Paulus - kristendomens grundare
Litet om Bengt Lidforss kristendomskritik
Det är inte framför allt Jesus som de kristna anammar idag - det är snarare vad Paulus säger om Jesus som de tar till hjärtat.
Bengt Lidforss (1868-1911) botanikprofessor och journalist, är ett av de större namnen i den svenska religionskritikens historia. Han angrep den kristna tron i bland annat boken "Kristendomen förr och nu" (1911). I ett kapitel om aposteln Paulus skriver han att kristendomen, så som den utvecklat sig och i de olika former som den nu uppträder, har åtskilliga inslag som är helt främmande för Jesu idévärld. Jesus lade tonvikten på fromheten, alltså på gärningarna vilka ses som ett villkor för frälsning. Men i den kristendom som blev en världsreligion betyder i stället tron på Kristus allt: Kristi människoblivande, död och uppståndelse är religionens grundval, och den som tror på detta skall bli frälst och upptagen i Guds rike.
Det har alltså efter Jesu död uppstått en mytologi omkring honom. Det är föreställningar som starkt påminner om andra religiösa mytologier i forntiden och som erhållit inslag från Orienten och Egypten.
Den som gjorde kristendomen till vad den blev, var Paulus, vilken levde vid samma tid som Jesus. Paulus var från Tarsus, en stad som var ett centrum för grekisk bildning, i synnerhet stoiskt tänkande. Lidforss menar att en del grekiska begrepp och åskådningar återfinns i Pauli brev men att den judiske tältvävaren och farisén Paulus ändå var fullkomligt främmande för verklig bildning, sådan den fanns i hans samtids hedniska kulturvärld. Någon filosofisk kunskap eller några begrepp om logiskt tänkande visar han inte.
Tarsus var också ett centrum för mithrasreligionen, som kom från Persien och hade uppblandats med inslag från andra religioner. Genom en mystisk ceremoni som symboliserade död och pånyttfödelse - varigenom skulden sonades och odödligheten blev vunnen - upptogs man i mithrasreligionen. Till mithrassakramenten hörde också den heliga måltiden, vid vilken det signade brödet och en kalk med vatten eller vin symboliserade att de troende fått del av det gudomliga livet. Även dop i vatten som symbol för rening fanns i mithrasliturgin.
Pauli förkunnelse innehöll ingenting nytt annat än att han tillämpade den mycket spridda läran om en döende och uppstånden gud på den i Jerusalem avrättade Jesus från Nasaret.
Paulus hade aldrig träffat Jesus. Men han hade upplevt honom i en syn på vägen till Damaskus. Det var den uppenbarelsen som vände Paulus från fariseisk förföljelse av de Jesustroende till att bli den mest energiske förespråkaren för Jesus - så som han uppfattade denne. Liksom flera teologer och medicinare kring sekelskiftet menar Lidforss att Paulus led av epilepsi och att hans vision av Kristus var en hallucination i samband med ett anfall. Ja, han skriver att detta "synes höjt över allt tvivel". (Numer vet vi att syner och uppenbarelser inte behöver ha något med epilepsi att göra.)
Lidforss skriver också att det i religionsvetenskapliga kretsar numera (1911) är erkänt att kristendomens etik i stort sett inte är någon nyskapelse, utan har hämtats från den samtida hednavärlden, från judendomen och i ännu högre grad från grekernas och romarnas filosofi. Grundvalen för det kristna samhällslivet är alltså egentligen framför allt romersk och stoisk.
Den kristna försoningsläran var fullkomligt främmande för Jesus, sådan denne framträder i evangelierna, poängerar Lidforss. Den är ett verk av framför allt Paulus, men ingen nyskapelse, utan en sammansmältning av judiska och hedniska element. Försoningsläran är idag en karakteristisk och viktig grundval för de kristna kyrkornas förkunnelse. Tanken är att en gudomlig varelse, Jesus, stiger ner från sin himmel, ikläder sig människogestalt, avrättas och dör för att sedan uppstå från de döda och åter uppstiga till himlen; och genom Jesu offerdöd på korset - det ställföreträdande lidandet - försonar sig Gud med mänskligheten, som han skapat, men vredgats på.
Idén att Jesus, som visserligen var "Gud som blivit människa", men ändå egentligen inte var en del av mänskligheten, med sin frivilliga död kunde göra Gud vänligt stämd mot människorna är knappast logiskt övertygande, och överhuvud taget är Pauli teologi enligt Lidforss full av motsägelser och oklarheter.
Den rättfärdiggörelse genom tro som Paulus också - till skillnad från Jesus - lärde, hör intimt samman med försoningsläran. Efter Jesu offerdöd frikänner Gud dem som tror - de räknas som utan skuld - och någon sinnesändring behövs inte.
Det är ett faktum, skriver Lidforss, att Paulus i kristendomen införde just de idéer som i denna religions historia blivit de mäktigaste och inflytelserikaste. Flera av de största gestaltema i kristendomens historia, såsom Tertullianus, Origenes, Agustinus, Luther, Calvin och Zinzendorf, kan inte alls förstås med utgångspunkt från Jesu predikningar - men med utgångspunkt från Paulus kan de alla förstås. Ty för dem alla var frälsningshistorien, så som Paulus beskrev den, kristendomens ryggrad; de levde för det som de hade gemensamt med Paulus men med evangeliernas Jesus har Paulus försoningslära inte något alls att skaffa.
Ja, det faller i ögonen, skriver Lidforss vidare, att det som vår tid sätter högt hos Jesus inte spelar någon som helst roll hos Paulus. Jesu moraliska egenskaper, hans renhet och fromhet, hans verksamhet bland sitt folk som lärare och hjälpare, hans kamp mot det religiösa hyckleriet, hela det konkreta etiskt-religiösa innehållet i hans jordeliv betyder för Pauli lära om Kristus ingenting. Det som Paulus bygger sin teologi på är Kristi död och uppståndelse. Jesu personlighet, hans liv och lära intresserar honom inte. Endast fyra gånger åberopar sig Paulus på yttranden av Jesus, och ett av dessa återfinns inte i evangelierna. Lidforss återger med gillande ett uttalande av religionsforskaren Paul Wernle att "vad Paulus förkunnade om Jesus, var i grunden en myt och ett drama, vartill Jesus gav sitt namn".
Men varifrån härstammade denna myt, som gjordes kristen av Paulus och sedan höll sitt segertåg genom världen? Var detta drama en genial ingivelse av Paulus eller fanns det i hans miljö sådana tankeströmningar? Svaret är, enligt Lidforss, att den myt som Paulus gjorde till kristendomens ryggrad, långt före aposteln hade haft en stor utbredning i Orienten och Egypten. I Babylonien och Fenicien, i Mindre Asien och Grekland, i Persien och Egypten, överallt möter man - före kristendomens uppträdande - läran om den döende och uppstående frälsarguden. Till dessa myter knöts också mänskliga förhoppningar om ett liv efter döden; gudarna var garanter för att ett sådant liv väntade.
Vad för slags människa var denne Paulus, som skapade den kristna tron? Han var jude och tillhörde fariséernas samfund. Han var en intensivt religiös man. Religionen var för honom allt - allt annat var intet. Om äktenskapet sa han att den som är gift vänder sitt hjärta från Gud för att istället ge det åt sin maka; endast den ogifte bevarar helt sin kärlek till Gud. Världsliga fröjder fanns inte till för Paulus. För kulturens ädlare frukter och för filosofiskt tänkande i högre mening kände han ingen sympati. I det världsliga livet fanns bara tomhet och synd. Mot all sund livsglädje intog han en negativ hållning.
Trots sin lära om rättfärdiggörelse genom tro var han en ytterst moralisk man, som strävade efter att leva ett rättfärdigt liv efter Guds bud. Han var inte benägen att "synda på nåden", även om hans lära delvis fått en sådan effekt på andra.
Mot den politiska makten - som på hans tid representerades av framför allt kejsar Nero - hade Paulus en underdånig inställning - något som gjort kristendomen populär hos de maktägande. Paulus skriver: "Var och en skall vara underdånig den maktägande överheten. Ty ingen överhet finns som inte är av Gud; den överhet som finns är förordnad av Gud. Så den som sätter sig upp emot överheten, han står emot Guds förordnande."
Huvuvida Bengt Lidforss kristendomskritik med avseende på Paulus får anses föråldrad idag, vet jag inte. Men det förefaller mig som de flesta av hans synpunkter fortfarande måste äga giltighet. Det som idag kallas kristendom bär otvivelaktigt Paulus signatur.
SM
Kristendomen
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX185.HTML