Göran Grip:
Min NDU
Det var inte förrän jag läste dr Raymond Moodys bok Life after Life som jag insåg att jag hade haft en nära döden-upplevelse, NDU. Jag kände igen nästan allt som Moody skrev om NDUn, och först trodde jag att jag hade läst om det någon annan stans. Men snart insåg jag att mitt igenkännande låg mycket djupare än så. Jag visste hur det kändes att ha en sådan här upplevelse. Med hjälp av den boken och senare Recollections of Death kunde jag återvinna allt fler detaljer av min egen upplevelse, och jag förstod att det som legat halvt bortglömt i mitt minne så länge var varken mer eller mindre än en NDU. Men hur jag än har rannsakat mitt minne har jag ännu i denna dag inte kunnat datera min upplevelse och sätta in den i ett yttre sammanhang. Det närmaste jag kan komma är att den måste ha ägt rum tidigt i min barndom. Jag känner inte till något tillfälle då jag varit nära att dö. Däremot har jag gått igenom två små operationer som barn och båda gångerna blev jag sövd med eter. Min egen gissning är att jag hade min upplevelse under en av dessa operationer, när jag var omkring fem år. Jag har hittat journalen från en av dem, och i den står det bara om en fullständigt komplikationsfri bråckoperation.
Min upplevelse består av tre delar, och det finns i mitt minne inget som helst sammanhang mellan dem. Men i ljuset av hur en vanlig NDU ter sig, passar de precis samman som tre delar av samma upplevelse.
Jag kommer ihåg att jag kom till operationssalen, och jag hade en underlig och inte särskilt behaglig känsla från premedicineringen (morfin-scopolamin) som jag hade fått en timme tidigare. Jag såg etermasken underifrån, och handen som höll den doldes delvis av masken. Jag skrek, och mitt skrik fortsatte att eka i den mardröm som nu började: Jag stod på en liten och mycket farlig svart ö i en svart flod. Jag visste att jag inte skulle vara säker förrän jag hade nått den svarta stranden och på andra sidan floden. Just när jag skulle ta mig över, dök det upp en svart bläckfisk i vattnet framför mig.
- Släpp förbi mig! sa jag.
- Nej, det gör jag inte, sa bläckfisken.
- Då går jag runt om dig, sa jag.
- Det kan du inte.
- Varför inte det?
- För då sträcker jag ut mina armar.
- Men då går jag runt dem.
- Det kan du inte.
- Varför inte det?
- För jag håller en kamrat i varje hand, sa bläckfisken. Och upp ur den svarta floden dök åtta nya bläckfiskar.
- Släpp förbi mig! sa jag.
- Nej, det gör vi inte, sa de nio bläckfiskarna unisont.
- Då går jag runt er.
- Det kan du inte, sa de nio bläckfiskarna. Och så fortsatte dialogen exakt som förra gången, och det dök upp femtiosex nya svarta bläckfiskar.
- Släpp förbi mig! sa jag.
- Nej, det gör vi inte, sa de sextiofem bläckfiskarna, och de var nu så många att deras röster tillsammans var mycket starka.
Samma dialog upprepades igen, och trehundranittiotvå nya svarta bläckfiskar dök upp. De fyrahundrafemtiosju bläckfiskarna uppfyllde nu nästan hela floden, och deras samfällda röster dånade så att jag blev ännu räddare.
Samma dialog upprepades, och ytterligare tvåtusensjuhundrafyrtiofyra stycken dök upp. De tretusentvåhundraen bläckfiskarna började täcka den lilla ön jag stod på och den svarta stranden där räddningen skulle ha funnits. Vår dialog gick allt snabbare och bläckfiskarnas antal växte alltmer, och de hade snart fyllt ut hela landskapet ända bort till horisonten. Deras röster blev allt starkare, och fortfarande när de höll på att uppfylla hela världen som fanns bortom horisonten, kunde jag förnimma hur ljudet fortsatte att bli starkare och starkare. Min räddning var för länge sedan förlorad.
Nu ändrade sig situationen. Ljudet började dra mig med stor kraft mot den svarta, osynliga men förnimbara horisonten, och fortfarande när ljudet var så starkt att jag inte skulle kunna uppfatta något starkare ljud, så visste jag att det fortsatte att öka på det mest skräckinjagande sätt. Jag insåg att om kraften lyckades dra fram mig till horisonten, så skulle allt det som var jag själv upphöra att finnas till. Jag störtade mot horisonten i ett växande dån. Jag blev ännu räddare och försökte spjärna emot så mycket jag kunde, men utan resultat.
Där slutar minnet. Jag har försökt sätta ord till det så nära den ursprungliga upplevelsen som möjligt och i möjligaste mån försökt undvika tolkningar. Men med en försiktig tolkning nu, som vuxen, så tror jag att detta motsvarar en femårings begrepp om att dö.
Mitt nästa minne (om det är nästa) är mycket kort. Det består av att jag såg någon sträcka ut sin vänstra hand och ta en etermask från ett bord. Jag såg det uppifrån och på ett avstånd av ungefär två meter, och handen döljer delvis masken. Handen förde masken inte rakt mot kroppen, utan mot en punkt strax framför den, mot den punkt där jag vet att mitt huvud måste ha befunnit som om denna person var en narkossköterska och om jag var hennes patient. Men jag kan inte komma ihåg att jag såg mitt huvud eller min kropp och inte operationsbordet eller några andra människor eller instrument.
Jag har inga speciella känslor förknippade med det här minnet, och jag vet inte om jag hade någon kropp eller ej.
När man söver någon med eter på öppen mask, så kyler den avdunstande etern masken så mycket att det kondenserar is på insidan. Därför måste man byta mask flera gånger under en eternarkos. Jag tror att jag kan ha "sett" ett sådant maskbyte. Om min tolkning av detta mycket korta minnesfragment är riktig, så befann "jag" mig på min kropps vänstra sida och ovanför den vid fotändan.
Mitt sista minne är det största och viktigaste. Jag befann mig på ett ställe där allting var ljus - som moln, men ändå inte moln så som man ser dem från ett flygplan. Jag stod vid en väg av ljus vid en vägkrök. Vägen ledde till något som var mycket avlägset och som inte går att beskriva direkt. Men med en vuxen, poetisk bild skulle jag kunna säga så här: det var inte en stadsmur, och bakom den fanns det inte en stad. I muren fanns det ingen port, och den porten var stängd och låst. Dit skulle inte jag, och det var inte viktigt.
Framför mig på vägen fanns en ljusvarelse, en närvaro snarare än en synlig gestalt, ett ljus i allt det ljusa. Jag insåg omedelbart att denna varelse kunde se rätt igenom mig och avslöja mina värsta hemligheter. Min allra första impuls var att försöka gömma mig, men jag insåg att det inte skulle lyckas - och att det inte heller var nödvändigt. För mellan oss kände jag nu en stark ömsesidig ordlös kärlek, och jag visste bortom alla tvivel att vad han än skulle få se inom mig, så skulle han förstå och acceptera.
Hans kärlek gav mig tillräckligt med mod och styrka för att jag skulle kunna gå igenom mitt liv fram till det ögonblicket. Jag såg, återupplevde, kom ihåg saker som hade hänt i mitt liv: inte bara vad som faktiskt hände, utan också de känslor som varit inblandade. När man är fem år, har man inte haft tillfälle att göra så mycket ont, men jag hade en tvåårig bror som jag var mycket svartsjuk på, och många gånger hade jag varit elak mot honom på det vanliga sättet mellan bröder och blivit bestraffad på det vanliga sättet (utan våld) mellan föräldrar och barn.
När jag nu gick igenom vad som hade utspelat sig mellan oss, var min uppmärksamhet inte riktad mot vad vi gjort mot varandra (eller "vem som började"). Tyngdpunkten låg hela tiden på de känslor vi utbytte. Och tack vare den kärlek och förståelse som ljusvarelsen utstrålade, fick jag mod att själv se med öppna ögon och utan försvar vad det var i mina handlingar och känslor som gjort min bror glad och vad som gjort honom illa. Och för de flesta episoder som vi gick igenom, så erbjöd varelsen mig ett alternativt handlingssätt: inte vad jag borde ha gjort, vilket hade varit att moralisera, utan vad jag kunde ha gjort - ett öppet erbjudande som jag kände mig fullständigt fri att acceptera eller avböja. Det behöver knappst sägas att alla hans förslag gick ut på en mer kärleksfull och förstående attityd.
Det sätt som vi gick igenom episoderna på, påminde rätt mycket om hur man går igenom saker och ting i sitt eget inre: på ett ordlöst sätt återupplever man det som om det hände igen, och betraktar det samtidigt uppifrån och ser sig själv som en aktör bland de andra, men med den skillnaden att den här gången var vi två varelser som såg samma saker i samma "ögonblick".
Tiden förflöt inte på vanligt sätt. Episoderna i mitt liv spelades inte upp som en film. En hel episod - med sin början, sin mitt och sitt slut - framträdde som en enhet: det var möjligt att samtidigt se varje liten handling och varje talat ord med sina dithörande känslor (min brors och mina). Med en vuxens beskrivning var det som om vi kunde vandra omkring fram och tillbaka i ett statiskt landskap som inte bestod av träd och kullar, utan av handlingar, ord och känslor. Hans förslag fanns där "samtidigt" som ett alternativt landskap. Och fast jag nu återupplevde avundsjuka, hat, förödmjukesle, ensamhet än en gång, så var det nu genomströmmat av kärlek och den styrka det gav mig.
A andra sidan förflöt det ett slags ordinär tid i min kommunikation med ljusvarelsen.
Ljusvarelsen hade inga fysiska drag förutom ljuset. Men ändå var han klart och entydligt manlig. Att försöka ge honom ett namn - Gud, Jesus, Sture - vore fullständigt meningslöst.
Aven om han var långt mer kraftfull, vis och kärleksfull än jag någonsin skulle kunna bli, så stod han inte över mig. För på det djupaste och allra viktigaste planet - det plan där vi älskade varandra - där var vi jämlikar. Därför "honom" inte "Honom". Och därför ingen lovpris, ingen dyrkan.
Den patient som får första och sista ordet i Recollections of Death har hittat den rätta beteckningen för min upplevelse: den stora hemligheten - den stora hemlighet som jag var oförmögen att förmedla till mina föräldrar, den nya kunskap som jag försökte visa dem och som de aldrig lade märke till.
Kanske är den betydelsefullaste delen av den stora hemligheten som jag lyckades få med mig tillbaka och jämföra med mitt verkliga liv, den här: verklig kärlek mellan två människor (vilka två som helst - oberoende av ålder och kön) är alltid en ömsesidig känsla. Båda två vet hela tiden att man älskar varandra. Kärleken är inte en känsla som en människa bär inom sig - i stället är den det som strömmar fram och tillbaka mellan två människor.
Kärlek är ingenting som kommer flygande på en, utan är någonting som båda måste bygga, underhålla och försvara.
När kärleken lämnar en, vet båda det i samma ögonblick. Om man har det rätta modet, så erkänner man det omedelbart för sig själv, rättar sina handlingar därefter och uthärdar smärtan utan att fly. Om man å andra sidan inte har det modet, så är detta den punkt i förhållandet där man börjar ljuga för sig själv.
När en känsla inte är ömsesidig så är det inte kärlek utan någonting annat: förälskelse, maktbegär, fysisk lust, svartsjuka, hat, depression.
Kärlek är bron som sammanbinder de båda stränder som skiljs åt av floden. Brons båda ändar är förankrade i marken på var sin strand och möjliggör kommunikation mellan de två stränderna åt båda hållen - samtidigt och på lika villkor. När bron bara är förankrad i sin ena ände och den andra hänger fritt, så är det inte längre en bro. Det är bara en brygga.
Jag är inte religiös, jag tror inte på Gud, och jag går aldrig i kyrkan med dess stela dogmer och tomma ritualer.
Jag har aldrig intresserat mig för parapsykologi och vet mycket lite om det.
Jag vet inte om min upplevelse ändrade mitt liv, eller om den gav riktning åt det under dessa tidiga år. Jag hade inte hunnit ha så mycket liv före upplevelsen som det går att jämföra med.
Jag har själv ingen teori om hur en nära döden-upplevelse uppstår. Det faktum att jag själv haft en, ger mig inget företräde när det gäller att förklara hur den uppkommer. Och detta av samma skäl som gör att jag inte kan förklara hur till exempel synsinnet fungerar bara för att jag kan se. Min upplevelse ger mig bara det lilla försprånget att jag aldrig har behövt tvivla på att själva upplevelsen existerar. Jag vet att andras berättelser är varken mer eller mindre "påhittade" än min egen.
Hur än förklaringen till nära dödenupplevelsen kommer att se ut, så kommer den att förse oss med betydelsefull information om oss själva - vårt medvetande, vår sanna natur. Denna kunskap kommer förhoppningsvis att påverka vårt sätt att bemöta varandra inte bara inom sjukvården utan i hela samhället. Och hur än förklaringen kommer att se ut, så kommer den garanterat att vara överraskande, spännande och avslöjande.
Men en nära döden-upplevelse har förstås två sidor, den vetenskapliga och den upplevelsemässiga - utsidan och insidan. För mig som har haft en NDU, är det ju så att från "insidan" behövs det egentligen inga förklaringar. Förklaringar kan varken lägga någonting till den eller förminska den. Det är som om jag hade haft en underbar dröm där jag hittat en massa gullpengar. Sen vaknade jag upp och blev ledsen över att drömmen var slut. En sådan förlust! Men i nästa ögonblick upptäckte jag att jag fortfarande hade kvar alla gullpengarna som jag hade hittat i drömmen. Var det verkligen en dröm? Egentligen spelar det ingen roll vad det var. Det enda som betyder någonting är att gullpengarna är verkliga och att jag med dem kan köpa Riktiga Saker.
Texten är ett kapitel ur Göran Grips bok "Allting finns", som handlar om hans inre upplevelser och arbetet med sig själv.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX193.HTML