Bhagavad-Gita, Herrens sång
Bhagavad-Gita. Förlag: Norstedts 2001. Översättning från sanskrit: Martin Gansten.
Bhagavad-Gita är en av hinduismens viktigaste skrifter.
Jag har tre översättningar till svenska av detta verk: "Bhagavad-gita som den är" av Hare Krishnarörelsens grundare Bhaktivedanta, översatt från engelska av Ajit das och Vegavan das, 1977, Olov Jonasons översättning från engelska, 1977, och Martin Ganstens översättning från originalspråket sanskrit, som kom 2001.
Liksom Bibeln innehåller Gitan vissa kärnord, som ofta citeras, exempelvis i kapitel 2.
I Olov Jonasons tolkning heter det att Anden är oförstörbar, evig, outtömlig och utan födelse. "Vapen kan ej klyva den, elden ej förbränna den, vatten ej förstöra den, vinden inte torka ut den: den är evig, allt omspännande, beständig, orörlig; därför skall du, när du vet att den är sådan, inte sörja."
I Hare Krishnamunkarnas översättning läser vi:
"Själen kan aldrig skäras i bitar av något vapen, ej heller kan han brännas av elden, fuktas av vattnet eller förtorkas av vinden. Denna individuella själ är okrossbar och olöslig, och kan varken brännas eller torkas. Han genomtränger allt och han är beständig, oföränderlig, orubblig och evigt densamme. Det sägs att själen är osynlig, ofattbar och oföränderlig. Då du vet detta bör du inte sörja över kroppen."
Martin Gansten översätter ordet atman med självet.
"Vapen kan inte såra det, eld inte bränna det, vatten inte väta det, vind inte uttorka det. Osårbart, obrännbart, ovätbart, outtorkbart är det - evigt, alltgenomträngande, fast, orörligt, urtida. Oformat kallas det, oföreställbart och oföränderligt. När du därför förstår det så, har du inget skäl att sörja."
Det talas alltså här om atman, som översätts olika: Anden, själen, självet. Ordet kan också översättas med Jaget eller den Högsta Själen.
För min del översätter jag vid läsning alltid tillbaka till atman, eftersom jag är välbekant med det begreppet. Välkänd är utsagan att atman = brahman, varmed menas att den individuella själen i sin grund är samma som världsgrunden. Det som är botten i dig och mig, är världsgrunden, som man kanske, om man så vill, kan kalla Gud.
Gansten översätter:
"Aldrig föds det och aldrig dör det: aldrig skapades det, aldrig skall det heller skapas. Ofött, evigt, beständigt, uråldrigt dör det inte då kroppen dödas."
Det är Krishna, eller Gud, som säger detta, när Arjuna tvekar att ge sig ut i strid. Krishna uppmanar Arjuna att strida, ty det inre i människan kan aldrig dö. Han kan alltså i verkligheten inte döda sina motståndare och fränder: de är liksom han själv odödliga.
Herren Krishna säger också (Ganstens översättning):
"Liksom en människa lägger av sig sina gamla kläder och tar sig andra, nya, så lägger självet av sig sina gamla kroppar och träder in i andra, nya."
Det kan tyckas att detta syftar på reinkarnation, den individuella själens ständiga återfödelser i nya kroppar. Men det kan lika gärna tolkas så att atman-brahman oavbrutet återkommer i nya gestalter, nya släkten, nya arter. Allt levande blir då reinkarnationer av atman-brahman.
Herren Krishna, Gud, säger i Ganstens översättning att "stora själar känner mig som skapelsens oförgängliga ursprung." --- "Hela skapelsen är i mig, men jag är inte i den." --- "Jag är densamme gentemot alla varelser; ingen är mig förhatlig, ingen kär."
Det finns stora tankar i Bhagavad-Gita, tankar som kanske beskriver den yttersta verkligheten.
Senaste Gitan på svenska:
Bhagavad-Gita. Vishet och yoga. Översättning: Martin Gansten, Norstedts 2001.
SM
www.sokaren.se/INDEX239.HTML
