Sven Rosén:
Titanens undergång
För 77 år sedan utkom i USA - som följetong i McClure's Magazine - en av de märkligaste science fiction-romaner som någonsin blivit skriven. Talrika ockultister har använt den som tillhygge för att övertyga oss andra om att tiden ibland flyter baklänges, och även professionella parapsykologer har bläddrat i den och förvånat höjt på ögonbrynen. Professor Ian Stevenson har underkastat den en ingående granskning, men till sist nödgats avfärda den som bevis för ockultisternas åsikt. Romanen hette The Wreck of the Titan (Titans förlisning) med undertiteln Futility (fåfänglighet) var författad av sjömannen Morgan Robertson och har nu (1974) i USA utkommit i en ny upplaga på "de sju havens förlag". (7 C's Press, P. O. Box 57, Riverside, Conn. 06878.) Men det måste nog sägas att romanen ur litterär synpunkt är ganska dålig. Det är en sentimentalt urvattnad kolportagehistoria med moralistisk tendens. Men det intressanta, det som har förbryllat människor, är ramberättelsen: Titanens undergång.
Titan, det är namnet på den största oceanångare som någonsin byggts, symbolen för 1800-talsteknologins dröm. Det fulländade skeppet: en flytande stad "containing within her steel walls all that tends to minimize the dangers and discomforts of the Atlantic voyage - all that makes life enjoyable". På grund av sin speciella byggnad med fasta ståldäck och vattentäta skott, vars dörrar samtidigt kan stängas från kommandobryggan, anses hon som osänkbar, och hon blir i romanen en storslagen symbol för mänskligt övermod. "Unsinkable - indestructible, she carried as few boats as would satisfy the laws." Hon har 24 livbåtar, inte därför att någon föreställt sig att de skulle behövas, utan därför att lagen kräver detta minimum. Men lagen är hopplöst föråldrad. Dess krav är beräknat efter bruttoton, inte efter antalet passagerare. 24 livbåtar, det skulle räcka för att rädda 500 av de totalt c:a 3.000 passagerare och besättningsmän som skeppet rymmer. Men spelar det någon roll? Titanen är ju osänkbar!
Från 1800-talets mitt rådde en egendomlig kapplöpning på Atlanten. De olika rederierna tävlade om vilkas ångare som kunde kapa åt sig hastighetsrekordet för den snabbaste överfarten. När Titan ger sig av på en av sina första färder håller hon god fart, mer än 20 knop: hon är ute för att sätta nytt rekord. Och ombord härskar den bästa stämning: titanen är ju det största, säkraste och komfortablaste skepp som någonsin byggts. Och så! En aprilnatt i dimma ränner hon mot ett isberg och får hela långsidan uppriven. Hastigheten är vid sammanstötningen 25 knop. Livbåtarna sätts i sjön men de allra flesta ombordvarande följer fartyget i djupet. Robertson lämnar också en del data om Titan. Hon har ett deplacement på 70.000 eller 75.000 ton (båda uppgifterna lämnas på olika ställen i boken), hon är 800 fot lång och har tre propellrar. I synnerhet den sista uppgiften är intressant. Inga fartyg hade tre propellrar när romanen skrevs. Den tredje propellern hade som uppgift att öka fartygets manövreringsförmåga - och det blev inte aktuellt förrän de stora oceanjättarna började byggas. Det första fartyg som utrustades med en tredje propeller påbörjades elva år efter romanens tillkomst, och hennes namn var Titanic.
Så låt oss alltså berätta historien om Titanic. Hon hade ett deplacement på 66.000 ton, var 882,5 fot lång och hade plats för c:a 3.000 passagerare. (På hennes första och enda färd var antalet ombordvarande något mer än 2.200, men exakta uppgifter saknas.) Titanic var det största och luxuösaste fartyg som någonsin byggts - hon kallades skämtsamt för miljonärernas lyxångare. På grund av sin speciella konstruktion med fasta ståldäck och vattentäta skott vars dörrar samtidigt kunde stängas från kommandobryggan, betecknades hon allmänt som osänkbar. Hon hade 20 livbåtar, inte för att någon föreställt sig att de någonsin skulle behövas, utan för att lagen krävde detta minimum. När hon 1912 gav sig ut på sin jungfruresa höll hon god fart, mer än 20 knop: hon var ute för att slå rekordet för den snabbaste överfarten. Och så! En aprilnatt i dimma kolliderade hon med ett isberg och fick hela långsidan uppriven. Hastigheten var vid sammanstötningen c:a 23 knop. Livbåtarna sattes i sjön, men de allra flesta ombordvarande följde fartyget i djupet.
Så vad är det egentligen för en historia som Morgan Robertson berättar? Är det inte historien om Titanics undergång - nedtecknad 14 år innan händelsen inträffade? (1)
I den psykiska forskningens annaler står Titanics undergång utan motstycke som föremål för prekognitiva drömmar och förutsägelser. Professor Ian Stevenson - den välkände reinkarnationsforskaren - har i Journal ASPR samlat inte mindre än 19 väldokumenterade paranormala erfarenheter i samband med katastrofen. (2) Han har också haft möjlighet att intervjua ett fåtal ännu levande vittnen som säger sig ha haft sådana erfarenheter. Här skall i korthet beskrivas tre sådana fall.
En engelsk affärsman, mr Connon Middleton, bokade den 23 mars (1912) resa med Titanic. Omkring en vecka senare såg han i en dröm Titanic flyta med kölen upp och dess passagerare vilt kämpande i havet. Drömmen återupprepades under de följande nätterna och gjorde honom orolig och rastlös. Han berättade den för sin familj som senare kunde bekräfta historien. Så fort tillfälle erbjöds avbeställde han sin biljett och räddade kanske därmed livet.
Prekognitiva drömmar är vanligast i Stevensons material, men där förekommer också vakna hallucinationer: Den 10 april stod mr och mrs Jack Marshall med familj på ön Isle of Wight och såg Titanic passera utanför på sin jungfruresa. Plötsligt grep mrs Marshall sin man i armen och skrek: "Skeppet sjunker innan det når Amerika!" Hennes man sökte lugna henne, men hon blev bara mer upprörd. "Stå inte här och stirra på mig! Gör någonting! Jag ser hundratals människor som kämpar i det iskalla vattnet! Är ni så förblindade att ni tänker låta dem dö?" - Mrs Marshalls dotter kan ännu bekräfta vilket starkt intryck moderns utbrott gjorde på dem.
Det finns också "telepatiska" fall, där personer paranormalt tycks ha upplevt katastrofen ungefär samtidigt som den inträffade. En kvinna i New York väckte natten mellan den 14 och 15 april (den natt Titanic sjönk) sin man och berättade att hon haft en mardröm där hon sett sin mor i en fullsatt livbåt krängande i ett upprört hav. "Båten var så fullsatt att det såg ut som om den skulle sänkas i vilket ögonblick som helst." Hennes man försökte lugna henne, men: "Det var inte bara en mardröm - det var - det var annorlunda. Det var någonting så fruktansvärt - så skrämmande, så verkligt." Drömmen var en sanndröm: modern var en av dem som räddades från Titanic. Men det märkligaste är att dottern inte hade en aning om att hennes mor befann sig på denna sjöresa. Modern hade i största hemlighet beställt biljett för att överraska sin dotter med ett besök.
Att här närmare gå in på dr Stevensons analys av sitt material är ogörligt. Men att människor kan känna osäkerhet inför stundande sjöresor är naturligt. Titanic ansågs dock osänkbar - och detta var en förvissning så utbredd att t o m många som fanns ombord vägrade inse sanningen även sedan fartyget börjat sjunka. Den stora mängden förutsägelser om dess undergång är därför märklig. Och sannolikt är de fall som Stevenson samlat bara en bråkdel av det verkliga antalet. Samtida tidningar och tidskrifter berättar åtskilliga fall av liknande erfarenheter. Men dessa tycks aldrig ha blivit närmare undersökta och saknar därför värde. Intressant är dock att antalet erfarenheter av det här slaget har blivit fler ju närmare i tiden händelsen kommit.
Men för att återgå till Robertsons bok så behöver den inte vara så märklig som den kan verka. Sannolikt är att Robertson endast renodlat konsekvenserna av en förhärskande mentalitet - det är i varje fall dr Stevensons åsikt. Robertson insåg det vansinniga i att jaga hastighetsrekord, och han förstod vad som kunde hända om fartyg tilläts löpa ut utan tillräckligt antal livbåtar. Samstämmigheten i data mellan Titan/Titanic är att tillskriva Robertsons yrkeskunnande som sjöman. Han lät titanen kollidera med ett isberg därför att isberg var den enda fara som kunde hota så stora fartyg. Och han visste att isberg är särskilt vanliga i månaden april. Inte heller namnvalet Titan är särskilt märkligt; namnet associerar ju till "himlastormare", "stor", "väldig" osv. Robertsons roman är faktiskt intressant och instruktiv - men bara som exempel på vad som kan förutsägas genom korrekt observation och analys av samtida förhållanden.
Förmodligen är prekognition, förutvetande om framtiden, det mest förnuftsvidriga av alla tänkbara paranormala fenomen. Likväl är bevisen eller indicierna, för att prekognition existerar överväldigande. Vetenskapligt sett är det naturligtvis härvidlag de många laboratorieexperimenten som intar rangplatsen. Man tänker t ex på dr Soals experiment med Shackleton på 1930- och 1940-talet. Och hit hör kanske också professor Tenhaeffs stolexperiment med paragnosten (mediet) Gerard Croiset. Mycket annat att förtiga.
Men om prekognition är något som vi alla använder oss av, kanske dagligen, utan att veta om det, så skulle denna förmågas existens också kunna påvisas indirekt på många olika sätt. En författare som ägnade åtskilliga decennier av sitt liv åt att grubbla över detta problem var belgaren Maurice Maeterlinck. Tyvärr skriver han sina essäer på en så klassisk retorisk prosa att de numera är nästan oläsliga, men det hindrar inte att han besitter en ovanlig intuition och kommer med åtskilliga förslag som det säkert skulle löna sig för forskare att närmare studera. Ur en liten essä i Det begrafna templet (Sthlm, 1911) citerar jag, med normaliserad stavning, en liten iakttagelse.
"Det är ( ... ) egendomligt, men kan ständigt konstateras, att offren vid de stora katastroferna vanligen blir vida färre än all sannolikhet tycktes giva för handen. I sista ögonblicket har nästan alltid någon oförmodad och ovanlig omständighet hållit borta hälften och ibland två tredjedelar av dem som hotades av den ännu osynliga faran. En stor ångbåt, som går till botten, har vanligen ett vida mindre antal passagerare än den skulle ha haft om den inte gått till botten. Två tåg som kolliderar, ett snälltåg som störtar ner i ett bråddjup osv., har färre passagerare än de dagar då intet händer. En bro som brister, gör det oftast och mot all förväntan just som folkmassan lämnar den. (---) Gruvexplosioner /inträffar/ företrädesvis, då det är betydligt färre arbetare nere i gruvan än som regel brukar vara där. Och när en krutfabrik, ammunitionsfabrik eller dylikt springer i luften, är det likaledes oftast, då de flesta av arbetarna, som eljest alla skulle ha omkommit, av någon obetydlig men providentiell anledning hade avlägsnat sig. Denna nästan konstanta iakttagelse har givit anledning till stående uttryck som vi alla känner. Varje dag läser vi i tidningarna fraser som denna: 'En olyckshändelse som kunnat få de mest sorgliga följder, inskränkte sig tack vare den och den omständigheten till att...' Eller: 'Man ryser vid tanken, att om samma olyckshändelse inträffat en månad tidigare, då alla arbetarna, passagerarna...' osv." (sid 157 f.)
Om dessa iakttagelser är riktiga borde de kunna ges statistiskt underlag. Så har också skett. En amerikansk matematiker, William Cox, genomförde för tjugo år sedan en undersökning där han försökte ta reda på om antalet passagerare som rest med tåg som råkat ut för olyckor var färre än det normalt borde ha varit. Och han kom fram till att så faktiskt var fallet. Han jämförde antalet passagerare på olyckståget med antalet passagerare på samma tåg den närmaste 7:e, 14:e, 21:a och 28:e dagen före olyckan. Hans undersökning som spänner över sju års tågtrafik visar att människor faktiskt tycks undvika att resa med tåg som skall drabbas av en olycka. De tåg eller de tågsätt som råkade illa ut hade ständigt färre passagerare än de normalt borde ha haft. Cox ansåg skillnaden mellan det normala och det faktiska antalet passagerare på olyckstågen vara så stor att han uppskattade oddsen mot slumpen till över hundra mot ett. Något annat än slumpen bör alltså ha spelat in. - Prekognition? (3)
Sådana här undersökningar är utomordentligt intressanta och man skulle önska att fler statistiker toge sig före att analysera liknande material. Det skulle inte bara kunna ge värdefulla "bevis" för prekognitionens existens, det skulle framförallt kunna visa hur prekognition s a s fungerar spontant. Flera av de människor som följde Titanic i djupet tycks tex ha upplevt medvetna föraningar, impulser som de kanske tyckte var alltför irrationella att följa. Vad Cox' undersökning tycks visa är ju att människor kanske hellre agerar efter undermedvetna varningar - impulser som inte når över medvetandets tröskel och som därför är lättare att psykologiskt rationalisera. Att undermedvetna varningar kan ha spelat in i Titanics fall är inte heller uteslutet, fast omöjligt att bevisa. Skeppet hade plats för 3.000 passagerare, men endast ca 2.200 fanns ombord. (Besättningen inräknad.)
Ur ockult synpunkt är Titanics undergång förmodligen en av de mest invecklade händelser som någonsin timat. Och inte många händelser har heller blivit så legendomspunna som denna. Det finns numerologiska, kabbalistiska och astrologiska "orsaksförklaringar" till katastrofen; ja, det finns nästan lika många ockulta förklaringar som det finns ockulta "vetenskaper".
Den spökintresserade kan läsa om den osalige kapten Smith - Titanics befälhavare som omkom vid olyckan - men som efteråt setts irra omkring i olika hamnar förgäves sökande befäl över nya fartyg.
Det finns också en legend att katastrofen skulle ha orsakats av en "faraos förbannelse". En egyptisk mumie, som på sin väg från Egypten till England påståtts ha spritt död och förintelse omkring sig, sägs ha funnits ombord på Titanic och följt fartyget i djupet. Historien är emellertid uppdiktad. Berättelsen härstammar från ett skådespel Voyage to Another Land, skrivet av en Albert Steffen någon gång på 1930-talet. (4)
Vid tiden för katastrofen spreds i massmedia ett rykte att "den blå diamanten", Hopediamanten, som också påstås bära på en förbannelse, skulle ha funnits ombord. (Dagens Nyheter ägnade en halv sida åt historien den 20 april 1912.) Om diamanten verkligen fanns ombord känner jag inte till, men den blev i så fall räddad. Den finns f. n. att beskåda på Smithsonian Institution i Washington. I varje fall tillhörde inte Hopediamantens dåvarande ägare, en mr Ned McLean, Titanics passagerare, vilket först uppgavs och kanske gav upphov till ryktet.
Som avslutning kan nämnas ett kuriöst fall av "synkronisitet" - som väl jungianer skulle kalla det. På månaden 23 år efter Titanic-katastrofen, alltså i april 1935, undgick lastångaren Titanian med knapp nöd att kollidera med ett isberg. Hon befann sig då på ungefär samma position som Titanic katastrofnatten, när vakthavande officeren fick en känsla av överhängande fara och, utan rationell motivering, stoppade maskinerna. (5)
Noter
1) 1 detta sammanhang kan nämnas ett nyhetsbedrägeri, som väl på sitt sätt saknar motstycke i modern presshistoria. Under de första dagarna efter Titanic-katastrofen rådde på nyhetsbyråer och tidningsredaktioner full förvirring med motsägande rapporter, dementier och dementier av dementier. I detta kaos kablade Reuters byrås New York-korrespondent ut en ytterst dramatisk och detaljerad ögonvittnesskildring av Titanics undergång som - sedan den blivit publicerad i flera tidningar - dock avslöjades vara ett snabbt hopsnickrat referat av valda kapitel ur Morgan Robertsons bok. Robertsons skildring blev alltså för en stor allmänhet den bokstavligt talat första rapporten från jätteskeppet Titanics undergång. Reuters "scoop" omtalas bl.a. i Dagens Nyheter den 18 april 1912, under den något sarkastiska rubriken "Hur man gör sensationstelegram i Amerika".
2) Dessa uppsatser finns också publicerade i den nämnda utgåvan av Robertsons bok.
3) Cox, W. E. "Precognition: An Analysis II, Journal A.S.P.R. July 1956.
4) En intressant redogörelse för legenden om mumien på Titanic står att läsa i den stencilerade tidskriften Arcanum, febr. 1975. A:177. Uppgiften om varifrån legenden härstammar har jag fått från Edward S. Kamuda, sekr. i Titanic Historical Society, Inc.
5) Uppgiften är hämtad från David Techters krönika i Fate, nov. 1974, som i sin tur åberopar en artikel av Arthur Koestler i London Sunday Times, 5 maj 1974.
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX197.HTML
