Vem är gammal?





Vem är gammal?


NÄR JAG VAR MYCKET UNG var det vanligt att värnpliktiga i uniform strövade omkring på gatorna. Jag tyckte då att de var förfärligt gamla. Visst ville jag också bli stor och manlig. Men samtidigt tyckte jag synd om soldaterna som så tydligt fick visa att de hade passerat de sköna ungdomsåren. Nu hade de bara utförsbacke kvar.

Sakta förändrades detta perspektiv. Jag märkte att människan i allt väsentliga är densamma hela livet. Hon känner, gläds och förundras, hon sörjer, älskar och rörs. Den skillnad åren gör är bara att den goda människans register blir djupare med årens ökande kunskap och erfarenhet.

I VÄSTERLANDETS lönsamhetsinriktade ekorrhjul råder dock en ungdomskult. År på papperet slår ut många människor långt före pensionsåldern. Kunskap, erfarenhet och omdöme tas inte till vara. Den utmärkta poeten Kaj Lundgren skämtade en gång om detta resursslöseri i Svenska Dagbladet:

Det råder underskott på kloka gamlingar
i alla valda och beslutande församlingar
som tillsatts av en tanklös väljarkår.
Där sitter barnungar som bromsklossar och bumlingar
ty tidens syn är skymd av ungdomskultens grumlingar…
Ska man ha makt bör man ha hunnit opp till mogna år.
Först då förstår man nämligen hur lite man förstår.


EN GRÄNS för en människas positiva utveckling sätter den fysiska hälsan. Medvetna om den gränsen blir vi allteftersom åren går. Hälsan betingas av vad vi från början har fått medskickat, av vårt arv. Hälsan påverkas vidare av miljön. Detta är faktorer som vi sällan kan överblicka eller utbalansera. Men framförallt påverkas hälsan av våra vardagsvanor. För dessa har var och en ett direkt ansvar.

Vår kropp är visserligen tålig. Den kan länge fungera med stillasittande inomhusliv, med av livsmedelsproducenter manipulerad bristkost och trots tillförsel av gifter. Några har t o m ärvt en förunderligt seg tåga. Men icke förty förslits vårt livskapital onormalt om det inte får blomma i balans med de faktorer som under miljoner år har byggt upp oss och som nu oföränderligt utgör vår livsnisch. Naturen gör inga undantag.

MÅNGA DRAR drar en skiljegräns mellan kropp och själ och betraktar kroppen med dess funktioner som något underordnat. Alltså kan man vara mindre noga med dess skötsel. Men om man med själ menar medvetande, tanke och känsla är dessa funktioner beroende av vår kropp såsom en ljusstråle är beroende av sin strålkastare. Rostar strålkastaren blir ljuset svagare. Några få är förunnade att ha en själskraft som verkar osläckbar av kroppsligt sönderfall och plåga. Men dessa undantag motsäger inte att kropp och själ i grunden är en tätt sammanfogad helhet. Tillsammans bildar den helheten LIV.

Kroppslig hälsa är med denna uppfattning vår livslågas olja och klangbotten. Stiernhielm som brukar kallas den svenska skaldekonstens fader, formulerade detta minnesvärt enkelt så här:

”Hälsan är allt och allt är alls intet där inte är hälsa”.

SEN ÄR DET en annan sak att själen är den livsdel som enligt mångas tro kan bära livet vidare till en ny livsform sedan kroppen har dött. Denna tro har i årtusenden varit orsak till blodiga fientligheter och grymhet i världen och har krävt oräkneliga offer. Men den har också gett tröst och innehåll åt mångas liv. Om denna tro har någon motsvarighet i en fördold verklighet vet ingen människa. Men tron har ett starkt stöd i den ofattbara ordning, storhet och skönhet som vi anar i allt omkring oss från det osynligt lilla till det ofattbart stora. Man försöker stöka undan det ofattbara genom att sätta en startlinje för tillvaron vid den stora smällen, big bang. Men var kom alla mineralerna ifrån som smällen spred över rymden? Och hur kunde det bli en blåsippa av deras stoff?

Vi vet ingenting om detta.

Men vad vi säkert vet är att vi har ett liv att förvalta JUST NU. En fantastisk uppgift. Och det livet tar inte slut vid värnpliktsåldern, vid 40, vid 60, vid 80. Och inte heller uppgiften. Hela livet får vi flytta fram gränsen för när vi tror att livet ska bli kass. Jag träffade en gång världens då veterligen äldsta kvinna, 139 år, Hfaf Lasuria. Hon rökte pipa. Jag frågade sen hur länge. I 20 år, svarade hon. Hon jobbade som tebladplockerska i sin sluttande Kaukasusvärld. Åtta ”äkta” män hade hon förbrukat. Och ur hennes väderbitna, lite rynkiga kroppsfodral, ur hennes blida, pigga ögon, lyste en själ som alltjämt var ung.



ESKIL SVENSSON


Till sidan 1!




www.sokaren.se/INDEX194.HTML