Mystik

Mystik

Happolds uppfattning
Den engelske läroverksrektorn F. C. Happold pensionerades 1960. Tre år senare kom han ut med boken Mysticism. A Study and an Anthology (Penguin Books).
Happold skriver bland annat att en mystiker enligt gammalt språkbruk är en person som genom skolning blivit initierad i gudomliga, hemliga sammanhang, "mysterier". Men senare har ordet mystik kommit att få en något annan innebörd och betyder numera ett särskilt, icke-rationellt förhållande till den yttersta verkligheten, varvid intuition används.
Man kan kalla mystiken "en intellektuell vision", "en förening med verkligheten, eller Gud" m m.
En mystisk uppfattning finns egentligen i roten av all religiös tro, menar Happold. Det är en känsla att det finns en högre verklighet bortom sinnevärlden. Hos den utvecklade mystikern är denna känsla eller detta skådande särskilt intensivt och omfattande.
Happold betraktar, hypotetiskt, "mystiskt medvetande" som en utveckling och utvidgning av det rationella, normala medvetandet, vilket resulterar i en förbättring och förfining av varseblivningen, varigenom kunskap vinnes som ej kan nås genom rationellt tänkande.
Vetenskapen kan ingenting säga om den yttersta sanningen. Men mystikern upplever att han tränger in mot universums hemlighet och fattar den i ett speciellt medvetandetillstånd. Och även om dessa upplevelsers natur är okänd, kan det vara fråga om ett skådande av det som Är, så som mystikern själv uppfattar det.
Vi upplever normalt världen genom våra sinnen. Vår verklighetsuppfattning är direkt beroende av sinnenas konstruktion, och det kan mycket väl vara så att vår varseblivning ger oss en missvisande bild av verkligheten. Vår fysiska organism med hjärnan och sinnesorganen kan betraktas som en huva som klätts över den andliga personligheten. I huvan finns hål, sinnesorganen, genom vilka vi tittar ut på den omgivande miljön, som vi upplever som "materiell". Men den lilla del av världen, som vi sålunda blir varse, kan utgöra en så liten och så speciell del, att den inte på något sätt är representativ för det som Är. Hålen i vår huva kan också vara så inrättade att de ger en färgad eller förvanskad bild av miljön. Varats sanna natur ger vår varseblivning ingen kunskap om.
Mystiker har funnits i alla tider i alla delar av världen. Men det finns, enligt Happold, en anmärkningsvärd likhet mellan de olika mystikernas upplevelser. Man kan säga att enligt mystiken är följande sanning.
Den värld av materia som vi känner till, är bara en del av verkligheten, men den är ett uttryck för en gudomlig livsgrund där alla delar av verkligheten äger sin tillvaro.
Människan kan få kunskap om livsgrunden inte bara genom rationella slutsatser, utan också genom direkt intuition, där hon på något sätt är förenad med det upplevda.
Människan har en dual natur. Hon har inte en utan två identiteter, dels det jag som hon huvudsakligen är medveten om och som hon är benägen att uppfatta som sitt sanna jag, och dels det eviga jaget, en inre människa, anden, den gudomliga gnistan i henne, som är hennes sanna jag. En människa kan identifiera sig med sitt sanna jag och därmed med livsgrunden.
Huvudmålet för människan under hennes jordiska existens är att upptäcka sitt sanna jag. När hon gör detta, uppnår hon en intuitiv kunskap om den gudomliga livsgrunden och kan fatta sanningen sådan den verkligen är och inte som den förefaller vara för den begränsade mänskliga varseblivningen. Då kan hon sägas vara Upplyst.
Evolutionen på denna planet har inneburit en organisk utveckling från det ytterligt enkla till det ytterligt sammansatta. Därunder har det skett en ständig ökning av medvetandet. När livsformerna blir mer komplicerade, får de större medvetande. Den inre sidan blir mer och mer den dominerande aspekten av det psyko-organiska livet, och den mentala förmågan ökar. Det oreflekterade tänkandet ersätts av reflektionsförmåga, logiskt resonerande. Anden har då rest sig ur djurrikets slummer, och människan har blivit till.
Utvecklingen fortsätter sin bana mot alltmer komplicerade former - framför allt blir hjärnan mer invecklad - och vi kan förutse nya och högre former av medvetande, som sprider sig alltmer bland människorna tills ett högre medvetande slutligen finns hos alla, som då blivit förandligade. Mystikerna kan, skriver Happold, med sina inre upplevelser vara föregångare till denna nya typ av mänskligt medvetande.
De mystiska upplevelserna kan komma till många som plötslig, intuitiv förnimmelse, illumination, snabbt försvinnande men av djup betydelse. Ibland kan sådana upplevelser helt förändra en människas livssyn och avgörande påverka hennes handlande. Dessa människor kanske inte blir mystiker, men de har i några korta ögonblick haft kontakt med samma verklighet som den sanne mystikern skådar i djupare och mer omfattande visioner.
Mystikern upplever att han tillhör en enhet med universum eller Gud. Han är inte ensam och skild från de andra varelserna utan förenad med dem i ett helt. Han är "ett med alltet" och upplever den kärlek som genomtränger allt. Detta ger själen frid och lycka.
Allt existerar i Gud - och Gud i allt... "Det finns ingenting i världen som inte är Gud" som Upanishaderna säger. Mystikern erfar själens förening med Gud - ja, dess identitet med Gud. Individens normala jag är inte hans verkliga jag. Det normala jaget är bundet till sinnena och hjärnan, men det sanna jaget är ett väsen befriat från kroppens begränsning; det är vad hinduismen kallar Atman och är oskapat, odödligt, evigt och oföränderligt. Det existerar utanför tid och rum. Det sanna jaget är inte bara det individuella jaget utan är också universellt: det genomtränger världsalltet och är alltings yttersta orsak och grund. Det är identiskt med Gud, så som hinduerna säger. Atman (det individuella jaget) och Brahman (världsjaget, världssjälen) är ett och samma. Jaget är universums centrum och livets grund.
I mystikens högsta tillstånd "dör" det individuella jaget och individen upplever förening med alltet, med det gudomliga. Han förlorar sig i en högre identitet, upptäcker att hans sanna jag är något annat än det tillfälliga, jordiska jaget. Individen absorberas av det gudomliga, upplever att han i sitt väsens grund är Gud. Detta ger en intensiv glädje. Rädslan för livet och döden försvinner. Individen inser att han i botten av sitt väsen är odödlig, att hans sanna jag aldrig kan förintas, eftersom det är det som Är.

Kosmiskt medvetande
enligt R. M. Bucke
Richard Maurice Bucke (1837-1902) var en framstående kanadensisk läkare. 1882 blev han professor i mentala och nervösa sjukdomar, och 1890 blev han president för American Medico-Psychological Association. 1901 - året före sin död - utgav han boken Cosmic Consciousness (kosmiskt medvetande) en studie i det mänskliga medvetandets utveckling som under åren kommit ut i ett stort antal upplagor och nu räknas som en klassiker.
Bucke hävdar att det finns olika nivåer av medvetande med helt olika egenskaper. De högre djuren har "enkelt medvetande", som är förnimmande, mottagande. De saknar jagmedvetande. Människorna har enkelt medvetande men dessutom "självmedvetande", som uppträdde för cirka 30.000 år sedan. De är medvetna om att de är från allt annat självständiga individer, och de kan medvetet reflektera över sina egna mentala tillstånd. De kan tänka: detta är jag, detta är mina tankar.
Men förutom de människor som har självmedvetande, finns det enligt Bucke ett litet antal människor som dessutom har "kosmiskt medvetande". Detta är ett högre slag av medvetande som skiljer sig lika mycket från självmedvetande som detta skiljer sig från enkelt medvetande. Kosmiskt medvetande blir allt vanligare tills i sinom tid alla människor kommer att äga det och lyftas över dödsfruktan, okunnighet och brutalitet. Människosläktet närmar sig alltmer den nivå av självmedvetande från vilket kosmiskt medvetande uppstår.
Det är vanligt att det nya, högre medvetandet uppkommer genom ett plötsligt skådande i en ljusupplevelse. Bucke upplevde själv detta 1872 under ett besök i England. Han berättar om detta (i tredje personen):
"Det var tidigt på våren i början av hans trettiosjätte år. Han hade tillsammans med två vänner tillbringat aftonen med att läsa Wordsworth, Shelley, Keats, Browning och särskilt Whitman. De skildes åt vid midnatt, och han hade sedan en lång resa i droska att göra. Hans sinne, som var under starkt inflytande av de idéer, tankar och känslor som hade väckts genom läsningen och samtalen under kvällen, var lugnt och fridfullt. Han var i ett tillstånd av lugn, nästan passiv glädje. Plötsligt och utan någon förvarning fann han sig liksom insvept i ett brandfärgat moln. Ett ögonblick tänkte han på eldsvåda, någon plötslig brand i den stora staden, men i nästa stund visste han att ljuset var inom honom själv. Genast kom det över honom en känsla av jubel och fröjd, av oerhörd glädje tillsammans med eller omedelbart följd av en intellektuell illumination, helt omöjligt att beskriva. In i hans hjärna for i ett ögonblick en blixt av brahmisk härlighet, vilken sedan dess alltid har lyst upp hans liv. Ned i hans hjärta föll en droppe brahmisk sällhet som för alltid lämnade efter sig en smak av himmel. Och han såg och visste att kosmos inte är död materia utan en levande verklighet, att människans själ är odödlig, att universum är byggt och ordnat så att allting samverkar för allas och envars bästa, att grundprincipen för världen är vad vi kallar kärlek och att allas lycka i det långa loppet är absolut säker. Han säger att han lärde mer under de få sekunder som illuminationen varade än under tidigare månader och år av studier och att han fick veta mycket som inga studier kunde ha lärt honom.
Illuminationen varade bara några få sekunder, men dess verkningar visade sig outplånliga. Det var omöjligt för honom att någonsin glömma vad han fått se och veta; inte heller kunde han någonsin tvivla på sanningen i vad som då föreställdes för hans sinne. Upplevelsen återkom aldrig varken den natten eller någon annan gång. Han skrev sedan en bok, Man's Moral Nature (G. P. Punam's Sons, New York 1879) där han försökte ge uttryck åt det som illuminationen lärt honom. En del av dem som läste boken, hade mycket höga tankar om den, men (vilket av flera orsaker var att vänta) den fick liten spridning."
Detta var Buckes egna ord om sin illumination (upplysning). Hans medvetande hade liksom lyfts till en högre nivå, och där blev det kvar. Han kunde inte falla tillbaka i det vanliga självmedvetandet, som han tidigare haft i likhet med andra människor. Han hade sett ljuset, men han förstod inte varifrån det kom eller vad det betydde. Flera år senare träffade han en person, C. P., vilken han förstod hade inträtt i det högre andliga liv som han själv hade fått en glimt av, och vilken hade erfarenhet av dess fenomen. Bucke förstod nu den verkliga innebörden i den illumination han upplevt.
Dr Bucke egenkände hos flera historiska gestalter det ljus som han själv erfarit. Småningom hittade han i litteraturen åtminstone fjorton fall av fullständig och bestående illumination, och dessutom fann han flera fall av partiell, tillfällig eller tveksam illumination av vilka åtskilliga hade inträffat under det senaste århundradet (1800-talet).
Säkra fall av kosmiskt medvetande är enligt Bucke bland andra Buddha, Jesus, Plotinos, Johannes av korset, Francis Bacon, Jakob Böhme, Balzac och Walt Whitman.
Karakteristiskt för kosmiskt medvetande är en känsla av enhet med världsalltet, av alltings enhet, en känsla av odödlighet, vidare moralisk upphöjdhet och en obeskrivbar känsla av upprymdhet och glädje. Universum uppfattas som en oändlig ocean av liv; allt levande utgör ett broderskap.
Det nya medvetandet uppträder inte av en tillfällighet hos vem som helst, utan det måste vara fråga om en andligt och moraliskt högtstående person. Denne har i regel ett gott intellekt, god fysik, vacker kroppsbyggnad och fina anletsdrag, god hälsa, varmt hjärta och en personlig magnetism. Det nya medvetandet brukar komma i 30-40-årsåldern, på livets höjdpunkt, sällan före 30 och efter 40 års ålder.
Följande händelse är typisk. En person har plötsligt en stark ljusupplevelse. Samtidigt upplever han den största glädje, triumf och tillfredsställelse. Det är som ett slags extas. Det sker också en intellektuell illumination, som är omöjlig att beskriva. Liksom i en blixt ser han meningen med universums liv. Han ser och vet att kosmos, vilket för den som endast har självmedvetande synes bestå av död materia, i själva verket är en levande verklighet, där allt existerar i en oändlig ocean av liv. Han ser att det liv som är i människan, är evigt liksom allt liv är evigt, att människans själ är lika evig som Gud. Han skådar och förstår helheten, kosmos liv, människans mening och mål, han fattar världsalltets urgrund som ande, ser in i Guds väsen. Känslan av odödlighet är inte en intellektuell övertygelse utan ett omedelbart vetande.
Illuminationen är plötslig. Man kan jämföra den med en blixt som en mörk natt lyser upp ett landskap.
Upplevelsen förändrar personen, ger honom en ny livssyn; och många får en stark önskan att ägna sitt liv åt att berätta för människorna vad de skådat, att bygga en filosofi, en etik på grundval av sin illumination. De stora världsreligionerna har grundats av personer som uppnått det kosmiska medvetandet.
Den kosmiskt medvetne befinner sig på ett högre tillvaroplan än den som endast har självmedvetande. Han tillhör nästan en ny art.
Men man skall ändå tänka på att när en individ har fått kosmiskt medvetande, innebär inte detta att han med ens vet svaren på de stora livsfrågorna. Det är lika stor skillnad mellan en elementärt kosmiskt medveten person av idag och en högt utvecklad person med kosmiskt medvetande i framtiden som det är mellan en primitiv nutidsmänniska med självmedvetande och en högt utvecklad konstnär eller vetenskapsman. Samtliga fall av kosmiskt medvetande befinner sig inte på samma plan. Bland dem som har kosmiskt medvetande kan det finnas relativ visdom och relativ dårskap precis som hos dem som endast har självmedvetande.
Dr Bucke ser hoppfullt på människosläktets framtid. Det högre medvetandet, som blir allt vanligare, kommer tillsammans med vetenskapens och politikens framsteg att skapa en ny värld.
Kosmiskt medvetande hos människorna kommer att leda till att alla nu kända religioner smälter samman. Människosjälen kommer att undergå en storartad förändring och religionen att dominera världen. Och religionen kommer inte att vara grundad i tradition eller "tro", den blir inte en del av livet som hör hemma vid speciella tillfällen eller i heliga böcker och prästers förkunnelse, i kyrkor och på möten, i böner och psalmer, och den kommer inte att grundas på särskilda uppenbarelser heller på någon bibel. Den kommer inte att ha till uppgift att frälsa människorna från deras synder eller försäkra dem om tillträde till himmelriket, och den kommer inte att förkunna framtida odödlighet och salighet. Beviset för odödlighet kommer att finnas i varje människas inre som ett klart skådande av sanningen. Att tvivla på Gud och evigt liv kommer att bli lika omöjligt som att tvivla på den egna existensen. Religionen kommer att styra varje stund hela livet. "Synd" kommer inte att finnas och "frälsning" inte att behövas. Människan kommer inte att oroa sig för döden eller för vad som kan ske efter döden. Varje själ kommer att veta sig vara odödlig och kommer att känna och veta att hela universum med allt dess goda och all dess skönhet finns till för dess (själens) egen skull och tillhör den för alltid. Den värld som en gång kommer att befolkas av människor med kosmiskt medvetande, kommer att vara lika skild från världen idag som vår värld är skild från den värld där ännu inte det mänskliga självmedvetandet hade uppstått.
Ännu är det mycket få människor som höjt sig till det kosmiska medvetandets plan. Men boklig eller personlig kontakt med dessa personer kan hjälpa oss att stiga upp till det högre medvetandet, så som Bucke själv fick hjälp genom läsning av vissa andligt högtstående skalder. Kosmiskt medvetande kommer att bli alltmer vanligt och uppträda i allt lägre åldrar tills det efter många generationer finns hos varje normal individ vid mycket låg ålder.
Den som utan förvarning erfar den illumination som är vanlig när kosmiskt medvetande uppträder, kan undra om han förlorat förståndet. Han kan bli mycket oroad och efteråt undra om det varit en illusion. Men för dr Bucke är det klart att kosmiskt medvetande inte är en psykisk abnormitet utan en högre, värdefull egenskap. Detta visas av att personligheten förädlas, den moraliska nivån höjs.
Den kosmiskt medvetne vet att världsalltet inte består av död materia, som regleras av hårda, ändmålslösa lagar utan att det är helt och hållet immateriellt, andligt, levande. Han vet också att döden är en orimlighet, att allting har evigt liv, att universum är Gud och att Gud är universum, att kärleken är kosmos grundprincip och att därför inget ont någonsin funnits i det eller någonsin skall finnas.
SM

Vara ett med alltet
1970 gav kanal 1 i TV ett program om Ruth Dahlén, som berättade om mystiska upplevelser hon hade haft i januari 1946, när hon var i 40-årsåldern och bodde i Dalsland.
Hon var ute på en skidtur. Det började snöa...
"... Jag stannade vid en gran och iakttog hur snöflingorna dalade ner, och jag koncentrerade min blick på en enda snöflinga som landade på ett granbarr, och jag såg hur vackert den var gjord.
Plötsligt hände det något med granbarret. Det lystes upp i ett intensivt ljus, i en eld som inte liknade andra eldar, ljusare än solen men inte bländande. Det var som om jag hade fått ett förstoringsglas som förstorade många miljoner gånger: jag kunde se hur granbarret fungerade, kunde se atomernas dans. Jag sa till mig själv: fantastiskt - om det är som det sägs att energi och materia är samma sak, då måste det se ut just så här. Men på samma gång blev jag förskräckt, undrade om något var i olag i min hjärna. Men då hörde jag en röst, inte en mänsklig röst utan ett ordlöst tilltal. Med fullt urskiljbar mening sa rösten till mig: 'Var inte rädd! Håll dina ögon öppna och iakttag noga vad du får se!' Då blev jag alldeles lugn och glad. Jag stod och såg på granbarret som vibrerade med svindlande hastighet. Och så tändes andra granbarr - hela granen blev till sist en enda eldstod. Jag försökte iaktta vad som hände, så som rösten hade sagt mig. Jag tyckte mig kunna urskilja hur det vi kallar naturlagar fungerar. Jag kunde se det som olika arter av strålar. Jag iakttog en särskild strålning. Aha, det där är tyngdlagen, det syns ju tydligt; den gör så att solar och planeter går i sina banor och den håller oss kvar vid jorden. En annan stråle var nog elektriciteten.
Jag såg hela kosmos fungera. Den brinnande granen antände hela skogen, hela nejden ända långt bort mot åsarna i ett vibrerande ljus. Och jag var själv en ljusgestalt. Jag såg på min hand: där fanns också de där vibrerande ljusstrålarna.
När jag stod och såg på det lilla levande granbarret, kunde jag tydligt se en rörelse som inte liknade de andra rörelserna som jag kunde se. Den gick i spiral inne i granbarret, höll samman alla strålarna till den form som ett granbarr har. Granen hölls också samman till just den granen av spiralrörelsen som hade en svindlande, oändlig hastighet. Jag kallade rörelsen för den femte dimensionen. Jag upplevde rummets tre dimensioner, tiden som en fjärde dimension, och så fanns denna femte dimension som var enheten, harmonin i kosmos. Jag såg på mig själv. Jag hade också blivit en ljusgestalt och fungerade på samma sätt som granbarret, men spiralrörelsen tycktes vibrera i otakt med den enhetens dimension som jag hade iakttagit. Men så såg jag hur jag på något sätt ändrade våglängd som om någon försökte pejla in just den våglängd som är enhetens och harmonins. Och när det hade lyckats, så hörde jag mig högt för mig själv säga orden: 'Detta måste vara att bli ett med alltet!' Jag var själv förvånad över att höra mig säga orden. Att vara ett med alltet, det var ett begrepp som jag aldrig hade tänkt på. Men nu såg jag tydligt vad det innebar att samtidigt som jag var ett unikt jag var jag ändå ett med allt omkring mig, med träd, med min hund, med åsarna långt bort, med rymden.
Sedan fördes jag bort på något sätt, bort från jorden tills jag inte hade något minne kvar av jordisk existens. Jag var i evigheten, i en skönhet, i en harmoni bortom allt förstånd. Allt omkring mig var liv, träd fanns, blommor fanns, allt var som levande väsen som man kunde umgås med, skratta tillsammans med. Färgerna var också som levande väsen. Särskilt trivdes jag med den blå varelsen. När allt var som mest underbart, fick jag långt borta syn på en mörk punkt som på något sätt kastade mörka skuggor genom de ljusa världarna på sin färd. Jag värjde mig mot den mörka punkten. Ett minne tycktes vakna. Var det jorden, där jag levat för tusen eller miljoner år sedan? Jag ville inte tillbaka. Men den vädjade till mig, talade till mig på något sätt: Du och jag är inte färdiga med varandra. Jag kände att jag hade en bit kvar att gå på den här jorden. Till sist greps jag av kärlek till den gamla jorden. Jag måste acceptera att komma tillbaka. Och när jag väl hade accepterat att komma tillbaka, var det inte svårt. Jag ville tillbaka, ville leva på jorden, jag var inte färdig med jorden. Det var som om någonting förutsades mig om min nya väg, som om en hand ritade upp konturer av min nya väg - inte tydligt utan ungefär som sådana där ritböcker för barn där hälften av konturerna är ritade och barnet självt skall fullborda dem till tydliga bilder.
Så fördes jag långsamt tillbaka till jorden genom solsystemen. Och så stod jag där i skogen på mina skidor och var hemma på jorden. Men stämman som hade talat till mig uppmanade mig att komma tillbaka nästa dag till samma plats vid samma tid. Det gjorde jag, och fyra eller fem dagar återkom upplevelse men inte så klart. Den liksom tonade bort sista gången. Men den fanns kvar i mitt minne hela våren, som ändå på något vis var den bekymmersammaste dittills i mitt liv. Det var som om upplevelsen dröjde kvar inne i mig och runt omkring mig som ett skyddande hölje och gjorde mig osårbar för alla jordiska bekymmer. Men samtidigt var det som jag fick ett uppdrag. Jag visste inte vad det skulle komma att innebära. Jag kände mig så liten..."
För att närmare förklara hur hon upplevde att vara ett med alltet, sa Ruth Dahlén följande: "Hela det vibrerande ljus som fyllde kosmos förband mig med allting. Det fanns inga tomrum i kosmos utan ... ja, jag kan låna några ord ur Harry Martinsons Aniara: 'en liten blåsa i vår andes glas' - en underbar bild av just detta att bli ett med alltet Man tänker sig att varje enskilt jag är en sådan blåsa i ett stort glas, man tänker sig att väggarna mellan det enskilda jaget och det stora alltet är mörka, orena, men om någnting händer som spolar väggarna rena, då blir det lilla glaset ett med det stora glaset. Och det tror jag var vad som hände när jag upplevde skapelsevisionen."
Ja, så löd Ruth Dahléns berättelse, här i förkortad form, i TV-programmet. Hon tillade att det längre fram kom andra upplevelser som var av helt annan art och som hon inte kunde tiga om. En av upplevelserna hade hon under en skogsvandring och en dag på en gammal fäbodvall. "Jag upplevde de yttersta konsekvenserna av vårt sätt att handskas med naturen. Jag såg en till total sterilitet exploaterad jord. Det var som om naturen omkring mig dog, förgiftad av någonting som drog genom skogarna, vältrade fram..."

Kemibaserad mystik

Aldous Huxley berättar om ett meskalinrus och en uppenbarelse av Det oerhörda mysteriet.
Är meskalin en visdomsdrog? Blir framtidens idealsamhälle en drogkultur? Bör spriten "omvändas till kristendomen"?
I boken "The doors of perception" från 1954 berättar Aldous Huxley att han tagit drogen meskalin och därvid haft märkliga upplevelser. Boken väckte förstås uppmärksamhet. Huxley, född 1894, var ett världsnamn inom skönlitteraturen. (Samma år kom en svensk översättning från Wahlström & Widstrand, "En port till andra världen".)
Människor har i alla tider använt droger, berättar Huxley. I Västerlandet har det varit sprit, i Fjärran Östern opium, i den muslimska världen haschisch, i Centralamerika marijuana, i Sydamerika barbitursyrepreparat och i Anderna sprit och koka. Inte sällan har droger tagits i förbindelse med religösa riter.
När de första spanjorerna kom till Nya världen, fann de att indianer åt roten av en växt som de kallade peyote och betecknade som gudomlig. Det gav dem starka inre upplevelser av religiös och mystisk natur.
1886 gjorde en tysk farmakolog, Ludwig Lewin, undersökningar av peyotekaktusen. Meskalin var det aktiva ämnet i peyoteroten.

Försökskanin
1953 ställde Huxley upp i ett experiment. Han tog fyra tiondels gram meskalin, upplöst i vatten, i närvaro av bland andra en försöksledare och sin hustru.
Sittande i en soffa upplevde Huxley nu tingen på ett helt nytt sätt. Blommorna glödde med klarare färger än normalt, och detsamma gjorde böckerna runt väggarna. "Röda böcker, lika rubiner, smaragdfärgade böcker bundna i vit jade, böcker av agat, böcker av beryll, böcker av gul topas, lapus lazuliböcker så mättade med mening att de föreföll i färd med att lämna hyllorna för att påkalla min uppmärksamhet i ännu högre grad". Allting lyste med ett inre ljus och ingick i ett meningsfullt mönster. Kläderna framstod som oerhört vackra. "Dessa veck i byxorna - vilken labyrint av oändligt betydelsefull sammansatthet!" Möblerna hade estetiska, djupt meningsfulla former.
"Så här är tingen i verkligheten", kände Huxley. Samtidigt upplevde han en total likgiltighet för tiden och rummet. Klockan tillhörde ett annat universum. Han levde i ett evigt nu och kom in i ett tillstånd av lycksalighet där intresset för all egen aktivitet försvann. Det rörde sig om en sakral vision av verkligheten.
Förståndet förblev intakt, men viljan försvagades enormt. Han fann ingen anledning att göra någonting. Han var fullt nöjd med de upplevelser han hade av skönhet, sanning, alltings enhet och sammanhang.
Efter några timmar återvände Huxley "till det lugna men djupt otillfredsställande tillstånd som brukar kallas att "vara vid sunda vätskor".

Meskalinvän
Det Aldous Huxley skriver om, är ett enda meskalinexperiment. Det framgår inte av boken om han gjorde fler. Men han framträder som en drogentusiast, en meskalinvän. Han menar att meskalin för de allra flesta är fullständigt ofarligt - även om man inte vet något om dess verkningar på sikt vid regelbundet bruk. "Dess verkningar går över efter åtta till tio timmar och efterlämnar inte några kopparslagare..."
Det vanliga människolivet, skriver Huxley, är som bäst långtråkigt, fattigt och begränsat. Därför vill människor fly till en annan verklighet. Den flykten bör de få hjälp med. Huxley ser fram emot att den perfekta drogen skapas; mesaklin, som kan framställas syntetiskt, är inte idealisk, bland annat på grund av dess långvariga verkan: flera timmar.
Huxley talar om droger, bland dem sprit, som tillhörande religionens område; han talar om att "omvända spriten till kristendomen eller helga dess bruk".
En grupp kristna indianer betraktar peyotekaktusen som Guds speciella gåva till dem. Professor J. S. Slotkin, som deltog i en peyoteförsamlings riter, försäkrar att hans meskalinvänner varken var förslöade eller druckna. Peyotebruket var för dem ett religiöst sakrament.

Drogen genombryter sinnesvallen
Huxley nämner filosofen Henri Bergsons tes att hjärnan, nervsystemet och sinnesorganen huvudsakligen är eliminerande, inte producerande. Om inte våra sinnen avskärmade oss från större delen av det som är utanför, skulle vi vara i stånd att förnimma allt som sker och har skett i universum. Men hjärnan och nervsystemet skyddar oss från att bli överväldigade av all onyttig information. Meskalinet, tror Huxley, genombryter delvis sinnesvallen och låter oss se en bit av den sanna verkligheten runt omkring oss.

Intressant
Meskalinets och vissa andra drogers verkan på perceptionen är intressanta. En okontrollerad användning av psykedeliska droger är förkastlig och kan vara en väg till helvetet. Men frågan kan ställas om ett kontrollerat medicinskt och terapeutiskt bruk, som lär människor se på ett nytt sätt, kan ha ett värde.
Det bör på det bestämdaste avrådas från egna experiment.
SM

Till sidan 1!

www.sokaren.se/INDEX28.HTML