Varje vetenskaplig slutsats, säger Bertrand Russell, måste kunna revideras i ljuset av nya fakta.
Bertrand Russell och idealet kritisk öppenhet
I den amerikanska tidskriften Skeptical Inquirer, maj-juni 2001, finns en artikel om Bertrand Russell och det vetenskapliga, intellektuella idealet kritisk öppenhet. Författaren heter William Hare och är professor i pedagogik. Russell var en rationell, moderat skeptiker som såg på verklig kunskap som något som är svårt men inte omöjligt att uppnå.
Bertrand Russell (1872-1970) förkastar en lättvindig skepsis och ett dogmatiskt tvivel, där allt vetenskapligt sökande framstår som meningslöst och dömt att misslyckas. I stället pläderar han för en konstruktiv skepsis, som söker approximativ sanning, när absolut säkerhet inte går att nå. Hans ståndpunkt är ett rationellt tvivel, där åsikter bestäms av den grad av övertygelse som är berättigad utifrån den bevisning som finns. Provisorisk sanning ersätter tvärsäkerhet.
Russell förespråkar en välkomnande inställning till nya och kontroversiella idéer, men han genomsyras av en motvilja mot att fullt ut acceptera en idé, innnan den har blivit noga skärskådad. Det är detta som är kritisk öppenhet, och det är ingenting lätt, men det är fundamentalt för ett seriöst sökande.
Sanning, rationalitet och saklighet är inga oproblematiska begrepp inom vetenskapen, lika litet som fördomsfri kärlek till sanningen. Russell insåg komplexiteten i dessa ideal och hjälpte till att avslöja det tvivelaktiga i en naiv tilltro till dem. Samtidigt framhöll han att sanning, rationalitet och saklighet har en central betydelse inom bland annat vetenskapen.
Russell griper sig an med att avslöja en alltför stor tro på att sanning och rationalitet verkligen kan uppnås, och han visar på behovet av försiktighet. Han poängterar att vi aldrig kan vara säkra på att vetenskapens lagar är helt rätt förstådda. Han visar också att det ligger en massa teoretiska antaganden bakom vad som betraktas som ren observation, vilket betyder att begreppet bevis är problematiskt.
Russell menar att det är en viktig uppgift för filosofin att visa att vad som gäller som kunskap mycket ofta är något ofullständigt, felaktigt, och han menar i linje därmed att det vetenskapliga kravet på absolut säkerhet är orimligt. Han anser att ingen kan betrakta världen med fullständig opartiskhet och pläderar för att filosofin bör förespråka en insikt om människans ofullkomlighet.
Men trots sådana begränsningar säger Russell med stor bestämdhet att sådana ideal som sanning, opartiskhet och rationalitet är absolut nödvändiga inom seriös forskning - liksom sådana intellektuella dygder som önskan att verkligen ta reda på fakta och villigheten att erkänna nya bevis.
Russell kämpar ständigt för sanningen som ett ideal som vi bör försöka komma så nära som möjligt, även om full säkerhet inte kan uppnås. Han anser att det är möjligt att allt mer närma sig opartiskhet, saklighet. Sanning och rationalitet, menar han, finns där som ideal oberoende av mänskliga tillkortakommanden. Om dessa ideal skall bli mer än tomma ord, krävs ett speciellt synsätt och sinnelag. Begreppet kritisk öppenhet är ett försök att fånga det vetenskapliga sannings-sökandets ande. Han talar ofta om vetenskapligt synsätt och vetenskapligt sinnelag för att beskriva inte bara det ideala vetenskapliga sökandet utan allt sökande så som det bör vara i sin bästa form. Detta omfattar en beslutsamhet att sätta alla andra önskningar än att nå kunskap åt sidan, en vilighet att, om det är nödvändigt, förkasta dogmer, som betraktas som ofelbara, och en villighet att medge att en del av dagens åsikter säkert behöver modifieras eller helt avvisas.
För Russell är ett vetenskapligt sinnelag försiktigt och trevande, varvid sökandet sakta går framåt, bit för bit. Den sanne vetenskapsmannen inbillar sig inte att han vet hela sanningen. Den attityden hoppades Russell få se inom filosofin och i alla slag av kunskapssökande. Filosofin bör gå framåt bit för bit och uppnå provisoriska sanningar, ansåg han, precis som vetenskapen - det slutliga sanningen hör hemma i himmelen, inte i denna världen!
Följande personlighetsdrag är kännetecknande för en person som ägnar sig åt ett äkta sökande:
Stark önskan att få veta.
Stor försiktighet med att tro att man vet.
Spänningen mellan dessa personlighetsdrag är påtaglig. En villighet att välkomna och acceptera nya idéer för att vinna ökad kunskap balanseras av en önskan att underkasta sådana nya idéer en noggrann granskning, innan de accepteras. Och omvänt modifieras försiktigheten att godta nya idéer av en stark önskan att skaffa sig kunskap.
Beträffande påståendena om utomsinnlig varseblivning, ESP, förkastar Russell den fördom som många vetenskapare visar och yrkar på att vi skall grunda våra slutsatser endast på fakta och bevisning.
En person med ett äkta sökande sinne har en kärlek till kunskap, framhåller Russell, men avskyr att missta sig. Avskyn mot misstag leder till en utveckling och förfining av förmågan att bedöma bevisning. Detta är inte minst viktigt när man ställs inför propaganda av olika slag.
När nya idéer utmanar uppfattningar, som vi redan har, krävs öppenhet, om vi verkligen skall kunna uppnå kunskap. Äkta öppenhet innebär en vilja att förena nytt med gammalt och att, om nödvändigt, omstrukturera hela vårt trossystem. Den inställningen är mer än bara en artig tolerans av avvikande åsikter, som man i grunden inte fäster något avseende vid. Sann öppenhet för nya idéer blomstrar om det finns en lust till inre äventyr, en känsla att det finns nya erövringar att göra i kunskapens värld. Sann öppenhet erkänner också att vi har mycket att lära av andra, inte bara av erkända experter, och en vilja att lyssna utan fördomar.
Öppenhet är inte detsamma som obeslutsamhet, eftersom öppenhet för nya bevis naturligen leder till slutsatser. Uppskjutet omdöme är säkerligen ibland lämpligt, i synnerhet när experter är överens om att det inte finns underlag för en definitiv slutsats, men Russell poängterar att det är nödvändigt att ansluta sig till de bästa hypoteserna, utan att dogmatiskt förespråka dem.
Ett öppet sinne utan intresse för saklig, kritisk granskning leder till godtrogenhet, och den ökande lätthet varmed desinformation i vår tid kan spridas, leder Russell till att betrakta godtrogenhet som ett värre ont än det någonsin tidigare varit. En kritisk inställning utan öppenhet leder å andra sidan till okritisk skepsis, som sätter stopp för nytänkande.
Referat: SM
|
Det är fint att William Hares artikel har införts i Skeptical Inquirer, som är organ för CSICOP, den stora amerikanska skeptikerorganisationen, som jag menar utmärks av en skepsis utan öppenhet, liksom sin svenska systerorganisation, Vetenskap och Folkbildning. Jag kan inte se någon skillnad mellan Bertrand Russells grundinställning och den som Sökaren står för. Bedömningarna i enskilda fall kan sedan gå isär. Russell var ju ateist; jag är övertygad om att universum är planerat. SM |
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX195.HTML