på pilsnerkafé.
Man får sitta så tyst
som ett trä och en byst:
kan ni se något särskilt i de'?
Nej, på Arendorffs tid fick man andas
och med grevar och friherrar blandas.
Var man dum i sin trut
ja, så åkte man ut:
De' var ingenting särskilt me' de'.

Det var lustiga år,
men med slätkammat hår
nivelleringen gjorde entré.
Och så blev det så här:
vi är lika som bär.
Kan ni se något särskilt i de'?
Folk betalar sin skatt och är snälla
fastän inte ett skvatt originella.
Nu är tillvaron platt
som en nedsutten hatt.
Ja' ser ingenting särskilt i de'.

Ja, man lever och tär
på den kropp som man bär,
och så ligger man där ett-tu-tre.
Och så fraktas man bort
i en billig transport.
De' är ingenting särskilt me' de'.
Om en fågel en drill ville drilla
vid ens färd var det inte så illa,
men om prästen är skral
och drar in på sitt tal
är de' ingenting särskilt me' de'.

Emmaus

Jag drev i månens gula ljus
mot ängarna vid Emmaus.

Allt var så tyst, ty vinden teg,
men prassel hörde jag och steg

och tänkte: vägen liten är,
men många måtte färdas här?

Dock, ingen vid min sida kom
och det vart dag så småningom.

Då strök jag mig för pannan lätt:
Vad hade hänt? - Var detta rätt?

Jag hade gård, jag hade hem
och ankring i Jerusalem.

Man räknade på mej därvid
som proper och som högst solid.

Vad sökte jag i månens ljus
bland slödder på ett utvärdshus

och dårar utan mantalsort
som aldrig någon nytta gjort?

- - -

Strunt, tänkte jag och vände hem
i droska till Jerusalem.

Hästar

Vad hästar har sorgsna ögon,
bruna och aldrig blå -
Vanliga arbetshästar,
vem vet vad de tänker på?

Om en sömmerska öppnar ett fönster
och ger dem en sockerbit
kan det hända de bultar med mulen
när de nästa gång kommer dit.

Men de skrattar aldrig. De smålog
ej ens åt Klumpfota-Klas,
min barndoms Klumpfota-Klas,
vilkens kinder av glädje blev röda
när man tog hans tenor för bas.

Som gjorde sig köpstark och viktig
för stora ardenner ibland
att ögna på hov och på tand.
- Men hästar har ingen humor,
inte det minsta grand.

Niggern skriker -

(Nyårsrim 1936.)

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i syn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt, du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
- Titta blott på hans stjärna! -
Gud han hjälper dej gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn.
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.




Till sidan 1!

---

www.sokaren.se/INDEX158.HTML