Ny syn på affärsverksamhet





Kärlek i affärer


Av Åsa Freij



I USA fanns i början av 80-talet ett nätverk av idealistiska småföretagare, som satte djupare mänskliga värden före ekonomisk vinst. De menade att affärsverksamhet kan vara en väg till personlig utveckling.

Jag vet inte om denna viktiga sociala rörelse ännu är verksam, men hoppas det.

1982 skrev jag följande i Sökaren.

Briarpatch är en lös organisation av ca 350 småföretagare i San Franciscoområdet i USA. Medlemmarna hålls samman av en gemensam ideologi i minst lika hög grad som av gemensamma affärsintressen. Ideologin går ut på att inte till varje pris vara kommersiell, utan att sätta djupare värden främst, såsom ärlighet och öppenhet, samt att dela med sig, tjäna människorna, göra det som är roligt och förverkliga sig själv i sitt arbete.

- Detta betyder inte att affärerna går dåligt, sa Roger Pritchard, representant för Briarpatch, när han i somras besökte Sverige. Tvärtom har Briarpatchföretag klarat sig bra, där andra företag har misslyckats, och det just på grund av ärligheten, kvaliteten på varorna och tjänsterna samt att Briarpatchmedlemmarna hjälper och stöder varandra och tror på värdet av det de gör.

Pritchard befann sig på rundresa i Europa för att berätta om Briarpatch och inspirera affärsfolk att ta efter dess exempel. Han höll föredrag och seminarium i Stockholm och tog också initiativet till ett networkingparty.

Networking, att bilda nätverk av mänskliga kontakter för nytta och nöje, är en bärande idé inom Briarpatch. På fester av olika slag lär företagarna känna varandra, de har trevligt tillsammans och etablerar affärskontakter.

Vid ett mindre, första möte i Stockholm mellan Pritchard, arrangörerna av hans Sverigebesök och en handfull människor som var väl insatta i Briarpatchs ideologi, kläcktes idén till ett knytkalas för alla intresserade. Någon lovade ställa sin stora lägenhet till förfogande, och så lät man djungeltelegrafen gå till vänner och bekanta. Resultatet blev att ett hundratal människor samlades till en trivsam träff en vecka senare, där många nya vänskapsband knöts och nya projekt började planeras.

Pritchard berättade om sig själv och organisationen, och sedan fick var och en i den stora församlingen ett par minuter för att tala om sig, sina intressen och sitt jobb. Under presentationen var det då och då någon som utropade:

- Oh, sysslar du med det! Då måste du och jag kunna hjälpa varandra, för jag gör också ... Låt oss prata efteråt!

Pritchard avslöjade om sin egen bakgrund att han var född och uppvuxen i England och hade studerat vid universitetet i Oxford. Han "undgick" att göra karriär inom den offentliga förvaltningen och reste i stället till USA och började studera sociologi och socialpsykologi. I samband med att hans far dog, började han intressera sig för hur sjukhusen tar hand om döende patienter. Som följd av detta hamnade han i Kalifornien, ty där var det enda sjukhus beläget som ville ta emot honom och låta honom studera vården av döende. I Kalifornien kom han i kontakt med Briarpatch och blev så småningom ekonomisk konsult inom organisationen och något av dess utlandsambassadör.

Briarpatch är egentligen namnet på en taggig buske. Att organisationen valt det namnet hänger samman med en känd amerikansk fabel, som handlar om Bror Kanin, ett litet smart djur som alltid lyckas överleva och dessutom göra livet roligt. Fabeln berättar om hur räven tar kaninen, men denna föreslår räven att om han vill göra honom riktigt illa, så ska han slänga in honom i det taggiga Briarpatchsnåret. Det gör räven, och på det sättet undkommer kaninen. För det är just i snår som kaniner lever. För dem är taggarna ett skydd utåt.

Briarpatchfolket jämför sitt eget sätt att överleva med kaninens. Vad man skyddar sig mot är det traditionella samhällets negativa sidor, storskalighet, kommersialism och materialism, det opersonliga klimatet, miljöförstöringen, högmekaniseringen och arbetslösheten. Att vara briar är ett alternativ både till arbetslöshet och till anställning inom den storskaliga affärsvärlden. Många briars har slutat sådana anställningar av samvetsskäl, t ex för att företagen har tillverkat osunda produkter.

Richard Raymond, en av grundarna av organisationen, säger att Briarpatch består av människor som håller på att "lära sig leva i sprickorna", dvs överleva utan stora materiella behov och social status i de små utrymmen som finns mellan de storskaliga och de helt kommersiellt inriktade företagen.

Briarpatchföretagen är små, men människorna där arbetar med det som verkligen intresserar dem och som de menar är till nytta för konsumenterna och inte tillfredsställer några falska behov.

Eget företagande har stora fördelar. Man kan arbeta utifrån sina egna värderingar, man kan göra något som man anser värdefullt och som det därför känns meningsfullt att bidra med i samhället. Det finns också i Briarpatchfilosofin en tro att när man gör det som man ärligt menar är det rätta, då kommer tillräckliga ekonomiska medel så att arbetet kan utföras.

Inom Briarpatchorganisationen hjälper man varandra och delar med sig av såväl materiella ting som kunskaper och idéer för att kunna överleva som företagare. Det finns också en rådgivningsverksamhet för medlemmarna, och man anordnar seminarier och utbildning.

Man är mån om att ha en öppen och personlig kontakt både med varandra och med kunderna. Man sprider upplysning om sina egna produkter och även om det som är viktigt för alla människor, t ex framtidsforskning, miljövård, etik.

Man har också en helt öppen bokföring. Vem som helst kan ta del av företagens ekonomi.

Genom medlemsavgifter, som är av frivillig storlek, har man råd att ha en person, en samordnare, anställd. Men organisationen har inga egna lokaler, utan samordnaren använder kontoret hos någon av medlemmarna som arbetsplats. Någon egentlig ledning finns inte, utan beslut fattas i tillfälligt utsedda grupper för olika frågor.

I Briarpatch finns många olika slags företagare: jurister, förläggare, terapeuter och tandläkare samt restauranger, tryckerier, konsultfirmor och serviceföretag, olika verksamheter inom hälso- och hälsokostområdet osv.

En egen tidning, Briarpatch Review, är en viktig del av "nätverket" och i undervisningen. I tidningen, liksom i boken "Honest Business" (ärliga affärer) speglas Briarpatchs filosofi om rätt levnadssätt, enkelt liv, ärlighet i affärer, tjänande, tillfredsställelse i arbetet. Huvudförfattare till boken är Michael Phillips, en av grundarna av organisationen (den grundades 1974). Boken finns i en svensk översättning (Akademilitteratur 1982).

MeMOs affärskultur har som bas ett naturligt, enkelt och ansvarsfullt levnadssätt. Arbetsfilosofin är att arbete inte bara är ett sätt att tjäna till sitt uppehälle, utan har en mycket djupare betydelse. Manfrågar inte: Hur ska jag få så stort ekonomiskt utbyte som möjligt av mitt arbete? Utan man frågar: Hur kan jag tjäna samhället med det jag gör? - Man önskar död åt den gamla egoistiska livsstilen.

Företag som är vänliga mot människor och miljö


Besök på MeMos kontor i Amsterdam


"Konspirationen i Vattumannens tid", som Marilyn Ferguson skriver om i boken "Mot en ny tidsålder", syns inom många områden, även affärslivet. Männsikor med liknande idéer i Nya Tidens anda börjar samverka för ett bättre liv. I Sverige är framför allt konferenserna "Levande företag i en ny tid" symptom på den tendensen. I USA finns Briarpatchföretagen och i Holland företagskedjan MeMO, som båda arbetar efter principen att hederliga affärer, nyttiga produkter och trivsel gårföre expansion och vinst.


MeMO betyder ungefär "Företag som är vänliga mot människor och miljö".

- Intresset för småskalig affärsverksamhet ökar, säger Klas van der Ven på MeMOs kontor i Amsterdam.

- Alternativa företag finns i många länder, tillägger han, men organiserat samarbete mellan dem är inte vanligt.

I de flesta länder drivs alternativa företag av spridda eldsjälar som jobbar utan mycket kontakt med eller hjälp av varandra. MeMO är en unik samarbetsorganisation, trots likheter med Briarpatch i USA. Klas och hans arbetskamrater på MeMO får därför ta emot en ständig ström av besökare - inte minst från utlandet - som vill veta mer om organisationen.


Ny affärskultur

Som alla andra frågvisa, som kommer till MeMOs kontor i centrala Amsterdam, får jag en skriven historik i min hand. Mycket tid och arbete offras av MeMO-administratörerna för information till människor. Man är angelägen om den personliga kontakten och ställer alltid upp och berättar. Men den skrivna presentationen lättar litet på arbetsbördan och är bra att skicka ut.

Den börjar så här:

De företag som finns inom MeMO har en gemensam ideologi, som sammanfattas i följande punkter:

Medveten begränsning av vinst, expansion och inkomst.

Utveckling av personliga relationer och samarbete i stället för konkurrens.

Självstyrelse och oberoende.

Öppenhet och ärlighet mot omgivningen i fråga om företagets ekonomi och kvaliteten på varorna.

Produktionsmetoder som ger nyttiga produkter av hög kvalitet.

Effektivt utnyttjande av resurser.

Återhållsam energiförbrukning.

Undvikande av miljöfarliga och ohälsosamma biprodukter.

En grundinställning inom MeMO är att envar kan hjälpa till att bygga det samhälle han vill ha, ett giftfritt samhälle utan arbetslöshet med samarbete och vänskap mellan människor, som alla känner att de fyller en viktig funktion.


Historia

På sextiotalet började små grupper och individer i Holland att inse att samhället inte var sådant som de önskade att det skulle vara. De kände ett behov att göra något för att förändra det.

Efter en tid av pratande, tänkande och ofta mindre framgångsrikt revolutionärt agerande, bestämde de sig för att göra något mer praktiskt. Experiment började ta form på olika håll.

Kollektiv bildades, aktionsgrupper sattes igång med ekologiska och politiska mål. Mer naturliga sätt att leva, äta, producera och sköta hälsan (åter)upptäcktes.

Mycket kretsade kring mat. En del människor flyttade till landet och började alternativ giftfri odling. Några sålde sina naturprodukter i städerna, små vegetariska restauranger startades. Så började den alternativa företagsamheten växa fram. Sedan följde annan alternativ verksamhet såsom uppsamling av matrester till djurfoder, återanvändning av olika material, butiker för begagnade kläder, små möbelsnickerier, systugor, tryckerier och diverse hantverksställen. Många etablerade sig också i serviceyrken. Bokföring, terapi, naturläkekonst, rådgivning om alternativ energi var några vanliga områden.

För att undvika hård konkurrens, knapphet inom vissa områden och överproduktion inom andra började ett samarbete, där man kom överens om vilken mängd varor som skulle produceras samt om kvaliteten och priset. På så sätt gav det traditionella ekonomiska systemet vika för en samarbetsekonomi.

Vantrivseln med den hårda materialistiska, opersonliga kontakten - eller bristen på kontakt - mellan människor och ett ökande behov av mänsklig närhet liksom efter meningsfullhet och ärlighet i det dagliga arbetet bidrog till utvecklingen av den alternativa företagsamheten.


1976

- 1976 togs initiativet till att bilda MeMo, berättar Klas van den Ven, som själv varit med från början. Klas hoppade av en välbetald anställning som ekonom i ett storföretag för att i stället med blygsam lön göra ett ideellt arbete till förmån för små människo- och miljövänliga företag.

MeMO i Amsterdam var från början ett kontor med nationell räckvidd och med främst rådgivande verksamhet. Numera är det en av 15 regionala kontor inom MeMo.

- Vi är angelägna om att undvika centralisering, förklarar Klas.

På de olika kontoren arbetar nu närmare 50 personer. MeMO har ca 1300 medlemsföretag, men siffran stiger. Medelstorleken på företagen, som alla är högst fem år gamla, är tre anställda. Många är enmansföretag; ett fåtal har mer än 10 anställda. Man arbetar också ofta under andra former än anställning, t ex kooperativ.

MeMOs verksamhet finansieras genom medlemsavgifter, donationer och visst statligt stöd - ibland indirekt genom att en del av dem som arbetar där egentligen är arbetslösa och har statligt understöd.

Klas förklarar att de holländska myndigheterna ser mycket välvilligt på MeMOs verksamhet.

- Vad har de för val? tillägger han. Det gamla systemet är i kris, och man ser att det här fungerar. Vi har en miljon arbetslösa i det här landet - av 14 miljoner människor. Den officiella siffran är visserligen bara hälften så stor, men då döljs mycken arbetslöshet genom att de icke registrerade inte medräknas liksom inte heller de som är långvarigt sjukskrivna eller sjukpensionerade utan att egentligen behöva eller vilja vara det.

- I början sågs vi nog som bara ytterligare en tokig grupp alternativmänniskor, men nu är vi mycket respekterade. Institutioner, skolor, fackföreningar och branschorganisationer kommer ofta på studiebesök.

Klas konstaterar med tillfredsställelse att den missnöjestendens som i början präglade alternativrörelsen, har försvunnit.

- Det var nej till gifter, nej till vapen, nej till allt möjligt. Nu kommer vi med positiva och konstruktiva förslag. Och vi handlar. Jag tror att vi fyller vår viktigaste funktion genom att vara levande, inspirerande exempel. Vi visar att det går att göra något själv. Vi sitter inte längre och väntar på att samhället skall handla. Vi är inte heller maktlösa offer för omständigheterna. Vi kan påverka utvecklingen - och det är vårt ansvar att göra det.

Klas tycker sig också kunna konstatera att handlingsviljan sprider sig. Inom fackföreningarna börjar man följa MeMOs exempel, och religiösa grupper startar egna affärsverksamheter och skapar arbetstillfällen.

- Jag tror vi är en viktig faktor, när det gäller förändringen av hela vår kultur, säger Klas och menar att man också måste sikta på att vidga verksamheten till att inte bara gälla affärslivet utan alla områden i tillvaron. Vi måste t ex göra något åt de gamlas isolerade situation och bygga ett vänligt samhälle där alla människor lever tillsammans i stället för i skilda kategorier. De internationella problemen måste också finnas med i visionen och handlingen.


Ett nytt liv

En annan eldsjäl bland MeMOs 12 anställda i Amsterdam, som delar på fyra normallöner, är Anna te Wechel. Hon tror själv att hon ar "ett typiskt fall" i alternativkretsar.

- Jag arbetade inom en stor veckotidningskoncern, berättar hon. Och vantrivdes hela tiden! Det var kommersiellt, ytligt, beklämmande, meningslöst eller rent av skadligt. Till sist slutade jag för att under fyra år göra vad man kallar "ingenting". Det innebar att jag tänkte, läste, gick kurser, försökte mig på konstnärlig verksamhet och började intressera mig för livsåskådningsfrågor.

Anna tror att alla människor behöver en sådan period i sitt liv för att stanna upp och besinna vad de håller på med och finna sig själva.

- Jag kände mig aldrig ensam - för första gången i mitt liv - under den här perioden, trots bristen på arbetskamrater, berättar hon.

- Och nu känner jag mig som jag fått ett nytt liv sedan jag började arbeta här, eller.. . du förstår vad jag menar, tillägger hon och skrattar litet generat för att hon använde så stora ord.

Att hon trivs nu och känner att hon gör något meningsfullt är dock inte att ta miste på. Hon berättar också med entusiasm om varför hon tycker att det är "hundra procents skillnad" mellan problem på den här arbetsplatsen och på den gamla.

- Här är vi alla inställda på att göra vårt bästa och på att utvecklas som människor. Det gör att när det uppstår en schism, grälar man inte eller talar illa om den andra, skyller ifrån sig, fryser ut eller slutar. Man frågar sig vad man själv gjort för fel, hur den andra kan tänkas uppfatta situationen, man talar om det med en positiv inställning.

Samma inställning kännetecknar hela alternativrörelsen, tror både Klas och Anna. Även om de änniskor och företag som är med i MeMO är mycket olika, har olika religion, levnadssätt, arbetsområde och inställning till i vilken utsträckning man skall använda sig av modern teknik, så finns där ett slags hjärtats gemenskap.

- Det finns skillnader i inställningen till datorer, säger Klas, som själv vill använda datorer - med förnuft. En del vill gå tillbaka till "farfars tid", men jag tror det gäller att hitta en balans mellan "farfars" kunskaper och arbetssätt och den moderna tekniken.


En process

Klas framhåller att MeMO ständigt söker sin form.

- Vi är i en process, säger han, en ständigt pågående process, och vi har ännu inte funnit den ideala formen för hur vi t ex ska fatta beslut. Det gäller att hitta någon balans mellan det gamla diktatoriska sättet och det överdrivet demokratiska, som vi t ex haft vid våra universitet med stormöten och oändliga diskussioner där alla ska få säga sitt.

- Vi vill också hitta en balans mellan arbete och fritid. Däremellan ska inte gå en skarp gräns. Arbetet bör vara sådant att det är ett sätt att leva.

- Här på kontoret delar vi också på olika sysslor för att undvika specialisering och långtråkighet, men på ett sådant sätt att någons sakkunskap ändå utnyttjas.

Annas specialjobb är att ta fram MeMO-katalogen, en förteckning över alla medlemmarna. Den innehåller även artiklar om medlemmar samt annonser.

MeMO har också en egen tidning, "MeMOkrant", som utkommer med sex nummer om året, men snart ska bli månadstidning. Upplagan är ca 13 000 exemplar.

- Vi skriver i en positiv ton. Båda publikationerna ska vara inspirationskällor för gamla och nya medlemmar, förutom att de ger upplysningar och hjälp till kontakter, säger Klas.

- Vi har också ett register över idéer, säger han och visar ett omfattande kartotek. Vi har en marknadsundersökningsgrupp och en uppfinnargrupp, som hittar på nya produkter. Och den som är tveksam om vilken bransch han ska gå in i, kan få hjälp av oss att se var det finns behov av folk eller produkter.

Hjälpen till den som vill starta nytt kan vara att MeMO förmedlar kontakten med en erfaren medlem i den aktuella branschen. Hos denna kan nybörjaren få gå och lära sig - gratis!

- Kan du tänka dig att någon i det gamla systemet lär upp en blivande konkurrent?!

MeMO har också många sympatisörer som är kvar inom storföretagen men på sin fritid ställer upp som rådgivare med sina fackkunskaper.

MeMOs ekonomiska hjälp till sina medlemmar är naturligtvis en mycket viktig del. Man har egen bankverksamhet. Genom att man är ett slutet sällskap kan man undgå banklagarna och får ge och ta lån.

Medlemmar och sympatisörer lånar ut pengar till MeMObanken gratis eller till mycket låg ränta. Andra medlemmar får sedan låna pengar till en något högre men fortfarande mycket låg ränta - ungefär sex procent.

När jag till slut ska lämna det entusiastiska sällskapet och går nedför den typiskt smala och stupande holländska trappan, pekar Klas på ett par dörrar.

- Där är vårt alternativa försäkringsbolag!

Och han pekar på en annan dörr.

- Och vi har alternativa jurister!

Men det får bli en annan historia.






Goda affärer handlar inte längre bara om pengar


Människan i centrum


Hittills har goda affärer mest handlat om pengar. Den tiden är nu förbi. Lönsamhet i ett längre perspektiv innebär att tillfredsställa grundläggande mänskliga behov - inte bara ökad materiell trygghet, utan också frihet, hälsa, delaktighet, mening och gemenskap!

Nej, ovanstående är inte utdrag ur någon andlig rörelses överoptimistiska profetia. Det är hämtat ur programmet för en konferens för företag och organisationer! Desto mer hoppfullt då - om man vågar tro att deltagarna anammar den beskrivna synen på affärslivet och omsätter den i praktiken.

Listan på föredragshållare och seminarieledare på konferensen, som hölls den 28-30 maj i Södertälje under namnet Goda affärer, lovade i alla fall gott. Där återfanns många pålitliga, kända namn från den "alternativa" världen: författaren Jan Grönholm, "barfotaekonomen" och alternativa nobelpristagaren Manfred Max-Neef, ekonomen och framtidsforskaren Ingvar Nilsson, filosofen Peter Koestenbaum och Findhorn-representanten Michael Lindfield för att nämna några.

En ny bekantskap för dem som deltagit i Levande företag-konferenserna tidigare, vilka väl får ses som föregångare till denna konferens i snarlik tappning, var Charles Handy, professor vid London Business School, författare och konsult till regering och näringsliv. Budskapet var dock välbekant för dem som redan genomskådat tillväxttänkandets och storskalighetens ohållbarhet, och det bekräftade alternativrörelsens uppfattning om hur framtidens arbetssituation kan komma att se ut.

- Det är de stora organisationerna och företagen som är i kris, sa Handy. Det är deras kris, inte individernas eller småföretagens.

Men hur blir det för de enskilda människorna då?

- Jo, där är den redan befintliga trenden att "jobben minskar men arbetet ökar", förklarade professorn, som hade förmågan att hitta uttryck och exempel som fastnade i minnet.

Med detta menade han förstås att jobb i betydelsen arbete genom anställning, eller möjligtvis eget företagande, minskar, men att människor i hög grad sysselsätter sig med vad som är arbete i ordets ursprungliga bemärkelse, d v s att göra sådant som de själva behöver göra.

- Vi måste återupptäcka arbetet! sa han. Det har ändå inte varit borta mer än sedan 1800-talet!

Han syftade naturligtvis på sådant som att sköta det egna hushållet, odla sina egna grönsaker, tillverka och reparera sina egna verktyg och ta hand som sina egna gamla och sjuka - samt att ägna sig åt s k ideellt arbete.

- Och vi måste lära oss plocka fram våra egna "säljbara" talanger, när vi inte längre självklart får arbete av någon annan. Om min son skulle komma och säga att han behövde få ett jobb, då skulle jag bli besviken, sa professor Handy och menade förstås att det skulle vara ett bevis på gammalt tänkande och bristande kreativitet.

En deltagare påpekade att det tydligen fanns två orsaker till det växande egenarbetet, den ena är framsynthet och kreativitet hos en viss kategori människor, och den andra är av nöden framsprungen aktivitet för att fylla ut tiden för den som är arbetslös eller fått nedskuren arbetstid.

En annan åhörare framhöll att det kunde vara befogat att inte bara ta egna initiativ i stället för att söka anställning, utan att det också kunde vara vettigt att ta bort vissa s k lönsamma men onödiga jobb för att friställa mänskliga resurser för viktigare uppgifter. I den s k fulla sysselsättningens konsumtionssamhälle finns ju en stor och onyttig produktion och en slit- och slängmentalitet. Detta tär starkt på de sinande naturtillgångarna och ökar på den accelererande miljöförstöringen.

Professorn höll med om allt detta och la till ännu en aspekt på framtidens arbetsmarknadssituation.

- Det finns risk för att det blir en högt betald arbetande liten elit och en stor arbetslös massa - om inte ni medvetna människor i företag och organisationer tar ett moraliskt ansvar och verkligen visar att ni menar allvar med vad alla nu talar så vackert om - att det är människan som måste sättas i centrum och att företagen är till för människans skull och inte tvärtom!

Detta tema, människan i centrum och moraliskt ansvar, tryckte en annan av talarna, filosofiprofessorn Peter Koestenbaum ytterligare på. Hans engagerande föredrag handlade om människans verkliga behov, som han menar är de djupa existentiella behoven, d v s det handlar om etik, kärlek, gemenskap - och mening med livet. Och meningen är att lära och utvecklas, våga ta ansvar och vara sann och att förstå sin delaktighet i ett kosmiskt eller andligt sammanhang. Dessa behov och denna djupare livssyn måste även affärsvärlden anamma i framtiden, var hans budskap - som vanligt, skulle man kunna säga. För Peter Koestenbaum har blivit så uppskattad och efterfrågad bland företagsfolk i Sverige att han tagits hit inte mindre än 16 gånger efter sitt första framträdande på en Levande företag-konferens 1981. Och det är inte affärer han har talat om, utan om livskvalitet. Han har själv sagt att han ser det som en livsuppgift att försöka förändra den inflytelserika affärssektorn - "för kan man ändra den, då kan resten av världen ändras". Man får hoppas att han har rätt, och måtte han lyckas i sin strävan!

Manfred Max-Neef är en av de utländska nytänkare som blivit populära och ofta sedda gäster i Sverige. Han har bl a fått det s k alternativa nobelpriset och både före och efter den utmärkelsen hållit många föredrag i vårt land. Max-Neef är ekonom känd för sitt annorlunda sätt att se på vad som är god ekonomi. Ekonomi har inte bara att göra med pengar, säger han. Ekonomi är vad vi behöver. Och människor har vissa gemensamma basbehov. Dessa är bl a kärlek, förståelse, delaktighet, möjlighet till skapande, egen identitet, trygghet och frihet, sa han i samma anda som Peter Koestenbaum.

- Om man ser vilka människor som får de behoven tillgodosedda, så är det inte alls säkert att det är invånarna i s k i-länder. Hela den västerländska välståndstanken måste omprövas. Vi måste fråga oss vad fattigdom och rikedom egentligen är.

Och vi måste förstå, menade MaxNeef, att fattigdom är brist på många av de nyss nämnda faktorerna: kärlek, förståelse o s v. Den arbetslöshet vi nu upplever i väst och som är här för att stanna, medför brist på mycket av det som vi behöver och som gör oss "rika", t ex en meningsfull sysselsättning.

Bruttonationalprodukten, BNP, kan betecknas som tomma ord eller som ren lögn, anser Max-Neef. BNP säger inget alls om välstånd i någon djupare mening.

Affärsmännen, politikerna och ekonomerna måste överge sina felaktiga föreställningar om vad välstånd är, i grunden ändra sina värderingar och börja arbeta för att tillfredsställa genuina mänskliga behov, anser Manfred Max-Neef.

Vårt samhälle, våra institutioner och organisationer kan överleva endast genom att erkänna att det är människorna som betyder mest - överallt. De mest framsynta affärsmännen börjar nu inse detta. Francis Kinsman

Till sidan 1!

---

www.sokaren.se/INDEX196.HTML