En självbiografi inför döden
Livets hjul. Författare: Elisabeth Kübler-Ross. Natur och Kultur 1998. Översättning: Göran Grip.
Elisabeth Kübler-Ross är läkare i USA. Hon är känd för många böcker. Denna är hennes senaste och kanske sista. Den heter Livets hjul med undertiteln "En självbiografi i dödens närhet", är inbunden med 293 sidor, översatt av Göran Grip och utgiven av Natur och Kultur 1998.
Detta är boken om Elisabeths liv, från det att hon föddes 1926 i Schweiz. Hon kom till världen som första trillingsyster, "ett enkilos ingenting" som bedömdes ha små chanser att överleva. Det var en mardröm att vara trilling: "Jag hade ingen egen identitet, ingenting som skilde mig från mina systrar. Vi såg likadana ut. Vi fick samma presenter. Lärarna gav oss samma betyg. När vi var på promenad i parken frågade de förbipasserande vem som var vem av oss. Ibland medgav mor att inte ens hon visste det."
Elisabeth ger en livfull skildring av sin uppväxt med en sträng far, som hade planerat hennes liv som anställd i hans företag. Det krävdes den största viljestyrka och envishet av henne för att förverkliga sin dröm att bli läkare. Hon arbetade som laboratorieassistent för att få råd att studera. Klarade sin examen, gifte sig med en kollega och flyttade till USA. Hon kom att ägna sig först åt psykiatri, sedan åt psykosomatisk forskning. Professorn skulle resa till Europa och bad henne ta över hans föreläsningar under tiden. Hon var redan då engagerad i dödens och döendets problem och det okänsliga omhändertagande som döende patienter fick. Elisabeth fann patienter med kort tid kvar att leva, som var villiga att sitta framför studenterna och berätta om sina känslor. Den första var en sextonårig flicka, och hennes framträdande blev en intensiv och omvälvande upplevelse för studenterna. Detta ledde också in Elisabeth på det som skulle bli hennes främsta arbete, att hjälpa människor att möta döden.
Hon blev så småningom känd och berömd, skrev böcker och föreläste om detta arbete. Hon reste runt i världen och höll seminarier och workshops, men fortsatte med praktiskt arbete med patienter. Hon började få upplevelser av kontakter med andevärlden. En period deltog hon i seanser hos en man som var ett känt medium, men senare avslöjades som i varje fall delvis bedragare. Hon berättar den märkliga historien om sin förra patient fru Schwartz, som några månader efter sin död helt fysiskt påtaglig besökte Elisabeth på hennes tjänsterum och t.o.m. skrev en hälsning med en vanlig penna.
I mitten av 80-talet kom AIDS-epidemin. Elisabeth bodde då på landet i Virginia, där hon hade ett center för sin undervisning. Hon planerade att adoptera AIDS-smittade spädbarn "som skulle kunna vara utomhus och njuta av den här underbara platsen den korta tid de hade kvar att leva". När detta blev känt blev hon "den mest avskydda personen i hela Shenandoa Valley" och började utsättas för allt allvarligare trakasserier och hotelser. Den 6 oktober 1994, medan hon var bortrest, satte någon eld på huset. Alltsammans brann ner, alla hennes personliga minnen och ägodelar, och hela hennes arkiv med tusentals fallbeskrivningar från forskningen kring livet efter döden.
Elisabeths son hjälpte henne att hitta en liten stuga ute i öknen i Arizona. Där har hon skrivit boken om sitt liv, sitt testamente till världen. Hon summerar vad livet har lärt henne, och vad hon väntar sig av döden. Livet är mest en plåga - hon har drabbats av flera hjärnblödningar, har halva kroppen förlamad och oavbruten svår värk, och är beroende av ständig hjälp. När hon avslutar boken i januari 1997 längtar hon efter att få lämna detta kroppens fängelse, "på samma sätt som en fjäril lämnar sin puppa". Hon ser fram mot en tillvaro efter döden av glädje, gemenskap och kärlek.
Det är en intensiv, fascinerande och djupt gripande bok om ett livslopp präglat av engagemang och viljestark envishet. Den slutar dystert, ger intrycket att hon kan vara död vilken vecka som helst och inte önskar något hellre än att slippa sina plågor.
Såvitt jag vet lever hon dock ännu när detta skrivs, 11 oktober 1998. Inte nog med det, hon tycks ha fått i varje fall en tids andrum av bättre hälsa. På nätet hittade jag ett förord Elisabeth har skrivit, daterat 14 september 1997, till en bok om andligt helande. Hon berättar där att hon mötte en helare, Joseph Bortniak. Han arbetade med henne en gång i veckan under några månader. Därefter, skriver hon, "är jag inte längre förlamad, och helt smärtfri". Elisabeth Kübler-Ross fick alltså uppleva ännu ett mirakel. Kanske får hon mer att berätta för oss.
Nils-Olof Jacobson
www.sokaren.se/INDEX222.HTML
